För några dagar sedan avslutade jag Austers Osynlig - en bok jag för övrigt tyckte mycket bra om - och började läsa Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, vår nästa salongsbok. Jag har inte läst den sedan i gymnasiet. Då minns jag att jag tyckte att den var riktigt bra fastän den var så gammal. NU njuter av varenda ord, varje mening. Det är skillnad på skit och pannkaka som min gamla mormor brukade säga. Det är inte konstigt att litteratur av riktigt god kvalitet står sig och att annan inte gör det. Gösta Berlings saga är kvalitet som står sig. År efter år, decennium efter decennium, ja nu kan jag till och med tillägga sekel efter sekel. För jag är övertygad om att den känns lika fantastisk om ytterligare 100 år.Nu hör jag redan hur ett gäng glada läsare ropar att "tycke och smak är subjektivt" och visst är det så. Jag anser dock att det finns skillnad mellan kvaliteter och att det går att fastställa vad som är kvalitetslitteratur och inte. Jag tänker nu inte bara på litterturens klassiker, även om förstås många klassiker hamnar i högen med riktigt god kvalitet. Jag hävdar att det finns litteratur från alla tider som är av både god och mindre god kvalitet.
Vad är det som är så bra i Gösta Berlings saga? Språket är gammalmodigt, men ändå högst levande. Jag vänjer mig snabbt vid verbens pluralformer och andra äldre språkkonstruktioner. På bara några få rader lyckas Selma Lagerlöf levandegöra och gestalta bokens karaktärer - hur går det till? Efter att ha läst bokens inledning har jag en klar uppfattning om såväl Gösta Berling själv som den ditresta biskopen. Jag är hänförd, förförd, förtrollad. Det är genialiskt. Det är magi. Det är av den här anledningen som det är så underbart att läsa böcker.
