Recension: [geim] av Anders de la Motte

Jag fick Anders de la Mottes [geim] och [buzz] av en kompis i somras, och när jag kom hem snörde jag in dem i bokhyllan för att därefter mer eller mindre glömma bort dem.

I fredags höjde min chef upp [geim] till skyarna, vilket naturligtvis väckte min nyfikenhet.

Så vad hände?

Jo, i lördags började jag läsa den och efter vad som kändes som bara några timmar var den utläst.

Jag skulle inte vilja påstå att det är den bästa boken jag någonsin har läst, men den är minst sagt beroendeframkallande.

I [geim] får vi följa två huvudkaraktärer: HP Pettersson och Rebecka Normén. Den förstnämnda skiter i det mesta och tar dagen mer eller mindre som den kommer, medan Rebecka är polisen som har järnkoll på allt, eller nja nästa allt, i sin tillvaro.

Allt börjar med att HP hittar en mobiltelefon på pendeltåget som ”talar” direkt till honom:

”Wanna play a game, Henrik Pettersson?

Yes

No”

Det torde inte vara särskilt svårt att lista ut vad HP svarar, men vilka konsekvenser det beslutet skulle få hade nog ingen kunnat föreställa sig.

Jag hade fått uppfattningen att boken skulle erbjuda ett skyhögt tempo, och visst går det undan när HP är i farten, men när Rebecka tar över taktpinnen lugnar det ner sig en aning. Och denna växelverkan är också synonymt med hela bokens upplägg. Såväl HP som Rebecka har förärats med ett helt eget språk som mer eller mindre fungerar som en förlängning av deras respektive personligheter och ”rollfigurer”. HP kastas in i ett spel i en helt annan värld, och därmed vore det omöjligt att undgå de slangord och tekniska termer som hör därtill. Att han och hans gelikar dessutom slänger ur sig ett och annat engelskt, eller kanske snarare svengelskt, uttryck känns bara naturligt. Rebecka är däremot en korrekt person som både månar om sig själv och sitt yrke, och det märks också i hennes sätt att uttrycka sig.

Under läsningens gång slängde jag iväg en och annan tanke till Jens Lapidus Snabba cash, eftersom det finns vissa språkliga likheter böckerna emellan. Lapidus misslyckades dock fatalt med att blända mig och jag gav upp boken efter ungefär en tredjedel, och det av två anledningar: de obegripliga slanguttrycken och Lapidus extrema överanvändning av : som han slängde in på alla möjliga och omöjliga ställen.

Jag kan inte påstå att jag hade fullständig koll på alla uttryck som de la Motte slängde sig med heller, men han visade upp andra kvaliteter som gjorde att jag inte ens ägnade detta faktum en tanke.

Way to go Anders!

Bokfakta:

Författare: Anders de la Motte
Titel: [geim]
Utgivningsår: 2012
Förlag: Pocketförlaget
Format: Pocket
Antal sidor: 336
Intresse: deckare, kriminalroman, teknik
Serie: HP Pettersson (del 1)
Betyg [Rating:4/5]