Det här är en del av Swedish Zombies recensionsutmaning gällande böcker skrivna av Kim Paffenroth.
En zombieapokalyps är en sådan enorm sak att det i stort sett är omöjligt att tänka sig konsekvenserna. Hur ska jag ens kunna börja förstå hur det skulle vara att döda exempelvis barnzombier med yxa eller basebollträ? De levande dödas värld är utanför alla (ännu) kända ramar, det är så extremt otäckt att man inte vet vart man ska ta vägen. Men samtidigt också obehagligt på ett så specifikt okänt sätt att allt förblir en fantasi. Som jag har skrivit tidigare så fastnar jag i sådana här tankar när jag läser böcker som Dying to Live och aldrig någonsin är det ”bara” en skräckbok för mig utan det blir till en analys om vem jag är som person. What makes me tick.
Jonah Cane vandrar ensam efter apokalypsen, han sover i trädkojor och undviker städer och militära anläggningar då han lärt sig att dessa oftast innehåller flest zombier. Han har ingen aning om vad som hänt hans familj då han arbetade på ett fartyg när allt bröt ut. När han en dag bryter mot sina egna regler och går in i en mindre stad så hittar han en grupp överlevare som förskansat sig i ett museum. Efter några tveksamheter bestämmer han sig för att stanna där. Gruppen har vissa underligheter för sig såsom initiationsriter och egna regler och lagar, men allteftersom tiden går så vänjer sig Jonah och förstår att han inte kan leva som han dittills gjort när han varit ensam. Flera människor kräver andra förhållningssätt än en ensam individ. Och när de senare stöter ihop med ytterligare en grupp överlevande så går det riktigt illa…
Det enda jag har svårt för i den här boken (förutom zombiekaninerna – jag menar: kom igen!) är matriarken Milton. Alla i gruppen idoliserar och sätter upp honom på piedestal, till och med tycker att han är någon slags jesusfigur. Just de delarna är lite överdrivna och jag bara sitter och väntar på att Milton ska bli avslöjad eller tabba sig. Men i övrigt så tycker jag att de flesta personerna är väl sammansatta, åtminstone så pass mycket man kan förvänta sig av en roman på tvåhundrafemtio sidor. Och jag gillar Paffenroths språk: enkelt utan att bli fånigt, för att ibland glimma till och blir riktigt vackert. Om något så kunde Dying to Live ha varit lite längre, just bara för att få till de saker som kanske blev åsidosatta. Ett par fler detaljerade personporträtt till exempel. Och kanske blir det även något för snällt och man önskar att han tagit i lite mer. Inte vad gäller blod och död, för där finns mer än tillräckligt! Men språkligt. Jag tror att Paffenroth är en mycket bättre författare än han visar här. Fast skrämd blir jag, ibland till och med riktigt skrämd. Vissa av scenerna i den här boken kommer att förfölja mig ett tag.
(Utfärdar viss spoliervarning på nedanstående stycke! Avslöjar inget stort om handlingen, för kom igen, folk dör som flugor i den här boken, men vill man inte veta något alls så ska man inte läsa följande.)
En sak förstod jag inte. Jag trodde att man i (den här) zombiemytologin var tvungen att först bli biten för att själv förvandlas vid dödsögonblicket. I somliga böcker och filmer så blir alla zombier oavsett dödsorsak, men så är det inte här. I slutet av boken så dör en person och blir begravd, helt utan betänkligheter om att han ska komma tillbaka. När sedan Jonah några sidor senare ska slå ihjäl en (ickesmittad) man så tänker han: There could be no mercy, both for what he had done, and for what he would become if I let him bleed to death. The last thing we needed was a zombie in here. (Sidan 215) Vad har jag missat? Har läst den här boken mestadels tidiga morgnar och sena kvällar, så det är mer än möjligt att jag i min trötthet förbisett något.
Återigen: stort tack Swedish Zombie för den här möjligheten!
Återigen: stort tack Swedish Zombie för den här möjligheten!
