Ready Player One - Ernest Cline

En snabb repris vad gäller bokens handling:

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av din tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta påskägg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar.

Som vanligt är det nästintill omöjligt att recensera boken utan att samtidigt jämföra med filmatiseringen när man nyligen sett den bioaktuella filmen, så låt oss diskutera båda två! Det är förmodligen underförstått men jag nämner det ändå: boken är mycket mer utförlig och nyanserad än filmversionen. Huvudpersonen Wade känns mer som en riktig människa, både med sina brister och fördelar. Han växer upp i en fruktansvärd slum där han sover i mosterns tvättstuga, samma moster som dessutom snor hans dator för att få pengar till droger. Han är mer som jag kan tänka mig att en speltokig tonårspojke som lämnas vind för våg faktiskt är; i filmen är allt väldigt disneyfierat, ett snäpp gulligare. Berättelsen är så oerhört mycket roligare och sorgligare än jag förväntade mig! De spelutmaningar som ungdomarna måste ta sig igenom är väldigt utförligt beskrivna, dock handlar de mest om spel (och film, musik) som fanns på åttiotalet. Författaren är född 1972 och uppvuxen med arkadspel och Atari, vilket märks. Det som inte är uråldrigt är framtidshittepå. Men jag gillar. Åh, vad jag gillar. Boken har en helt annan historia än filmen även om grunden och personerna är desamma, livet är hårdare och grymmare än i Steven Spielbergs tappning. Tack och lov måste jag säga, för det innebär även att det är mer underbart och trovärdigt.

Postapokalyps mot lässvacka

Jag hamnade i en lässvacka. Mitt smack under påskledigheten när jag "skulle ha så mycket extratid till att krypa upp i fåtöljen med mina oräkneliga böcker". Yeah right. Lägg sedan till en av de tröttaste arbetsveckorna den här sidan jul och jag vill inte längre läsa - jag vill sova. Men tidiga morgnar när jag sitter och kämpar för att hålla ögonen öppna på bussen in till stan brukar jag ändå orka lyssna på bok; det är nästan som att vara liten och bli läst för. Så jag valde Ready Player One av Ernest Cline, för att hela familjen sett den på bio nyligen och tyckte väldigt mycket om den. För att den kändes lekfull och spännande. 

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av sin tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta Easter Egg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar. Boken är förvånansvärt rolig i jämförelse med filmen, kanske delvis för att den läses av min idol Wil Wheaton. Jag har kommit ungefär halvvägs men kan verkligen rekommendera den med hela mitt hjärta.

Flickan med gåvorna - M.R. Carey

Melanie är en väldigt speciell flicka. Dr Caldwell kallar henne för »vårt lilla geni«.

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till dagens första lektion. När de hämtar henne håller sergeant Park pistolen riktad mot henne medan två andra hjälps åt att spänna fast henne i rullstolen. Hon tänker att de nog inte tycker om henne. När hon skojar och säger att hon faktiskt inte bits, är det ingen som skrattar.

Texten ovan är direkt hämtad från Ordfront Förlags hemsida och är en kortfattad men underbar teaser för Flickan med gåvorna. Zombieutbrottet är tjugo år gammalt när vi kommer in i historien, mänskligheten finns kvar men i förskansade städer tungt bevakade av militär. All tillgänglig teknologi är dock lika gammal som utbrottet. Kvar utanför murarna finns även vildarna, ej smittade som varken kan eller vill leva med resten av människorna. Melanies värld på militärförläggningen är väldigt liten men den är på god väg att bli mycket större och hennes älskade lärare, miss Justineau, kommer vara en stor del av det. För somliga människor rustar för strid. Den här boken är oerhört hyllad, den är översållad med entusiastiska blurbs, och den är verkligen både nyskapande och spännande. Ibland faktiskt så pass spännande att man bara måste ligga kvar med lampan tänd och plöja vidare trots att klockan passerat midnatt. För hur ska det gå för människorna som ganska snabbt befinner sig på flykt genom ett "folktomt" men ändå livsfarligt England? Det är en zombieroman med ett nytt perspektiv, ett annorlunda sätt att gestalta undergången och att blanda in barn är både hisnande och briljant. Ibland vet man inte riktigt vem eller vilka man ska heja på och sedan byter man plötsligt sida. Nu ska jag genast ge mig på den prequel som nyligen har kommit ut: Pojken på bron.

Om du såg mig nu - Sofia Nordin

Ännu en underbar bok i serien om ungdomarna som överlevt feberapokalypsen som dödat nästan alla människor. Den här gången får vi följa Esmael, killen som blev kär i Ella i Som om jag vore fantastisk, den tredje boken. Innan allt hemskt hände så var Esmael en av de där populära tonåringarna som inte hade några större svårigheter att få tjejer. Han liksom bara var rätt, utan större ansträngning. Men nu har han fått nobben av Ella som har flyttat till Umeå för att hon hörde ett svagt radiomeddelande på AM-bandet. Han kan inte tro det, men hon lämnade honom! Så han tar cykeln och far efter och frossar i tankar om hur hon ska falla i hans armar, full av ursäkter. Väl framme ser verkligheten helt annorlunda ut... 

En av de bästa sakerna med den här bokserien är att karaktärerna inte alltid gör rätt och inte alltid är sympatiska. Esmael kämpar hårt med att förstå att det han automatiskt är bra på inte värderas lika högt längre. Hur kan den nördiga lilla killen Ella flytt till vara bättre bara för att han kan bygga solceller? Och svårast av allt: varför börjar hon inte bara älska Esmael lika mycket som han älskar henne? För han vill ju! Han är van att få som han vill. 

Här hittar du en länk till alla mina recensioner om de tidigare tre böckerna i samma serie.

Ensam kvar, av Alexandra Oliva

Samtidigt som en av de mest extrema dokusåporna spelas in i USA drabbas världen av en pandemi som dödar hälften av alla människor på jorden. En av deltagarna i programmet, Zoo, är helt ovetande om katastrofen och kämpar vidare i tron att tävlingen fortfarande är igång, att hon filmas av drönare och dolda kameror allteftersom hon kämpar sig genom vildmarken. Att hon blev våldsamt sjuk där i några dagar skyller hon på dåligt vatten. Zoo fortsätter att leta ledtrådar om hur hon ska ta sig vidare, ignorerar de tecken som visar på att något större har hänt och intalar sig själv att de döda hon ser längs med vägen bara är dockor. När hon får sällskap av Brennan, som är mycket yngre än hon först tror och helt ensam då hans familj gått bort, börjar Zoo förstå att allt kanske ändå inte är som det ska. Men det är oerhört svårt att ta in. Hon dras hemåt, går mot hemmet där hon är säker på att mannen hon älskar väntar på henne.

Det här är min typ av litteratur! Världen går under och en ensam person lämnas att slåss för sin överlevnad. Jag gissar att jag gillar det så mycket för att det är min stora fasa, det blir ett sätt att bearbeta skräcken. Vartannat kapitel är skrivet ur Zoos synvinkel och vartannat ur ett allvetande perspektiv där vi får veta vad som hände när dokusåpan fortfarande var en dokusåpa. Det sistnämnda är intressant men jag längtar ändå efter delarna när man får gå bredvid Zoo och se det hon ser. Tävlingsmomenten är i sig ganska tråkiga, speciellt när man faktiskt inte bryr sig om vem som vinner vad när de flesta ändå är så oviktiga för berättelsen. Men detta till trots så låg jag vaken om kvällarna och läste nästintill tvångsmässigt för att få veta hur det slutade. Precis när jag trodde att jag förstått hur allt låg till så fick ändå författaren till en liten twist mot slutet. Underbart!

Stort tack till Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!
Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Som om jag vore fantastisk, av Sofia Nordin

Tredje boken om ungdomarna som överlevde apokalypsen. De allra flesta i Sverige, kanske även i världen, har dött i en plötslig febersjukdom, de få som är kvar är tonåringar. Inga mer mobiltelefoner, inget internet, inga föräldrar som fixar allt. Istället får man plundra butiker, ta hand om hästar och lära sig mjölka kor. Allt medan liken efter alla människor ligger överallt. 

Ella vill inte längre vara kvar i tryggheten på gården, hon vill vidare. På radion har de lyckats ta emot ett meddelande om att det finns fler överlevande i Umeå så Ella åker iväg med Nora. De får igång en bil och snart är de på väg. Men livet är inte som vanligt efter apokalypsen, man måste själv hitta vatten att dricka, mat att äta och bensin till sitt fordon. Den resa som skulle gå fort tar längre tid än Ella förväntat sig och då man är van att få som man vill kan det vara svårt att anpassa sig. 

Ella är nog den huvudkaraktär som var minst lätt att tycka om men det gjorde faktiskt absolut ingenting. Kanske blev det till och med bättre på det här sättet. Jag tyckte lika mycket om den här sista boken i serien som jag gjorde med de tidigare och jag har svårt att förstå att det inte kommer komma något mera. Snälla, bara några böcker till?

Stort tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Otroligt efterlängtad trea

Efter En sekund i taget och Spring så fort du kan så kommer nu Sofia Nordins tredje fristående bok om livet efter apokalypsen. Mina förväntningar på första boken var för höga, den andra hade jag konstigt nog inte så många tankar om alls men båda blev väldigt älskade. Bara titeln på den här trean ger mig (bra) rysningar och jag vill gräva ner mig soffan och läsa omedelbart. Det här ska bli jättespännande. 

In i skogens djup, av Jean Hegland

Det här är en liten pärla som jag blev tipsad om av Fiktiviteter och som jag genast köpte genom Bokbörsen. Och jag har läst den på svenska, trots att boken på bilden är den engelska versionen, jag hittade bara inte någon bra högupplöst bild på den svenska.

Världen har kollapsat. Exakt vad som hänt är oklart men det spelar ingen större roll för systrarna Nell och Eva, för med strömmen försvann kommunikationen med omvärlden. De tar sig inte ens längre in till den lilla stad i norra Kalifornien som de bor i närheten av, de är strandsatta i huset i skogen. I väntan på att världen ska starta upp igen, på att det återigen ska finnas bensin i pumparna på macken och att matbutikens hyllor ska fyllas av varor, så läser Nell alla delarna i familjens uppslagsverk. Hennes dröm är att komma in på Harvard och böckerna är hennes enda chans att studera. Eva vill bli balettdansös och dansar frenetiskt till en tickande metronom eftersom all musik tystnat.

Det må hända att handlingen inte låter som så mycket för världen men oj vilken spännande bok! Allt är väldigt lågmält beskrivet och det är inte en berättelse om vad som händer när samhället kollapsar utan vad det gör med människorna som försöker leva sina liv mitt i det. För man kan inte bara ge upp och lägga sig ner och dö. Man fortsätter drömma, man stretar på. Jag tycker fruktansvärt mycket om både Nell och Eva och var ibland tvungen att lägga ifrån mig boken då de fick vara med om hemskheter. Precis när jag hade läst klart så var jag lite arg på slutet men nu ett par veckor senare så tycker jag att det var perfekt. För jag har tänkt mycket på boken, långt efter att jag läste ut och jag misstänker att den kommer stanna hos mig länge till.

Divergent, av Veronica Roth

Bokens handling från Adlibris:

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är. Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four. Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.

Eftersom de allra flesta redan läst den här boken och för att jag inte kan skriva om vad jag tyckte utan att spoila hela berättelsen så kommer mitt omdöme vara späckat med avslöjanden om hur det går. Så vi lägger på en fet stor SPOILERVARNING. Om du inte läst boken själv så läser du på egen risk.

Jag förstår inte varför Beatrice vill komma till den falang hon väljer. Okej att hon vill komma ifrån den irriterande undanfallande grupp hon fötts in i men varför i hela friden De tappra? Jag blir nästan enbart provocerad av allt noviserna tvingas gå igenom, framför allt för att de valt detta själva och för att de har mage att bli chockerade över det. Det lilla som jag såg av De tappra innan Beatrice bytte falang var tillräckligt för att jag skulle förstå att barnen måste slå skiten ur varandra för att platsa. Hur kan hon som vuxit upp bredvid dem i sexton år bli förvånad? Att välja dem är nästan som att välja att bli uttagen till Hungerspelen. Hon är motsägelsefull och lever absolut inte som hon lär. Något positivt är dock att hon ofta är ganska kontrollerad till sitt sätt, det är befriande med en YA-hjältinna som inte bryter ihop jämt och ständigt. Och trots att jag starkt ogillar hur mycket hon glorifierar våldet och hur snabbt hon vänjer sig vid det så kan jag inte annat än älska hennes hårdhet. Den här tjejen ber inte om ursäkt, hon gör det som är bäst för henne själv och så även om det innebär att slå folk på käften eller spela svag för att vinna fördelar. Sedan kärlekshistorien! Ujujujuj. Äntligen är vi kvitt triangeldramat (fast jag kanske inte ska ropa hej än, det är ju två böcker kvar) och här har vi två tonåringar som kan hångla utan omsvep. Inget: ”nu råkade min hand hamna där på grund av yttre omständigheter, åh hjälp, nu rör han vid mig!” utan snarare: ”jag vill vara nära, jag tog hans hand, jag började kyssa honom”. Efterlängtat. Jag gillar även att man får vara osäker på vilka personer som stannar kvar och vilka som försvinner/dör. Att vara god och snäll är ingen garanti för fortsatt liv. Tyvärr dras Beatrice med en hel del idéer om att hon inte är söt nog, inte tillräckligt kvinnlig och så vidare. Att Four/Tobias ganska tidigt visar att han gillar henne missar hon av någon anledning helt och hållet. Det gick så långt att jag slog ihop boken med en stor suck och nästan började tycka illa om henne. Kom! Igen! Tjejen! Visst att man som sextonåring kan vara väldigt osäker, speciellt när det gäller kärlekslivet, men det här blev nästintill korkat.

Jag var länge osäker på den här boken, större delen av första hälften var jag irriterad och tänkte att jag inte skulle läsa vidare. Men sedan gjorde jag ju det hur som helst. Även fast den på inga sätt är en fullpoängare så kommer jag ändå att läsa tvåan, Insurgent, som Modernista varit vänliga att skicka till mig. Sluttwisten i Divergent var uppfriskande och jag tror att bok nummer två kan bli helt annorlunda, vilken nog enbart är något positivt. Bevara oss bara från kärlekstrianglar!

Den femte vågen, av Rick Yancey

Efter första vågen finns bara mörker.

Andra vågen överlever bara de som har tur.

Tredje vågen överlever bara de som har otur.

Efter fjärde vågen finns bara en regel: Lita inte på någon.

Det är några månader sedan De Andra kom till jordens atmosfär i sitt rymdskepp. De gör fortfarande inte någon ansats att landa men med hjälp av fyra olika förstörelsevågor har de lyckats döda stora delar av mänskligheten. Cassie har förlorat båda sina föräldrar, kommit ifrån sin lillebror Sam och försöker överleva ensam i skogen med sin M16 och de konserver hon kommer över. Det enda hon med säkerhet vet är att hon måste hitta Sam innan han råkar illa ut, om det inte redan hänt.

Åh vad jag älskade den här boken. Från början till slut. Det finns flertalet saker jag inte alls är överens med men känslan (ångesten) den här berättelsen gav mig var densamma i första kapitlet som det sista. Jag tänker (liksom Fiktiviteter) på tv-serien V som jag egentligen var för liten för att se när den gick på åttiotalet men efter en effektiv tjatkampanj lyckades jag få stanna uppe med mamma ändå. Jag var fullkomligt livrädd och somliga scener bar jag med mig länge men jag visade det inte med en min. Samma känsla får jag för Den femte vågen. Jag tror på det som händer, förstår (de flesta) karaktärerna och tycker att det mesta känns trovärdigt samtidigt som jag ryser av skräck. Det här var femhundra sidor som försvann alldeles för fort. Men givetvis finns det negativa bitar också. Precis som andra recensenter så irriterar jag mig på Cassie som har den där alltför vanliga karaktären för en tonårig postapokalyps-tjej: hon nojar, hon tvekar, hon vet inte hur hon ska göra och gör därför allt samtidigt och förvirrar sin omgivning. Hon gillar en kille, nej hon gillar en annan, hon blir "kär" och försöker sedan döda killen i fråga. Det är inte annat än att man saknar älskade, truliga men stadiga Katniss. Däremot gillar jag Ben/Zombie jättemycket! 

Den för genren uttjatade kärlekstriangeln hoppas jag att författaren avvecklar till nästa del, för givetvis är detta bara första delen... Varför måste allt komma i minst tre delar nuförtiden? Blir ganska trött och hoppades faktiskt att den här tegelstenen skulle vara en avslutad historia.

Andra som läst: Fiktiviteter, Bokstävlarna.

The Farm, av Emily McKay

Tvillingarna Lily och Mel lever i en inte alltför avlägsen framtid på The Farm. Ett ställe som ursprungligen var en slags uppsamlingsplats för tonåringar tänkt att skydda dem mot de vampyrmonster, Ticks, som har tagit över stora delar av USA men som numera förvandlats till en blodfabrik som livnär monstren. Ingen av ungdomarna vet något om hur livet på utsidan ser ut, finns det ens en utsida att prata om? Lily kämpar hårt för att hålla sig och den autistiska Mel vid liv och tillsammans har de börjat tänka ut en plan för att fly när Carter, killen som Lily var kär i när de gick i skolan tillsammans några år tidigare, dyker upp. Men kan de verkligen lita på honom? Är han den han säger sig vara? (Men allvarligt, hur många gånger har jag skrivit just de två meningarna eller varianter på dem i en recension för ungdomsbok?)

Det började så bra. Under de första cirka hundra sidorna var jag trollbunden men sedan gick det åt pipsvängen och det rejält. Ett stort problem är att man för tidigt i historien får veta Carters agenda och man får veta det långt innan Lily vilket gjorde att jag började irritera mig på henne för sedan följde ganska många sidor innan hon kom ikapp och jag kände att hon var korkad som ännu inte fattat. Inte det bästa dramaturgiska beslutet av författaren. Sedan har jag generellt svårt att tycka om Lily. Hon är självisk, gnällig, velig och dömer andra för beslut som hon själv skulle fatta om hon vore i deras skor. Hon är som en trulig femåring som inte får leksaken i affären och sätter sig på golvet och skriker Men jag vill! Carter har jag större förståelse för, hans tankar och handlingar känns mer rimliga. Men givetvis är han den typiska flickboksdrömmen, i en värld av anemiska och undernärda tonåringar så är han ändå en hunk av rang. Och så det där med närheten. Varför trycks de ständigt ihop i städskrubbar och andra trånga utrymmen bara så att deras knän nästan ska röra vid varandra och de tappar andan? Det vore så underbart med en bok där artonåringarna faktiskt söker närhet för att de vill och kan och inte av en ”slump” som de hungrigt utnyttjar genom att snegla på svällande muskler eller sniffa på schampodoft. De är praktiskt taget vuxna men all hudkontakt måste tydligen ske av en tillfällighet för annars är de, vadå - slampiga, översexuella? Beskrivningarna av Mel är riktigt fina och känns autentiska men de korta kapitel som är hennes egna tankar är mest poetiskt dravel och allting är omskrivningar och liknelser, något som människor med autism generellt har svårt för. Dock gillar jag bokens vampyr, han känns som en intressant karaktär. Fast de muterade monstren, Ticksen, känns mest överdrivna och trista. Visst är de skrämmande och otäcka men de har muskulatur som gör dem oproportionerliga och så stora tänder att de inte får plats i munnen och där någonstans blir allt parodi istället för läskigt. Jag tror helt enkelt inte på den här historien.

Och så några saker som jag inte förstod eller bara tyckte var heltokiga. Då det är spoilervarning på detta får du markera texten innan du kan läsa. Kom ihåg att varna för spoilers i kommentarerna om du vill diskutera.

• Ticksen kan inte gå in i kyrkor (*gapskratt). Eller vänta! Det kan de visst, fast bara de kyrkor som inte ser ut som kyrkor. WTF?
• Ticksen attackerar bara på natten. Eller vänta, nej så var det inte alls.
• Varför offras Joe genom att skickas iväg med de utopererade chippen? Varför spolar de inte bara ner dem i toaletten när de ändå befinner sig i ett hus med rinnande vatten?

Men trots allt så gillade jag ändå slutet på boken, allt ställdes snyggt på sin spets. Givetvis är även detta den första delen i en trilogi men jag kan säga redan nu att jag inte kommer läsa fortsättningen. Den här första förvirrande och irriterande delen räckte gott och väl.

En väldigt mycket mer positiv recension av den här boken hittar du hos Skuggornas Bibliotek!



Efter floden, av PC Jersild

Det här är det bästa och det värsta jag vet. Inget annat skrämmer mig så ända in till benet såsom kärnvapenkatastrof, det är något med det definitiva och oåterkalleliga som fyller mig med djup ångest. Men när det gestaltas av en mästerlig författare så måste jag läsa, det är lite som att klia på ett myggbett eller peta på en sårskorpa, man vet att det kommer göra ont men man kan ändå inte låta bli.

Edvin är trettiotre år och född efter kriget, han har inga minnen av hur världen såg ut innan katastrofen. De flesta andra männen (för det finns väldigt få kvinnor) är mycket äldre, människorasen kryper på knä. Sedan en mycket tidig ålder har Edvin försörjt sig som prostituerad med olika sjökaptener som kunder. En dag när han blir landsatt på en ö för att undersöka om där finns något av värde så blir han övergiven. Kaptenen och båten med dess besättning åker ifrån honom.

Jag har få invändningar mot den här boken. Det kan då och då bli lite tråkigt då det går långa perioder när inget händer men ärligt talat vet jag inte hur man annars ska beskriva de perioder av exempelvis svält som förekommer i historien. Texten är vacker på ett kargt sätt, orden används exakt och Jersild väjer aldrig någonsin från det obehagliga. Jag gillar hur människorna i boken har skapat en egen mytologi kring liv och död, hur de kämpar på trots bristen på i stort sett allt vi i väst har vant oss vid: läkarvård, polisväsende, trygghet.

En pytteliten detalj som ändå retar mig är att boken kunde ha blivit bättre korrekturläst, ett par missar sticker ut i texten. Mer idiotiskt är att det på baksidan står att allt utspelar sig i Stockholms skärgård när Jersild själv i efterordet säger att det är ett fiktivt Gotland. Detaljer, jag vet. Jag är hur som helst väldigt glad att den givits ut på nytt, jag hade förmodligen aldrig hittat den annars.