Spekulationerna är igång

Spekulationerna om vem som blir årets nobelpristagare i litteratur är igång. I gårdagens SvD kunde man läsa att Adonis toppar listan på förhandsfavoriter hos vadslagningsfirman Ladbrokes. I toppen återfinns också Tomas Tranströmer. Vem tycker du ska få priset i år?

Här finns SvD:s artikel.

Jag har läst ut Niceville

Mycket bra bok! Varm, humorisktisk och allvarlig i en fin blandning. Det enda jag är en smula besviken på är slutet, som jag tycker blev lite... platt. Men det påverkar inte på något sätt vad jag tycker om boken som helhet. Läs!

Läser om...

... Bokmässan, t ex här och här och tänker att nästa år då MÅSTE jag banne mig vara där!

En ny Gittan ...

Vi har haft så mycket nytta och glädje av Pija Lindenbaums Gittan hemma hos oss. Ett av barnen är av den ängsliga sorten och har genom Gittans äventyr fått bekräftat både att det är okej att vara det, och att det finns fler ängsliga barn därute.

Jag blir så glad och förväntansfull när jag ser att det finns en ny Gittan-bok ute nu och är precis på väg att klicka på Köp-knappen hos AdLibris när jag ser att den rekommenderas för barn mellan 3 och 6 år och hejdar mig mitt i klicket. Mina små har blivit ganska stora och behöver inte Gittan längre.

Men jag klickar på KÖP i alla fall. För mamman i den här familjen behöver nog Gittan ett tag till.

Bodil Malmstens franska skrämde inte Stéphane Hessel

- Jag tänker prata franska med Stéphane Hessel. Har han överlevt nazisternas koncentrationsläger, överlever han nog det också, sa Bodil Malmsten i samband med att hon introducerade den snart 94-årige motståndsmannen som skrivit den lilla pamfletten Indignez-vous (på svenska Säg ifrån!) och som var hedersgäst när Internationell författarscen öppnade för säsongen måndagen den 12 september.

Från vänster: Pierre Schori, Stépane Hessel, Bodil Malmsten

Jag kände inte alls till vare sig Säg ifrån! eller Stéphane Hessel förrän helt nyligen. Missade utgivningsjippot av den svenska utgåvan som hölls på Södra Teatern med en  hårsmån, försökte köpa boken i Pocket Shop, men misslyckades på grund av helt slutsåld (och det var då jag köpte Niceville istället, så det blev ju bra ändå) och fick till slut tag i den via AdLibris, gick förbi Kulturhuset för drygt två veckor sedan och köpte biljetter till detta evenemanget samt ett i oktober med Umberto Eco. (Ville köpa till J Franzen också, men det var slutsålt.)

Även biljetterna till Hessel var mer än slut och jag hade kunnat få en tusenlapp för den jag hade av en man som desperat försökte få köpa plats i entrén till Internationell författarscen i Kulturhuset. Ingemar Fasth beklagade (men han lät ganska belåten) alla som inte kom in, men tröstade med att hela evenemanget också sändes live via ABF-tv. Om jag lyckas länka rätt ska det gå att titta här: Säg ifrån! - Samtal med Stéphane Hessel

En timmes samtal lite drygt var det mellan Pierre Schori och monsieur Hessel. Som alltså introducerades av Bodil Malmsten. På franska. Hon var riktigt rolig på franska -  och med sin svenska brytning så var hon ju väldigt lätt att förstå. Emellanåt gjorde hon små översättningar av det hon precis sagt, men bara lite, vilket jag också tyckte var kul, men jag förstår att det verkade kanske obegripligt för de icke fransktalande i publiken.

Själva samtalet mellan Schori och Hessel var tyvärr alltför mycket Schori för min smak. Något inte Mattias Irving på Seglora Smedja håller med om, som tycker att det är Hessel som tar initiativet i samtalet. Jag håller dock med Mattias Irving om att Hessel i sina svar på Schoris politiska frågeställningar förde samtalet till en mer ideologisk, övergripande nivå. Och så mycket till författarsamtal var det förstås inte. Inte så förvånande förstås, den lilla skriften Säg ifrån! är mycket kort - kan knappast kallas roman, snarare pamflett. Visst förstod jag att samtalet inte skulle vara som andra författarmöten, där själva verket eller verken står i centrum, ofta uppblandat med frågor om inspiration till skrivande och mer personliga om författarens liv och leverne. Men jag får erkänna att det blev lite väl mycket politik för min smak.

Jag uppskattade Hessels berättelse om när Eleanor Roosevelt - som var ordförande för den kommission, där alltså Hessel ingick, som utformade texten till deklarationen om de mänskliga rättigheterna- mycket elegant läxade upp de medarbetare som kom försent. "We are here to work. Please don't be late" lär hon ha sagt och sedan kom ingen försent något mer under de tre år arbetet tog i anspråk. Jag hade velat höra mer om det arbetet - hur gick det till, löpte det på smidigt, var alla sams? Och självklart skulle jag velat ha höra mer om hur det kom sig att han skrve boken och varför. Som tur är har jag fått svar på det genom andra, bättre intervjuer.

Till exempel den som är publicerad i söndagens SvD, av Kaj Schueler. Den intervjun är i mitt tycke mycket intressantare än samtalet som fördes med Schori på Internationell författarscen i måndags.

Liksom alla andra förbluffades och imponerades jag av Hessels enorma vitalitet och kraft - det går inte att förstå att han är så gammal som han är. För att beskriva det måste jag låna ord av Bodil Malmsten som på sin blogg Finistère skriver att Hessel är "vitalare och skärptare, mer entusiasmerande och peppig än alla andra jag träffat oavsett ålder."

Nästa gång jag bevistar Internationell författarscen är det för att se och höra Umberto Eco.

(Bild på Hessel lånad från Wikipedia)

Säg ifrån!

Boken Säg ifrån! av Stéphane Hessel fick jag levererad häromdagen, har hunnit läsa lite, men inte allt. Och nu ikväll ska jag och en väninna bevista internationell Författarscen på Kulturhuset och lyssna till den gamla motståndsmannen Stéphane Hessel i samtal med Pierre Schori. Att Bodil Malmsten inleder hela sessionen ser jag lika fram emot som att göra närmare bekantskap med Hessel.

En låda lycka

Bokbloggeri över gränserna

En riktigt kul grej med att ha en bokblogg är att man har en så regelbunden kontakt med andra som älskar att läsa och som skriver om böcker. Vi är inne och kommenterar på varandras bloggar, tipsar om författare och träffas ibland på något litterärt event. Jessica på Ord och inga visor träffade jag och Anna-Karin när Bokhora anordnade bokbloggarträff förra våren. Och nu har Jessica intervjuat mig och Catrin för sin blogg. Vi blev naturligtvis mycket smickrade! Intervjun finns att läsa här.

Älskar enkäter

Så här kommer en som Jessica på Ord och inga visor satt ihop(borde såklart plugga, plugga, plugga, men behöver ett avbrott):

Personer jag helst skulle vilja intervjua: Svårt att välja, men de första som jag tänker på är Siri Hustvedt, Bodil Malmsten och Haruki Murakami.
Bok jag ser fram emot mest: Niceville. Vill faktiskt bara lägga mig ner och njuta av den. Och så vill jag avsluta Beneath the Lion's gaze. Det grämer mig att jag måste lägga den åt sidan ett tag.
Den här personen vill jag ge nobelpriset: Haruki Murakami eller kanske Ian McEwan? Återkommer ständigt till dessa två herrar. Inspirationskälla: Personer med stor integritet och med en vilja att förändra till det bättre.
Ett snyggt bokomslag: Min Norwegian Wood som jag skrivit om här.
Bok jag läst om många gånger: Bröderna Lejonhjärta.
Favoritläsning på hösten: Läsningen på hösten skiljer sig inte alls från andra årstider skulle jag vilja påstå.
Några filmer jag vill rekommendera: Här går jag helt bet, vilket helt klart är ett tecken på att jag ser alldeles för få filmer....
En låt jag ständigt återkommer till: Springsteens The River. Något med vemodet och det där "Is a dream a lie if don't come true, or is it something worse..." som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Senast köpta bok: Niceville!

När läsningen stör läsningen

De senaste veckorna har det mesta av min vakna tid ägnats åt att läsa. Inte skönlitteratur utan konventioner, artiklar, forskningsrapporter och annat som har med de kurser jag just nu pluggar att göra. Det är spännande, roligt och intressant på alla sätt, men det har en baksida. Jag hinner, alternativt orkar, inte läsa någonting annat. Flera böcker som jag påbörjade men aldrig hann avsluta i somras ligger och väntar på att jag ska ta upp dem. Varje gång jag går förbi dem liksom ropar de "Hallå, här är är jag. Kommer du ihåg mig?". Mycket sorgligt. I ärlighetens namn törs jag heller inte riktigt öppna dem. För nu när jag har i princip obegränsat med tid att läsa är risken stor att just de här romanerna skulle få företräde framför annan litteratur.

Igår kväll kunde jag dock inte låta bli att ta med mig Niceville när jag gick och la mig. Den är rackarns bra och egentligen skulle jag bara vilja ägna den här dagen åt att läsa ut den. Men icke, jag tar istället mitt kompendium, min märkpenna och sätter igång. Pluggar jag på riktigt bra tänker jag belöna mig själv med mer Niceville ikväll!

Nä vad segt det går med med Nicole Krauss!

Jag förstås inte varför det ska kännas så motigt att läsa Det stora huset av Nicole Krauss, som är vad jag har på nattduksbordet just nu. Har i och för sig lite sorg efter att ha avslutat Niceville alldeles för fort, men det är inte hela sanningen, för jag började faktiskt på Det stora huset redan i våras, men lade den åt sidan till förmån för andra böcker. Så tog jag tag i den igen nu på sensommaren, men prioriterade som sagt Niceville istället, och nu är det som att jag har svårt att hitta tillbaka. Varje gång jag öppnar den på det stället där jag var, så får jag gå tillbaka flera sidor, för att komma ihåg vad jag läste senast och för att komma in i berättelsen igen. Det är inte likt mig att behöva går en sådan kräftgång när jag läser.

Och ändå gillar jag boken. När jag väl och vackert läser i den ...