Egenmäktigt förfarande utmanar och förbryllar

Inom Wind Up Women har vi redan tjuvstartat samtalet om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Cattis och Catrin hade lååånga sms-resonemang häromdagen och tyckte - inte ovanligt - HELT olika. Sedan kom ett mejl från David och diskussionen fortsatte, med än fler komponenter. Vi tycker inte likadant någon av oss. Det ska verkligen bli roligt och intressant att prata om boken mer ingående när vi väl och vackert ses för säsongsavslutning i salongen i december. Nedanstående inlägg är skrivet av David:

Lena Andersson. Bild från Natur & Kultur

Vad ska man säga?

Ambivalent!

Oj så delad jag är av Lena Anderssons – egenmäktigt förfarande.

Augustnominerad och tokhyllad. Det bådade för god läsning. Och det var det. Boken lästes ut snabbt, vilket ofta är ett gott betyg. Det var svårt att slita sig.

Men, för min egen del kändes det som att jag ville att boken skulle ta en vändning, att det skulle något skulle hända som skapade förståelse för själva handlingen.

Innan jag läste boken gjorde jag just det jag lovat mig att inte göra innan jag läser en bok – skumma igenom recensioner av boken. Hyllningskören var unison. Och en av elogerna formulerades lite parafrastiskt att boken var en kärleksroman med hög igenkänningsfaktor. Spännande! ”Läs den, du kommer känna igen dig, och alla du känner” skrev Jenny Teleman för Kulturnytt

Men – själva berättelsen? Självständig ung intellektuell kvinna blir olyckligt kär i en egenkär äldre man med uppblåst ego. Känna igen vadå? Jovars, temat har vi hört förr – storyn är rent av ganska sliten.

När jag tar del av Ester Nilsson 31 år som blir blossande röd så fort Mannen dyker upp blir jag kluven. Dels är beskrivningen något pubertal, som mest påminner om E L James – 50 nyanser av honom. Å andra sidan är det väl kanske just så som förälskelsen presenterar sig, hos var och en av oss. Men precis som hos James är det hos Anderssons kvinna - en mycket omedelbara hänförelse av en man som beskrivs. Det känns något forcerat. Ingen introducering, mannen dyker bara upp och det räcker med att Han tar en slängd kappa från en stol till en annan innan det är ”kört”.

Som en god vän till mig sa: - jag vet inte om det är en kärlekshistoria, efter att ha läst halva Egenmäktigt förfarande. Nä, frågan är vad hon tycker när hon läst hela boken?

”Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars. På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor.” Känner ni igen raderna? De är hämtade från John Grays dundersäljare Män är från Mars, kvinnor från Venus.

Eller de här raderna: ” Tiden går, hon talar om honom och jag hör på. Hon kan inte sova, hon ringer mig om natten, hon tror att jag förstår ” från Niklas Strömstedt LP OM släppt 1990! Refrängen är Grayska;

Flickor talar om kärleken, de vet, de vet att de älskar

Flickor talar om kärleken, en diamant, de bär runt sin hals

Flickor talar om kärleken, flickor talar om kärleken

Män, de gör just ingenting alls      

Mm, flickor som talar om kärleken och män som gör just ingenting alls. Eller för att tala med Andersson, det handlar om egenmäktigt förfarande. Kvinnor som blottar sig, visar sitt inre – män som gör just ingenting alls.

Den kommunicerande kvinnan som söker gensvar, som vill söka djupare i förbindelsen två meddelande individer mellan. Kvinnan söker ögonkontakt då det innersta ska avhandlas. Mannen tittar förstrött ut genom fönstret och önskar sig vara på en avlägsen plats. Förmodligen till Mars där ingen är intresserad av känslor.
Fräscht?
Känns väl lite väl mycket 90-tal och Venus vs Mars diskussion? Eller?

Vad kan man säga om språket? Joda, det är ju Lena Andersson som skriver. Uppfriskande och snyggt. Ändå kan man inte riktigt slita sig från tanken att hon leker med synonymknappen i word. Inget fel med det, men det kan bli lite väl högfärdigt stundtals. Konversationen mellan Hugo och Ester lite väl styltig, det är väl en vokabulär som förmodligen dagligdags användas på DN:s ledarredaktion. Men kanske inte i det vardagliga två kärleker mellan. Eller?

Men visst kan Lena Andersson skriva alldeles lysande. Hon binder ihop berättelsen snyggt. Det känns sofistikerat. Intellektuellt. Boken sporrar till samtal och diskussion. Frågan är väl om det är just det som är själva poängen. John Gray är hyfsat sliten (som tur är), kanske skolbiblioteken ska byta ut Män är från Mars, kvinnor från Venus till Egenmäktigt förfarande?

De upplysande samtalen om överordning visavi underordning behövs. Vem som i en relation sätter agendan. Intressant? Absolut! Likaså vem som skapar beroende till vem och på så sätt tydliggör maktförhållandet. Den som vill mest är den som förhandlingsmässigt säljer sig billigast, etcetera.

Men kvinnan som varm, reflekterande och beredvillig att när som helst vända ut och in på sig själv för att hitta det rätta samtalet, som ikläds de sympatiska mänskliga egenskaperna. Mannen som sammanbiten, distanserad och såväl oförmögen som ointresserad att gå vidare med de långtgående djupare analyserna av sin relation. Har vi som sagt inte hört den storyn förr?

Och lägg därtill på att den varma goda kvinnan faller pladask för den mystiska svårfångade osympatiske mannen. Inte nog med att Kung Klyscha är på ute på eriksgata, vad är det vi längtar efter att fångas av i berättelsen? Igenkänning verkar vara ett genomgående tema bland svaren. Är det verkligen så illa?

Aber!? Bör Lena Andersson läsas? Naturligtvis! Läs den genast!

/David


Några recensioner: SvD, DN, Aftonbladet, GP, UNT.

Varje sida är genialisk

Lika besatt som Ester är av Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson, lika besatt är jag av den här romanen. Jag sitter med pennan i högsta hugg för att markera fantastiska formuleringar, underbara ordval och andra anmärkningar, men lämnar sidorna blanka eftersom jag vill markera ALLT.  Det kanske redan har sagts tusen gånger, men banne mig varenda mening är precis, på pricken och genialisk i den här boken.

Idag läser jag i SvD att Lena Andersson får SvD:s Litterturpris. Blir det inte Augustpris dessutom måste jag nog äta upp min basker! 

Aviserar otrohet

Hurra! Imorgon kväll är det äntligen salong igen och vi ska diskutera Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. ber om ursäkt om jag nu svär i kyrkan, men ett litet förhandstyckande släpper jag ifrån mig redan nu och det lyder: Bra, men inte så bra som jag hoppades och trodde. Så var det sagt.

Lite kanske det beror på att jag strax efter att ha börjat läsa Didion gick på promenad och som av en händelse hamnade på Pocket shop och helt slumpmässigt råkade köpa Gone Girl av Gillian Flynn och En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides och jag började genast läsa båda. Dessutom håller jag ju på med Wolf Hall av Hilary Mantel sedan tidigare och jag kan säga att samtliga dessa tre tilltalar mig mer än Didion. Nå, nu valde vi Didion och Didion ska vi diskutera imorgon.

Vad som också blir intressant är om övriga har gjort sin läxa ordentligt, det vill säga komma med minst ett, gärna två förslag på läsning till nästa gång. Mina förslag avslöjar jag mer än gärna: jag vill absolut läsa Bea Uusmas Expeditionen. Min kärlekshistoria (recension i SvD 23/9) och Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (recension i SvD från den 5 september). Förresten måste Egenmäktigt förfarande vara den mest lysande titeln på en svensk roman det här årtiondet! De är dessutom båda August-nominerade och även om vi inte varje år läser någon August-nominerad bok, så gör vi det påfallande ofta.

Vad vi däremot alltid läser är Nobelpristagaren. Men nu har vi ju faktiskt redan läst Alice Munro i år, och till och med det senaste som gavs ut av henne. Det hindrar dock inte att jag är lite sugen på mera Munro också. Till exempel Tiggarflickan, som både SvD och DN skriver om idag.

Avslutningsvis ska jag förklara detta inläggs rubrik. Jag kommer inom kort att vara otrogen. Har inlett ett förhållande med ytterligare en bokcirkel: Hce-bokklubben. Mer om det i december.

Flera år av magiskt hyllvärmande

ÄNTLIGEN! På måndagskvällen hade den litterära salongen Wind Up Women säsongsstart för hösten - och vilken start! Böckerna som lästs under sommaren var Marlene van Niekerks Agaat och Annika Perssons biografi över Lena Nyman.

Vi var alla imponerade av Lena Nyman och fascinerade av hennes liv. Likasp var vi överens om att Annika Persson lagt ner mycket jobb på research, men vi var flera som också tyckte att hon borde nog fått lite mer hjälp av sin redaktör att stryka onödiga upprepningar och lite stolpigt, uppsatsmässigt språk.
Men i stort sett var vi eniga och skålade i champagne till Lena Nymans ära och minne.

Vad gäller Agaat gick åsikterna mer isär. Jag och Anna-Karin var överförtjusta i Agaat, Cattis tyckte inte om den alls och hade därför slutat läsa efter ett tag. Anna och Mia hade inte hunnit klart och var mer försiktiga i sina uttalanden medan David hade inte läst den alls, men lånade mitt exemplar. För min del kvalar den in som kanske inte den bästa boken jag någonsin läst, men lätt bland topp-tio. Jag kunde ju inte hålla mig efter att ha läst ut den rekordsnabbt och skrev ner några tankar om den redan i somras.

Så kom vi till slutet av kvällen och ny bok skulle väljas. I vanliga fall har vi massor av förslag och svårt att välja av den anledningen - men nu var det som förgjort. Förslag på böcker som vi hört om nyligen kastades upp i luften, som till exempel Wolf Hall av Hilary Mantel (det var mitt förslag, men det röstades ner på grund av för tjock och tung bok), Lena Anderssons nya Egenmäktigt förfarande (lysande titel och värd att läsa bara för den!), Sami Saids Väldigt sällan fin och så förstås den nya, Monomani som handlar om hur han skriver första boken, vi funderade på Kjell Westö och hans senaste Hägring 38, vi var inne på en klassiker och titlar som kom upp var till exempel Brott och Straff, Stolthet och fördom, Farmor och vår Herre, men också mer moderna klassiker som till exempel Kerstin Ekmans tetralogi Kvinnorna och staden. Det var bra nära att vi valde Kerstin Ekman, men så vände diskussionerna igen och till slut valde vi Joan Didion och Ett år av magiskt tänkande.

Det är en sådan bok som jag köpte för länge sedan, kanhända redan när den precis kommit ut. Den låg sedan länge i att-läsa-högen på nattduksbordet, för att senare flytta in i bokhyllan och där har den stått sedan dess och värmt hyllan. Men nu blir den läst! Skoj för både den och mig.