Kapitel 1
Hallfred och hans son Ramnkel bosätta sig på Island.
Under Harald hårfagers dagar kom ut till Island en man, som hette Hallfred.
Ombord på hans skepp voro hans husfru och sonen Ramnkel. Han satte bo i
Breddalen söder om Fljotsdals-häradet. Ramnkel var då femton år gammal, en
förhoppningsfull och flink sven. Våren efter sin hitkomst flyttade Hallfred
med allt sitt följe norr ut över heden och slog sig ned i gården Getdal. En
natt drömde han, att en man kom till honom och sade:
— Där ligger du, Hallfred, och ser dig icke för. Bryt upp och drag väster ut
över Lagarfljot. Där väntar dig all din lycka!
Han vaknade, bröt strax upp och drog fram över Rangå i Tunga. Han nedsatte
sig på det ställe, som alltsedan heter Hallfredsstad. Där bodde han, tills
han vart en gammal man. På Getdal lämnades kvar en get och en bock, och
samma dag Hallfred drog sina färde, föll ett fjällskred över gården och
förgjorde de bägge djuren. Därav har dalen sitt namn.
Ramnkel hade för sed att sommartiden rida omkring på hedarna, som breda sig
emellan Fljotsdalen och Jökeldalen. Denna var redan bebyggd ända upp till
bron, som vid den tiden var slagen över älven. Ramnkel red en gång upp längs
med Fljotsdalshäradet och såg, huru en öde dal sträckte sig ifrån Jökeldalen
längre in i landet. Den tycktes honom mera värd att bebo än andra dalar, han
hittills sett. Då han kom hem, bad han sin fader skifta det gods, de hade
tillsammans, ty han ville i den funna dalen bygga sig en gård. Fadern gjorde
honom till viljes, och han reste sig där en gård, som han kallade Adalbol.
Dalen heter sedan Ramnkelsdalen. Då han efter övlig sed lagt under sig
landet runtomkring, lät han timra upp ett resligt gudahus och redde till ett
stort offergille. Ramnkel höll ingen så kär som guden Frö1. Honom gav han
hälften av allt det dyrbaraste, han ägde. Han hade en klenod, som han satte
högre än de andra. Det var en hingst, till färgen brun, med en svart strimma
längs ryggen. Honom gav han namnet Fröfaxe, ty han lät sin vän guden hava
honom i samägo med sig. Sådant tycke fäste han vid denna häst, att han
gjorde ett löfte att varda den mans bane, som red honom mot hans vilja. Han
bebyggde hela dalen och skänkte med sig land åt många; men deras överherre
ville han vara, och han gjorde sig ock till deras gode. Så fick han
tillnamnet Frösgode2.
Han var en mycket omedgörlig men dugande man. Jökeldölerna tvang han in
under sitt hövdingskap: mot sina egna män var han god och blid, men emot dem
var han sträng och hård. Ofta fick man alls icke sin rätt av honom; och
städse stod han i envig, men aldrig gav han böter för någon. Det förmådde
honom ingen till, vad han än hade gjort.
Fljotsdalshäradet var tungt att färdas igenom: det var stenigt och sumpigt.
Dock redo Ramnkel och hans fader Hallfred ständigt på besök till varandra,
ty sämjan var god emellan dem.
Kapitel 2 - Ramnkel fäller Ejnar Torbjörnsson
Tillbaka till sagans förstasida |

Ramnkel Frösgodes saga utspelar sig huvudsakligen i den östra delen
av Island, men en avgörande händelse äger även rum när Alltinget är
samlat vid Tingvallarna. |
- Frö är enligt Eddan den ypperste av gudarna. Han råder över regn och solsken
samt jordens gröda, och honom bör man anropa för god årsväxt och fred. Hans
dyrkan var mycket utbredd i synnerhet i Sverige. Hans bild fördes omkring på
fälten för växtlighetens främjande, och man offrade honom levande djur, i
synnerhet oxar och svin. En berömd bild av honom fanns, jämte bilder av de
båda andra förnämsta gudarna, Oden och Tor, i det forna Uppsala tempel.
- Gode, en avledning av ordet gud, var ursprungligen namn på
tempelföreståndaren som förestod gudahoven och offren. Godevärdigheten
bekläddes av de förnämsta hövdingarna. På Island förbands med densamma
alltifrån fristatens grundläggning den världsliga makten, såväl den
judiciella som den administrativa och politiska. Efter kristendomens
införande var godedömets innebörd helt och hållet av världslig art. Under
den äldsta tiden var godarnas antal 39, nämligen 12 i nord-fjärdingen och 9
i vardera av de övriga fjärdingarna. Sedermera ökades antalet i samband med
inrättandet av en ny domstol på alltinget med 12 nya godar, vilkas makt dock
var mycket begränsad i jämförelse med de gamlas. En godes värdighet liksom
hans jurisdiktionsområde kallades godord.
|