League of Dragons

Så blev det dags för sista boken om Temeraire, och jag var så bekymrad för den kommande separationsångesten jag skulle få. Men märkligt nog blev den inte av? Kanske för att den här sista boken inte är den bästa i serien, och för att det liksom inte blir något nytt av någonting utan mer ett ganska segt slut. Jag blev färdig med draknapoleonkrigen och kunde vinka adjö av Temeraire och kapten Laurence i deras vidare - och troligen ganska lugna - liv.

Genom hela serien har det här krigandet mot Napoleon med skildrande av olika slag och obegripliga fightingscener med drakar i luften varit det jag faktiskt hade kunnat vara utan. Jag har mest skummat igenom de delarna, och koncentrerat mig på allt det som händer i mellan, på drakdialoger, drakrelationer, drakhumor och så Temeraire-Laurence-förhållandet. Själva drak-såpoperan som detta blivit med alla små och stora karaktärer som följt oss genom alla nio böcker. Men krigandet? Njae... Och av alla böckerna i serien så innehåller den här mest av just det. Napoleon ska ju besegras, även i denna alternativa drakar-som-flygvapen-historieskrivning. Så det är trupprörelser, generaler och arméintriger, bomber och attacker, sida upp och sida ner, och jag skummar tills jag kommer till de göttiga bitarna som känns som alltför få: när Temeraires och Iskierkas ägg kläcks, givetvis under de värst omständigheterna som tänkas kan, eller när de engelska drakarna författar en motion till parlamentet om drakarnas rättigheter. Sånt. Eller när Temeraire och Iskierka ganska snabbt blir lite överväldigande av hur deras avkomling bär sig åt och vad hon kan göra, och hennes åsikter...!

Hursomhelst. Jag är klar med alla nio böckerna. Det känns fint.

Titel: League of Dragons
Serie: Temeraire #9
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2016
Förlag: Voyager
Köp den till exempel här eller här

Vera

Inledningen på den här boken gör mig helt andlös. Den är snygg, den är dramatisk, den ger precis rätt stämning till resten av boken. En flicka blir klädd till brud, och på bara några meningar förstår vi att hon är höggravid, men hon snörs hårt, hårt och kläs i en specialsydd klänning. Därefter pälsar och sjalar, och så ner i en båt för färd ut i skärgården, där bröllopet ska vara. Det är vinter, det är is (båtarna färdas i en nyligen gjord isränna) och det är så kallt att det gör ont att andas.
Inte blir det särskilt mycket varmare när de kommer inomhus: kyrkan är kall och festen hålls i ett hus som normalt bara används under sommaren. Spriten får värma bröllopsgästerna, och dansandet. Bruden tvingas dansa, snörd och höggravid, och förlossningen sätter igång. I kylan och med fulla människor omkring sig föder hon det barn som hon inte vill ha.

Andlös blir jag: det är så snyggt. Och hemskt - jag har varit höggravid, och att då bli hårt snörd? Panik! Åka båt i smällkall vinter? Tvingas dansa med snörning, mage och allt? Och så förlossningen på det...
Sedan fortsätter kylan, även efter bröllopet och förlossningen. Sandrine, som bruden heter, är nu ingift i överklassfamiljen Ceder, bor i våning på Östermalm men vet ingenting om den sortens liv hon nu förväntas leva. Hon bryr sig inte heller. Hennes liv ligger redan bakom henne, gjorde det redan när hon i somras kom till Sverige och andra världskriget precis slutat.

Jag läser vidare, och får veta allt mer om Sandrine och vad hon var med om fram tills dess hon kom till Sverige, mer om familjen Ceder och deras hemligheter, mer om Sandrines mamma och systrar och mormor. Vem som är far till barnet hon bär och föder i bokens början, barnet som är Vera i bokens titel. Språket är fortfarande vackert och berättandet likaså. Ändå tappar boken mig allt mer ju längre jag läser. Jag är fortsatt helt imponerad, men hur det än är så gillar jag det inte. Jag hittar ingen i boken som jag tycker om (utom möjligen hushållerskan Vanna). Inte Ivan, ingen i familjen Ceder, absolut inte Sandrine själv, inte hennes mamma eller systrar, och Vera kommer jag aldrig nära. Jag vet - det här är en mörk bok med komplexa personer och jag borde inte sitta och längta efter någon att tycka om i det här. Men för mig blir det alltför kallt, alltför likgiltigt och känslolöst, och jag förstår mig inte alls på Sandrine och de val hon gör. (samtidigt är det ju det som är grejen med den här boken: att krig och vidrigheter får oss att göra val vi annars aldrig skulle ha gjort?)

Så för mig alltså: en välskriven bok, en bra berättelse med mycket att fundera vidare på - men jag tycker inte om den.


Titel: Vera
Författare: Anne Swärd
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

Twelve Kings in Sharakhai

Den här bok-kolossen har nu legat ett par veckor halvläst hemma hos mig, och jag inser att jag inte kommer att läsa färdigt den. Eller, om vi uttrycker det så här: Twelve Kings in S v/s Candycrush level-dum-i-huvudet: 0-325 till Candycrush på KO. Och om Candycrush vinner över en fantasybok med lockande namn och fantastiskt fin framsida.... så är det inget jättebra betyg till boken, det är det inte.

Attans, jag som gillade den så i början?! Stenhårt tuffa Ceda, som i stadens "fighting pits" hittills varit obesegrad i en lång rad matcher (varav många på liv och död), Ceda som vi snart får veta lever och andas för att en gång kunna hämnas på de där jämra "tolv kungarna" som styr staden och landet med järnhand. Hon ska hämnas eftersom de för sisådär tio år sedan hade ihjäl hennes mamma. Hur hämnandet ska gå till är den stora frågan - de tolv kungarna är helt ouppnåeliga, och de flesta som lever i den gigantiska staden Sharakhai får aldrig ens se dem under sin livstid. Odödliga sägs de vara, kunniga i magi, och så med oövervinnliga livvakter som kallas Black Maidens omkring sig.

Ceda får ett skumrask-uppdrag: att hämta ett mystiskt paket av någon okänd, och lämna den till någon annan okänd, givetvis i stadens sluskigaste och farligaste kvarter, och lika givetvis under den natt när alla annars håller sig inne eftersom de märkliga asirim då kravlar runt på stadens gator och ylar efter blod eller vad de nu är ute efter. Det är högst oklart. Ceda lyckas med sitt paketuppdrag, men hennes bäste vän Emre (som ska hämta-lämna tvillingpaketet som också ingår i uppdraget) misslyckas spektakulärt och ligger snart i en skrynklig och döende hög under en bro. När Ceda försöker rädda honom träffar hon en asirim som inte alls äter upp henne utan i stället kysser henne på pannan med liktorra läppar.

Jodå, det är lockande alltihop, och så i en miljö som andas öken och oaser och hetta och sand och magi.

Men.

Det seeeeegar sig fram. Och författaren använder sig flertalet gånger av det värsta jag vet: försöker hålla läsaren på halster genom att låta huvudpersonen undanhållas alla hemligheter och all kunskap. Alltså på det sättet att det finns personer omkring henne som vet saker, men som inte berättar dem för henne för att "tiden inte är mogen", eller för att de är "förhindrade att tala", eller att Ceda själv "inte är beredd att få veta" eller för att de har en fis på tvären eller annat. Jag blir så otålig och irriterad av den sortens berättande att jag blir fnoskig - jag gillar hemligheter och plot-twists men de ska överraska mig, inte undanhållas mig om ni fattar skillnaden?

I vilket fall som helst: gång på gång på gång lade jag ner boken för att göra annat, för att somna, för att candycrusha, för att läsa andra böcker... och nu gav jag upp. Det här är första boken i en serie där jag tror bok 4 precis kommit ut, men jag läser inte vidare.


Titel: Twelve Kings in Sharakhai
Serie: The Song of the Shattered Sands #1
Författare: Bradley P. Beaulieu
Utg år: 2016
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här

På egen hand

Det var länge sedan jag läste någon bok av Marian Keyes, så länge sedan att jag tydligen aldrig skrivit om någon av hennes böcker här på bloggen...!? Och då har jag ändå läst de flesta av hennes böcker, men tydligen ingen sedan Oväntat besök på Star Street som kom 2010. Hopplala, tiden går...

Efter denna fullständigt ovidkommande inledning tar jag mig samman och skriver om boken jag läst:
Amy och Hugh har varit lyckligt gifta i sisådär 16 år och han är fortfarande Mannen i hennes liv. De har tre barn, varav ett gemensamt, vuxna eller nästan vuxna. Senaste året har varit tungt för Hugh: först dog hans pappa och sedan hans barndomsvän, och han har inte riktigt kunnat hantera det eller sitt liv. Nu har han kommit på en egen lösning: han ska ta time-out och resa iväg till Asien i ett halvår med ryggsäck som enda sällskap. Time-out från livet, jobbet och äktenskapet. Sedan ska han komma tillbaka till Amy och vardagen, har han tänkt, och ta upp sitt liv igen som en gladare människa.
Nej! säger Amy, men det hjälper inte. Hugh drar, och Amy blir kvar, och hur blir livet för henne? Funkar det utan Hugh? Funkar det bättre utan Hugh? Eller?

Givetvis får vi inte bara lära känna Amy och Hugh utan också det myller av människor som omger dem och som utgör deras liv: de tre döttrarna, Amys familj och stora antal syskon med respektive och barn, Amys kollegor på PR-jobbet, vännerna... Att läsa Marian Keyes är som att ta på sig en gammal favorittröja - språket känns igen, karaktärerna, familjen som är bullrig och jobbig men alltid där, humorn, den underbara lockelsen i att strunta i allt och bara krypa till sängs ett halvår och äta Kalaspuffar (alternativt choklad) direkt ur paketet. Sånt. Jag älskar att läsa om när Amy är hemma hos sin familj och dess kaos och jag tycker om dialogerna med hennes vänner.
Men Hugh-paus-grejen ledsnar jag ganska snart på att läsa om, och jag kom på varför jag inte läst Marian Keyes på så länge: jag tröttnade. Det här är en OK bok, men för lång, och jag hade nog hellre läst om någon av mina favoriter från förr, som En oväntad semester eller Vattenmelonen. Då när Keyes-universumet kändes nytt, fräscht och roligt och inte riktigt hade hunnit bli den där gamla favorittröjan ännu.


Titel: På egen hand
Författare: Marian Keyes
Originaltitel: The Break
Översättning: Katarina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

Pianisten

Egentligen är hela den här grejen väldigt otypisk mig, men då och då vandrar jag iväg på för mig rätt okända vägar: jag såg nyligen filmen Pianisten. Och inte förrän i slutet av filmen insåg jag att den handlade om en verklig person: Wladyslaw Szpilman. Och det var först när jag googlade fram mer info om honom jag insåg att filmen baseras på boken han själv skrev strax efter andra världskrigets slut, boken om de egna upplevelserna i Warszawa under kriget. Så jag gick till bibliotekets hylla för biografier, hittade boken och slukade den. Jag som i det närmaste aldrig läser biografier annars. Eller ser på film för den delen.

Szpilman arbetade alltså som pianist på polska radion när andra världskriget bröt ut. Vi får följa honom och hans familj i det ockuperade Warszawa, hur regler och förbud staplas på varandra, förhållandena blir allt värre och vidrigare, och på vägen ned till det helvete som är "omlastningsplatsen" för transporterna till utrotningslägren. Och vidare ned i helvetet, eftersom Szpilman tas ifrån kön till tåget och lever (överlever, men knappt) vidare i ghettot. Det är precis så tungt och jobbigt som det låter att läsa om. Människorna gör fullständigt vidriga saker mot varandra. Och de mest makabra scenerna i filmen visar sig ha finnas med i boken, självupplevda av Szpilman. Som den när en svältande man (en "roffare" som livnär sig på att slita maten ur andras händer och direkt äta upp den eftersom han är så hungrig att alla regler och all moral är åsidosatta) tar en gryta från en kvinna, grytan tappas och gröten hamnar på marken, kvinnan skriker förtvivlat och mannen lägger sig raklång och slickar i sig gröten. Det hela är så vidrigt och lågt och förfärligt att det kändes överdrivet när jag såg filmen, men alltså så pass vidrigt att det inte fantiserats ihop utan faktiskt skett. Eller scenen med kvinnan som blir skjuten i ryggen när hon springer på en gata, faller ihop i en mycket märklig ställning (som om hon liksom fastnat i en hovnigning) och sedan får ligga kvar så på gatan i flera dagar.

Otypiskt mig också på det sättet att jag sällan läser svärta och elände. Och här är det så svart att det är svårt att hitta ut igen. Men Szpilman överlevde, alltså, och jobbade även efter kriget med att spela piano på radion. Ett av hans knep för att hålla galenskapen borta när han höll sig gömd och var hungrig och förtvivlad var att gå igenom alla de pianostycken han någonsin lärt sig, takt för takt i huvudet, och liksom spela dem i andanom. När han väl kunde börja spela igen efter kriget så kunde han dem alla utantill. Fortfarande.

Nu får det nog bli något väldigt lättsmält och feel-goodigt för mig, tror jag.

Titel: Pianisten
Författare: Wladyslaw Szpilman
Originaltitel: ursprungligen publicerad på polska med titeln Smierc Miasta (En stad dör)
Översättning: Ingela Bergdahl
Utg år: Originalet 1946, den här utgåvan 1999 med förord av Andrzej Szpilman och efterord av Wolf Biermann
Förlag: Bra Böcker
Köp den till exempel här eller här

På natten är allt sant

Jag var lite skeptisk till den här pga att upplägget kändes lite väl klyschigt: Liv och hennes kompisar gillar inte invandrare, Jemal och hans kompisar gillar inte svennar. Och så möts Liv och Jemal och blir kära och.... ja. West side story, Romeo och Julia, Twilight... allt det där och alla fördomar man kan tänka sig i en enda förutsägbar mix.

Men - jag började läsa, och bara några sidor in var jag fast. Rejält fast, och kunde inte lägga ned boken alls. Vissa böcker bara har DET - det här är en sådan bok. Gnistan. Pirret. Den där livsfarliga dansen på knivseggen med kombinationen farligt och fel och underbart. Och det är precis när Liv och Jemal träffas som den där gnistan tänds. Hon snor hans läsk och är allmänt taskig mot honom, han och hans kompisar tjafsar emot henne, och så mitt i alla förolämpningar som haglar får Liv en ingivelse: hon går fram och kysser Jemal på halsen. Det ska vara ännu en förolämpning, det ska vara att sprida "äkta svennebaciller" - men det händer något där. En eld tänds, och sedan finns det liksom ingen återvändo. Livs pojkvän Hannes blir en del av kulissen, Jemals nya intresse Zarah är precis så perfekt som han drömt om men när han kysser henne händer ingenting. Han måste ta reda på vad systemfelet beror på, han måste söka upp Liv igen... och sedan blir de så där katastrofkära så att de inte kan sova, inte äta...

Men jaha. Kan de bli ihop, då? Vad säger kompisarna då?

Slukbok för mig, alltså. Nu ska jag kolla vad Lina Stoltz har skrivit mer - jag har sett hennes böcker i hyllorna men inte läst något av henne tidigare. Det får åtgärdas.

Titel: På natten är allt sant
Författare: Lina Stoltz
Utg år: 2018
Förlag: Barents Publisher
Köp den till exempel här eller här

Jag är en tjuv

När jag nyligen läste Regnmannen kom jag ihåg att jag ännu inte läst Jag är en tjuv av Jonas Karlsson, så det tog jag raskt itu med.

Vi får följa med in på morgonmötet på stormarknaden MegaLivs. Här träffas personalen två gånger i veckan för att "fritt ventilera sina åsikter" om hur arbetet ska läggas upp, hur diverse problem ska lösas och välkomnas att tänka utanför boxen. Det som nu diskuteras är ett nytt sätt att tackla det ökande svinnet. Chefen Erik hade en workshop där hela personalen fick brainstorma fritt för att komma med en lösning, och lösningen som sedan vann allas gillande var den med skylten. Fasttagna snattare fick välja mellan att polisanmälan gjordes, och att stå ett antal timmar i stormarknadens entré med en skylt på sig som sade "Jag är en tjuv". Nu är det en yngling som blivit haffad med ett stulet datorspel, och han väljer att stå med skylten. Säkerhetschef Roland tycker inte att det känns bra (fast hela skyltidén kom från honom från början) och lyfter skyltfrågan varje morgonmöte.

Det var inget toppendrag av mig att läsa den här så tätt inpå Regnmannen som jag tyckte så väldigt mycket om. Jag är en tjuv är smårolig och småklok, men inte lika rolig som God jul eller lika klok som Regnmannen, och för mig är den bara "helt OK" i jämförelse med dem. Jag har väldigt roligt åt de träffsäkra beskrivningarna av arbetsplatsens sociala koder (vad man pratar om på lunchen och sånt där) och interna strider vars dramatik man som utomstående bara kan ha en aning om: de tydligen viktiga gränserna mellan de olika avdelningarnas golvyta i butiken? Huga! när vörtbröden får välla in på frukt & grönts avdelning...
Men själva grundstoryn med Roland och den fasttagne tjuven och moralen och alltihop... alltså, "helt OK" men inte wow.


Titel: Jag är en tjuv
Författare: Jonas Karlsson
Utg år: 2015
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

Blood of Tyrants

I Crucible of Gold vinkade vi hejdå till kapten Laurence och Temeraire när de åter var på väg till Kina för att ha lite diplomatiska samtal med hovet där. Men den här boken inleds med att Laurence sköljs upp på en strand och först inte vet vem han själv är eftersom han tydligen fått ett slag mot huvudet och därigenom förlorat minnet. Ett skeppsbrott! Igen?! Vad är det med båtarna i den här serien, kan de inte någon enda gång komma fram till sitt mål utan sjutton olyckor på vägen? Men det värsta med Laurence nu är att han efter bara en liten stund kommer ihåg vem han själv är - men tror att han är kapten på Relianth, och att det är hon som kapsejsat. Vad han själv gör i Japan (för det är där han har landat), och varför han både har en grön officersrock (som flygarna har) och kan tala kinesiska flytande begriper han inte alls. Han har alltså glömt allt som hänt de senaste åtta åren. Det vill säga: allt som hänt i den här bokserien från bok 1 sidan 1...

Och det är så frustrerande. Han pratar åter om drakar som "beasts", och när han äntligen återförenas med Temeraire känner han inte igen honom, och vet än mindre att det är "hans" drake. Temeraire är förtvivlad. Laurence är så konstig, och verkar inte vilja hänga med honom längre.

Under tiden de reder ut sina mellanhavande och minnesluckor (det tar låååång tid) så är de inblandade i diverse dramatik: först i Japan, alltså, som ser på allt västerländskt med stor misstänksamhet, sedan i Kina där någon omgående försöker ha livet av Laurence (igen). Och sedan drar de till Ryssland. Jo, för även i den här alternativa historieskrivningen tycker Napoleon att det är en bra idé att dra på fälttåg in i Ryssland. Utan att ha tillräckligt med proviant och utan kläder som räcker till den ryska vintern. Vi får också träffa ryska drakar, som till skillnad från drakarna i Japan, Kina och Inkariket lever under riktigt usla förhållanden. Fastkedjade, i princip.

Nu har jag bara en endaste bok kvar att läsa om Temeraire, och jag håller på den lite till eftersom jag anar en separationsångest utan dess like när jag läst färdigt den. Vad ska jag ta mig till när jag inte längre har Temeraire i mitt liv?


Titel: Blood of Tyrants
Serie: Temeraire #8
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2013
Förlag: Voyager
Köp den till exempel här eller här