Heja, heja - eller när Martina Haag fick mig att brista ut i välbehövligt gapskratt

Den senaste tiden har jag ägnat mig ganska så helhjärtat åt Ian McEwans Sweet Tooth. Jag älskar ju som bekant Mr McEwan, men den här gången vill det inte riktigt ta sig. Jag har nästan kommit till slutet och jag väntar liksom fortfarande på att berättelsen ska börja. Det kan ju aldrig vara ett bra tecken? Mer om detta i ett annat inlägg, men jag har känt ett behov av annan läsning ett tag måste jag erkänna. Så idag när jag fick syn på Martina Haags Heja Heja i den lokala affären slog jag till. Och nu har jag läst ut den.

En gång i tiden hatade jag att springa. Alltså verkligen avskydde att springa. Jag kunde inte tänka mig något tråkigare. Men då och då lyckades den andra vuxna i det här hemmet lura ut mig på en runda. Det var vedervärdigt. I mitt huvud malde samma sak om och om igen: Varför springer du när du kan gå? Det var då. För plötsligt för några år sedan började jag tycka att det var roligt att springa och nu gör jag det regelbundet. Och det hela började ungefär som för Martina Haag. Jag insåg att jag var för otränad för mitt eget bästa och att det var dags att göra något åt saken. Idag blir jag rastlös och lite frustrerad om jag inte kommer iväg på att par runder i veckan. Igenkänningsfaktorn är därför hög  rakt igenom läsningen, från den första mördande turen på tolv minuter till de sista sidornas beskrivning av ett... nej, jag har aldrig sprungit ett maraton. Men beskrivningen av nästan allt som leder fram till de längre loppen och det där maratonet i Venedig, det känner jag igen det mesta av. Och jag gapskrattar mig igenom stora delar av läsningen. Ett gapskratt som var mycket välkommet. Nu känner jag mig peppad för att ge mig på ett riktigt långt lopp. Inte ett maraton, men kanske en halvmara? Vi får se.

Franska frestelser ...

Sommarens läsning har inte bara inneburit Agaat och Lena Nyman för min del utan även lite annat smått och gott. Till exempel lite trevlig fransk litteratur, föredömligt utgiven på trevliga Sekwa förlag.

Jag började sommaren med den lilla korta romanen Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt, som handlar om en medelålders kvinna, Jo, som har en sybehörsaffär som inte går strålande, en blogg om sömnad och handarbete, en man (som också heter Jo) som verkar lagom hygglig, två utflyttade barn och på det hela taget ett vanligt liv. Så vinner hon högsta vinsten på lotto. Och allt ställs på ända. Men inte på det sättet som jag gissade och när jag trodde att jag hade listat ut nästa steg, blev jag förvånad igen. Så den lilla historien som jag trodde var en förutsägbar,  men trevlig bagatell, var något helt annat. Trevlig föralldel, och puttrig som en fransk småstad, men med en aning bitter eftersmak. Klart läsvärd, även om den inte går till historien  - i alla fall inte på min topplista.

Sekwa förlag brukar borga för god kvalitet och jag gillar verkligen deras utgivning överlag. Igelkottens elegans  av Muriel Barbéry var ett av mina första möten med förlaget, jag köpte och läste förstås Smaken av samma författare. Slukade Tatiana de Rosnays Bumerang och uppskattade även (till en viss del) Huset du älskade.  Den enda bok från Sekwa jag blivit riktigt besviken är Drömbokhandeln (varför skrev jag om här), men måste i alla fall ge förlaget en eloge för skicklig marknadsföring av densamma. Jag var så pepp och intresserad av den innan den ens getts ut tack vare skojig kommunikation kring boken.

Förra sommaren bestod halva min läshög av böcker från Sekwa. Så även i år visar det sig, förutom Grégoire Delacourt har jag även läst Underjordiska timmar av Delphine de Vigan och kod 400 av Sophie Divry. Jag kom aldrig riktigt bra in i kod 400, det är en lång monolog, som jag fann lite tröttsam tyvärr. Men Underjordiska timmar! Den gick inte att sluta läsa. Det är en ganska lågmäld berättelse, där det inte händer så mycket alls på det fysiska planet, samtidigt som det händer massor mentalt med huvudpersonen. Otroligt välskrivet och drabbande.
Nu surfar jag vidare på Sekwas hemsida och letar efter nya godbitar ...

3 saker

1. Jag är glad att vi valt att läsa Didions Ett år av magiskt tänkande, eftersom den är så hiskeligt bra. Det vet jag eftersom jag redan läst den.
2. Jag är också helt säker på att jag skrivit ett blogginlägg om detta, men hur jag än letar i bloggen kan jag inte hitta det. Hittar bara ett där jag kort konstaterar att Didions Blue Nights är så bra att den tar mig ur det läskoma som jag befunnit mig i. Jag måste bli bättre på att sätta etiketter på mina blogginlägg.
3. Att bläddra runt i bloggen och olika år får mig att känna mig gammal. Saker som jag läste för flera år sedan känns som igår och jag tappar greppet om tiden. Skrämmande.

Uppdatering: Retade mig så på att jag inte kunde hitta blogginlägget. Och tada, trägen vinner. Här är det - det försvunna blogginlägget! (Vänner i salongen, läs ej förrän ni själva har läst.)

Flera år av magiskt hyllvärmande

ÄNTLIGEN! På måndagskvällen hade den litterära salongen Wind Up Women säsongsstart för hösten - och vilken start! Böckerna som lästs under sommaren var Marlene van Niekerks Agaat och Annika Perssons biografi över Lena Nyman.

Vi var alla imponerade av Lena Nyman och fascinerade av hennes liv. Likasp var vi överens om att Annika Persson lagt ner mycket jobb på research, men vi var flera som också tyckte att hon borde nog fått lite mer hjälp av sin redaktör att stryka onödiga upprepningar och lite stolpigt, uppsatsmässigt språk.
Men i stort sett var vi eniga och skålade i champagne till Lena Nymans ära och minne.

Vad gäller Agaat gick åsikterna mer isär. Jag och Anna-Karin var överförtjusta i Agaat, Cattis tyckte inte om den alls och hade därför slutat läsa efter ett tag. Anna och Mia hade inte hunnit klart och var mer försiktiga i sina uttalanden medan David hade inte läst den alls, men lånade mitt exemplar. För min del kvalar den in som kanske inte den bästa boken jag någonsin läst, men lätt bland topp-tio. Jag kunde ju inte hålla mig efter att ha läst ut den rekordsnabbt och skrev ner några tankar om den redan i somras.

Så kom vi till slutet av kvällen och ny bok skulle väljas. I vanliga fall har vi massor av förslag och svårt att välja av den anledningen - men nu var det som förgjort. Förslag på böcker som vi hört om nyligen kastades upp i luften, som till exempel Wolf Hall av Hilary Mantel (det var mitt förslag, men det röstades ner på grund av för tjock och tung bok), Lena Anderssons nya Egenmäktigt förfarande (lysande titel och värd att läsa bara för den!), Sami Saids Väldigt sällan fin och så förstås den nya, Monomani som handlar om hur han skriver första boken, vi funderade på Kjell Westö och hans senaste Hägring 38, vi var inne på en klassiker och titlar som kom upp var till exempel Brott och Straff, Stolthet och fördom, Farmor och vår Herre, men också mer moderna klassiker som till exempel Kerstin Ekmans tetralogi Kvinnorna och staden. Det var bra nära att vi valde Kerstin Ekman, men så vände diskussionerna igen och till slut valde vi Joan Didion och Ett år av magiskt tänkande.

Det är en sådan bok som jag köpte för länge sedan, kanhända redan när den precis kommit ut. Den låg sedan länge i att-läsa-högen på nattduksbordet, för att senare flytta in i bokhyllan och där har den stått sedan dess och värmt hyllan. Men nu blir den läst! Skoj för både den och mig.

McEwan talar till mig

Jag blev lite munter när jag sex sidor in i Sweet Tooth stötte på följande när det gäller vad huvudpersonen söker i en bra bok:  I didn't bother much with themes or felicitous phrases and skipped fine descriptions of weather, landscapes and interiors. I wanted characters I could believe in, and I wanted to be made curious about what was to happen with them. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Och som av en händelse är det precis vad McEwan ger - en bra historia och trovärdiga personer som engagerar. Vanligtvis alltså. Jag har inte kommit så långt i Sweet Tooth att jag kan säga något om den saken än. Även om det är lovande så här långt.

Mr Cromwell, I presume?

Ser galen ut pga spärrar upp ögonen för att ej blinka

Efter gårdagskvällens Babel var jag på vippen att omedelbart klicka hem Hilary Mantels Wolf Hall, men jag stillade mig och köpte den i en riktigt bokhandel idag på lunchen istället. Ian McEwans Sweet Tooth fick också följa med hem, så nu kan jag och Cattis ha en mini-salong om den när vi ses nästa gång.

Jag började genast läsa så smått i båda, men ska nu ägna mig helt och hållet åt Thomas Cromwell, Henrik VIII, Anne Boleyn och släkten Tudor. Och sedan (eller samtidigt) måste jag titta på tv-serien the Tudors. Nu vill jag bara gå och lägga mig och fortsätta läsa. Boken har hittills bara ett minus: den är så tung att jag knappt orkar hålla upp den, men jag läser det genom att ha en kudde i knät att luta den emot.

Sigrid Combüchen i SvD var imponerad av Wolf Hall. Andra som recenserat är Leif Zern i DN (kan tyvärr bara läsas av Plus-kunder), Maria Ronne i UNT och Annika Koldenius på sin blogg. Det här bådar gott vill jag lova!

Babel och Little Bee

Chris Cleave gästar kvällens Babel och jag inser att jag inte skrivit ett ord om Little Bee som jag tyckte så mycket om. Det var en av de där böckerna som jag tänkt läsa och inte kommit mig för att köpa, men så följde den med ett magasin  somras och då slog jag till. Sedan sträckläste jag den, helt uppslukad av berättelsen, människoödena och road av humorn och det absurda som också finns i romanen. I kväll var alltså författaren gäst i Babel och förutom att jag alltid faller hårt för brittisk engelska, så framstod han också som en sympatisk man i en avspänd intervju om livets stora frågor. Som resultat är jag nu nyfiken på den nya romanen Gold.

När man måste ge upp

För några år sedan hade jag lite Kambodja-tema på min läsning och läste både Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh och Pol Pots leende av Peter Fröding Idling. Båda mycket bra och läsvärda, om detta har jag skrivit  här och här. Jag hade därför mycket höga förväntningar på Peter Fröding Idlings Sång till den storm som ska komma, som var en av de böcker som följde med mig hem från Bokmässan förra hösten. Såhär snart ett år senare kan jag bara konstatera att det inte riktigt blev som jag hoppats. Jag började entusiastiskt att läsa, men kände ganska snart att det här inte riktigt var vad jag hade förväntat mig. Läsningen gick trögt och någonstans halvvägs hamnade boken i den där högen av ej avslutade böcker. Idag plockade jag med ny energi fram den igen, jag vill ju så gärna tycka att det är himlastormande bra, men tyvärr. Det är för torrt, för detaljerat, för mycket avstånd mellan mig och karaktärerna. Ja, lite för... tråkigt helt enkelt. För mig. Jag vet ju att andra tycker helt annorlunda. Hur som helst så tänker jag som vanligt att det finns alldeles för många böcker i världen som jag verkligen vill, men aldrig kommer att hinna läsa och ger upp Sång till den storm... för att hinna med någon av dem istället. Men jag måste erkänna att det är med sorg jag ställer den outläst i bokhyllan.

Nästa bok på schemat - Ian McEwans Sweet Tooth. Den hann jag knappt börja läsa innan maken snodde den av mig. Nu har jag dock snott tillbaka den. Tar med den ut i solen på balkongen med en kopp kaffe!