Vart är vi på väg?

Igår hade Sveriges Radio ett reportage från Frankrike om hur antirasistiska och feministiska grupper på vänsterkanten mer och mer förespråkar censur och förbud mot åsikter som de själva inte gillar. Eftersom yttrandefrihet är ett av de mest heliga värdena i det franska samhället har nu grupper som försvarat detta uppvaktat regeringen för att värna om dessa självklara värden. Just detta starka engagemang för och stöd till yttrandefrihet hade också resulterat i att tidskriften Charlie Hebdo sålde miljoner exemplar efter attentatet även till människor som inte stödde deras politik, men väl deras självklara rätt att uttrycka den. Trots det måste numera redaktionen arbeta från en underjordisk bunker på hemlig ort och man är försiktiga med att skoja om katolska kyrkan, islam och en del andra brännbara ämnen.
Trots att vi följer nyhetsrapporteringen dagligen i etermedia så har det här inte nått oss här i Frankrike, men även här finns väl vissa prioriteringar av vad man rapporterar om.

 En spaning

Min reaktion på denna vilja till censur mot det man själv inte gillar även har blivit mer vanlig i Sverige i vissa kretsar. Jag har också upplevt att det mellanmänskliga tilltalet blivit råare i skrift, vilket personligen resulterat i att jag valt att lämna, i och för sig intressanta, diskussionsgrupper på Facebook.

Facebook är en fantastisk källa till kunskap. Jag är medlem i ett antal grupper om släktforskning, några om träarbeten - speciellt knivslöjd, några lokala grupper, samt några andra som behandlar ämnen som intresserar mig. Jag har startat en grupp med 11 000 medlemmar om släktforskning.

På Facebook vet man vad andra intresserar sig för och kan sluta sig till deras politiska hemvist ganska enkelt. Min egen grupp har medlemmar av alla politiska schatteringar och som följd av detta har jag ”vänner” med lika stort politiskt spektrum, av vilka jag inte delar värderingar i alla frågor med alla. Nu ser jag det som en tillgång eftersom de alla är kunniga och välartikulerade personer och håller en bra samtalston och respekterar varandras åsikter, vilket gäller både mina ”vänner” och i den grupp jag administrerar och i de grupper som har en smalare inriktning. Annorlunda har det visat sig vara i en del andra grupper som jag deltar i och där man inte hade förväntat sig personangrepp och invektiv.

Nu är det väl bäst att säga att jag inte deltar i grupper av typen ”Vi som står upp för …..”, eller ”Vi som värnar om …..”, där det redan i rubriken indikerar att man inte kommer att tillåta andra åsikter än den som anges. Jag har förstått att det i sådana grupper kan bli en ganska hatisk stil om någon ”tycker fel”, försöker problematisera eller till och med rättar felaktiga uppgifter och att personangrepp på oliktänkande inte beivras, men det är bara vad jag hört, eller fått refererat för mig – inte något jag har erfarenhet av personligen.

Mitt första belägg

Jag deltog en tid i en grupp där journalistik diskuterades, där jag snart insåg att kritik mot dagens medier inte var önskvärd utan utlöste en våg av indignation från deltagarna och ifrågasättande av skribentens intelligens, moral och sunda vätskor från en ”engagerad” del av medlemmarna. Jag insåg att det var fel grupp för mig när en känd journalist krävde uteslutning och blockering av en person för rasism och ”trolleri” som dristade sig till att anse att de som lät sig rekryteras till IS hade ett visst eget ansvar, liksom deras familjer, och inte automatiskt kunde kräva att bli omhuldade av det svenska samhället vid återkomsten. Den felande debattören var kritisk till en, som han tyckte, ”klemande” beskrivning av IS-rekryten.

Mitt andra belägg


Än mer förvånad blev jag i en grupp som specialiserade sig på kuriösa fakta, anomalier och onyttig kunskap. Inläggen var ofta både roliga, kunniga och kreativa ända tills en kvinna skrev att ”Man i Sverige kan få barnbidrag för sin hustru numera”. Då var det slut på friden. Några startade ett intensivt personangrepp mot personen och hon blev beskylld för att vara både rasist och troll. Eftersom liknade anomalier förekommer i Frankrike i socialförsäkringssystemet intresserade det mig att få reda på om det var korrekt, men det visade sig att trådstartaren blivit så skrämd av angreppen att hon raderat sin tråd. Hon försökte först skriva att hon inte alls hade några rasistiska avsikter, bara ville diskutera sakfrågan. Detta hjälpte dock inte det minsta.

Eftersom jag själv ställs inför sådana problem som administratör ibland så frågade jag administratören för gruppen varför denne inte ingrep mot personangreppen. Svaret blev att ”om jag inte begrep att tråden var tydligt rasistisk så var jag av samma sort själv”. Att uppgiften i tråden visade sig vara korrekt och en anomali i det svenska regelverket förelåg hjälpte inte alls.

Inspirerad av Spanarna i P1 så lägger jag fram ytterligare ett tredje belägg för min tes om ett framtida hårdare samtalsklimat och censurkrav avseende våra tankar.

Mitt tredje belägg

Språk intresserar mig mycket och därför har jag deltagit i en grupp som diskuterar avarter i svenska språket. Deltagarna är kunniga och humoristiska och tonen är kamratligt rå men hjärtlig. Man bör inte göra grammatiska fel när man kommenterar och för säkerhets skull anges det i reglerna att man inte får ta illa upp för sakliga och hövliga tillrättavisningar avseende språket ens om de framförs med ironi. Det har fungerat bra fram till dess att en person ville diskutera könsspecifika titlars användning. Då spårade det ur totalt.

Ett antal personer informerade om att såväl Tyskland som Frankrike har könsspecifika yrkestitlar i många fall och några kvinnor meddelade att de inte alls ansåg det var kränkande att det framgick vilket kön en yrkesperson hade – tvärtom tyckte faktisk en kvinna med ett förflutet utomlands att det var positivt eftersom kvinnor förr, i Sverige, bara kunde få en titel som en spegling av mannens yrke (doktorinna o.dyl.).

Nu klarade sig de kvinnliga dissidenterna ganska helskinnade ur detta, men de manliga fick veta vad de gick för. De var inte bara sexistiska gubbar, utan dessutom ologiska, falska, okunniga, oinformerade, omoraliska, dumma i huvudet och allmän undermåliga som individer.
Märk väl att det inte var strukturer som kommenterades och beskrevs, utan omdömena var riktade direkt till personerna med namns nämnande.

Som extrabelägg kan jag väl erinra om den vänsterpolitiker som nyligen diagnostiserade personer med icke vänsteråsikter och speciellt utpekade en debattör i Göteborgs-Posten med namn, som tilltagande psykiskt sjuka och detta dessutom på en riksdagskvinnas websajt. Där ifrågasattes om personer med sådana åsikter, som uppenbarligen visade att de var psykiskt störda, skulle få plats i debatten över huvud taget.

Invändningar

Nu hör jag redan invändningen: ”Men högerkrafternas trollfabriker då?” Som jag sa så har jag ingen förstahandsinformation om dessa. Så långt sträcker sig inte min liberala informationsinhämtning eftersom de inte, utifrån mina fördomar, tror att de kan tillföra mig någon kunskap. Jag har emellertid aldrig tvekat om att i ett läge där ”tokhögern” får makten i ett land så kommer rätten till fri debatt att successivt inskränkas. Historien visar på att så är fallet både när extremhöger och extremvänster kommer till makten i ett land och att det sker ”för samhällets bästa”.

Och framtiden ...

Det som oroar mig är att det tydligen finns sådana tendenser på båda sidor i politiken idag. Nu tror jag inte att det är någon majoritet som omfattar dessa odemokratiska strävanden, men de är ganska resursstarka informationsmässigt, vilket tydligen oroar demokrater i Frankrike. Jag har också märkt en annan tendens:

Precis som såväl höger- som vänsterdemonstrationer, likaväl som fotbollsgalor, lockar en viss procent individer som främst gillar att slåss så lockar kampen mot ”felaktiga” åsikter och falsk information en liten klick som främst älskar att hänge sig åt personförföljelse och hat mot individer. För dessa blir personförföljelse för vad de menar vara ”i de godas tjänst” ett ypperligt tillfälle att få utlopp för sin inneboende frustration över vad den nu kan vara. Man kan säga att de använder verbala gatstenar och järnrör i sin utövning. Man kan ju förstå att det är mer heroiskt att framstå som om man värnar flaggan, den svenska kulturen, miljön, jämställdhet eller tiggarnas rättigheter än att bara vara en våldsbenägen verbal huligan.
Nu frågar vän av ordning vad jag har för belägg för detta. Det är grundat på ett antal exempel från grupper och av individer som jag följt under lång tid. Hur vanligt det är vet jag inte, men att det existerar kan nog var och en inse.
Det är därför det är så oerhört viktigt för en administratör av en grupp eller den som startar en tråd att hålla ordning på denna ”svans” av haverister som alltid uppstår. Det är på förmågan och viljan att stävja denna ”svans” som man känner igen en seriös debattör oavsett var de befinner sig politiskt.

Jag tror vi får se hur de som värnar om humanism, demokrati och yttrandefrihet i Sverige och annorstädes mer och mer kommer att pressas av krav på åtgärder mot oliktänkande både från höger och vänster och från representanter för hjärtefrågor om invandring, integration, miljö och genuspolitik.
Det som jag tycker är allra mest skrämmande är att det inte bara år åsikter man vill förhindra – man blir ofta än mer upprörd om någon ger faktisk information, grundad på kunskap, som inte stämmer helt med den egna bilden av sakernas tillstånd.

Folkviljan

Jag har insett att jag har en annorlunda uppfattning om demokrati än vad många andra har och utifrån min syn så är demokratin i stor fara – kanske till och med förlegad i den betydelse många ger den - om inget omfattande görs för att återupprätta den.

Grundat på möten med människor och det jag läser om debatten i medierna så anser jag att de flesta ser demokrati som en uppsättning spelregler. Om dessa spelregler uppfylls så har vi demokrati oavsett vad som kommer ut av det. Att Hitler kom till makten genom demokratiska val är således demokrati, om ett arabland genom allmänna val inför sharialagar så är det demokrati och om Donald Trump blir president i USA så är det ett utslag av ett fungerande demokratiskt system. Jag har större krav på det jag kallar demokrati. Jag ser spelreglerna bara som ett nödvändigt, men inte tillräckligt, redskap för att uppnå demokrati. Eftersom jag är inbiten pragmatiker så anser jag att man bara kan bedöma godheter/kvalitet utifrån resultatet – inte varken utifrån goda målsättningar eller välutvecklade metoder/regler. Demokrati är för mig ett system där människor har tillgång till de grundläggande fri- och rättigheterna och behandlas lika enligt lagen, samt ett antal andra kvaliteter som hör till ett samhälle som har respekt för alla individer och alla individer har respekt för de gemensamma reglerna. Om de regler och resurser samhället ställer till förfogande inte uppfyller detta så anser jag inte att det är en fungerande demokrati oavsett om man har ”demokratiska” val eller ej.

Samtidigt upprörs jag av de allt oftare förekommande – och underligt nog prisade - debattörerna idag som vill avskaffa såväl det fria ordet som den fria rösträtten för personer som ”tycker fel” vad gäller deras egna hjärtefrågor. Denna typ av fascistiska tankar kan man få läsa från såväl fundamentalistiska feminister, som från miljökämpar och religiösa fanatiker – det förekommer både på höger och på vänsterkanten. De senaste två exemplen var just från en ung feminist respektive från Sverigemokraterna – de hade lite olika åsikter om vad som var ”rätt tänk” dock. Många länder har antagit denna metod för att försäkra sig om att medborgarna ”tänker rätt” – ofta med motiveringen att hålla extrema och samhällsfarliga krafter i schack. En diplomat och kinakännare sa i Sveriges radio härom morgonen att fria val, fri press och ett fritt Internet i Kina troligen skulle resultera i en regim som vi inte ens kan föreställa oss hur hemsk den skulle vara.

För de mest inbitna rationalistiska formalisterna är det enda kravet för att ett samhälle skall få kalla sig demokrati att man har allmänna val – oavsett hur och vad man väljer. Det var nog en gång en ganska bra utgångspunkt, men det är det inte längre. Jag har skrivit om det tidigare, men det tål att upprepas. Förr fanns det ett visst ”stollefilter” vad gäller information, som gjorde att de flesta hade en ganska bra uppfattning om vad de röstade på. Dessutom ljög inte politikerna så till den milda grad förr i tiden. Inte heller tog de så lätt på principerna – åtminstone inte vad vi fick reda på. Man kan kanske sammanfatta det som att politikerna dels var ärligare förr, dels hade en större respekt för sina väljare och dessutom hade den underliga uppfattningen att väljarna kunde tänka själv.

Jag har diskuterat med engelsmän och där är problemet att en majoritet av media som styrs av Rupert Murdoch sprider desinformation av det slag som vi måste söka oss till Avpixlat, Flashback och liknade nätsajter för att finna i Sverige. Om det nu är media eller obskyra desinformationssajter på Internet som sprider lögner så är det ett demokratiskt problem. Valresultatet i UK angående Brexit grundade sig i stor utsträckning på lögner spridda av Murdochmedia. Oerhört många ångrar sig idag när de insett hur det är. Donald Trump’s popularitet grundar sig i stort på desinformation och lögner som sprids via Internet. President Erdogan i Turkiet gör utrensningar med motiveringen att folket kräver det och han måste respektera demokratin. Samtidigt finns det misstankar om att han själv kan ligga bakom den kupp som han stödjer sina åtgärder på. Vi ser i Sverige dagligen hur Sverigedemokraterna sprider lögner och berättar om påhittade incidenter via Internet.

Frågorna är då följande: Är det ett demokratisk val om de som röstar i stor utsträckning grundar sitt val på lögner och desinformation? Är det verkligen folkets genuina vilja som kommer till tals i ett sådant val? Blir verkligen resultatet ett utslag av demokrati där människors och samhällets bästa står i fokus?

Nästa fråga är hur det demokratiska samhället bör bemöta detta. Mitt svar är att man bör bemöta det med motbilder – genom massiv information där varje överdrift, lögn, förtigande och desinformation omedelbart avslöjas. Dessutom med stor öppenhet där alla fakta redovisas även om de är problematiska och pekar på problem eller till och med går emot den idealiserade världsbild som vi önskar vore sann. Detta får människor att tro och inse att samhällets styrande är medvetna om problemen, ser konflikterna och har en strategi för att lösa dem.

Hur bemöter då det svenska samhället detta? Jo - med förtigande, vinkling, friserande av obekväma fakta, utstötning och förnekande av problem som varje människa kan se och uppleva i sin vardag. Det vill säga att samhället använder samma metod som nättrollen och desinformatörerna. Detta resulterar i att människor inser, eller åtminstone uppfattar det som, att alla ljuger eller förtiger så man kan lika väl lita på Avpixlat, Donald Trump, Sverigedemokraterna eller något annat som göder ens egna fördomar, som på regeringen och de stora tidningarna och Sveriges Radio.

Hur kan det då ha blivit så här? Jag tror att det beror på att såväl politiker som media har en väldigt låg tanke om vanliga människors förmåga att tänka själv och ta rationella beslut grundade på fakta. Människor måste undanhållas information och fakta för att sedan vägledas, undervisas och i värsta fall indoktrineras för att tänka rätt. Vi har på senare tid hört detta från Utbildningsradions ledning och den nya trenden hos landets museer är att de skall vara ett led i denna indoktrineringskampanj. Visst det finns många faktaresistenta, rättshaverister och andra som gärna tror på allt som går emot etablissemanget, men ingen skall få mig att tro att det är en särskilt stor grupp om man gör sig besvär att föra en hederlig debatt.

Resultatet blir att folket i demokratiska val röstar fram Sverigedemokraterna och andra obskyra partier, som säger saker som andra förtiger, men som samtidigt föreslår lösningar som är så motbjudande att de inte kan rymmas inom min uppfattning om demokrati. Men – om de bara kommer till makten genom demokratiska val så är allt gott och väl verkar en del tycka. Andra förespråkar inskränkning av rösträtt och yttrandefrihet, som lösning på problemet.

Jag tycker att det demokratiska samhället måste börja respektera människors förmåga till sunt förnuft och logiskt tänkande och ge dem öppen information om hur det förhåller sig – även om det är obehagliga fakta. Om man har goda intentioner måste man ju kunna förklara även det svåra – annars har man problem.

Ett demokratisk val anser jag är när människor utifrån seriöst och korrekt presenterade fakta gör sitt eget val utifrån sin ideologi och utifrån vilket parti man anser kan handskas med den förekommande situationen på bästa sätt. Inte utifrån vilken falang som ljuger bäst. Några kommer givetvis att göra val utifrån extrema odemokratiska värderingar, men så är det ju och att inse det är att ha ett demokratiskt sinnelag. Val grundade på desinformation och lögner speglar inte folkviljan även om medborgarna råkar ha lagt sin röst grundat på denna information. Att kalla detta demokrati är rationalistiskt, bekvämt och verklighetsfrånvänt. Det måste vara samhällets ansvar att bemöta detta nya hot mot demokratin med ärlighet, fullödiga motiveringar och öppenhet med alla faktaunderlag.

Kan vi återerövra demokratin

Redan när alla jublade över att man äntligen skulle få demokrati i Nordafrika kände jag mig kluven. Jag tror nämligen att demokrati är något mer än ett spel, som man tror man behärskar bara för att man vet hur pjäserna skall flyttas. Många har inbillat sig att man automatiskt får demokrati om man störtar en diktator och i nästan samtliga fall har man blivit besviken. Än fler tror att det blir demokrati om man håller allmänna val – eller snarare man tror att man har fått demokrati i samma stund som man håller allmänna val. Redan Olof Palme skrev i en demokratiantologi att demokrati var något mer. Som exempel tog han att många av historiens värsta övergrepp har skett i demokratins namn. En av de mest uppenbara är att Adolf Hitler kom till makten genom demokratiska val och att demokratiska val i många ”befriade” muslimska länder troligen resulterar i att en majoritet vill införa sharialagar, vilket givetvis innebär omedelbart avskaffande av demokratin.

Det finaste formen av demokrati anser många är folkomröstningar där alla kan säga sin mening oavsett om man har en aning om vad man röstar på eller inte. Folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap är det senaste exempel för en sådan ”seger för demokratin”. Det har emellertid utvecklat sig till att bli ett exempel på att demokratin i dagens samhälle har blivit otidsenlig och inte längre fungerar som vi är vana vid att den gjorde då vi såg den som det finaste vi har ärvt av de gamla grekerna. Om jag har förstått det rätt så står Storbritannien inför att avskaffa den representativa parlamentariska demokratin, som kanske är den viktigaste utvecklingen av folkstyret. Vad kan man annat tycka när man vet att 75% av det brittiska parlamentet vill förbli medlemmar i EU, men trots detta låter de folkomröstningen bli avgörande. Hur kan politiker som valts för att representera folket och vars ansvar det är att sätta sig in i komplicerade frågor, som denna, helt abdikera och acceptera att en folkomröstning, som på båda sidor bygger på känslor snarare än kunskap, få avgöra. Hur kan de ta på sitt ansvar att stillatigande mot sin kunskap och övertygelse låta en opinion störta såväl Storbritannien som resten av Europa in i en osäker framtid. En framtid som kanske till och med innebär slutet för den brittiska unionen och lämnar England ensamma utanför ett enat Europa.

Det är därför jag menar att det förenklade sättet att se på demokrati som vi numera har är otidsenlig och bara leder till opportunism och bristande demokrati. Några stora förändringar har skett sedan våra demokratiska spelregler utmejslades. Den viktigaste är kanske att demokrati har banaliserats till att bara bli ett följande av vissa procedurer där allmänna val är det viktigaste oavsett om det sker i ett land där människor har en viss grundläggande skolutbildning eller majoriteten är analfabeter. Det andra är att politiker i stigande grad har fjärmat sig från dem de representerar och numera i de flesta fall är professionella maktspelare snarare än förtroendevalda representanter. Det viktigaste är emellertid framväxten av sociala medier. Man framhåller gärna att de sociala medierna var de som gjorde frigörelseprocesserna i Nordafrika möjliga och detta är säkerligen sant och i så mån positivt för demokratin. Man talar emellertid sällan om att skadan på demokratin är än större genom att vem som helst numera har möjlighet att sprida vad som helst till hur många som helst.

Innan de sociala mediernas uppkomst skedde informationen till väljarna i demokratiska länder, där människor hade resurser att ta till sig information, främst genom traditionella medier. Detta innebar givetvis en viss likriktning och risk för manipulation av väljarna, men detta kunde i huvudsak motverkas genom de demokratiska spelreglerna där rätten till det fria ordet och rätten att organisera sig var grundstenar. På den positiva sidan försäkrades väljarna om information som i huvudsak var saklig och korrekt eller åtminstone redovisad som varande en annan om den hade en politisk agenda. Uppenbara lögner och desinformation hade svårt att göra sig gällande, vilket gjorde att det demokratiska systemet fungerade relativ väl och väljarna hade en rimlig kunskap om vad de röstade på. Om frågorna var för komplicerade för gemene man förlitade man sig på den representativa demokratin och sina politikers kunskap och framför allt moral.

De sociala medierna har emellertid inneburit att vem som helst kan sprida desinformation och lögner och med dessa på ett ögonblick nå hundratusentals läsare. Några möjligheter till seriösa genmälen, faktakontroll, tillrättalägganden eller motargument finns inte. Dessutom är debattklimatet sådant att det mer påminner om umgänget mellan två supportergrupper på en fotbollsmatch än ett seriöst meningsutbyte. Den misstro som dagens politiker, medier och högprofilerade debattörer möter och ofta har förtjänat gör också att väljarna föredrar att snarare tro på det som stödjer deras fördomar än lyssna till fakta och seriösa diskussioner och problematiseringar av viktiga frågor. Resultatet blir att populism och ”gatans parlament” i de flesta fall vinner över det mer ordnade demokratiska systemet.

Detta skulle ju kunna motverkas av seriösa politiker, debattörer och traditionella medier - men vad händer? I Storbritannien har vissa medier och politiker spelat på samma strängar som de sociala medierna och spridit lögner och desinformation för att vinna popularitet och ekonomisk vinning i den grogrund som de sociala medierna har skapat.

I Sverige har politiker, debattörer och traditionella medier svikit sitt demokratiska ansvar att nyansera, problematisera och informera väljarna. I stället har man mött de sociala medierna desinformation på ett helt annat sätt. Man har framställt allt som en fråga om svart eller vitt. Inga invändningar som innehålls i de huvudsakligen populistiska budskapen äger någon sanning och ingen information får nå väljarna som ens i en detaljfråga får visa att det finns gråskalor i debatten. Visst har några tidningar i Sverige även ägnat sig åt rena lögner som i Storbritannien, men strategin har huvudsakligen varit att förtiga och vinkla informationen till medborgarna så att det aldrig kan uppstå ett möte mellan olika åsikter där man kan bena upp vad som är fakta och myt. Detta bygger på en övertygelse från etablissemanget att väljarna inte kan ta till sig ett nyanserat budskap – att de inte är intellektuellt kapabla att föra en nyanserad debatt i svåra frågor. Några debattörer har emellertid försökt att vända och vrida på problematiken – att plocka upp de argument från båda sidor som har relevans och inrikta sig på att diskutera lösningar snarare än att strida om två olika enfaldiga åsiktslåsningar. Dessa debattörer har i nästan varje fall demoniserats av politiker och traditionella medier i Sverige.

Det sorgliga med denna officiella strategi är att man på det grövsta underskattat väljarna. Vad som händer när det officiella informationssamhället, istället för att förklara och nyansera och sätta in problem och olägenheter i ett långsiktigt perspektiv, förnekar, förtiger och vinklar den verklighet som väljarna ser utanför sin dörr och på sin arbetsplats och därmed vet att det de läser är osant så skapas ett förakt och en misstro för det officiella samhället. Det skapar en insikt i att fakta är förhandlingsbar och att verkligheten inte har något att göra med de beskrivningar man får av verkligheten. Slutsatsen blir att det inte spelar någon roll om man ansluter sig till den ena lögnaren än till den andra. Det spelar utmärkt desinformatörerna och populisterna på de sociala medierna i händerna – i synnerhet som en av populismens grundstenar är att beskriva företeelser som alla känner igen och sedan föreslå lösningar på problemen som ingen normalt skulle vilja kännas vid. Eftersom det officiella samhället förlorat sitt förtroende redan genom en oriktig eller vinklad beskrivningen av verkligheten kan det inte heller väcka intresse för sina lösningar.

Vad jag menar är att vår demokrati i stora delar måste omformuleras för att möta dessa nya förutsättningar. Det räcker inte med att med några års mellanrum låta människor rösta, när man i vissa länder inte kan ta till sig information på grund av bristande utbildning och i andra länder lämnat över informationsflödet till demokratins sabotörer på de sociala medierna. Man måste återgå till insikter från industrialismens barndom då man insåg att utbildning av väljarna och deras tillgång till saklig information och seriös problematisering var demokratins grundförutsättningar. Först då kan man utmana populister och desinformatörer i kampen om demokratin. Med dagens kollaps inom utbildningssystemet i vissa länder samt den i hela västvärlden utbredda kunskapsrelativismen där alla får ha sin ”egen sanning” och all etablerad vetenskap och kunskap skall ifrågasättas är emellertid förhoppningarna små. Att man sedan som i Storbritannien dessutom avskaffar den representativa parlamentarismen, som i Brexitfrågan, gör att man avhänder sig den sista livlinan för att rädda en demokrati från populistiska och tillfälliga opinioner.