Sommarläsningstaggen

Mia på Mias bokhörna har taggat oss på Kulturkollo i en enkät om sommarläsning. Klart jag hänger på!

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinnas läsas i sommar?
- Evighetens rand av Ken Follett
- An Echo in the Bone av Diana Gabaldon
- A Conspiracy of Kings (The Queen's Thief 4) av Megan Whalen Turner
- Words of Radiance (The Stormlight Archive 2) av Brandon Sanderson
- Stenarna skola ropa av Ruth Rendell (eftersom Kulturkollos Helena burdust uppmanar till det)

Tre av de där är tegelstenar av allra mäktigaste sorten. Stör ej - läsning pågår.

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Bläckdöd av Cornelia Funke. Jo, men kämpade jag mig igenom Bläckmagi måste jag väl slutföra serien? Väl?

3. Var är bästa stället att läsa på i sommar?
I en skön stol utomhus i skuggan låter fint.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
I en skön stol inomhus...

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Allra lägst odds har nog Brandon Sanderson.

6. Vilken bok borde alla läsa i sommar?
Ännu en gång: ta och läs en ungdomsbok, hörni! (om ni nu inte redan är så fiffiga att ni gör det trots att ni råkar ha gått och blivit vuxna) Och varför inte den här?

7. Strand eller hängmatta?
Ja tack, bägge!

8. Deckare eller roman?
Roman i så fall.

9. Favoritgenre?
Fantasy.

10. Tagga 3 andra
Varsågoda och häng på alla som vill skriva om sin sommarläsning!

Jagad (Spirit Animals 2)

I andra boken i serien Spirit Animals där de sju böckerna skrivs av sju olika författare togs stafettpinnen över av Maggie Stiefvater. Jag var inte imponerad av första boken i serien (av Brandon Mull), men gav den en chans till eftersom jag gillar det Stiefvater annars skriver.

Och visst - det har blivit bättre. Stiefvaters språk och humor lyfter det här ett antal nivåer. I Jagad vaknar faktiskt de fyra huvudpersonerna Conor, Abeke, Meilin och Rollan till liv. De kämpar med relationerna till sina andedjur och till varandra, gnabbas och förtvivlar och ibland skrattar jag högt åt dialogerna.

Ändå håller det inte. Det är storyn som saknas. Fortfarande ska det bärande i det hela vara de här andedjuren, och hur de utvalda barnen ska lära sig arbeta ihop med dem och dessutom med varandra. Men eftersom alltings slutmål är så diffust (hinna före dem på "andra sidan" som nog är onda...? Hinna före med vad? Planlöst ihopsamlande av talismaner? Till vad?) faller boken isär till att bestå av en rad olika episoder. Varje episod är hyfsat underhållande att läsa om, och som sagt börjar jag gilla karaktärerna (andedjuren gör inte mycket väsen av sig - hade varit mycket roligare om de kunde kommunicera på något sätt mer än bara komma med menande fnysningar eller skrin). Men det känns aldrig särskilt spännande.

Jag tänker att det är nog svårt att skriva en bra och tät story med driv när sju författare ska skriva varsin bok på det här sättet. Kanske är det så här det måste bli? I vilket fall som helst låter jag resten av böckerna i serien vara nu.

Titel: Jagad
Serie: Spirit Animals #2
Författare: Maggie Stiefvater
Originaltitel: Hunted
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Bläckmagi

Äntligen kom jag då vidare i Funkes Bläcktrilogi och kom tillsammans med Meggie och Sotfinger in i själva Bläckhjärta-världen. Här är ännu lägereldarnas och berättelsernas tid, som Astrid Lindgren skulle ha sagt... Men precis som i Bröderna Lejonhjärta finns det inte bara snälla äventyr och färgstarka saker i bokens värld - nej, här finns farligheter och elaka människor också.

Meggie lyckas läsa sig och Farid (han som kom från Tusen och en natt) in i Bläckhjärtas värld eftersom hon ska varna Sotfinger för den eländige skurk som är efter honom. Hennes föräldrar hinner knappt bli upprörda och förtvivlade för hennes försvinnande innan de själva raskt blir inlästa i boken de också. Inte nog med det - pappa Mo blir skjuten i bröstet av en kvinna som är ute efter hämnd och annat bittert. Fursten Ormhuvud ruvar på onda planer, den andra fursten håller på att tyna bort av sorg, det pratas om krig och det pratas om en rövare som ställer sig på de fattigas sida.

En som redan finns i Bläckhjärta-världen när Meggie och hennes föräldrar kommer dit är bokens egen författare: Fenoglio. Han förundras över sin värld och karaktärerna han skapat, och är det något i den här boken jag faktiskt gillar är det just detta tankesprång. Tänk om en författare kunde få gå in i sin egen bok! Få se sin värld och träffa sina karaktärer - och också lägga till saker som inte fanns där från början, eller faktiskt ändra på sin egen story. För det gör Fenoglio. Han är förvisso fascinerad men också bekymrad - hans värld lever vidare bortom hans bok. Folk dör utan att han har skrivit det. De bägge furstarna som styr och ställer påverkar folkets liv mer än han hade tänkt sig. Och så kommer då sådana som Meggie och hennes föräldrar som inte alls hör till boken och ställer till med oreda. Fenoglio skriver och ändrar och försöker ställa till rätta, men det blir inte som han tänkt sig med någonting och han blir allt mer dyster.

Det där är intressant. Men resten av boken fångar mig inte alls på samma sätt som åtminstone första delen i Bläckhjärta gjorde. Här finns intressanta karaktärer, visst, och miljön är fin. Men Funke vill ha in för mycket, och hon drar ut alldeles väldigt på det som händer så jag tappar liksom bort storyn och drivet i allt som ska beskrivas. Hade den här boken varit kanske 300 sidor hade den varit bra. Nu är den på dryga 600 sidor och jag håller på att gäspa käkarna ur led redan innan Mo har fått bandage på sitt sår. (och nej, jag har normalt inga problem alls med tjocka böcker - men de måste motivera sina sidor)

Titel: Bläckmagi
Serie: Bläcktrilogin #2
Författare: Cornelia Funke
Originaltitel: Tintenblut
Översättning: Gunilla Borén
Illustrationer: Cornelia Funke
Utg år: 2006
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här

Den segrande stiftelsen

Tog äntligen tag i den tredje boken i Stiftelse-trilogin, och fick veta det mesta om den "andra" stiftelsen och var de håller hus och vill med sina liv. Jodå, den är läsvärd den här boken också men det är inte så att jag blev helt wow-ad och tänker rekommendera den här trilogin till alla jag känner. Jag har läst mycket som är bättre och har rätt svårt att förstå den enorma storheten hos detta. Det är nog mest det att den var först? Att den skrevs för så pass länge sen (40-talet), och att mycket sf-litteratur har hämtat inspiration från den? För att inte tala om film - jag är en starwars-älskare och tänkte mycket nu under läsningen av den sista Stiftelseboken hur mycket det är i filmerna som måste ha hämtats från de här böckerna. Bara en sån sak som rymdresor med hopp i hyperrymden som noga först måste beräknas så att rymdskeppet inte krockar med någon asteroid först. Jag kan riktigt höra Han Solo förklara just det för sina passagerare i Millenium Falcon.

Inte golvad, alltså, men ändå rätt glad för att ha läst hela trilogin.

Just den här sista boken var nog den som i särklass hade flest hemliga agendor och komplicerade planer. Jag trasslade in mig i dem och kommer inte ens försöka att återge någon del av intrigerna här. Men modellen:

- Ha ha. Där fick jag dig allt.
- Tror du ja. Men vad du inte vet är att jag räknade med att du skulle göra just så här. Och jag kommer ändå vinna över dig eftersom jag (*förklarar smart plan där han (och ja, det är alltid en han) står som segrare trots att han nu har en strålpistol riktad mot sig*)
- Åhå. Men vad du inte räknade med var att jag redan listat ut att du hade en sådan plan, och den planen hade jag redan omintetgjort genom att jag (*förklarar större och ännu mer invecklad plan som välter omkull allt det den andre trott på*). Vad sa du nu, då?
- Vad jag säger? Att du är en klåpare, för den där planen har jag redan listat ut för länge sedan att du skulle smida ihop, och min första plan var bara en falsk plan för att invagga dig i säkerhet, och egentligen var det så här jag tänkte göra hela tiden (*förklarar detaljerna i sin ännu större och ännu smartare plan som gör honom helt oövervinnerlig*)
- Tsss. Och du tror att jag skulle gå på det där? Men ser du - jag har en ÄNNU SMARTARE OCH STÖRRE PLAN DÄR DIN PLAN REDAN ÄR AVSLÖJAD OCH JAG HAR VIDTAGIT FÖRBEREDELSER FÖR DEN OCKSÅ.... (och ja, så kan vi hålla på så här i evigheters evigheter tills vi inser att bägge de här två personerna och deras planer ändå inte har någon betydelse, för de ingår i sin tur i någon tredje persons enorma och smarta planer där de två bara var spelpjäser)

Förvirrat? Ja. Lägg till lite atomkraft, strålpistoler, betalningskrediter och rymdfärd så har du Stiftelsen.

Titel: Den segrande stiftelsen
Serie: Stiftelsetrilogin #3
Författare: Isaac Asimov
Originaltitel: Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundwall
Utg år: 1971
Förlag: Askild & Kärnekull
Köp den till exempel här eller här (på engelska, men du hittar den säkert på ditt bibliotek om du vill ha den svenska översättningen)

The Queen of Attolia (The Queen's Thief 2)

Jodå, alldeles som jag trodde nästlade sig den här boken snabbt förbi alla de där i traven som nog borde ha lästs först. Men jag var helt enkelt tvungen att få läsa mer om Eugenides. Kunde andra boken vara lika bra som den första?

Ja! Det var den!

Fast ändå annorlunda från första boken - Megan Whalen Turner upprepar sig minsann inte och förändrar berättandet även om hon fortfarande överraskar läsaren mycket med flera smarta plot twists. Och fortfarande litar hon helt och fullt på läsarens intelligens och uppfattningsförmåga och låter en själv få förstå hur saker och ting hänger ihop. Saker händer, och först efteråt förstår man vad som egentligen hände. Subtila ledtrådar planteras ut. Ingenting är vad det ser ut att vara.

Men det som är förändrat är att berättandet har förflyttats från förstaperson till tredjeperson. Först saknade jag Gens lätt ironiska jag-röst, men tredjepersonsperspektivet förde förstås med sig att man kommer de andra karaktärerna närmare. Och det är de väl värda! Här finns inga goda eller onda, utan vi har komplexa personer som kan vara tvingade att göra vedervärdiga ting men sedan inte kunna sova på nätterna för det de har gjort, makthungriga personer som ändå tänker vidare med den där makthungern än sin egen vinning. Vi har faderskärlek som kan döda, kärlek som är omöjlig och kärlek till oförbätterliga släktingar. Den här boken är så full av mänskligt liv så det är inte klokt.

Den här boken är dessutom rätt mycket svartare än den första. Borta är egentligen Gen med glimten i ögat och den ironiska humorn. För den här boken börjar med en katastrof - han blir av med sin hand. Och vad är en tjuv utan sin hand? Inte värd någonting, eller hur? Livet är helt enkelt ett helvete, och varför ska han egentligen bry sig om någonting?

Första halvan på boken drar ibland iväg med en hel del politikintriger, vilket jag sällan gillar eller förstår mig på. Det är förhållandet mellan de tre länderna Eddis, Sounis och Attolia som ältas, och hotet från ett större, närliggande imperium som hänger över dem alla tre. Ändå leder det där politiktragglandet till det som gör bokens andra halva till något fantastiskt. Det Gen gör. Det som driver honom! Det är så...wow! Omöjligt men fantastiskt. Och hjärtskärande.

Jag är hyfsat överväldigad. Mer! Det finns två böcker till i serien, och om jag inte snart klickar hem dem från amazon så kanske de förintas...? Bäst att jag skyndar mig.

(och ett tips till något svenskt förlag som söker bra fantasy: översätt det här till svenska. Ge ut. Typ igår.)

Titel: The Queen of Attolia
Serie: The Queen's Thief #2
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2006
Förlag: Greenwillow books
Köp den till exempel här eller här

Bläckhjärta - en omläsning

Serien Bläckhjärta - Bläckmagi - Bläckdöd av Cornelia Funke är en av de serier jag äntligen tänker läsa färdigt i min egen utmaning Fortsättningarnas sommar. Och givetvis fick jag börja med att läsa om Bläckhjärta eftersom jag hade glömt mycket av handlingen i den. Det jag mindes var det här fascinerande med att saker och personer kunde komma ut ur böcker och få liv i vår verklighet. Och den stora kärleken till böcker som genomsyrar början på boken. Och så mindes jag att jag inte gillade slutet på boken, att det kändes utdraget och med onödigt mycket spring hit och dit i någon bergsby.

Faktiskt är det ganska mycket så jag tycker om boken fortfarande, nu efter omläsningen. Första tredjedelen är helt fantastisk - det här mysteriet med vem Sotfinger är, vem den läskige Capricorn är, vad det är för en mystisk bok Meggies pappa Mo gömmer undan för henne och så alla de här böckerna. Elinors bibliotek, Meggies boklåda med fint inbundna böcker, alla bokcitat som inleder varje kapitel,, det självklara bokläsandet många timmar efter sänggåendet... Älskar allt det.

Men sen, ungefär efter det att vi förflyttas från Elinors bibliotek till Capricorns by och boken förändras till att bli någon slags actionäventyr med knivhot och olika människor som tas till fånga - då gillar jag den inte lika mycket. Det är för många turer och alldeles för mycket kringvandrande och spanande och planerande kring den där bergsbyn. Alldeles som jag mindes det. Jag önskar att den här boken vore hälften så tjock.

Nu ska jag fortsätta med Bläckmagi och Bläckdöd. Och jag önskar så att det är stämningen från bokens första tredjedel som fortsätter i dem, snarare än jaga-action i fantasyland. Vi får väl se.

Titel: Bläckhjärta
Serie: Bläcktrilogin #1
Författare: Cornelia Funke
Illustrationer: Cornelia Funke
Originaltitel: Tintenherz
Översättning: Gunilla Borén
Utg år: 2004
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här

Flambards - och nej, det här är inget nostalgiskt inlägg

Inte förstår jag hur det gick till, men serien Flambards gick mig helt förbi när jag var i bästa Flambards-åldern. Tonårs-Carolina plöjde hästbok efter hästbok, och dessutom bok efter romantisk bok som utspelade sig i engelsk lantlig miljö (ja, ni vet: herresäten och tjänstefolk och ombyte till vackra kläder till middagen eight o'clock). Men Flambards? Med hästar, rävjakt, kärlek och livet på det engelska landet för ungefär hundra år sedan? Ungefär allt det jag kunde tänka mig? Nope. Missat helt.

Men nu så. Min Kulturkollo-kollega Lotta skrev ett inlägg där jag förstod att Flambards givetvis är något som måste ingå i min läserfarenhet. Och när jag dessutom hittade böckerna i magasinet på biblioteket där jag jobbade var det väl inte så mycket mer att fundera över.

Flambards är första boken där trettonåriga Christina kommer till godset Flambards. Hon är föräldralös, och har flyttat runt hos olika släktingar de senaste åren. Nu vill hennes morbror onkel Russell att hon ska bo på Flambards tillsammans med sina kusiner Mark och Will. Inte gör han det eftersom han är så godhjärtad och omtänksam, inte. Nej - denne onkel Russell är en sällsynt otrevlig karl som bitter sitter och ruvar inne i ett rum på herrgården och dränker sina sorger i portvin. Hans liv går ut på jakt och hästar - men hans ben är förlamade sedan en jaktolycka några år tidigare, så nu lever han genom sönernas jagande. Eller ena sonen. Mark jagar - Will vill  inte jaga, vilket är nog anledning till att han behöver piskas upp och skällas ut ganska ofta. Nå - anledningen till att onkel Russell vill ha dit Christina är att hon kommer att ärva en väldig massa pengar när hon fyller tjugoett, och de pengarna behöver Russell till att få Flambards på fötter igen. Han tänker att Christina ska ta och gifta sig med sin kusin Mark vad det lider.

Första boken alltså fylld av rävjagande, hästar och en tjurig fader. Andra boken är helt annorlunda - i Flickan från Flambards befinner vi oss inte ens längre på Flambards. En enda gång i hela boken förekommer det en ridtur, och då på hyrda hästar. Nej - den här boken handlar om flygning, och om de första flygplanen på 1910-talet. Originaltiteln på boken, The Edge of the Cloud, är mycket bättre. Jag är inte ett dyft intresserad av flygplan och flygande, och trodde inte att jag skulle gilla den här boken något vidare. Men det gjorde jag! Faktum är att det är den boken jag gillar bäst av de tre! Flera gånger flummade jag iväg med googlande efter bilder på de första flygplansmodellerna och fakta om flyg före och under första världskriget, och oj vad jag älskar när böcker får mig att söka efter ny kunskap.

Det är Will Russell som är flygpionjär. Han var intresserad av flygplan redan när Chistina kom till Flambards i första boken, och nu har han (och Christina) flytt från Flambards för att kunna jobba med flygning och byggande av flygplan. Det är verkligen inte lätt, särskilt som hans ena ben inte fungerar som det ska. Men han ger sig inte, och så småningom får han leva sin dröm. Christina får också flyga, fast hon är helst skräckslagen. Hon är rädd hela tiden, för själva flygningen och för att Will hela tiden utsätter sig för livsfara. Men livet är hon inte rädd för - hon tar anställning på hotell och försörjer sig själv. Gillar verkligen, verkligen den här!

Och så tredje boken då, Sommar på Flambards, där miljön åter är det förfallna Flambards. Nu kommer Christina tillbaka dit men nu kommer hon ensam. Alla är borta och hon har ingen familj kvar. Flambards får bli hennes "familj", och hon ger sig den på att hon ska få det på fötter igen och bli ett lönsamt lantbruk. Borta är det lyxiga jaktlivet från första boken och kvar är allt det hårda arbetet på ett stort lantbruk. Skördandet, oron över vädret, problemet att få tag på arbetskraft under världskriget när arbetskraften skjuts ihjäl i Flanderns skyttegravar, kampen mot gamla fördomar hos både tjänstefolk och godsägare.

Det finns en fjärde bok om Flambards också, Flambards Divided (vet inte om den översattes till svenska och vad den då hette) som K.M. Peyton skrev mycket senare än de andra tre. Den har jag inte läst, och jag blir inte sugen på att göra det heller när jag läser recensionerna om den på Amazon. Tydligen ändrar Peyton helt stil till det sämre, och gör om karaktärerna till något mycket mer stereotypt och trist. Till exempel ska Christina ha blivit helt mjäkig och helt tappat sin självständighet och sitt driv. Någon som har läst?

Och så finns förstås Flambards som tv-serie. Den kanske jag också ska se. Vore kul att få se ansikten på Christina, Will, Mark, Sandy och onkel Russell!

Det går fortfarande att köpa Flambards men då på engelska. Vill du läsa den på svenska tycker jag du ska trampa in på ditt bibliotek och be dem hjälpa dig!