Vi vill gärna tro att vi förstår

Ibland tycker man att människor i andra länder beter sig konstigt. Åsikter och beteenden blir obegripliga eftersom vi tolkar dom utifrån det sätt vi själva tänker på. 

Jag arbetade i Hong Kong när nyheterna berättade att en andra generationens sydkorean hade avslöjats stå bakom en av skolskjutningarna i USA. Detta föranledde närmast panik i de sydkoreanska tidningarna. Man spekulerade i att George Bush skulle ställa in det planerade besöket i Sydkorea, man befarade att USA skulle införa handelsrestriktioner mot landet och att den amerikanska allmänheten, som hämnd, skulle överfalla och kanske döda koreaner som bodde i USA. För en västerlänning är en sådan reaktion obegriplig.

En kunnig antropolog skrev emellertid en artikel i South China Morning Post och förklarade denna panik.

I många asiatiska kulturer är individen underordnad samhället, vilket gör att allt som individen gör, både på gott och ont, är ett ansvar för samhället i stort. Samhället och alla dess individer tar åt sig både skam och ära av vad varje individ gör. De befarade reaktionerna skulle således inte alls varit orealistiska om det omvänt varit en amerikan som mördat koreaner i Korea.

Inom idrottssamhället har man samma inställning även i västerlandet. Om någon vinner en guldmedalj i någon gren vill vi gärna påstå att hela landet är världsbäst i just den grenen. Det är den inställningen som gör att man kan läsa i norska tidningar att Norge är världens mest framstående matland när ett norskt lag vunnit kock-VM. 

I min förra text om kvalitén på sjukvård inom WHOs medlemsländer placerade sig USA på plats 38 trots att man satsade mest i världen på sjukvård. Jag roade mig med att ta reda på hur detta mottagits i USA bland debattörer och forskare.  En av de mest intressanta invändningarna var att länder med socialistiska hälsosystem gynnades, dvs. de länder som erbjuder sjukvård för alla medborgare, inte bara för de som kan betala för det. Detta ansåg man vara grovt missvisande eftersom USA tvivelsutan hade den absolut bästa vården om än för ett fåtal. 

För en europé är detta närmast obegripligt, men återigen är det från idrottsvärlden som amerikanarna hämtar sin logik. På samma sätt som en guldmedalj kan försvara åsikten att ett land är bäst i en viss sport kan en klinik där en nobelpristagare i medicin arbetar göra att USA har den bästa vården i världen, om än inte särskilt allmänt tillgänglig.

När jag arbetade l USA på 80-talet fick jag ett ytterligare bevis på detta. Jag introducerade något så apart som grupparbete i den ”individuella sporten” arkitektur på University of Michigan. Detta var svårt för de amerikanska studenterna, men en grupp var mycket bra på grupparbete. Själva klagade dom emellertid på att dom inte klarade av det eftersom dom ”bara diskuterade”, som dom sa. För en svensk är ju just diskussionen det främsta verktyget för resultat i ett grupparbete, men för dessa unga amerikanska studenter var diskussionen ett tecken på misslyckande. Jag klagade för en kollega som var arbetssociolog att jag inte förstod vad dom menade. Han förklarade då att de flesta amerikaner förstår grupparbete från sporten eller det militära. Där utses en ledare och hans direktiv åtlyds utan diskussion. Diskussion är liktydigt med dålig ”team-spirit”.  

En för oss nära kulturskillnad representeras av en välutbildad vän som under sitt aktiva liv varit aktiv inom UNESCO. Han är muslim och mycket angelägen om att främja kvinnors ställning i samhället. Hans lösning är att alla vuxna kvinnor skall få samhällslön så det inte behöver utbilda sig eller arbeta utan endast ägna sig åt det kvinnor är förutbestämda för – nämligen att ta hand om mannen och familjen. Hans förvåning är stor att min fru och jag opponerar oss på det starkaste mot hans version av feminism.

Ett bevis på kulturskillnad i förhållande till Sverige ser jag även dagligen på marknader, i affärer och stånd efter vägarana i Frankrike. För nästan alla produkter som säljs anger man noggrant varifrån de kommer. En svensk miljövän skulle säkert tolka detta som miljömedvetenhet och förkärlek för närodlat, men så är inte fallet i Frankrike. Här kommer de bästa produkterna ända ned till lök, anka och persikor från en speciell region eller by och ingen annanstans ifrån. Det är nämligen därifrån de är bäst och smakar bäst. Det är vad man vill ha även om det ligger långt bort. 

Detta går hand i hand med den franska misstänksamheten mot stordrift och centralisering. Här bevakas landsbygdens särart svartsjukt och att flytta in till stora städer ses inte som någon vinst, tvärtom växer de små orterna på landsbygden. I Frankrike skulle det vara omöjligt att sälja Västeråsgurka från Piteå eller Falukorv från Skara.

Liksom i Sverige bygger man vindkraftverk, men i vår region som är en av de mest gynnsamma för vindkraft på grund av tillgång på vind bygger man grupper på något dussin snurror som man försöker lägga där dom stör som minst medan man i motsvarande situation i Sverige vräker upp över 200 på samma plats med förödande konsekvenser för boende, fågelliv och naturmiljö.

Det är först när man förstått de bakomliggande motiven bakom de uppenbara skillnaderna, samt de bakomliggande värderingsskillnaderna bakom det till synes lika, som man kan avgöra hur man moraliskt skall förhålla sig till främmande kulturers yttringar.

Inte bara överlevnad utan också kultur, historia och romantik

"När du blir äldre och behöver sjukvård kommer du väl att flytta hem?”, är en kommentar som man ofta får från svenskar när man berättar att man bor i Frankrike. När Ingvar Kamprad meddelade att han vill flytta hem till Småland och bo nära sin släkt och återuppleva sin barndoms miljöer var det många som fällde samma kommentarer. Han flyttade hem för att ta del av den fina svenska åldringsvården och gama åt sig svensk ålderspension hette det.

Man undrar lite hur man lyckats hjärntvätta ett helt folk så till den milda grad till att ha en så verklighetsfrämmande uppfattning om sakernas tillstånd. Att världens fjärde rikaste person skulle åka till Småland för att profitera på den svenska välfärden är ju fullständigt absurt. Lika absurt är det att tro att svensk vård är så outstanding och utländsk vård så usel.

Den intresserade kan läsa World Health Organisations – WHO – senaste utvärdering av medlemsländernas sjukvård. Sverige placerar sig där på 23e plats strax efter Colombia. Norge med sina oandliga resurser kommer på 11e plats, Island på 15e, Danmark på 35e, Finland på 31a Storbritannien på 18e och USA på 38e plats. Bäst sjukvård i världen har Frankrike. Underligt nog lägger USA ned mest pengar per capita – snacka om ineffektivitet.

Min tro är att en avgörande orsak till Frankrikes höga kvalitet är det totala integrationen mellan privat och offentligt som man tillämpar. Jag har nämnt det tidigare, men det förtjänar att upprepas. Den offentliga vården är mycket bra, men den kompletteras på ett ypperligt sätt at privata husläkare, laboratorier och specialistkliniker. Alla är tillgängliga för oss att använda oss av och valet av klinik är fullständigt fritt oavsett var vi bor eller vilka privata resurser vi har. Samtidigt samordnas alla vårdinsatser vi genomgår hos vår husläkare som får alla provsvar och ingrepp beskrivna för sig brevledes från den specialistklinik vi valt. Vi kan heller aldrig söka specialistvård utan remiss från husläkaren. Det är ett effektivt sätt att undvika att saker faller mellan stolarna. En annan effekt av det franska systemet är att det nästan inte existerar några väntetider i vården. Tid hos specialister får man på stört och provsvar på dagen.

Detta kan finansieras tack vare att det offentliga och privata delar på kostnaderna. Viss del av vården betalas av försäkringskassan och resterande av det försäkringsbolag där man tecknat sin ”mutuelle ”– sjukförsäkring. Alla kan teckna en sådan försäkring utan att det krävs hälsodeklaration och försäkringsbolaget får inte ta del av sjukdomshistoria eller kräva insyn i journaler. Detta är förbjudet i fransk lag. Alla provsvar, röntgenbilder och beskrivning av ingrepp lämnas till patienten som får lagra dem i hemmet.

Vi har en ganska omfattande ”mutuelle” som ger oss helt kostnadsfri sjukhusvård, kräver endast ett par hundralappar i patientavgift vid besök hos husläkare, fri medicin och ganska rejäl hjälp till tandvård och glasögon. Det kostar oss ca 1000 kronor per månad, men det kan man stå ut med eftersom vi bara behöver betala ca 12 000 kronor per år i kommunalskatt där vi bor och den statliga skatten är ungefär som i Sverige. Dessutom är det lönsamt eftersom bara min senaste operation kostade nära 100 000 kronor och mina behandlingar för ögonen kostat 10 000 kronor per gång bara i medicinkostnad. 

Man blir inte så sugen på svensk sjukvård när man hör från vänner eller läser i svenska tidningar att patienter nekas vård eller medicin av kostnadsskäl, något som aldrig skulle ens övervägas av den franska sjukvården. I Frankrike har fortfarande läkarna det sista ordet när det gäller vårdinsatser, men i Sverige verkar det vara politiker som bestämmer nivån på vården och vilka människor som det är värt att kosta på adekvat vård.

Nu är det ju inte bara möjligheten att hållas vid liv som styr ens livsval – den brittiska Live and Invest Overseas har rankat Languedoc som en av de mest attraktiva platserna för pensionärer att bosätta sig på på grund av tillgång till ” culture, history and romance”.

För den intresserade:
Akutsjukvärd i Frankrike

Sjukvårdens pillerhysteri

En föryngringskur

Årlig service

En glad vårdkonsument

En upplevelse i världens centrum

Hål i huv’et

Provence-andra etappen

Det var svårt att hitta ett bra beläget hotell till rimligt pris i Aix-en-Provence fast det är tidigt på säsongen. Vi bokade emellertid in oss på det tvåstjärniga hotellet Caravelle som låg mycket centralt och visade sig vara väldigt bra. Receptionisten var oerhört vänlig och hjälpsam och rummen var riktigt bra. 
 

Vi hade höga förväntningar på Aix eftersom alla talar om hur fantastiskt det är. Vi fann nog inte det. Visst var det en vacker stad, men inte vackrare eller mer intressant än Montpellier eller Toulouse. Vi hade tänkt gå på en Matisseutställning, som skulle vara öppen enligt all reklam, men när vi kom dit satt det en lapp på dörren att man ändrat tiderna.

Vi hade bokat bord på restaurang Côté Cour där en av kockarna från franska Top Chef arbetade och det var verkligen en blandad upplevelse som jag beskriver i detalj på Restaurangguiden. Vi stannade inte så länge i Aix utan fortsatte till nästa plats. Vi valde mellan en ort vid kusten, som min fru var sugen på och en ort i bergen som jag förordade. Efter lite resonemang blev det bergen. Vi har bättre kust hemma i Languedoc.

Det blev orten Moustiers Saint Marie som låg nära källan av floden Verdon. Vi hade bokat rum på La Bastide du Paradou som visade sig vara ett mycket charmigt litet hotell med en ganska originell ägare. Han var mycket hjälpsam och mycket pratsam och påminde mycket om hotellägaren Walfrid Lindeman både i sätt och utseende – om det nu hade funnits någon sådan figur. 

Den mycket pittoreska byn låg några hundra uppförsmeter från vårt hotell så vi fick lite motion. Genom byn gick en strid fors som var närvarande ljudmässigt var man än var och vackert var det. Byn har anor från 400-talet och har under århundraden varit centrum för fajanstillverkning. Det finns nämligen en kaolinfyndighet där. Vi talade med en av konstnärerna som tillverkade porslin på traditionellt vis från urgamla formar. Han målade sedan porslinet på det mest utsökta sätt. Egentligen var han arkitekt, men han gillade det här bättre och var troligen mer framgångrik i sin nya profession att döma av hans katalog av uppdrag. Det är underligt hur ofta vi arkitekter ägnar sig åt andra saker än det vi är utbildade för. Vi kan bli utan anställning, men sällan utan jobb har jag märkt.

Givetvis sökte vi oss till bra matställen också här. På lunchen blev det det enkla med riktigt hyfsade Restaurant  Le Relais och på kvällen blev det restaurang La Treille Muscate som vår värd rekommenderat. Om man tar prisskillnaden med i beräkningen så var nog det enkla stället mer prisvärt. Det var också lite annat som irriterade, men det berättar jag om på annan plats.

Den verkliga attraktionen i trakten är emellertid floden Verdons källa – Gorges du Verdon. Om man vill uppleva hela denna enorma kanjon är det en tur på 10 mil. Vi nöjde oss med en mindre slinga som vår ”Lindeman” rekommenderade och det var fullständigt magnifikt. De vyer man får uppleva är hisnande, men man får hålla i ratten på de slingriga vägarna. Att det var strålande sol, 28 grader och vi hade öppnat taket på bilen gjorde inte upplevelsen sämre.

Vid en speciellt lodrät klippvägg hade räddningstjänsten klättringsövningar. På samma ställe hade en svensk grupp som var på canyoning organiserat av Friluftfrämjandet bestämt sig för att klättra som flugor på bergvägen med bara luft så där hundra meter under sig. Om inte det fanns sådana människor kanske inte räddningstjänsten behövde öva sig på att hämta dom när det går illa slog det mig.

Avstånden i Provence är inte stora så på vägen till Cannes där vi bokat rum måste vi ju bara besöka parfymhuvudstaden Grasse. Vi vandrade omkring lite i gränderna i Grasse och hamnade naturligtvis vid en av de stora parfymtillverkarna – Fragonard - som har både tillverkning, shop och museum som man kan besöka. Industrinörd som jag är tyckte jag tillverkningen var mest intressant, men förvånade mig över att det var en så enkel process. I princip kokar man blommor i hundragradigt vatten så att de eteriska oljorna extraheras. När man låter dekokten stå en tid flyter de väldoftande oljorna upp till ytan och kan skummas av och användas till parfym. Vattnet som blir kvar säljer man som ansiktvatten. Man motiverar de hutlösa priserna på slutprodukten med att det går åt ett ton blommor till en liter parfym. Jag frågar mig då genast vad bonden som odlar och plockar blommorna får per ton blommor.

Min fru köpte några väldoftande tvålar som vi skall ge bort.

Cannes är en annan mytomspunnen plats, men nu var alla kändisar borta – tror jag. Vill man köpa kläder som kostar skjortan men inte ens ser ut som en skjorta, såvida man inte ärvt den efter sin småväxte kusin så är det här rätt plats. Ju mer utslitet och urvuxet det är ju dyrare är det. Inget för mig, som jag deklarerat förut. Det är emellertid ganska trevligt att promenera omkring längs Croisetten nu när det är lågsäsong. Jag har faktiskt varit här i tjänsten och inbjuden på cocktail med tilltugg på hotell Majestic, vilket renderade mig en rejäl matförgiftning med tillhörande behov av närhet till bekvämlighetsinrättning. En kraftig dos Imodium räddade mig så jag kunde hålla det planerade föredraget dagen efter. Underligt nog hade jag överlevt en vecka i Marocko med fårhjärnor och annat skumt utan att få problem, men här på en av världens mest exklusiva hotell var det klippt.

Den här gången var det bättre. Vi fann en utsökt liten restaurang nära hamnen och min fru fick sina efterlängtade friterade squashblommor. Restaurangen heter La Potenière du Palais.

I Cannes bodde vi på resans bästa hotell. För bara 135 euro, inklusive en nästan lika bra frukost som man får på ett svenska hotell, bodde vi på det fyrstjärniga  Hotel Montaigne & Spa . Under högsäsong ligger dock rumspriserna på tre till fyra gånger mer. Här kände vi oss riktigt lyxiga.

Sista platsen för vår resa blev Vence där vi bodde på hotell Diana som var bra och fint beläget. En av våra konstnärsvänner hade rekommenderat restaurangen La Colombe d’Or i St Paul de Vance, som är det verkliga innestället för konstnärer och kändisar. I matsalen är väggarna fullhängda med verk av allehanda världsberömda konstnärer och behållningen är mest att se på medgästerna. Eftersom vädret var varmt serverades alla gäster i den vackra trädgården. Maten är OK, men det har inte ens renderat dom en kniv och gaffel i Guide Michelin så det måste vara andra kvaliteter som gör stället så populärt bland den mer konstnärliga delen av det vackra folket. 

Vid bordet bredvid satt ett par mogna herrar som hade tagit ut sina döttrar på en riktig brakfest med allt det dyraste på menyn inklusive Cristal champagne. Väldigt snälla fäder måste man säga. Något underligt var emellertid att brottstycken av samtalet, som letade sig vår väg, tydde på fäderna inte kände sina döttrar alltför väl, men man vet ju hur upptagna framgångsrika män är nuförtiden. En av döttrarna verkade dessutom vara svenska.

Orten St Paul de Vance var en upplevelse. Det fanns hundratals konstgallerier i den lilla byn och det mesta som såldes var av hög kvalitet och säkert mycket dyrt. Hela byn var som ett konstverk – allt var minutiöst välordnat och prydligt. Inga moderna inslag kunde man se någonstans utan allt ingick i en helhet som skulle tilltala eventuella köpares estetiska sinne.

Från Vence åkte vi direkt hem, bara med kort mellanlandning på IKEA i Montpellier. Tråkigt nog finns ju inget att köpa där längre inför midsommarfesten. IKEA-sill, IKEA-ost, IKEA-snaps och annat av låg kvalitet kan inte tävla med de gamla klassiska märkena som man hade förut. Trist och onödigt! Jag önskar Ingvar tillbaka som kunde hålla ordning på räknenissarna med lite sunt förnuft.

Om man skall sammanfatta upplevelserna så är Provence vackert, men inte så väldigt olikt Languedoc, men det är ”rätt folk” som bor i Provence och det gör ju sitt till för berömmelsen.  Det finns nästan alltid något jämförbart mellan de två regionerna om det nu är berg, floder, slott och borgar eller små vackra byar och fina storstäder. Vad Languedoc inte har är alla horder av utlänningar och alla kändisar eller trånga betalstränder. Inte heller har Languedoc samma prisnivå eller samma trängsel, vare sig på stranden eller i städerna. En underlighet som vi råkade ut för flera gånger var att vi fick fel nota på restaurangerna och den var alltid högre än vår. Om det verkligen var notan från ett annat bord eller bara en specialnota för engångsbesökare vet jag inte, men det är tur att min fru ser upp.

Jag skulle kunna tänka mig att bo i Provence om jag slapp de mest kända ställena nere vid kusten. Min gissning är att Côte d’Azurs dagar är räknade. Jag grundar det på att både restauranger och fastighetmäklare numera annonserar på ryska. Jag har svårt att tro att rika personer från resten av Europa eller USA vill bo granne med en rysk oligark eller ens en vanlig rysk miljonär i framtiden. Hoppas bara att kändisarna och deras wannabes inte flyttar ett snäpp västerut utan hitta nya jaktmarker någon annan stans i världen.

Resa i Provence – första etappen

 Kan man ha semester som pensionär? Hur det nu är med det så bestämde vi oss för att åka till Provence på några dagar för att undersöka om det är så fantastiskt som alla säger. För oss i Languedoc är det lite irriterande för många svenskar tror att vi bor i Provence - det är vad många tror hela södra Frankrike heter. 

Vi har fått massor av tips om vart vi skall åka - det ena stället lär vara vackrare än det andra säger många. Själva hade vi egentligen bara Aix en Provence på vår lista. Lustigt nog var det nog den platsen som jag var minst imponerad av.

Semestern startade mycket seriöst med födelsedagslunch för vännen Annette på gourmetrestaurangen Saint Claire i Balaruc-les-Bains. Som alltid var det väldigt bra, men det får ni läsa om på min Restaurangguide. Tur att vi bara skulle åka till påvestaden Avignon efter en sådan måltid. Dessutom började resan i regn, men det klarnade upp framåt kvällen.

När vi kom till Avignon trodde vi det var festival eftersom det kryllade av folk och hela gamla staden var avstängd - det var bara vanlig lördag. Eftersom vi bodde mitt i smeten på Hotel du Chateau des Pape var det bara att beblanda sig med resten under kvällen. Dagen efter gjorde vid det som krävdes, dvs. såg påvepalatset och gick ut på den mångomsjungna Pont de Avignon. Påvepalatset var verkligen intressant att se och som avslutning hade man en skulpturutställning av det mer ovanliga slaget. Framför allt var det verk av den belgiska konstnärinnan Berlinde de Bruyckere som var avvikande för att inte säga ganska äcklig.

En positiv sak var att vi båda fick pensionärsrabatt på inträdet till påvepalatset och bron.  I Frankrike är man inte så indiskret att man kräver leg, här litar man på vad folk säger.

Nästa dag bar det av till lilla orten l'Isles-sur-la-Sorgues, som är en känd antikvitetsstad. Lite som Pezenas i Languedoc. Där var det stor antikmarknad och kryllade av folk. Vi insåg att "folk" i Provence betyder utlänningar - tyskar, belgare, holländare, kineser, amerikaner, engelsmän och ryssar, men inte särskilt många fransmän. Ändå är det inte säsong än. Man blir lycklig över att bo i Languedoc när man upplever hur resten av världen har tagit över en hel region. Inte undra på att de Gaulle upprördes av det på sina landsmäns vägnar.

Därifrån åkte vi några få mil till Saint-Remy-des-Provence. Där bodde vi på det utmärkta familjehotellet Le-Castelet-des-Alpilles. Saint Remy var en mycket vacker plats med små gränder med massor av butiker. På kvällen åt vi en mycket god och prisvärd middag på restaurang Bistrot Decouverte.

 

På vägen mot vad vi trodde var resans höjdpunkt besökte vi Baux-des-Provence. Orten har fått sitt namn efter de stora bauxitgruvorna. Bauxit är en grå ganska trist sten som man utvinner aluminium ur genom elektrolys - en av världen mest energikrävande processer. Lyckligtvis ligger den processen någon annanstans. Byn är nämligen bedårande vacker med ett stort slott och en väldigt liten by. Utsikten är vacker och det finns massor av restauranger och butiker. Utbudet är lite som i Carcassonne. Här åt vi en mycket god lunch på restaurang Hostellerie de la Reine Jeanne.

Jag kostade på mig en ny hatt - en riktig höjdarhatt. Det var en Panamahatt från Stetson - expediten och min fru tyckte den passade mig perfekt. Svindyr var den, men jag kostar inte på mig så mycket i klädväg så det må vara hänt. Dessutom måste jag ju ha hatt hela tiden när solen skiner så då gäller det att vara fin.

Nästa anhalt blir Aix-en-Provence, men det återkommer jag om.

RÄTTELSE 19/6: Som Matthieu påpekar nedan är det naturligtvis så att mineralen bauxit fått sitt namn av orten Baux-de-Provence, inte tvärtom.

Hjalmar – le chat Viking

Jag är en kattmänniska. Det innebär inte att jag inte gillar hundar – jag är tvärtom väldigt förtjust i hundar också och pratar alltid några ord med de lösa hundar som springer omkring i byn. Det är bara det att jag föredrar katters personlighet och så är dom mer praktiska. Man kan lämna en katt ensam ganska länge förutsatt att den kan gå ut och in och får mat varje dag av någon vän. Hundars psyke klarar inte det lika bra.

Faktum är att jag hade en stor collie som hette King som min barnvakt när jag just hade lärt mig gå. Vi bodde på landet precis intill en trafikerad landsväg, men mina föräldrar behövde aldrig oroa sig. King visste precis var jag fick tulta omkring och inte och vek aldrig från min sida.

Nu skall jag emellertid berätta om vår katt Hjalmar. Han föddes av sin förvildade moder tillsammans med sina fem syskon i en ficka i väggen i vårt uthus i Björboholm för 13 år sedan. Halva kullen hade en far som var bondkatt och den andra halvan var avkomma av en rasren Birma på vift i underklassen. Ett av syskonen var en perfekt Ragdoll, medan Hjalmar själv är en typisk svensk bondkatt av den kraftigare sorten. Sådant kan visst hända även bland människor, men hindras av att vi inte är lika promiskuösa som katter – umgänget med de två fäderna måste nämligen ske inom en mycket snävt tidintervall.

Jag valde Ragdollen, som fick namnet Champis och vårt äldsta barnbarn valde Hjalmar som fick namnet Alma eftersom vi trodde han var en hon.  Att det kan vara knepigt att avgöra könet på kattungar insåg jag när min arbetskamrat berättade att hennes katt fått tre ungar. ”Det var ovanligt få”, sa jag. ”Jag tycker det är ganska bra av en kastrerad hankatt”, sa hon. Katten hade nämligen kastrerats av en veterinärstuderande i bekantskapskretsen när katten var liten. Man undrar vad hans skar bort.

Hur som helst hade vi lärt Alma att lystra till sitt namn så det fick bli Hjalmar, som lät nästan likadant. Det finns stora skillnader i beteende hos hundar och katter, men en del beror på uppfostran. Båda våra katter har vi lärt att lystra till sina namn och dom kommer omedelbar om man ropar in dom på kvällen. Hjalmar har också alltid varit en sällskapskatt. Han hade för vana att springa i vägen för mig när jag arbetade i trädgården och följde mig ”som en hund” var jag gick. Numera älskar han att vara på terrassen, men bara om vi är där med honom.

Han känner också väl igen vår bil på motorljudet. Så snart vi svänger upp på torget kommer han ut ur sin kattlucka för att hälsa. Det lustiga är att det bara tog några dagar efter det vi bytte bil innan han kände igen den nya.  Han har också ett begränsat ordförråd på svenska – alla till hans egen bekvämlighet. Räkor, godis, terrassen, källaren, kom då och lite annat, funkar fint beroende på humör.

Något som alltid förundrat mig är katters sätt att kommunicera. Han kan jaga bort en antagonist bara genom att stirra. De två kan stirra på varandra i evigheter till inkräktaren sakta backar undan. Det gör att katter sällan slåss – dom resonerar om saken på sitt ordlösa sätt. Samma teknik använder han på oss – när han vill något så sätter han sig framför oss och enstirrar tills vi blir så frustrerade att vi ger upp och följer med honom dit han vill och gör det han önskar.

Vår Ragdoll Champis var också en personlighet, som trots sitt milda sinnelag och mindre imponerande yttre var han den som bestämde av de två. Tråkigt nog blev han sjuk för ett par år sedan så han finns inte längre.

Jag vet att det finns vänner på Internet som är riktigt trötta på alla husdjursbloggar som finns och översvämmar cyberrymden. Jag kan förstå det för det blir ganska enahanda. Hoppas emellertid att ni skall stå ut med den här texten – den är ett undantag.

Minnen från förr

 Om man är född i västra Värmland och uppvuxen i hjärtat av Bergslagen är man ingen hejare till sjöman, men ro kan man bättre än de flesta. Barndomens kräftfiske i Bysjön i Eda och ungdomens gäddfiske och pärlfiske i älven i Bergslagen gav riklig träning på precisionsrodd i strömmande vatten.

Det var inte förrän jag hamnade i Gottskär på Onsalahalvön på 70-talet som segling ens övervägdes. Det var på den tiden när alla belånade sina hus och köpte monstersegelbåtar fast dom aldrig seglat i sitt liv. Det hörde liksom till på den tiden. Att många av dom var bokstavliga bryggseglare som aldrig vågade hissa segel utan gick för motor ut till närmaste ö för att bada var faktiskt sant. Många var inte ens så modiga utan nöjde sig med att dricka kaffe på akterdäck de soliga söndagar när sådant tilläts.

Min granne och jag valde en annan väg, som väckte viss respekt bland de gamla sjöbussarna på bryggan. Vi köpte en nedgången GKSS-eka som vi renoverade till en liten juvel. När vi la i den väckte det mer glimtar i ögonen hos gubbarna än de stora halvmiljoners plastschabrak som de normalt såg i hamnen gjorde. 

Segla kunde vi inte på den tiden, men vi läste oss till den grundläggande teorin och sedan var det bara att träna. Jag blev väl aldrig riktigt biten, men grannen bytte snart upp sig till en mycket finare Hallberg-Rassy och sedan har han fortsatt på den vägen som båttokig. Han och hans fru har skickat några bilder till mig från förr, vilken väckte minnen till liv.

Själv insåg jag att renoveringen tilltalade mig mer än seglingen så när jag fick en gammal skruttig Passbåt på köpet vid en husaffär så var det bara att börja med träarbetet igen. Det blev en hel del slöjdande. Det knepigaste var att nåta om däcket och bygga nya vindrutor – de hade en väldigt komplicerad geometri, men de blev riktigt bra till slut. Min dröm var att hitta en nedgången Petterssonbåt att sätta tänderna eller snarare händerna i. Jag hittade den också, men änkan som ägde den ville att den skulle ruttna ned på varvet så där gick jag bet. Det var med tårar i ögonen jag såg skönhetens degenerering år efter år.

Numera förundras jag över alla hundratals miljoner som ligger och guppar i hamnen i Gruissan och känner en oerhörd lättnad över att jag inte är drabbad av den besattheten. Det räcker så bra med de intressen – och utgifter -  jag har. Men det är klart – hade jag varit född och uppvuxen någon annan stans så hade det nog varit annorlunda.