The World Is Dead

The World Is Dead är en samling zombienoveller, arton stycken för att vara exakt. Återigen snor jag baksidestexten för att förklara handlingen.

”The end of the world has come and gone. The dead have risen, and they’ve won. No more rallying of the troops. No miracle cure or weapon. Just lots of dead people walking around. If the living dead won, what would the world be like. This collection of eighteen tales – including entries from David Wellington, Jack Ketchum, and Gary A. Braunbeck – take up the call to answer that question. People go to work. Have sex. Get drunk. Fall in love. Take revenge. Raise families. Watch TV. Laugh. Mourn. Murder. Pray. The world is dead, but life goes on."

Själva apokalypsen brukar vara det mest intressanta för mig, men samtidigt så kan den vara uttröttande och långdragen. Här är allt sådant överstökat, de överlevande har skapat sig nya liv. Människor måste trots allt gå vidare. Ibland lever människorna bakom stängsel i en värld där de odöda dikterar villkoren, andra gånger är zombierna besegrade och till och med integrerade i samhället. Historierna är alltifrån obehagliga och läskiga till riktigt roliga, man vet aldrig vilket man får när man påbörjar en novell. Jag har ofta dömt ut dem i början av läsningen, de har på något sätt framstått som lite… löjliga. Men sen när jag kommit till slutet så har jag flera gånger varit helt tagen. De är mer än de först verkar.

En av mina favoriter var The Lonliest Man In The World, en mestadels rolig historia om en kille som söker en zombievän att kolla på klassiska filmer med. Men även den får ett sting av allvar på slutet. Vad du än gör efter zombieapokalypsen, mucka inte med överlevanden i ghettot. Andra som stod ut var Dead Men Can’t Complain, The Visitor och The Blue Word.



Här ligger jag och blöder, av Jenny Jägerfeld

Nu är jag slö, jag vet, men i sommarlovets namn så snor jag handlingen från bokens baksida. Rakt av.

"Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen före den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta topen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.
Maja skulle aldrig skada sig själv, aldrig avsiktligt som folk verkar tro. Ska man inte få såga av sig en tumspets utan att alla börjar oroa sig? Det vill säga, alla utom Majas mamma. Tvärtom är det Maja som oroar sig för henne. På en fest hon inte är inbjuden till träffar Maja tjugoåriga Justin, en superverbal bilmekaniker med rosa byxor, som får henne att glömma allt om frånvarande mammor och avsågade tummar. Men sen läser Maja ett mejl som inte är till henne, ett mejl som gör ondare än alla sticksågar i världen."

Den här boken är tokhyllad, tror inte att jag läst ett enda ont ord om den någonstans. Detta med all rätt. Maja är fruktansvärt rolig och skarp i sitt sätt att se på världen, även när allt är hemskt. Eller kanske speciellt då. Men ligger boken och dess huvudämne mig för nära? Gör det att jag inte gillar riktigt lika mycket som så många andra har gjort? Men visst tycker jag om. Det är väldigt lätt att älska Maja. Detta är en grymt bra ungdomsbok som jag kommer ge bort och rekommendera.

Semester

Nu går jag äntligen på semester! Börjar ledigheten med att gå på bröllop i morgon och hoppas att jag ska kunna gå på Pridefestivalen (min kollega med pojkvän ska gå i paraden som ComHems Judith och Judith, får inte missas) om fyra veckor men däremellan har jag faktiskt inget större planerat. En resa till Danmark ska nog hinnas med men inget är bokat eller bestämt. Än. Det sista jag gör innan jag åker hem idag är att åka till SF-bokhandeln för att bunkra upp lite zombier. Det kan bli lite si och så med bloggandet under sommaren men min nya bärbara dators batteritid bådar gott.

Glad sommar på er!

Så har jag det nu, av Meg Rosoff

Femtonåriga Daisy är inte så bra på det där med att äta, varken tillräckligt mycket eller speciellt regelbundet. När hennes pappa väntar barn med nya frun skickas Daisy från New Yorks Upper West Side för att bo hos sin moster Penn i en liten by på Englands landsbygd. Medan det politiska världsläget blir alltmer oroligt flyger moster Penn till Oslo för att vara med på ett möte och under tiden sprängs en bomb i London. Mycket snart sker fler attacker och kriget är en realitet. Tillsammans med kusinerna Edmond, Piper, Isaac och Osbert får Daisy försöka överleva utan el, matvarubutiker och vuxentillsyn. Från första början får hon en speciell kontakt med Edmond, hon behöver bara tänka en fråga så svarar han. Kan han verkligen läsa hennes tankar? Mycket snart sysselsätter de sig med sådant som de aldrig kunnat göra om moster Penn eller någon annan myndig varit närvarande.

Jag tycker mycket om Daisy. Boken är skriven i jagform och man kommer henne väldigt nära. Hon har fantastiskt jobbiga hang ups vad gäller mat: vägrar, inbillar sig och hittar på, men ändå känner jag sympati. Speciellt gillar jag att de meningar och ord hon vill betona skrivs med versaler, jag kan höra hennes tonåriga sarkastiska röst i huvudet när jag läser. Hon är dessutom rolig och ibland skrattar jag högt mitt i allt elände.

Så jag satte mig ner och svarade på brevet och berättade allt om Edmond och Piper och Isaac och djuren och huset och kriget, och jag fick det till och med att låta ännu bättre än det faktiskt var, och när jag väl var klar hade jag lyckats övertyga mig själv om att Det Här Var Livet jajamen och Hade Jag haft Tur Eller Hade Jag Haft Tur.

På tonåringens självupptagna sätt så tar det Daisy lång tid att kunna se utanför sig själv och sina problem. Länge är hennes ätstörningar, mammans död och att hon känner att pappan övergivit henne, långt större än världskriget. När dessutom kärleken slår till är det inte mycket som kan konkurrera om hennes uppmärksamhet. Allt, oavsett om det handlar om tusentals människors död eller att hon en dag ätit bacon, beskrivs med samma slags axelryckning. Det går liksom inte in. Men ju längre kriget pågår desto mer ansvar tvingas Daisy ta för sig själv och för den yngre kusinen Piper när barnen splittras i grupper. Långsamt förvandlas både hon och verkligheten omkring henne.  Bokens andra halva är en uppräkning av de hemskheter som kan drabba två ensamma flickor i ett krig; svält, umbäranden och död. Den första halvans lite drömska intryck får ett abrupt slut och sedan blir det bara värre och värre.

Det måste ha funnits tusentals, hundratusentals, miljontals ställen i England som var orörda av kriget: sjöbottnar, trädtoppar, de bortersta hörnen av bortglömda ängar; små avlägsna hörn dit ingen någonsin gick under fredstid för att platsen inte var tillräckligt viktig eller låg på vägen till något annat eller så orkade ingen bry sig om att förstöra den.

Jag gillade den här boken väldigt mycket.

Sommarmord

Såg Sommarmord på ettan igår kväll, det handlade om tältmorden i Appojaure. En gåta som jag varit intresserad av sedan det hände 1984 (jag var nio då).

Leif GW Persson är en riktig pärla, det känns som att han har en verklig omtänksamhet om offren. Dessutom är han ofta rolig när han pratar om gärningsmännen och när han påstår att Thomas Quick inte kan ha utfört morden då han knappt har styrfart så skrattar jag högt. Men samtidigt så blir jag mer och mer beklämd över hela programidén. När blev verkliga avskyvärda händelser till sommarnöje för en tevepublik? Halvtimmesprogram i lagom portioner när grillen slocknat och vi vill ha lite spänning. Jag blir lite äcklad, främst av mig själv och speciellt när en anhörig knappt kan hålla tårarna tillbaka i en intervju. Jag tvingar mig själv att titta extra noga på bilderna av paret. De hette Marinus och Janni Stegehuis. De var riktiga människor som dog på ett fruktansvärt sätt.

Har jag blivit gammal och blödig?

Tipsar dock gärna om Kerstin Ekmans Händelser vid vatten som påstås vara lite inspirerad av tältmorden i Appojaure. Hon hävdar sig inte ha någon lösning på gåtan utan har tagit en händelse och sedan skapat en egen historia kring den. Innan jag gick och lade mig igår plockade jag ner den ur bokhyllan och lade på nattduksbordet, för den vill jag läsa om i sommar.

Hundöra

Lånade Så har jag det nu, av Meg Rosoff på biblioteket igår då den visade sig helt omöjlig att hitta i någon bokhandel. Funderade ett tag på att beställa den från Bokus eller Adlibris men kände att jag ville ha den nu. Blev lite full i skratt när jag upptäckte ett hundöra redan på andra sidan! Någon har alltså läst hela första sidan och sedan tänkt att de inte skulle komma ihåg hur långt de kommit. :-) De vikta hörnorna återkommer med jämna mellanrum men efter sidan fyrtiofyra är det slut. Nu undrar jag om denna läsare inte kom längre eller lästes allt det övriga i ett svep? Påpekade någon det förkastliga i att göra hundöron i en biblioteksbok?

The Walking Dead

In a world ruled by the dead we are forced to finally start living.

Det är typiskt. Satt igår kväll och skrev ner en massa tankar om TWD men så gick jag ifrån min skrivbok i morse. Jag har alltid penna och skrivbok med mig så nu känner jag mig lite naken, men tror att jag ska minnas det mesta ändå.

Personerna och grundhistorien bekantade jag mig med i teveserien med samma namn, mycket är sig likt men långt ifrån allt. Jag tror faktiskt att jag gillar albumen bättre, åtminstone så här långt. Historien börjar när polisen Rick Grimes vaknar upp efter flera veckors koma, resultatet av att ha blivit skjuten vid en biljakt. Han minns ingenting efter skottlossningen. Var är hans fru och son? Sjukhuset är öde och det ser ut som att ett krig dragit igenom byggnaden. När Rick äntligen hittar en annan människa så blir det inte som han tänkt sig, mannens kropp är så trasig att han borde vara död, ändå rör han sig långsamt mot Rick med klapprande käftar. Själva zombieutbrottet berättas i tillbakablickar, oftare genom människornas ord än genom bilder. Det räcker gott och väl, jag har tillräckligt livlig fantasi för att kunna se allt framför mig utan hjälp. Det riktigt läskiga är ändå inte när en zombie får en yxa i huvudet så att hjärnan rinner ut, även om det ofta är äckligt, nej, jag blir mest rädd när de odöda bara anas i en serieruta för att i nästa stå precis bakom en intet anande person. Många gånger har jag helt sonika slagit igen albumet med ett Nej! Många av attackerna har överraskat mig, vid flera tillfällen har jag nervöst bläddrat framåt ett par sidor för att se om han/hon överlever.

Karaktären Rick är lite naiv, ibland på gränsen till korkad. Men författaren har skrivit i förordet att vi läsare kommer få se Rick förändras enormt under resans gång och då gissar jag att man måste börja på ”minussidan” för att ha lite marginal för all den här utvecklingen. Lite trist dock att han mestadels bara har tre ansiktsuttryck, han växlar mellan helt nollställd, lite småflinande och chockad med gapande mun. Men jag tycker om att följa honom i hans jakt på överlevnad. Jag gillar även dynamiken hos den grupp av människor där han hamnar efter sjukhuset, folk är precis så smarta och ologiska som jag kan tänka mig att man skulle bli efter en katastrof.

I det andra albumet, Miles Behind Us, så blir det ibland lite pratigt mellan all action. Det växlar faktiskt mellan långa samtal och slakt men jag älskar slutet som bådar för ett spännnade tredje album. Innan jag påbörjar min semester så ska jag ta en tur till SF-bokhandeln och bunkra upp ännu ett par album i serien, kommer bli perfekt strandläsning.

Om ni läser album nummer två så se till att även läsa efterordet som är skrivet av Simon Pegg, känd från bland annat Shaun of The Dead.

Radhusdisco, av Morgan Larsson

Radhusdisco handlar om Morris uppväxt i Trollhättan från sjuttiotalets skolstart till det att han går ut nian under den andra hälften av åttiotalet. Boken är uppdelad i den svenska skolgångens tre stadier; låg, mellan och hög. Morris är en känslig själ. Han funderar en hel del och sysslar mycket med vad jag skulle vilja kalla Magiskt Tänkande, om jag gör si händer så, och så vidare. Han bär hela världen på sina axlar och är livrädd för att göra fel, för att göra Gud arg och för att inte få vara med i gemenskapen. Precis som många andra barn så gör han ibland extra ”fel” i sin längtan efter att göra rätt. Boken pyr av nostalgi. Jag är lite för ung för alla referenserna men mycket känner jag igen och skrattar nöjt åt alternativt vrider mig av pinsamhet. Det är, som många sagt innan mig, trevligt med en uppväxtroman utan supande föräldrar, grov mobbing och tonårsprostitution. För det går att skriva en hel bok om en ”vanlig” uppväxt även om jag givetvis förstår varför den ovanliga barndomen drar läsare.

Men. Boken är för lång och saknar en röd tråd, något som håller allt samman. Mest känns det som väldigt många anekdoter och jag irriterar mig på Morris, kanske för att han är för lik mig som barn med en massa besvärjelser för att ta sig igenom livet som ter sig förvirrande och oförklarligt (fast det kan jag ju inte beskylla boken för).  Jag vill säga åt honom att skärpa sig samtidigt som jag vill krama om honom.

Den fungerade alldeles utmärkt som en mellanbok efter min engelska månad, jag kunde läsa på utan hinder. De lite mer än fyrahundra sidorna försvann på två dagar.

En rolig detalj, Morris pappa läser aldrig pocketböcker vars baksida säger att romanen är fylld med berättarglädje. Genast läser jag på Radhusdiscos baksida och mycket riktigt, i Östgöta Correspondentens blurb så hittar man: ”Det är sann berättarglädje…” Humor på hög nivå.

Tema Engelska, en sammanfattning

Ska försöka sammanfatta mina tankar om min månad med Tema Engelska men det är lite svårt då jag endast läste två böcker…(dock 1100 sidor) plus lite zombienoveller och zombieserier. Nästa gång ska jag inte ge mig på mastodontfantasy eller experimentell Pulitzervinnare. Jag intalar mig själv att det inte är antalet böcker som räknas, utan det faktum att jag faktiskt överlevde hela månaden utan att öppna en svensk bok. Okej, jag trodde allvarligt talat inte att det skulle bli så jättesvårt men jag vet hur jag reagerar på restriktioner i vanliga fall: revolt! Det gäller även de ramar som jag själv sätter upp. Ja, jag är så barnslig.

På mitt jobb så sker upp till hälften av all kommunikation på engelska. För några år sedan tyckte jag att det var lite jobbigt, inte så mycket för att jag är osäker på språket utan mer för att jag vill vara lika duktig på engelska som jag är på svenska. En omöjlighet som jag länge kämpade med att bortse från. Min räddning kom från oväntat håll, nämligen alla killar och tjejer som vi har anställda som konsulter från Indien. Tillsammans med dem har jag lyckats släppa på kontrollbehovet att tala Grammatiskt Korrekt Brittisk Engelska. För deras engelska är långt ifrån perfekt och med dem har jag känt mig trygg nog att misslyckas. Ofta har det blivit riktigt roliga situationer när man säger fel och missförstås, men jag har vågat säga fel. Numera tänker jag inte efter för länge innan jag talar. Men trots detta, att en sådan stor del av min vardag utspelar sig på engelska så läser jag sällan böcker på språket, det var mer än dags för en förändring. Därav Tema Engelska.

Så, böckerna då? A Game of Thrones och A Visit From The Goon Squad. Nästa gång jag har tema så ska jag välja annorlunda, kortare och inte lika krävande böcker. Jag tror att jag hade behövt läsa fler olika sorter, inte gräva ner mig i enbart två. Jag ser redan fram emot nästa Tema Engelska-månad, det här har varit roligt och utmanande. Och lite kämpigt men med lagom motstånd, lagom svårt. Nu under semestern så ska jag ge mig själv tillåtelse att läsa preciiis vad jag vill, om det så är baksidan på mjölkpaketet, tusensidig fantasy (A Clash of Kings), serie om zombier (The Walking Dead) eller alla de romaner på svenska som samlats i högar runtom i min lägenhet i väntan på att bli lästa, snart gör de uppror och stormar sängen när jag ligger och läser.

Lässommarlov, here I come!