Den lilla kannibalismen på prärien

På tal om sommarläsning och den amerikanska prärien. Lyssnar på Hunger av Alma Katsu som bygger på den väldigt kända händelsen som i USA blivit känd som historien om The Donner Party. Jag har ju hört talas om detta tidigare och fått klart för mig att det hade något med kannibalism att göra men ändå blandat ihop det med någon flygkrasch i oländig bergsterräng och därmed ändå inte förstått alls. För The Donner Party var ett sällskap som i mitten av artonhundratalet skulle förflytta sig från östkusten till västkusten och det lockande Kalifornien, något man på den tiden fick göra till fots eller med häst och vagn. En resa som i vanliga fall tog mellan fyra och sex månader men som i det här fallet, på grund av flera ödesdigra misstag, tog mycket längre tid och slutade i snöstorm, svält, död och ätande av människokroppar. Än så länge har jag inte nått så långt in i boken att vi kommit till katastrofscenerna och författaren har givetvis enbart utgått från de verkliga händelserna, vad jag förstår så har hon lagt till en mer övernaturlig förklaring till allt, men jag hypnotiseras av de väldigt målande bilderna av ekipagen med häst och vagn som långsamt gungar sig över prärien. En mycket bekant bild från min barndom. Jag kommer nog behöva Laura i Det lilla huset på prärien som paus i den här, mycket, blodigare historien.

Planerad sommarläsning - Laura Ingalls Wilder

Jag vet ju med mig att det jag bestämmer att jag ska läsa innan semestern ofta visar sig inte bli läst när ledigheten väl är där, men ärligt talat så är ju planerandet nästan det roligaste. Samt brytandet av reglerna. Nu har jag visserligen en månad kvar tills mitt "sommarlov" men det känns ändå som hög tid att lägga sina beställningar så böckerna hinner komma hem. I år har jag bestämt mig för att läsa om Laura Ingalls Wilders Lilla huset på prärien-serie, åtminstone de två första böckerna.

Det lilla huset i stora skogen samt Det lilla huset på prärien har fått nya fina omslag; även den tredje boken finns och fler är på väg. Jag dyrkade de här böckerna när jag var barn. Läste med mamma, läste själv, läste om och om igen. Flickan Laura var så lätt att identifiera sig med, även om hennes vardag inte liknade min på något sätt. Självklart har jag även sett TV-serien med samma namn men då den är en nästintill outhärdligt präktig och moraliserande sak som praktiskt taget inte har några som helst likheter med böckerna, behandlar jag dessa som två helt olika saker. Intressant är dock att det tydligen görs en ny film med böckerna som förlaga, ska bli roligt att se om den blir originalet mer trogen. Fast man måste även ha i åtanke att den historia som berättas i böckerna är väldigt städad på många saker, för livet som nybyggare var tuffare än vad som nämns, en död lillebror tas inte upp alls och den gloria av rättskaffenhet som pappan Charles har var långt ifrån hela sanningen. Jag är inte alls rädd att på något sätt förstöra en av min barndoms största läsupplevelser, för jag har läst så mycket om författaren och hur berättelsen kom till, att mina illusioner på något sätt redan har spruckit. Kommer dock få värja mig från en världsbild som var mycket mer tillåtande vad gäller främlingsfientlighet och rasism än vad som är gängse idag. 

Vargattacken - Lars Berge

Den 17 juni 2012 hittades en djurskötare död bland vargarna i SÖKA-hägnet på Kolmårdens djurpark. Hon hade, som så många gånger tidigare, arbetat själv därinne; det till och med uppmuntrades från ledningens håll. Kvinnans svårt sargade kropp hittades av en kollega och man förstod tidigt att det var vargarna som dödat henne. Men hur kunde en djurskötare råka så fruktansvärt illa ut i en av de största och mest moderna parkerna i Europa? Lars Berge har skrivit en reportagebok om vargens historia, det svenska varghatet och djurparkssituationen i allmänhet - med djurparksarbetarens död som utgångspunkt. Det är ingen lättsam läsning. Många gånger fällde jag ihop boken och brast ut i ett: Näe, det här ville inte jag veta! För djurparker är inget skyddat paradis där djuren föds, lever och sedan dör av hög ålder. De trängs på för små ytor, tussas ihop i konstellationer som de själva  aldrig skulle ha valt i det fria, drogas på grund av depression och avlivas ofta även om de är fullt friska. Kolmårdens upplevelse Närkontakt Varg, där grupper om människor fick betala tusen kronor vardera för att få komma in i hägnet och hälsa på de vilda djuren, pågick under många år och var en stor inkomstkälla. Parken fortsatte med arbetet trots rapporter om att både gäster och skötare blivit attackerade och bitna. Men hur kunde det gå så långt att en utbildad och erfaren djurskötare blev dödad på sin arbetsplats? Dödad av djuren hon älskade. Det är en mörk och otäck bok, men därför också så viktig. Hur ser vi egentligen på vilda djur? Men framför allt: hur behandlar vi våra vilda djur i fångenskap?

Ibland blir man något skriven på näsan och förstår snabbt i intervjuer vem som har rätt och vem som har fel och vad man själv ska känna och tycka om det. Jag tycker att Berge har rätt i sak så det är irriterande att han i för stor utsträckning vill tolka informationen åt mig. Men som helhet var detta en bok jag tyckte väldigt mycket om även om det innebar att jag lärde mig mycket som jag helst inte vill veta något om. 

Harry Potter - Hogwarts Mystery

Det är inte ofta jag spelar spel i mobilen, det har i ärlighetens namn blivit i stort sett bara Candy Crush, men jag var ju tvungen att prova Harry Potter Hogwarts Mystery när det släpptes i slutet av april! 

De första ryktena sade att det skulle bli en variant på Pokémon men det visade sig inte stämma alls. Hogwarts Mystery är ett rollspel där man ska ta sig igenom sju år på den berömda trollkarlsskolan, man bygger relationer och får pluspoäng när man i samtal ger de mest empatiska svaren, man går på lektioner och lär sig trollformler, tillverkar trolldrycker och kastar trollformler. Ja ni hör, allt det där man velat göra sedan man började läsa böckerna för tjugo år sedan! Jag blev insorterad i Ravenclaw och äventyret kunde börja. 

Jag håller helt med alla de som klagar på att allt går för långsamt samt att man helst ska punga ut med en halv förmögenhet för att få något som helst flow i spelet. Ens kraft tar alltid slut mitt i alla intressanta lektioner och händelser och sedan får man sitta där och vänta på att det ska fyllas på. Alternativt köpa sig vidare. Det är löjligt lätt att ruinera sig på det här. Jag hade önskat att man hade kunnat spela någon timma på kvällen; istället får man planera in väntetid och får en påminnelse om att man kan fortsätta spela när man för länge sedan lagt ifrån sig mobilen för att sova. Och spelar man inte då går tidsramen för uppdraget ut och man riskerar att misslyckas. Varje gång man spelar bör man kunna vara tillgänglig en till tre timmar framåt vilket kan vara svårt när man har ett jobb som ska skötas.

Vi får se hur länge jag står ut men än så länge hänger jag med, har precis börjat år 2 på Hogwarts och kan inte annat än njuta av att få gå på lektioner hos professor Severus Snape, ha dueller och gräl med min nemesis Merula (och tillika Draco Malfoy-kopia) samt svepa med fingret över skärmen i särskilda mönster för att kasta trollformler. Någonstans hoppas jag att tillverkarna av spelet ska släppa girigheten och göra detta till ett upplevelsespel istället för kassako. Alla Harry Potter-fans är värda det. 

Kulturkollos veckoutmaning: Mina ryska favoriter

Vad tänker du på när du tänker på Ryssland?

Jag tänker ofelbart på det sovjetiska landslaget i hockey, på deras fantastiska nationalsång som i min barndom på åttiotalet kallades för "hockeylåten" för man fick i stort sett bara höra den när Sovjetunionen vann VM-guld. Vilket å andra sidan hände ganska ofta. Man hade ingen aning om vad de sjöng men melodin är oerhört medryckande. Sedan alla klassiska sovjetiska spelare: Vladimir Krutov, Fjatjeslav Fetisov, Sergej Makarov. Det var tider det!

Sedan passar jag gärna på att tipsa om TV-serien The Americans som handlar om en helt vanlig familj som bor i en förort till Washington D.C. i början av åttiotalet. Föräldrarna äger och driver en resebyrå, barnen går i skolan och blir skjutsade till sina aktiviteter. En fullkomligt normal vardag, förutom den "lilla" detaljen att föräldrarna är sovjetiska direktorat S-agenter för KGB och därmed spioner åt den sovjetiska staten. I nästan tjugo år har de levt dolda mitt i fiendeland och fått (amerikanska) barn som är helt omedvetna om vilka deras mamma och pappa egentligen är. Nästan allt utspelar sig i USA under Kalla Kriget men Sovjetunionen är ständigt närvarande och jag älskar att de på den Sovjetiska ambassaden faktiskt pratar ryska och inte engelska med brytning! 

After Tupac and D Foster - Jacqueline Woodson

Jag hade tidigare inte läst Jacqueline Woodson när jag av en slump plockade upp Brun flicka drömmer, vilket är hennes memoarer skriven på fri vers, men efter bok två har jag nu definitivt fått en ny favoritförfattare. Det finns inga som helst tvivel om varför hon fick ALMA-priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, för hon har ett språk och en röst som är helt unik och till och med lite beroendeframkallande. After Tupac and D Foster handlar om den sortens vänskap man kan ha som barn, när man nästan sitter ihop vid höften och kan tolka varandra ordlöst. Bokens huvudperson (som förblir namnlös hela berättelsen) och hennes granne Neeka växer upp i Queens, New York. De är tolv år gamla när det en dag står en ny flicka på deras gata, hon kallar sig för D. Trots att D bor en lång bussresa bort blir de nära vänner och spenderar all ledig tid tillsammans. Samtidigt handlar mycket om deras kärlek till artisten Tupac Shakur, en ung man som de identifierar sig med på många olika plan. Woodson har en förmåga att beskriva rasism, segregation, kärlek, förlust och vänskap utan att använda för många ord, hon får en att känna oerhört mycket genom till synes små medel. Tjejerna pratar en något svårläst slang, vilket är det enda "negativa" jag har att säga, men det tar inte många sidor innan man vänjer sig. Den här boken är ren och skär girlpower, en av de skickligaste och mest gripande ungdomsböckerna jag någonsin har läst och nu bara måste jag fortsätta läsa hennes verk. 

TV-serielördag: Westworld säsong 2

Utfärdar en rejäl spoilervarning om du inte sett säsong 1!

Säsong 1 lämnade oss med en cliffhanger som hette duga men jag var fullt beredd att ändå låta serien dö där och då, jag behövde ingen fortsättning. Apokalypsen var nästintill fullkomlig och fasansfull. Sällan har jag sett en serie som väcker så många frågor (om vi inte räknar Lost och det gör vi självklart inte) men ändå bara får mig att vilja se mer. Historien är full av olika tidslinjer, öden flyter ihop för att sedan gå isär igen och det kan vara svårt att lista ut när i tiden man är. (Yes, Doctor, I said when we are) Westworld får en att känna sig smart, även om man får vänta på svaren. Min favoritkaraktär Bernard kom i slutet av första säsongen på, tillsammans med resten av oss, att han är en värd/robot och nu när kriget brutit ut kämpar han för att hitta sin plats i de olika världarna. Vem kan han egentligen lita på? Sedan de fantastiska kvinnorna Dolores och Meave, deras karaktärer har verkligen vuxit och jag älskar dem båda trots att de långt ifrån alltid är goda. Eller förmodligen just tack vare det. Men de drivs av helt olika saker vilket gör att deras vägar skiljer sig rejält åt. Hur mycket jag än avgudar western-temat så gillar jag när vi rör oss vidare i andra nöjesparker med andra teman; kan nämna det som det hintades om redan i första säsongen: samurajer! 

Jag kan inte nog rekommendera Westworld; det är klurigt, spännande, våldsamt, tankeväckande samt otroligt snyggt gjort med specialeffekter utan vilka den här serien aldrig hade kunnat bli gjord.

Satyricon - Gertrud Hellbrand

Olivia blir under studenttiden i Uppsala vän med syskonen Renée och Rufus. Tillsammans med flera andra bildar de sällskapet Satyricon där alkoholen flödar obehindrat samtidigt som de utforskar sin sexualitet. Syskonen har en enorm stadsvåning till sitt förfogande och under sommaren åker de alla ut till deras sommarhus i Sörmlands skogar men vistelsen slutar i en katastrof. Femton år senare får Olivia en festinbjudan från Renée och tackar ja, mot bättre vetande. För vill hon verkligen träffa Rufus? Mannen hon dyrkade och som fick henne att göra saker hon aldrig trodde hon skulle gå med på. 

Satyricon beskrivs som ett mörkt erotiskt drama och jag måste säga att jag ändå gillade dramadelen till stor del. Men som nästan alltid när det kommer till erotiken så är det något som skär sig för mig då det ska till rep, underkastelse och piskande. Kanske blir det extra jobbigt när huvudpersonen under nästan hela boken fortsätter att blir förvånad över att hon faktiskt gillar att bli bunden och utsatt för smärta. (Hallå Femtio nyanser av honom.) Sedan kommer jag aldrig till någon förståelse för varför hon är så förtrollad av Rufus som inte bara är dominerande i sängen utan även en fullkomlig idiot i övriga livet, som kontrollerar henne och övriga kompiskretsen med våld och avundsjuka. Systern Renée förstår jag faktiskt ännu mindre, för hennes drivkrafter får jag inget som helst grepp om. Mot slutet händer allt samtidigt och berättelsen får en nerv, men det var så dags då. Jag tog mig igenom hela berättelsen men det var med nöd och näppe.

Tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplaret!

Kulturkollos veckoutmaning: Sex snabba om öar

Semester: Gotland eller Sicilien?

Nu var det länge sedan jag var på Gotland men jag har aldrig varit på Sicilien, så enkelt val.

Musik: Irländsk folkmusik eller Japan-pop?

En fråga som får mig att känna mig oerhört gammal då jag knappt ens vet att Japan-pop existerar...

Drink: Cuba libre eller Manhattan?

Allt med rom är bra!

TV: Shetland eller Skärgårdsdokorn?

Shetland? Förlåt, jag frågar en gång till - Shetland? Aldrig sett. Skärgårdsdoktorn vinner på att jag åtminstone känner igen tv-programmet, men jag gillade det inte särskilt mycket när det begav sig heller.

Film: The Island eller The Island of Dr Moreau?

Återigen, länge sedan jag såg något av det men det mesta med Ewan McGregor brukar vinna.

Litteratur: Robinson Cruse eller Flugornas herre?

Båda är ganska tråkiga måste jag erkänna. Självutnämnda hjältar som hamnar i trubbel bland palmer och elaka insekter och jag skulle hellre osthyvla av mig huden än att läsa om. Jag väljer Flugornas herre enbart för att den känns snäppet mer modern.

Tack Stephen King men ljudbok på "fejktyska" fungerar bara inte

Efter tips från Stephen King i senaste Vi Läser började jag lyssna på Beneath the Mountain av Luca D'Andrea. (Jag förstår dock att skräckmästaren själv förmodligen läste boken och inte lyssnade på den.) Den handlar om ett fruktansvärt trippelmord intill den lilla italienska alpbyn Siebenhoch och amerikanen Jeremiah Salinger som blir besatt av händelsen. Det är en bok med krypande skräck och kuslig närvaro i de otillgängliga bergen. De flesta i byn har tyska som modersmål, vilket har lett till att uppläsaren Charles Constant läser alla rösterna på engelska men med en tjock tysk accent. Huvudpersonens fru har en lätt pipig röst, svärfadern en djupare och aningens mer svårtydd och så finns där en handfull bybor, alla med ytterligare olika varianter. Detta blir väldigt påfrestande i längden... Funderar starkt på att köpa pappersboken istället, för snart både tänker och drömmer jag som Schwarzenegger talar.

Brun flicka drömmer - Jacqueline Woodson

Den amerikanska författaren Jacqueline Woodson skriver om sin barndom och uppväxt på fri vers, den enda av hennes trettiotal böcker som än så länge finns på svenska. Efter att ha läst denna hoppas jag vilt på att fler blir översatta för vilket språk hon har, vilken ton! Med korta men exakta meningar vecklas en hel värld ut. Jacqueline föds, tillsammans med sina tre syskon, in i den amerikanska Södern under sextiotalet, med allt vad det innebär. Där finns mamma och mormor som med näbbar och klor kämpar för barnen de älskar så mycket, pappan försvinner ganska snabbt ut ur bilden. Morfar får kliva in och bli en av få manliga förebilder. De flyttar så småningom till Brooklyn, New York, där fattigdomen är av en annan sort men ändå förlamande begränsande. Woodson skriver om segregation, vänskap, rasism, kärlek och avundsjuka och gör det så vackert att man vill gråta. Nu bara måste jag leta fram hennes ungdomsböcker på engelska och plöja igenom - jag anar ett sommarprojekt!

Tidigare i år tilldelades Woodson Astrid Lindgren Memorial Award.