Det kan inte vara lätt att skriva en självbiografi. Att ge ut hela livet till vilt främmande människor och hur ska nära och kära gestaltas utan att någon tar illa upp? Natascha hade inte den bästa uppväxten och jag anar att mer än 8 års frånvaro från sin egen mamma och pappa ger vissa perspektiv. Hennes biografi är unik då hon kidnappades i tidig ålder och nu efter sin flykt kan återge sin berättelse.
I början hade jag mycket svårt att ta till mig Nataschas bok. Hon börjar sin berättelse genom att förklara och analysera sin kidnappare vilket får mig att vackla mellan det så traditionellt givna om vad som är gott och ont. För mig är det givet att kidnapparen Wolfgang Priklopil är en grym människa då han kidnappar en oskyldig tio-årig flicka och stänger in henne i källaren i flera år. Natascha förnekar bestämt att hon drabbats av Stockholmssyndromet, vilket är ett de ämnen som diskuterats mest i pressen angående fallet Natacha (om man bortser från analyserna kring varför hon köpte sin kidnappares hus). Jag har svårt att förstå den komplexa relation som utvecklats mellan henne och Prikolopil, Natascha försöker, utförligt förklara den i sin biografi men för mig når den inte fram.
Boken är skriven tillsammans med journalisterna Heike Gronemeier och Corinna Milborn. Jag som läsare får en bra insyn i vad som är sant och icke sant utifrån hur pressen har tagit upp Natascha. Aftonbladet har felaktigt beskrivit att hon tvingades kalla Priklopil ”Min herre” och även att hon var tvungen att knäböja inför honom. I själva verket så vägrade Natasha att utföra dessa handlingar.
Betyg: 4
Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidor: 252
Översättare: Per Holmer
Originaltitel: 3096 Tage
Författarland: Österrike
Utgiven: 2011
Genre: biografi
