Estradören Carl-Johan Vallgren

På lördag ska jag lyssna till Carl-Johan Vallgrens stämma. Men inte när han läser ur någon av sina böcker. Nej, han kommer till Södra Teatern för att spela musik. Det blir avslutningen på hans Sverigeturné med nya albumet Nattbok. Jag och två glada väninnor kommer att vara där. Ses vi?

Så var jag klar med Spill

Som jag reda nämnt flera gånger hade jag förfärligt höga förväntningar på Sigrid Combüchens Spill och kunde inte annat än att bli lite besviken . Tyvärr. Jag tror att jag får vänja mig av med att läsa recensioner innan jag läser romaner, för jag blir helt klart för påverkad.

Först och främst läste jag Mats Gellerfelts recension i SvD . Jag brukar ha ungefär samma åsikter som Mats Gellerfelt, vi verkar uppskatta samma saker när det gäller litteratur. Han tycker att Spill "är så formfulländad att den lämnar snart sagt all dagens prosa bakom sig". Det kan jag verkligen inte hålla med om. Formen är spännande, och nydanande får jag väl lov att kalla den med sina oavslutade meningar och stycken som fortsätter i nya stycken. Nu har jag inte närstuderat texten för att kunna komma med någon intelligent åsikt om var, när och varför som Combüchen använder just det greppet, men ärligt talat, så störde just det min läsning.

Både Gellerfelt och Martina Lowden i DN lägger i sina recensioner vikt vid att en figur i romanen råkar heta Sigrid Combüchen och att Hedda och Hedwig är ungefär samma personer, men ändå inte. För mig är det självklart att romanen är uppdiktad och det spelar det ingen som helst roll för min läsning att en figur i berättelsen råkar ha samma namn som författaren (det är ju inte ett helt ovanligt grepp heller). Det fascinerar mig inte. Spelar det någon roll? Nej. Det är fortfarande en roman. En roman som bland annat handlar om en författare som skriver en roman. Just metagreppet är förstås lite kul, men inte mer.

Jag njuter istället av berättelsen om Hedda - den delen av romanen som den uppdiktade författaren i en annan del av romanen skriver. Faktum är att jag tycker att det gott och väl kunde ha räckt med romanen om Hedda. Det hade inte gjort romanen sämre i mina ögon. Jag förstår lockelsen i att leka med alla dessa metanivåer, men jag tycker inte att det tillför den här berättelsen någonting. Tvärtom, jag tycker att breven från Hedwig är tråkiga och hastar förbi dem - lite för hastigt visar det sig, för när jag nu läser om Lowdens recension ser jag att missat det som även baksidestexten tar upp - nämligen att Hedwig protesterar mot att hennes liv kanske blev förspillt. Lowden väljer följande citat "Hedwig i breven inte kännas vid något alternativt liv, inget ”kunde ha”, inget ”tänk om...”. Hon är inget spill."

Jag tappade snabbt intresset för figurerna Combüchen och Hedwig Langmark. Är inte alls fångad av leken med identiteter - den griper inta tag i mig alls. Men Hedda tyckte jag om. Och håller med recensenterna i DN och SvD att 1930-talet är levande beskrivet (huruvida det stämmer eller inte är jag inte kunnig nog att bedöma). Så betyget blir ändå en stark trea från mig - kanske hade betyget blivit högre om jag inte låtit mig färgas av recensioner.

Tycker att Stefan Eklunds intervju med Sigrid Combüchen från i lördags var rolig läsning, där hon själv säger att hon undrade om "smörjan skulle bli antagen"

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Spill - en damroman av Sigrid Combüchen

den där självupptagna Romeo alltså

(kunde inte låta bli och snodde den härifrån)

Jag läser Alice Munro...

... Too Much Happiness, and oh, my god vad det är bra!

På omslaget står det "Beautiful" (Sunday Times), "Remarkable" (Daily Telegraph), "Brilliant" (Evening Standard). Och jag tänker att jag borde ha läst Munro långt tidigare.

Baby Jane

Ett av våra bättre beslut i salongen var att välja att läsa Sofi Oksanens Utrensning i våras. Eftersom den var så otroligt bra läste jag nämligen Stalins kossor under sommaren och blev helt tagen. Och nu har jag också läst Baby Jane och är lika fascinerad av den. Oksanen skriver om situationer och liv som är mycket långt ifrån min egen vardag, men utan att det känns som att det är så. Tvärtom kan jag relatera till allt som sker i hennes böcker och jag undrar hur det går till. Jag älskar hennes språk, hennes driv och hennes förmåga att berätta viktiga historier på ett koncentrerat sätt, där alla figurer får det utrymme de behöver för att bli hela personer i berättelsen. Jag gillar helt enkelt.

Den stygga flickans rackartyg

Kulturvänster gnisslar tänderna likt vattenbufflar åt tilltaget att ge litteraturpriset till Mario Vargas Llosa. Yrvaket fumlar man runt, å ena sidan är Vargas Llosa en utmärkt författare, å andra sidan en förrädare – som mist sin legitimitet genom att sälja sin själ. Från att ha varit en revolutionär på yttersta vänsterflanken har denna man nu gått till en liberal mittenposition rent politiskt, och fått det hopplösa epitetet nyliberal.
Inti Chavez Peres, exempelvis, menar att höger-vänster skalan handlar mest om att ”stå upp för sitt land”. Och att Vargas Llosa fick sitt medlemskap i Spanien ”serverat på en silverbricka” enbart i egenskap av känd författare. Som peruan är han dock inte vatten värd. Kajsa Ekis Ekman skriver tänkvärt i DN om Vargas Llosas kvinnosyn, emellertid tubbas hon till att lyfta slöjan, och avslöja det väsentliga, sekretessen bakom sveket står i Vargas Llosas övergett sitt ”engagemang för Latinamerikas fattiga”. Nobelpriset var i år en seger för högerkrafterna och ett skämt för alla latinamerikaner hörs det viskandes från en vrå till en annan.
När litteraturpriset var offentligt och Vargas Llosas namn uppläst gick jag till biblioteket, fick med mig två böcker hem, Bockfesten och Den stygga flickans rackartyg.
Genast satte jag tänderna i Den stygga flickans rackartyg. Funderar över översättningen! Många ord och begrepp känns som formulerade av den åldrade fritidsledaren som genom sitt språk vill finna en öppning till de unga. Som till exempel ”kila stadigt” fara fram i ”tusen knutar”. Eller för att inte tala om bokens titel som mest leder tanken till en videoproduktion i början av 70-talet, vars fodral hittas på en undanskymd, tillika ljusskygg, hyllplats i en innestadsvideobutik.
Men att översättaren tydligen är skicklig framgår senare i boken när huvudkaraktärerna själva iakttar ordens åldersstigna och slitna nyttjande, och orerar över dess användning.
Vargas Llosas kvinnoporträtt är med rätta ifrågasatt. När den komplexa kvinnans vilja till självplågeri kläs med ord, uppstår ibland den något olustiga känslan av den gubbsjukes grumliga fantasier ges alltför stort utrymme. Här balanserar Vargas Llosa på rätt så fladdriga boliner. Detta till trots – så är detta en kärlekshistoria värd att ta del av. Lidelsen är så påtaglig att det allts som ofta känns som att den existentiellt filosofiska tanken kring ordet kärlek ständigt brottas med ens egna tesaurus. Är det verkligen kärleken som driver huvudpersonen Ricardo, eller är kärleken enbart ett ord på mannens berusande besatthet? Eller vilka ord är det jag letar efter, när jag tar del av kärlekens budskap i denna bok? Och stundtals är det just självplågeriet som driver mig som läsare att vända sida, vilket gör boken till en sträckläsare. Och just nu sitter jag som i ett limbo då jag ännu inte läst färdigt boken. Så jag får återkomma kring vad jag egentligen tycker om boken.
Vargas Llosas femme fatale målas upp stundtals med besvärande noggrannhet, och då inte som kliché, utan mer genant just bokstavligen lekamligt. Ändå berörs jag djupt av den bräcklighet som Vargas Llosa genom sitt berättarskap lyckas förmedla. Utsattheten och det spröda lindas in med formuleringar och en skildring som gör det höggradigt mänskligt. Kanske det passar mitt melankoliska sinne just nu, kanske det slår ann en fiber som just för stunden sträckts ut i mitt dolda inre. För en och annan tår har slitit sig och rullat över kindbenet. Jag ska lova mig själv att läsa om boken, kanske reaktionen då blir ett leende över ett närmast pubertalt kärlekskrankt beteende, som beskrivs lika patetiskt som enformigt. Kanske jag hinner ångra dessa reflektioner då boken ändå är läst, men jag återkommer. Om det här är Mario Vargas Llosas sämre verk, ja då kommer hela hans alster per omgående slukas…

Bokbloggarnas litteraturpris

Det händer att jag deltar i Breakfast Book Club, har i alla fall gjort det vid två trevliga tillfällen, och självklart följer jag BBC både på Facebook och som blogg. Nu har BBC instiftat Bokbloggarnas litteraturpris, där alla som har en bokblogg har rätt att nominera.

Självklart tänker Wind Up Women vara med!

Nu återstår bara det allra svåraste. Att välja ut fem böcker.

Färdig med Spill

Jag har just lagt ifrån mig Spill av Sigrid Combüchen och är tudelad i mina känslor inför den. När vi träffades i salongen förra veckan hade de flesta av oss bara hunnit halvvägs, men vi var ganska eniga om att vi var lite besvikna. Till viss del berodde det säkert på att våra förväntningar varit skyhöga, men jag tror att medelbetyget efter läsningen så långt blev en trea.

Mitt största problem är att jag har svårt med alltför mycket detaljerat beskrivande som inte för berättelsen framåt. När allt står still i ett evigt nu, där varenda minsta liten sak ska beskrivas, vändas på, refereras till, ge upphov till långa associationer. Jag är fullt medveten om att det är en preferens hos mig och att det inte egentligen har att göra med om en bok är bra eller inte. Det är jag som inte uppskattar den tekniken. Likafullt blev det ett hinder för mig i läsandet av Spill. Jag hade också svårt för de olika berättelserna som vävdes in i varandra och ändå inte. Jga fick inte något grepp om de olika personerna - det fanns hela tiden en distans till dem.

Men Anna sa något på vår träff som jag fastnade vid. Vi pratade om en mycket lång redogörelse av träffar på internet vid en sökning på ett namn. Jag började läsa detta stycke om och om igen, men tappade hela tiden bort mig. Mest, tror jag, för att jag inte alls förstod vitsen med den, tills Anna sa att det finns något där med olika medier och vårt förhållande till dem - internet, filmen och så vidare. Så öppnade hon mina ögon för ett annat spår i romanen. Något som handlar om kommunikation i olika former. Det som sägs och inte sägs i familjer, mellan vänner och mellan älskande. Olika former av kommunikation - brevskrivande, film, internet, radio, socialt prat... och jag funderade mycket på det under andra hälften av Spill.

När jag nu lägger boken åt sidan gör jag det som sagt med blandade känslor. Inte minst en känsla av att det är något där som jag inte förstått. Så inser jag också att det som jag irriterade mig på i början av läsningen - att de olika personerna blev mig främmande trots alla långa detaljerade beskrivningar - inte finns där längre. De är alla högst levande figurer för mig nu och jag kommer att fortsätta fundera över deras olika öden ett tag till.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Spill - en damroman av Sigrid Combüchen

Tidskrift för litterturvetenskap

Jag har r prenumererat på TFL i åratal. Skam till sägandes har jag flera nummer som jag inte ens öppnat. Nu gör jag mig av med dem. Någon som vill ha? Kompletta år gångar ett decennium tillbaka.

I samma slängpåse hamnar även ett tiotal nummer av 90-tal och BLM.

Jag rensar bokhyllan.

Bockfesten slut men trycks på nytt

Wind Up Women höll litterär salong igår och diskuterade Spill litegrann, men mest pratade vi om Mario Vargas Llosa och vad vi ska läsa till nästa gång. David hade mycket föredömligt rusat till biblioteket och fått tag på såväl Bockfesten som Den stygga flickans rackartyg och vi bestämde oss enhälligt för Bockfesten. Jag har tidigare enbart läst Det gröna huset, så det ska bli riktigt riktigt roligt att läsa mer av Vargas Llosa.

Från flera håll hörde jag att just Bockfesten ska vara bra att börja med när det gäller att ta sig an Vargas Llosas författarskap, liksom jag också hörde från flera håll att Den stygga flickans rackartyg skulle vara en av hans sämre romaner. Jag blev i och för sig intresserad av att läsa båda, liksom Tant Julia och författaren och Till styvmoderns lov. Det finns även några andra ur hans produktion som jag är nyfiken på.

Jag har inte hunnit köpa någon av dessa än och på bibblan hamnade jag på köplats 118, så jag får nog vacker vänta till Norstedts hunnit trycka nya. Det ska inte ta mer än två veckor.

Igår när jag snabbinläste mig på Vargas Llosa hittade jag en uppgift om att han varit i slagsmål med en av mina stora favoriter Garcia Marquez. Bara en sån sak! Och när jag sedan läste en av mina favoritbloggar; Looking for Mr Goodbook, fick jag veta ännu mer via denna länk som Mrs B så påpassligt delade med sig. Missförstå mig rätt nu- jag fullkomligen älskar den här typen av historier och händelser i den litterära världen.

Äntligen! Mario Vargas Llosa!

Jättekul! Jag gillar verkligen Mario Vargas Llosa och ser mycket fram att få sätta tänderna i någon av hans senaste böcker - eftersom vi alltid väljer något av pristagaren att läsa och diskutera i Wind Up Women.

och som av en händelse har vi årets andra träff ikväll och jag vet att vi kommer föra spännande samtal om Spill, som vi har läst tills idag och en liten debatt om vilken av Mario Vargas Llosa vi ska läsa under hösten.

Jag röstar för den Den stygga flickans rackartyg, som kom 2007.

Så här skriver SvD om pristagaren.