Nu inser jag att jag blivit en riktig pensionär för jag börjar skriva om krämpor och sjukdomar. Jag har - peppar peppar ta i trä, som min mor säger - varit förskonad från allvarligare sjukdomar förutom en usel rygg under alla år. Den förstörde jag som 13-åring när jag tränade tyngdlyftning, men bristande vägledning och alltför stora ambitioner.
Innan jag lämnade landet med världens bästa sjukvård 2007 bestämde jag mig emellertid för att göra en genomgripande hälsokontroll. Det fanns egentligen inga fel på mig, men eftersom min läkare, som i allt annat var en kunnig och trevlig person, deltog i ett forskningsprojekt tillsammans med ett läkemedelsföretag, blev det stort ståhej för att jag hade en aning högt blodtryck. Läkaren tjänade tydligen ganska mycket på att kolla blodtrycket på sina patienter och sedan skriva ut det senaste i medicinväg. Han höll en längre föreläsning för mig om ACE-hämmare, kalciumflödeshämmare och framför allt om AII-blockerare. Lite väl avancerat tyckte jag eftersom mitt blodtryck låg precis över gränserna för vad som numera anses normalt. Nu gjorde medicinen jag fick ingen särskild nytta första veckan så han spetsade min medicin med lite vätskedrivande och därefter stack jag till Frankrike.
Efter någon vecka började jag må pyton. Ansiktet svullnade, det kliade i läpparna, magen krånglade, jag fick huvudvärk och framför allt jag blev ilsken och deprimerad. Livet kändes som skit - ursäkta! Min franske läkare gav min någon annan av dessa moderna undermediciner som skulle fixa mitt blodtryck, men jag kände mig bara risigare och risigare. Min svenske läkare hade redan konstaterat att jag lider av ett sk. vitrockssyndrom - dvs. jag får automatiskt högt blodtryck så fort jag ser en läkare. Jag ursäktar mig med att jag undervisat på en av landets bästa högskolor i 25 år och rimligtvis borde det utexamineras lika många olämpliga läkare som det utexamineras olämpliga arkitekter. Därav min något misstänksamma hållning till läkare - och arkitekter.
Av det skälet köpte jag en egen blodtrycksmätare och insåg att mina värden varierade som bergbanan på Liseberg över dygnet. Nu är jag inte en särskilt stillsam person så jag var inte förvånad. Utrustad med diagram över mina hjärtliga reaktioner över dygnet gick jag till min läkare och meddelade honom att jag hellre dör i infarkt någon gång i framtiden än känner mig misserabel och elak tills jag är 95. Eftersom han är en klok och resonabel person så tyckte han det lät rimligt. Nu är det bara så att denne hedersman gick i pension för en månad sedan.
Hans efterträdare hade inte en personkemi som gick ihop med min. När jag försökte berätta vad jag visste om mina åkommor, upplevda under ett långt liv och dokumenterat av många dugliga svenska läkare avbröt han mig och talade om att han inte ville ha några diagnoser av mig - det var nämligen han som var läkare och han avgjorde vad som fattades mig. Eftersom jag åkte dit för att, i förebyggande syfte, få några piller för att kurera min rygg efter en 13 timmars flygning till Hong Kong så skrev han ut något som skulle hjälpa mig. Apotekaren baxnade när hon fick receptet, men jag gick hem och petade i mig de doser han föreskrev. Jag blev fullständig kocko. Han hade skrivit ut oerhört starka narkotiska och nervbedövande tabletter som var fyra gånger så starka som de värsta jag ätit förrut när jag haft akut diskbråck. Jag var drogad i två dagar och hade problem med tal och koordination i en vecka efter att jag slutat ta pillren. När vi ringde honom och påpekade att det kanske var i starkaste laget blev han mycket irriterad och menade att det var helt normala doser. Senare fick vi veta att han skrivit ut fyra gånger rätt dos av blodtrycksmedel till vår granne och en annan god vän hade fått morfin för ischias.
Läkaren har verkligen funnit en affärsidé som passar fransmännen. Här gillar man läkare som pekar med hela handen och vill bli titulerade "monsieur le docteur". Dessutom är det bättre ju mer och ju starkare piller man får. För den simplaste åkomma får man en plastkasse full av medikamenter när man går till läkaren. En läkare som skickar hem en person utan piller mot en virusinfektion får inga kunder. Därför skrivs regelmässigt antibiotika ut även mot virus och folk käkar antibiotika i förebyggande syfte för allt möjligt. Franska sjukvården håller på att gå under på grund av kostnaderna för alla mediciner som skrivs ut och resistenta bakterier frodas som hårlöss på ett svenskt daghem.
Vad jag emellertid skulle berätta om är att den pompöse läkaren lyckade skrämma upp mig igen angående mitt blodtryck så jag beslutade att söka en hjärtspecialist. Sagt och gjort - vi ringde en och fick tid inom tre dagar. Han var väldigt trevlig, talade flytande engelska och lyssnade till vad jag hade att anföra. "Inte skall du ha sådana där avancerade mediciner inte. Jag ger dig en halv tablett betablockerar om dagen så skall vi nog få ordning på ditt blodtryck. Eftersom du har en egen mätare så kan du väl kolla om en vecka och har det inte gått ned så ökar du till en helt tablett. Ring mig när du vill om du har några frågor eller kom tillbaka om det är något", tyckte han.
En vecka senare är mitt blodtryck 115/75 och jag mår utmärkt. Kanske jag är lite stillsammare än vanligt, men det skadar inte tycker min fru. Jag önskar jag hade haft de här pillren på den tiden jag ständigt stod inför 200 personer i en föreläsningssal och hjärtat rusade, jag talade på utandning tills luften tog slut och benen kändes som spagetti - kokt!
Tänk vad bra det är när man träffar en kunnig person som inte måste använda den senaste raketteknologin i alla sammanhang för att visa hur duktig han är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar