Horungen, av Donya Wihbi och Ingrid Carlqvist

Donya kommer till Sverige som åttaåring då hennes pappa kidnappar henne. Hon hade ett liv med sin mamma hemma i Libanon men hennes pappa tvingar med henne till Sverige och väl där börjar ett liv av psykisk och fysisk misshandel med ständiga förnedringar från både pappan och hans nya hustru.
------------------------------------------------------------------------------------------------------

Horungen är en viktig självbiografi som ger inblick i både barnmisshandel och hur situationen kan se ut då en förälder kidnappar sitt barn. Jag gillade främst hur relationen mellan Donya och hennes mamma berättas, då deras relation är väldigt väl beskriven och man får en förståelse för Donyas känslor inför sin mamma och hur deras relation trots allt blir väldigt komplicerad när de skiljs åt.

Jag störde mig ibland på en del upprepningar och att det flera gånger hände att det beskrivs som att det var första gången något hände trots att det redan beskrivits ha hänt i kapitlet innan. När det gäller självbiografier har jag dock lite högre tolerans för sådant då jag brukar anta att det kan ha att göra med att vi missar vissa bitar som personen inte velat berätta. Samtidigt kan jag tycka att ordval ibland skulle kunna ändras för att undvika sådana saker.

Jag gillar upplägget i Horungen där slutet också blir en början, samtidigt som man väver in bakåtblickar då Donya kontaktar sina syskon. Boken är, enligt Donya själv, ett försök att förhindra att något liknande händer något annat barn och det lyser igenom på många sätt men utan att bli för mycket. Man har hållit en bra balans vad gäller det.

Överlag är detta en bra bok, men kanske lite slätstruken bland självbiografier med liknande historier. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det men jag blir aldrig helt gripen av boken även om historien såklart är hemsk och något som inget barn borde uppleva.

Det har tydligen blivit ett himla rabalder om boken och huruvida den är sann eller inte, bland annat har Donyas pappa påstått att det mesta i boken är lögn. Oavsett vilket, så för Donya fram en viktig historia och uppmärksammar en stor problematik. Hon har också fått mycket uppmärksamhet i media, här kan ni se en intervju med henne i Tv4 Nyhetsmorgon.

---

Horungen Författare: Donya Wihbi Förlag: Lind & Co (2012)
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Skuggbarn av Caroline Engvall

I Skuggbarn ger Caroline Engvall oss ytterligare vittnesmål och resonemang kring Sveriges inhemska människohandel. Hon för oss igenom många exempel på rättsfall och diskuterar hur Sverige blundar för den sexhandeln med barn som sker i Sverige. De fakta hon radar upp är som ett slag i ansiktet men starkast berör ändå de vittnesmål från tre svenska flickor som berättar sin historia i boken.
----------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag gillade verkligen 14 år till salu och Skamfläck som Caroline Engvall skrivit tidigare. Det är verkligen på tiden att detta ämne tas upp mer och att folk inser att detta faktiskt sker i Sverige, det finns sexhandel med barn i Sverige hur mycket man än vill blunda för det. Jag hade därför stora förhoppningar på Skuggbarn och jag blev inte besviken!

I Skuggbarn tar Caroline Engvall upp mer fakta och kastar rättsdomar i våra ansikten som visar att det behöver ske en förändring! För av någon anledning så tycks vi inte se sexhandel med barn som människohandel om barnen är svenska. Det är fruktansvärt att det här problemet ska bortses ifrån på grund av tron att Sverige är ett välfärdsland där sådant inte händer bland "svenska" barn. Detta skapar ett förnekande av dessa barn och de hamnar i skuggorna, vilket är något som borde uppmärksammas mer. Jag hoppas att denna bok och Caroline Engvalls arbete i övrigt kan skapa uppmärksamhet för detta samhällsproblem som många blundar för.

Caroline Engvall lägger upp boken på ett skickligt sätt. Det är mycket fakta men då detta blandas med vittnesmålen från Linda, Johanna och Sara så blir det hela levande för läsaren. Linda är en mellanstadietjej som blir kär i en äldre man som säljer henne till andra män för sadistiskt sex. Johanna är på sin allra första fest och blir då gruppvåldtagen av skolans snyggaste kille och hans kompisar. Efter våldtäkten fortsätter hon att sälja sig till andra för att skada sig själv då hon inte tycker att hon är något värd. Sara är en trettonårig tjej som på grund av familjeproblem försöker döva sig med sprit och knark, när det inte längre fungerar börjar hon sälja sin kropp. När Sara vill ta sig ur allting och försöker få hjälp är det ingen som tror på henne och socialarbetarna säger åt henne att gå hem.

Det här är något som hänt i Sverige och dessa tre tjejer är långt ifrån ensamma om sina upplevelser. Det är verkligen på tiden att barn som säljer sex blir ett problem som vi diskuterar. Jag ryser när jag hör resonemang som går ut på att "de ju vill själva, de är ju de själva som säljer sig". Att säljandet av sex ses som ett självskadebeteende måste bli mer allmänt känt och diskuterat. Det finns många professionella som inte ens hört denna tanke och därmed kan ha svårt att förstå dessa barn när de söker hjälp. Det behövs mer information och mer kunskap. Förhoppningsvis skapar Caroline Engvalls böcker en ökad medvetenhet för problemet.

Det här är en bok som borde läsas av alla. Det behövs en ökad medvetenhet om detta problem för att fler personer ska kunna reagera om det sker något i deras närhet. Allt för många tänker att det inte skulle kunna ske i deras närhet men det här är ett problem som finns överallt, i alla samhällsklasser och miljöer.

Caroline Engvall har skrivit en oerhört stark bok som uppföljare på hennes tidigare 14 år till salu och Skamfläck. Läs den.

Jag vill också tacka Kalla Kulor Förlag för recensionsexet, stort tack!

Bokklubben vid livets slut, av Will Schwalbe

Wills mamma Mary Anne diagnosticeras med en långt framskriden cancer och får veta att hon inte har lång tid kvar att leva. Will och hans mamma har alltid läst väldigt mycket böcker och diskuterat dem tillsammans. Den sista tiden av Mary Annes liv startar de tillsammans en slags bokklubb där de lär känna varandra på nya sätt i samband med böckerna de läser. Det här är en sann historia och en vacker hyllning till en högt älskad mamma.
-------------------------------------------------------------------------------------------------

Bokklubben vid livets slut är verkligen en stark läsning som berörde mig på väldigt många sätt. Delvis är det såklart en väldigt sorglig historia om hur Wills mamma sakta tynar bort men samtidigt så fylls jag med styrka när Mary Anne kämpar mot cancern och vägrar sluta leva sitt liv.
Och såklart är boken också fantastisk i sitt sätt att hylla läsning och i sitt deklarerande att böcker kan förändra liv. För någon som älskar böcker, är det lätt att känna igen sig i hur Will och Mary Anne resonerar kring böcker och hur de värdesätter böckernas innehåll och lärdomar. Man blir därför både rörd av deras kärlek till böcker men såklart också av deras kärlek till varandra.

I fokus för handlingen är såklart deras relation till varandra men boken är också ett personporträtt av Mary Anne och i det lyser det igenom hur mycket Will älskar sin mamma. Mary Anne verkar också ha varit en väldigt fin människa, en sådan person som det borde finnas fler av i världen. Hennes omtanke om andra människor är nog det som jag tyckte framkom mest och det är tydligt att hon genom sitt liv engagerat sig väldigt mycket i att förstärka andras rättigheter. Mary Anne verkar helt enkelt vara en person som man själv skulle ha velat lära känna.

Bokklubben vid livets slut är en bok som berör och som får en att fundera över de viktiga sakerna i livet. Oerhört läsvärd!

Ett enormt stort tack till Modernista för recensionsexet!

Självbiografier x3

Den tusende gången, av Ulrika Olson och Anna Lytsy
En självbiografisk bok om författaren Ulrika Olsons uppväxt då hon sexuellt utnyttjades av sin pappa. En mycket hemsk historia som på flera sätt berör och känslan av maktlöshet är ständigt närvarande. Olson skriver väldigt utlämnande och hennes egna tankar är direkt citerade och blandas med Lytsys berättande på ett bra sätt. De direkt citerade styckena ger en närhet som inte hade funnits i boken annars. Detta är därför på många sätt en ganska skickligt berättad historia med ett bra upplägg
Bland de värsta inslagen i boken tycker jag är hur ingen märker något, ingen reagerar trots att många tecken är så uppenbara. Det känns hemskt att tänka på hur många barn som idag ljudlöst ropar efter hjälp men bara möts att oförstående vuxna som inte ser.

När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var, av Jessica Andersson
Jessica Andersson berättar i denna självbiografiska bok om sin uppväxt med en alkoholiserad mamma och hur det påverkade henne att separeras från sina syskon och växa upp i fosterhem.
Jag fick verkligen ångra mina hårda ord efter att ha läst den här boken. Jag trodde att det var ännu en i raden av böcker som skrevs utan egentlig story och mest för att visa hur författaren i fråga blev känd. Men jag fick verkligen ändra åsikt! Jessica Andersson berättar på ett gripande sätt om sin barndom och allt hon sedan berättar om sina framgångar kopplas på ett bra sätt till hennes tidigare upplevelser vilket gör att de känns relevanta att ha med i boken. Genomgående lyckas hon knyta samman alla trådar och håller verkligen den röda tråden levande. Det märks också att hon verkligen funderat och analyserat hur hennes liv och hennes personlighet har påverkats av hennes barndom.
En väldigt läsvärd bok om att växa upp under bristande omsorg på flera områden och hur detta kan påverka utvecklingen senare i livet.

Det du inte såg, av Patrik Sjöberg och Markus Lutteman
Patrik Sjöbergs självbiografiska bok om sin idrottskarriär med ett avslöjande om hur han som barn blev sexuellt utnyttjad av sin tränare Viljo.
Det här är inte alls min kopp te. Jag tror att det krävs ett lite större intresse för idrott än vad jag har, för att man ska gilla den här boken för den handlar enligt mitt tyckte främst om idrottsvärlden. Jag hade innan jag läste boken, fått uppfattningen att boken främst handlade om det sexuella utnyttjandet men det tycker jag inte riktigt att det gör. Det finns i bakgrunden men det är en ganska liten del av boken, som i betydligt högre grad fokuserar på idrottsvärlden och Patrik Sjöbergs väg till framgång. Självklart är det emellertid en viktig bok då avslöjandet om de sexuella övergrepp som Patrik Sjöberg utsattes för ledde till en mycket viktig debatt. Jag ryser fortfarande när jag tänker på hans mammas uttalande om att hon borde ha förstått och satt stopp för relationen mellan hennes son och hans tränare, och sedan ändrar sig till "Eller kanske inte ändå... Trots all skit fick Patrik ett fantastiskt liv som idrottare på världselitnivå. Utan Viljo hade hans liv antagligen blivit betydligt mer mediokert." Fy, hur kan man tänka så!? Hoppas verkligen att detta uttalande är förvrängt av media för denna syn på sin sons upplevelser är annars rent ut sagt fruktansvärd.

Så många böcker, så lite tid!

Åh, det finns så många böcker som jag vill läsa! Så många böcker som man vill klicka hem! Och ibland räcker det med att bara titta på och läsa om alla dessa böcker för att man ska få en massa läsglädje!

De här böckerna är jag extra sugen på att klicka hem just nu:

Våg av självbiografier

Ibland får jag sådan himla lust att läsa självbiografier. Helst sådana där socialtjänsten är inblandad på ett eller annat sätt. Tror att det är bra att reflektera över problem inom socialt arbete när man sedan ska arbeta inom det och självbiografier ger gyllene tillfällen att fundera över kritik. Ofta är det ju så att socialarbetare faktiskt har brustit, handlat fel eller kanske helt enkelt inte haft tillräckligt med tid för att göra ett bra jobb. Men sedan jag börjat min socionomutbildning (som snart är klar - det känns så sjukt) kan jag ofta se att visst tror man att exempelvis socialtjänsten borde ha gjort si eller så, men när man vet hur systemet funkar så inser man också att det inte alltid går att göra vad som helst trots att det ibland kan tyckas som en futtig förklaring. Därmed inte sagt att de inte gör fel, för som jag tidigare sa så är ju självbiografier, där socialarbetare är inblandade, ofta bra exempel på att man har handlat fel och borde ha gjort annorlunda.
Även om jag i nuläget inte planerar att arbeta med barn och unga så är det ofta där självbiografierna som involverar socialt arbete finns och det är ändå väldigt intressant att läsa. Och att läsa kritik är alltid bra, för det är kritik och motargument som gör att människor och organisationer utvecklas och blir bättre.

Just nu har jag hur som haver en sådan där lust att läsa självbiografier igen! Och därför har jag nyligen släpat hem de tre böckerna ovan från biblioteket. Jag har börjat med Jessica Anderssons och gillar den hittills väldigt mycket, den känns eftertänksam och ärlig. Sedan blir det Patrik Sjöberg. Jag ska spara Morgan Alling till sist för den verkar vara allra bäst!

Barfota änglar, av Linnea Willén

En sann historia om de unga tjejerna Linnea och Emma som tillsammans rymmer till Japan för att hitta ett bättre liv. De lämnar en lapp till sina föräldrar där de meddelar att de gett sig av frivilligt och att de inte vill bli eftersökta. Men det liv de lever i Asien lockar in dem i en farlig värld som är fylld av prostitution, övergrepp, droger och svek...

-----------------------------------------------------------------------------

Det här är en väldigt kort bok men väldigt bra. Jag kan inte undgå att bli väldigt gripen av tjejernas öden och att få ta del av de hemska upplevelser som bokens författare Linnea varit med om i sin barndom krossar mitt hjärta. Inget barn ska behöva uppleva sådant.

Boken är indelad i tre delar kan man säga, Innan Japan, Japan och Efter Japan. Ibland möts vi också av etiketterna Tidigare och Senare. Det här är ett intressant sätt att dela upp boken som i övrigt inte är indelad i kapitel. Jag har förstått från andra recensioner att detta stört många som tyckt att det blivit förvirrande. Jag håller inte med, utan gillar den här uppdelningen som ibland leder till en del tvära kast som jag uppskattar rent litterärt.

Många gånger när jag läser boken känner jag mig maktlös och önskar att det fanns något som jag kunde göra. Vi får möta händelser som hänger ihop med så många saker i vår värld som är så snedvridna att man bara vill gråta. Det är ett väldigt gripande levnadsöde som författaren på ett mycket ärligt och utelämnande sätt beskriver, vilket är oerhört starkt gjort. Ärligheten lyfter boken flera snäpp och det är också den som gör att jag kommer att rekommendera boken vidare till andra.

En gripande bok om livets baksidor...

Katarina Taikons självbiografiska serie om Katitzi

Katitzi - Uppbrott

Det är väldigt många tankar som flyger runt efter att ha läst Katarina Taikons självbiografiska serie om den romska flickan Katitzi. Jag är fortfarande chockad över alla de hemskheter som Katarina Taikon var tvungen att uppleva och det känns fruktansvärt att man genom mer än halva serien inte haft vetskap om hur hennes helvete sett ut. För mig blev det som att få veta att en vän har dolt sitt allra värsta lidande i flera år och att jag inte märkt något.

Jag läste Katitzi-böckerna när jag var liten och gillade dem verkligen. Jag kom väl halvvägs. Jag förstod dem inte fullt ut då. Jag greppade inte den förföljelse som romerna utsattes av i det svenska samhället. När jag nu läser om dessa böcker slår det mig att detta inte är länge sedan! Det räcker att sträcka sig ca 50-60år bakåt i tiden.

 

Redan tidigt i serien märker man emellertid att Katarina Taikon låter mycket stå mellan raderna. Som liten förstod jag det förmodligen inte men nu förstår man tidigt att Katitzi blir grovt misshandlad av sin styvmor och ibland även av sin far. Fattigdomen är enorm och jag har så svårt att förstå hur man kan behandla andra människor på det sättet som romerna blir behandlade på. Lidandet är så stort och Katarina Taikon förklarar bara en liten del av detta.
I mitten av serien, vid boken Katitzi - Z1234, får vi en större inblick i andra världskriget och främst koncentrationslägren. Även om jag här reagerade väldigt starkt på de detaljrika beskrivningarna, med tanke på målgruppen, så är det vid omläsningen här som jag verkligen fastnar i serien. Det är nummer nio i ordningen och med denna tycker jag att vi lämnar barnbok-stadiet.

De fem sista böckerna i serien är definitivt inga barnböcker! Här möts vi av ännu grövre misshandel än tidigare, enorma orättvisor, upprepade våldtäkter och stark psykisk ångest. Jag blir bokstavligt talat illamående. Det är svårt att ta in att den lilla Katitzi som man lärde känna i början av serien genomgick så mycket. När jag trodde att hon som litet barn lekte med sina syskon så blev hon egentligen brutalt våldtagen. Det är svårt att förstå att det kan finnas sådan ondska.

Katarina Taikon med författarkollegan Ivar Lo Johansson (1978) /SR Minnen

Böckerna om Katitzi har verkligen lämnat mig djupt berörd och jag har tänkt på dem mycket. Jag läste nyligen en bok om romers ursprung, liv och situation i dagens samhälle och mitt hjärta brast ytterligare något. Det är hemskt att ett folk mött så mycket illvilja och ondska.
I dagens tidning läste jag om behandlingen av dagens romer i Frankrike och jag vill nästan gråta för att eländet aldrig tar slut. Samtidigt gör det mig övertygad om att Katarina Taikons böcker är av allra högsta vikt även idag. De borde läsas av fler människor och bokens ämnen borde verkligen diskuteras mer i samhället, för det här är frågor som jag tycker att vi ofta glömmer bort.

Katarina Taikon har skrivit ett väldigt öppet verk om sin uppväxt och det är viktigt att vi inte glömmer henne, utan bevarar hennes erfarenheter och begrundar vad som borde förändras. För det här är viktiga böcker som inte borde falla i glömska och damma igen i något gammalt bibliotek. De borde åter säljas i bokhandlarna och nå en ny generation.

Vi får inte glömma Katitzi.

En fråga om heder, av Unni Wikan

Unni Wikan undersöker hedersbegreppet och var det innebär för oss i Norden. Hon utgår i sitt resonemang från ett flertal olika fall som handlar om hedersmord men har sitt fokus i fallet Fadime.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vet inte ens hur jag ska börja.

Oj. Jag väntade mig inte den känslostormen när jag plockade upp boken.

Unni Wikan har förändrat min världsbild något.
Och det tycker jag är fantastiskt.

Det känns fantastiskt att få tänka så mycket när man läser en bok. Verkligen tänka efter och omvärdera sina uppfattningar. Speciellt intressant tyckte jag Wikans diskuterande kring kultur var och hur ofta vi avfärdar beteenden som vi uppfattar vara konstiga med att det förmodligen är en kulturell grej. Även på universitet tycker jag att man ofta gör så, speciellt när det handlar om just hedersproblematik, där man hävdar att det inte handlar om religion utan om kultur. Men om det inte handlar om kultur då? Vad handlar det då om?

Det frågar sig Wikan och hon för en mycket intressant diskussion kring just det! Jag får en hel påse med tankenötter som jag fortfarande klämmer på vart jag än går. Hur tänkte hon där och vad innebär det? Om jag omsätter det i min vardag hur blir det då? Och vad betyder det att jag tänker på just det sättet?

Förutom den fantastiska diskussionen kring heder och kultur framför Wikan olika fall med hedersproblematik och fokuserar på Fadime som vi väl alla känner till. Hon tar upp ett antal intressanta aspekter i fallet och diskuterar mycket kring hur fallet har hanterats av media och omgivningen, såväl som hur de inblandade personerna kan tänkas ha resonerat.
Att Wikan själv gjort flera studier utomlands och drar paralleller till flera exempel därifrån, gör att boken känns mycket gedigen och välgjord. Hon analyserar och visar oss flera tankesätt utan att säga att ett är definitivt rätt. Och jag älskar det.

Jag var flera gånger tvungen att stanna upp och fundera. Jag var tvungen att sätta ord på mina tankar och fundera över mina egna tankemönster. Det är precis så en sådan här bok ska vara! Jag vill bli utmanad och få min världsbild tillfälligt omkullkastad. Och Wikans analyserande kring begreppet kultur gav mig verkligen den utmaningen.

En helt fantastisk bok som för ett lysande resonemang kring kulturella aspekter och hedersproblematik.

Torka aldrig tårar utan handskar 1: Kärleken, av Jonas Gardell

Den första delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Gardells nya bok börjar med Benjamin och Rasmus som möts för första gången. Vi får följa deras resa mot det första mötet och samtidigt stifta bekantskap med deras värld, deras vänner och familj. Men vi får också stifta bekantskap med den sjukdom som snart ska förändra deras liv för alltid....

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag sträckläste Kärleken. Den är underbar. Det är ett mästerverk. Därför tog det tid att smälta allting. Att få ett ordentligt grepp om denna bok vars uppföljare jag redan längtar efter. Jag grät och skrattade flera gånger. Det var länge sedan jag läste en bok som träffade rakt in i hjärtat på det här sättet.

Gardell har skrivit en bok som är väldigt gardellig. Den har alla de typiska ingredienserna som man känner igen från hans andra böcker. Men det är som om de här kommer till sin verkliga rätt. Det är nu de blir perfekta. Det känns lite som om de andra böckerna varit en uppladdning inför denna, där allting förs samman till ett väldigt viktigt budskap som vi inte får glömma bort.

Jag älskar också hur Gardell för fram det som ligger mellan raderna. På ett väldigt fint sätt kommer det allra hemskaste fram, även om det till en början förblir outtalat.
Ofta slås jag av språket i boken. Jag kan läsa små korta stycken här och där flera gånger. Ibland fokuserar jag endast på orden, för språket är fantastiskt vackert och ibland tillåter jag mig att endast njuta av detta. Jag fascineras av det vackra i det hemska och det fruktansvärda som kommer fram i det vackra.

Det här är förmodligen det bästa Gardell någonsin skrivit. Det märks att han inte längre är i början av sitt författarskap, utan att han är väl förtrogen med det som är speciellt för just honom och hans stil, vilket han använder på ett väldigt lyckat sätt.

Jag är helt förtrollad av denna hemska men samtidigt vackra historia om kärlek och jag ser väldigt mycket fram emot fortsättningen!

Katitzi - Uppbrott, av Katarina Taikon

Den trettonde och sista boken i Katarina Taikons självbiografiska serie om den romerska flickan Katitzi. Här möter vi en femtonårig Katitzi som för första gången ska medverka i en film och det är hon som är stjärnan. Alla ska närvara och de ska filma en romersk fest med glädje och sång. Men bland skådespelarna finns också Lazi och hans familj...

------------------------------------------------------------------

Den sista boken om Katitzi handlar mycket om avslut och val. Det är dags för Katitzi att välja vad hon vill göra med sitt liv och hon måste dessutom stå upp för sin rätt för att komma vidare i livet. Detta dras till sin spets när Lazi drar henne inför kris, en romersk domstol, för att ha lämnat honom trots att de fortfarande är gifta enligt romersk lag.

Det märks att Katitzi har växt upp och blivit en ung kvinna. Hon resonerar annorlunda och hittar ett lugn som vi inte tidigare sett i serien. Men samtidigt är hon också väldigt rädd. Det tycks som att hon, när hon väl fått en form av trygghet i sitt nya hem, kunnat möta alla sina gamla demoner och det är tydligt att dessa gör henne skräckslagen. Allt det lidande hon tvingats utstå rullas därför upp i denna bok, men Katitzi får också en chans att börja bearbeta detta.

Att låta serien avslutas med just denna händelse är ett smart val, eftersom att det tydliggör det Katarina Taikon understrukit hela tiden - hur romer behandlas och hur omgivningen ser på dem. Skiljaktigheterna blir tydliga och hon sätter punkt för det hon vill få fram. Detta kommer alldeles särskilt bra fram i slutet, i de allra sista raderna som visserligen är något tunga men också uppmanar till förändring.
Och förmodligen uppnår Katarina Taikon åtminstone viss förändring med sina böcker. Många fler människor har fått en inblick i romers liv och förhoppningsvis har många människors inställning förändrats.

Jag har väldigt svårt att bara släppa Katitzi och därför kommer det en sammanfattande kommentar kring hela serien lite senare...

Jag har tidigare recenserat:
Katitzi
Katitzi och Swing
Katitzi i ormgropen
Katitzi rymmer
Katitzi, Rosa och Paul
Katitzi i Stockholm
Katitzi och Lump-Nicke
Katitzi i skolan
Katitzi Z-1234
Katitzi barnbruden
Katitzi på flykt
Katitzi i Gamla Stan

Katitzi i Gamla Stan, av Katarina Taikon

Varning för spoilers!

Katitzi har fått en plats på ett flickhem och får nu för första gången sedan hon var mycket liten, bo i ett hus och sova i en varm säng. Men hennes framtid är oviss och hon vet inte hur hon ska försörja sig eller vad hon vill göra med sitt liv. Samtidigt lurar faran bakom hörnet eftersom att hon enligt romersk lag fortfarande är gift med Lazi...

-------------------------------------------------------------------

När Katitzi nu äntligen fått någon slags trygghet i sitt liv kommer mardrömmarna uppenbarligen ifatt henne och hon mår under denna bok väldigt dåligt. Trots att hon nu träffar många människor som är snälla mot henne, så är hon ständigt misstänksam och rädd för omgivningen.

I tidigare böcker har det blivit tydligt att Katarina Taikon inte från början av bokserien, gav en rättvis bild av den misshandel hon utsattes för. Ungefär i mitten av serien får vi svart på vitt klart för oss att Katitzi blir grovt misshandlad av sin styvmor och att detta pågått även i de tidigare böckerna trots att vi då inte fått veta det.
I den här boken får vi en helt annan inblick i Katitzis liv, än vad vi haft tidigare. Nu står det klart att Katarina Taikon inte alls berättat historien så som den var, utan att hon förskönat den en hel del. När Katitzis hemska upplevelser kommer ikapp henne i denna bok får vi inblick i ett liv som varit fullt av grov misshandel, psykisk terror och upprepade våldtäkter. Dessa hemska händelser har pågått under de andra böcker men Katarina Taikon har där valt att inte nämna dem.

Detta sätt att berätta sin historia blir väldigt intressant rent litterärt. Vi får bitvis lära känna Katitzi men får inte veta vad som finns under ytan. Nu när vi kommit till den tolfte boken får vi dock veta mer om henne, som om hon vore en vän till oss som äntligen litar på oss och vågar berätta om de hemskheter hon tvingats genomlida.
Men samtidigt krossar detta mitt hjärta. Man har ju följt Katitzi länge på vägen nu när man kommit till tolfte boken och att nu få veta hur hennes helvete egentligen har sett ut, gör att jag vill gråta och högt skrika nej. All den tid som man trott att Katitzi haft det någorlunda bra med tanke på omständigheterna, har hennes liv egentligen varit fyllt av fysisk och psykisk misshandel och flera våldtäkter. Det är förfärligt och också väldigt svårt att ta in att vissa människor tvingas lida så mycket i sina liv.

Ju längre Katitzi bor på flickhemmet desto mer styrka får hon och jag älskar scenen där hon skriker på Lazi och hotar att drämma en sten i huvudet på honom. Hela mitt inre sjunger när han springer iväg och Katitzi står stark kvar och har vunnit kampen!

En annan viktig händelse i boken är pappa Taikons död. Vid hans begravning blir det tydligt att det är en mycket viktig person som försvunnit ur Katitzis liv och det känns som att han också får representera romernas situation till viss del - en gång välbärgade och lyckliga, nu nedslagna och bestulna på ett värdigt liv.



Nu är det bara den sista boken kvar om Katitzi: Katitzi - Uppbrott

Jag har tidigare recenserat:
Katitzi
Katitzi och Swing
Katitzi i ormgropen
Katitzi rymmer
Katitzi, Rosa och Paul
Katitzi i Stockholm
Katitzi och Lump-Nicke
Katitzi i skolan
Katitzi Z-1234
Katitzi barnbruden
Katitzi på flykt

Katitzi på flykt, av Katarina Taikon

I den elfte boken om Katitzi möter vi henne förtvivlad och ensam. Hon behandlas mycket illa av sin nya man Lazi och blir både misshandlad och våldtagen. Hon bestämmer sig därför för att fly. Men när hon flyr skadas familjens heder och hon eftersöks därför av alla romer i landet...

----------------------------------------------------------------

Det märks väldigt väl att historien har gått framåt och att Katitzi mognat som en följd av allt hon tvingas uppleva. Hon är inte längre den lilla flicka vi träffade för bara några få böcker sedan. Hon har mognat och tänker och talar nu på ett helt annat sätt än tidigare.

Taikon lyckas porträttera denna utveckling på ett bra sätt, men hon lyckas också framställa Lazi och hans familj på ett bra och genomtänkt sätt. Hon får fram såväl Lazis tankar som hans mor Saras och vi förstår således att det finns gråa skiftningar i familjen och att alla inte ser på Katitzi på samma sätt, även om hon behandlas väldigt illa av samtliga med tanke på vad de gör eller vad de tillåter göras mot henne.

Vi får också små glimtar av pappa Taikon och det står klart att han bara har en liten tid kvar att leva. Jag har dock fortfarande mycket svårt att förstå varför han agerar som han gör gentemot Katitzi. Vi får också från Saras perspektiv veta att alla vet om hur tanten misshandlat Katitzi men att pappa Taikon själv tycks vara "blind för det". Det kan man ju tro vad man vill om. Ser man inte att ens dotter nästan misshandlas till döds, ja, då har man sannerligen svårigheter i sin iakttagelseförmåga.

Det dras många paralleller i boken till Nürnbergrättegångarna, vilket förs in på ett bra sätt. Taikon för där också en diskussion kring om det går att rättfärdiga sitt handlande med att säga att man bara lydde order, och för ner detta på berättelsens nivå på ett snyggt sätt.

Historien blir allt mörkare ju längre vi kommer och vi har helt klart lämnat barnböckerna bakom oss. Istället för lekar och vilja att få gå i skolan, får vi nu inblick i våldtäkter, misshandel, förnedring, orättvisor och inte minst nazisternas (och Sveriges) hemska behandling av romer.

Nästa bok i serien är Katitzi i Gamla stan

Jag har tidigare recenserat:
Katitzi
Katitzi och Swing
Katitzi i ormgropen
Katitzi rymmer
Katitzi, Rosa och Paul
Katitzi i Stockholm
Katitzi och Lump-Nicke
Katitzi i skolan
Katitzi Z-1234
Katitzi barnbruden

Kungens rosor, av Moa Martinson

Kungens rosor är den tredje boken i Moa Martinsons självbiografiska trilogi om sin uppväxt. Här har hon blivit äldre och börjat arbeta inom restaurangbranschen. Det innebär att hon möter många nya hinder och svårigheter...

------------------------------------------------------------------------------

Jag längtade verkligen efter Kungen rosor efter att ha läst Kyrkbröllop som var så underbar. Men här blir det för mig platt fall. Kungens rosor har inte alls samma driv och det känns som att vi tappar mycket när Mia ställs i en sådan annorlunda miljö. Missförstå mig inte, boken är bra och läsvärd, men som den avslutande delen av en serie funkar det inte för mig. Det blir för avhugget.

Jag reagerade också genast på att vi här inte längre läser om Mia i jag-form, nu är det "Mia tänker" och "sa Mia". Och det känns för mig lite konstigt efter att ha läst böckerna innan i jag-form. Det känns som en obefogad ändring och gör att denna del skiljer sig ytterligare från de andra.

Men det är såklart intressant att läsa vidare om Mia och hennes öden. Och jag hade nog inte haft så mycket emot boken om den inte varit den avslutande delen på trilogin. För mig känns det oavslutat. Jag hade velat ha ett annat slut tror jag, eller kanske egentligen bara ett annat fokus för boken.
På sätt och vis tycker jag om att vi lämnar Mia som mer mogen och nästan vuxen, men något fattas ändå för mig.

Kungens rosor är en bra bok, men personligen tyckte jag inte att den fungerade som en avslutande del av trilogin, vilket gör att den tappar en hel del.

Katitzi barnbruden, av Katarina Taikon

Katitzis pappas fru behandlar Katitzi allt värre och slår henne flera gånger varje dag. Pappa Taikon försöker finna en väg ut för Katitzi och när ett löfte gör sig påmint bestämmer han sig för att Katitzi bör giftas bort...

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den tionde boken om Katitzi gör mig fly förbannad! Jag riktigt kokar av ilska under hela boken. Dels har jag svårt att se att det kan vara bra att en trettonåring gifter sig, då en trettonåring fortfarande är ett barn i mina ögon, dels är anledningen till bröllopet också hemsk - Taikon kan inte få sin fru att sluta misshandla Katitzi och löser detta genom att gifta bort henne. Jag tycker att det är förskräckligt och jag förstår verkligen inte hur Katitzis pappa resonerar. Jag kan förstå att han inte vill lämna sin fru med tanke på att de har barn tillsammans men det måste väl ändå vara möjligt att låta Katitzi bo hos sin bror eller hos andra släktingar. Ingenting kan egentligen stå i vägen när vi talar om ett barn som blir grovt misshandlad framför ens ögon. Och vad gör Katitzis pappa? Jo han suckar och önskar att livet vore bättre för Katitzi.

Katitzis pappa framställs som en snäll man som vill göra allting för sina barn och som älskar dem högt. Han kritiseras inte och upphöjs en del till skyarna. Allt han gör som inte faller väl ut förklaras med att han har det svårt och är sjuk. Det känns som att Katarina Taikon kanske inte riktigt ser sin far på ett nyanserat sätt.
Pappa Taikon verkar inte alls vara en elak man, det är inte det, det är mer att han tycks tro att allting ligger utom hans förmåga att påverka. Men det är inte en omöjlighet att få sin fru att sluta slå ihjäl sin dotter. Det ska inte vara en omöjlighet. Och inser man att ens fru inte kan sluta misshandla dottern, så ska det inte vara omöjligt att låta dottern bo någon annanstans. Att bara låta henne på hos sin storebror Paul, vilket också föreslås, vore ju mycket bättre. Men istället suckar pappa Taikon och undrar varför livet är svårt.

Att Katitzi sedan får stå barnbrud som en lösning på problemet gör mig också förbannad och jag lider med denna lilla flicka som absolut inte vill gifta sig eller flytta hemifrån. Jag kan förstå att man har en tilltro till barnbröllop om detta tillhör gamla seder, vilket det förklaras göra av Taikon, men att använda det som en utväg för att flickan inte ska bli slagen till döds, det tycker jag är hemskt och helt förkastligt.

Jag har inte tidigare funderat så mycket över Katitzis pappas roll i det hela men efter denna boken har jag svårt för honom, hur sjuk han än är. Det är givetvis svårt för honom också, men jag anser ändå att föräldrar ska försöka skydda sina barn till varje pris. Att pappa Taikon dessutom har mage att själv slå Katitzi när hon gjort något, upprör mig också otroligt mycket. Hur kan man misshandla sitt barn när man vet att hon får utstå grov misshandel varje dag och att det är man själv som låter det pågå!?

Mot slutet av boken framkommer det även att Katitzis liv som gift inte kommer att bli lätt och om jag minns historien rätt så förändras inte hennes situation avsevärt från vad hon tidigare fått genomgå.

Nästa bok i serien är Katitzi på flykt

Jag har tidigare recenserat:
Katitzi
Katitzi och Swing
Katitzi i ormgropen
Katitzi rymmer
Katitzi, Rosa och Paul
Katitzi i Stockholm
Katitzi och Lump-Nicke
Katitzi i skolan
Katitzi Z-1234

Kyrkbröllop, av Moa Martinson

Kyrkbröllop är den andra boken i Moa Martinsons självbiografiska trilogi om sin uppväxt. Här har bokens huvudperson Mia blivit lite äldre och hennes moster ska gifta sig i kyrkan, med blommor och allt! Men fattigdomens hårda sanning är alltid närvarande och vi möter också Mias och hennes mors kamp för överlevnad...

----------------------------------------------------------------------------

Jag gillade verkligen Mor gifter sig som är den första boken i trilogin, men jag måste säga att det verkligen tar sig i Kyrkbröllop! Det är ett bättre upplägg och historien är mer samlad, inte lika plottrig som i Mor gifter sig. Det finns även ljusglimtar i historien även om det också är mycket mörker. Men jag tror att det krävs små positiva stunder även i böcker som skildrar elände, för att det ska bli en bra bok.

Jag gillar Mias moster som känns som en väldigt spännande karaktär. Jag hade gärna sett att hon fått vara kvar längre. Mostern blir sammankopplad med det fina bröllopet och Moa får henne verkligen att låta underskön där på bröllopsmorgonen. Det slog mig på något sätt därför hårdare när även hennes elände visades. Inte ens bröllopsnatten fick hållas fri från fylla, spyor och respektlöshet.
Elände är en ständig ingrediens i dessa böcker och det känns ofta hemskt, men just i samband med bröllopet blev det på något vis ännu värre. Ingenting är heligt och allting kan smutsas ner.

Jag tänker flera gånger på supandet som ständigt närvarar i Moas böcker. Jag känner mig helt maktlös inför detta, det är så onödigt och så ofattbart hur mycket pengar som läggs på detta istället för att föda familjen.

Kyrkbröllop är riktigt, riktigt bra. Bättre än Mor gifter sig! Moa Martinson visar här tydligt att hon utvecklats som författare och bättre kan disponera en historia. Underbar läsning!

Katitzi Z-1234, av Katarina Taikon

I den nionde boken om den romerska flickan Katitzi får vi se mer av andra världskrigets fasor då en kvinna i Katitzis läger kommer direkt från Auschwitz och berättar för Katitzi vad som pågår utanför Sverige. Katitzi berörs djupt av det hon får berättat för sig och för att visa sitt medlidande skriver hon in Z-1234 på sin arm, på det sätt som romerna märks i koncentrationslägren.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Katitzi Z-1234 är en mycket mörk bok som jag bitvis tycker blir lite väl beskrivande för att vara en barnbok. Vi får höra mycket hemskheter av den kvinna som Katitzi träffar och personligen tycker jag inte alls att sådant inte ska berättas för barn, men jag tycker nog att uppsprättade gravida kvinnor och prickskytte på spädbarn är att gå lite över gränsen i en barnbok. Jag minns själv att jag blev mycket illa berörd av detta när jag som liten läste boken.

Annars är detta en mycket bra bok. En av de allra bästa i serien. Det blir på något sätt slutpunkten av krigets fasor som tidigare smygit sig på oss genom serien. Här får vi höra alla de hemskheter som sker och det finns sannerligen inga skygglappar. Den grymma behandlingen av romer och andra människor står tydlig och Katitzi får full klarhet i varför hennes far och bror är så rädda för polisen och att skickas till Tyskland. Det blir på flera sätt uppenbart att hur man än framlägger det idag, så kan Sverige knappast sägas ha stått neutrala till kriget vad gäller samhällets behandlade av utsatta grupper.

Det märks att Katitzi växer under seriens gång då böckerna tenderar att bli allt tyngre. Vi får mer och mer inblick i kriget, behandlingen av romer, den misshandel som Katitzi utsätts för och de orättvisor hon möter. Allting blir mer uttalat även om vi tidigare kunnat ana oss till en del. Det märks att Katitzi inte längre är liten och ändå är hon bara 13år gammal och det i sig är väldigt sorgligt. Det är fruktansvärt att Katitzi var tvungen att växa upp så fort och inte bara fick vara barn.

Nästa bok i serien är Katitzi barnbruden

Jag har tidigare recenserat:
Katitzi
Katitzi och Swing
Katitzi i ormgropen
Katitzi rymmer
Katitzi, Rosa och Paul
Katitzi i Stockholm
Katitzi och Lump-Nicke
Katitzi i skolan

Katitzi i skolan, av Katarina Taikon

Katitzi i skolan är den åttonde boken i Katarina Taikons självbiografiska serie om den romerska flickan Katitzi. I denna bok får Katitzi äntligen börja skolan och lära sig saker som de andra barnen. Men allting blir inte riktigt som hon tänkt sig och i skolan är man inte fullt så fördomsfri som man kunde önska...

-------------------------------------------------------------------

I den åttonde boken har serien börjat ta lite fart igen. Ett par böcker bakåt har det mest stått och stampat men nu börjar det bli lite mer fokus igen och historien förs framåt.
Här möter vi Katitzi i skolmiljön och det är på många sätt fruktansvärt hur hon behandlas av de andra barnen och somliga av skolans anställda.


Det här är en av de böcker som verkligen har ett specifikt ämne, även om också parallella historier pågår runt omkring. Överlag är detta emellertid en av de bättre böckerna, delvis på grund av den inblick vi får i svenska skolans behandling av romer under andra världskriget.

I och med den rasism som vi får möta i skolan, leds också serien på ett bra sätt tillbaka till de hemskheter som sker i kriget, vilket vi får stifta närmare bekantskap med i nästa bok.

Nästa bok i serien är Katitzi Z-1234

Jag har tidigare recenserat:
Katitzi
Katitzi och Swing
Katitzi i ormgropen
Katitzi rymmer
Katitzi, Rosa och Paul
Katitzi i Stockholm
Katitzi och Lump-Nicke

Livets fest, av Moa Martinson

Livets fest är en bok som skildrar många människors liv och vi befinner oss i Norrköping under 1800-talet. Vi möter bönder och godsägare, såväl som pigor, gatmajor och sömmerskor. Gemensamt väver deras historier en berättelse om hur livet kunde gestalta sig under denna tid.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Livets fest är på många sätt en intressant historia som har ett bra upplägg. Det är samtidigt roligt att veta att Martinson baserat uppgifterna på verkliga händelser och människor. Och jag kan ju såklart inte låta bli att tycka att det är väldigt roligt att höra om alla gator inne i Norrköping och orter utanför staden, såsom Vånga och Kuddby med tanke på att det är här jag växt upp. Men något fattas.

Ja, jag vet faktiskt inte riktigt om jag kan sätta fingret på det, men någonting fattas. Kanske har jag svårt att leva mig in i alla dessa olika människoöden. Eller så är det att jag inte fastnar för någon speciell karaktär, vilket brukar få mig att tappa intresset rätt snabbt. Det kan för all del också vara själva utgåvan som hade liten och ihoptryckt text med sidor som nästan ramlade av.

Något är det i alla fall, för denna bok griper mig inte alls så mycket som Kvinnor och Äppelträd gjorde. Där kände jag verkligen hur jag satt i Moas sällskap medan hon berättade för mig hur allting var. Men här sitter hon inte bredvid mig. Hon är inte här och kanske är det främst det som gjorde mig lite besviken.

Så nej, Livets fest var inte min kopp te men jag hade kanske för höga förväntningar efter Kvinnor och Äppelträd...

Katitzi och Lump-Nicke, av Katarina Taikon

Katitzi och Lump-Nicke är den sjunde boken om den romerska flickan Katitzi. Serien är en självbiografi av Katarina Taikon. I den sjunde boken träffar Katitzi nya vänner och får även vara hemma ensam några dagar och är fri ifrån sin fars nya fru som hon kallar tanten.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Den sjunde boken är inte en av mina favoriter. Den är överlag ganska seg och det är tydligt att det är en mellan-bok i serien, för det händer inte så mycket. Liksom den tidigare så blir det lite långtråkigt och det känns som att det mesta vi får reda på är sådant som vi redan känner till sedan innan. Taikon har här hamnat i samma gamla hjulspår utan att historien egentligen utvecklas.

Lump-Nicke är en ny karaktär för boken och han har en del intressanta perspektiv av samhället att bjuda på, men han är ändå inte ett tillräckligt nyskott för att boken ska komma upp sig.

Nej, detta är precis som den sjätte boken en ganska seg bok och vi stampar fortfarande på samma ställe utan att komma något vart.

Nästa bok i serien är Katitzi i skolan

Jag har tidigare recenserat:
Katitzi
Katitzi och Swing
Katitzi i ormgropen
Katitzi rymmer
Katitzi, Rosa och Paul
Katitzi i Stockholm