Kul grej

Vad är då detta? Är du en riktigt skräckfilmsfan så ska du faktiskt känna igen platsen. Vi besökte platsen under en Kalifornienresa 2006 och givetvis så var själva trappan ner avstängd just den dagen... men, vi var där i alla fall och med tanke på hur lång trappan var och hur djävla blåsigt det var så gjorde det inte så mycket (platsen har rekordet för världens högst uppmätta vindhastighet. 160 km/h eller något sådant). :)

Edit: Rätt svar finns nu i kommentarer. Tjuvkika inte. ;)

The Messengers (2007)

Bröderna Oxide och Danny Pang slog fötterna under mig när jag på Stockholms filmfestival 2002 såg deras The Eye, en oerhört snyggt filmad och hjärtklappningsframkallande spökhistoria med drag av bla Sjätte sinnet och Ring. Jag har försökt följa deras karriär sedan dess och varje film jag sett har varit oerhört tillfredställande att titta på, där det dock för det mesta fallit på manuset. Nu har jag precis sett deras amerikanska debut och eftersom den blivit rätt sågad överlag så hade jag inga speciellt förväntningar, vilket antagligen var rätt bra då The Messengers är en snygg film, med drivor av klichér i manuset men ändå nästan helt igenom spännande.

Vi får följa en familj som haft det lite svårt de sista åren och deras sista chans att hamna på fötterna igen är att köpa ett gammalt ruckel i North Dakota och börja odla solrosor. Redan från filmens början vet vi att det finns något ont där, då den tidigare familjen som bodde där försvann under ganska våldsamma omständigheter innan förtexterna. Dottern i familjen är givetvis ganska skeptisk till flytten, men uppfriskande nog inte alls så bitchig som liknande karaktärer i liknande filmer brukar vara. Det är även hon som är den första som upptäcker att allt inte står rätt till, tillsammans med sin lillebror som inte kan berätta vad han ser kravlandes i taket då han av någon anledning är stum. Dörrar stängs och öppnas, ljud från övervåningen eller källaren, skepnader i ögonvrån etc. Det är en veritabel fest av spökfilmsklyschor som radas upp här men det är aldrig så att det stör då allt är kolossalt snyggt filmat och framfört och bröderna Pang låter en aldrig riktigt vila ut mellan de olika scenerna, till viss bekostnad av karaktärerna. Det är där som filmen faller lite också. Det dröjer över en timme innan vi överhuvudtaget får någon som helst ledtråd till vad det är som händer eller någon riktig information till varför familjen flyttade och då är vi praktiskt taget inne på avslutningen redan. Helt plötsligt får vi inom en väldigt kort tidsrymd svar på alla frågor där man vanligtvis får dem utportionerade lite då och då. En del av mig gillar det höga tempot och avsaknaden av lugna passager, men å andra sidan så kanske det hade fungerat ännu bättre om vi fått lite flera stunder med karaktärerna. Om detta beror på ett uselt manus eller dålig klippning vet jag inte. Skräckscenerna är dock så välgjorda att kallsvetten ligger på lur hela tiden och filmen vinner mig över tack vare detta.
Skådespeleriet är bra rakt igenom, även om det är rätt svårt att se Dylan McDermott som bonde. Penelope Ann Miller gör bra ifrån sig som mamman i en ganska tråkig roll, men filmen bärs helt upp på 17-åriga Kristen Stewarts axlar vilket hon klanderfritt klarar av. John Corbett dyker upp som en dussinarbetare i en sån där roll som han klarar av i sömnen.
Som ni förstår så gillade jag filmen, trots alla klyschor tack vare ett oerhört kompetent regiarbete av bröderna Pang. Vad som däremot faktiskt höll på att stjälpa hela upplevelsen för mig var det riktigt torftiga slutet. Förklaringen till vad som sker var inte helt svårt att klura ut, men jag hoppades verkligen att det skulle ta en annan vändning. Det förstör inte filmen helt, men kunde ha varit så mycket bättre. Det är i alla fall en film värd att se om man gillar filmer i den här genren. Helst då när mörkret fallit.

Skördedrottningen (2007)

Eftersom jag redan avvikit med en bokrecension häromdagen så tar vi helt enkelt en till, Andreas Marklunds svenska skräckroman Skördedrottningen som enkelt beskriven är en del Dan Brown och en del Stephen King.

Boken handlar om den unge historikern Olof som får ett paket från Fabian, en gammal vän sedan studenttiden som han inte träffat på många år och som visar sig vara försvunnen. Efter lite efterforskningar med hjälp av en gammal ungdomsförälskelse så börjar de nysta i en härva med gamla nazistsympatisörer och ockulta sammanslutningar och spåren leder till Storuman, och något som hände 1942. Allt detta är på något sätt kopplat till Olofs farfar som var med om något under andra världskriget, något som han aldrig velat berätta om, men en av de sista sakerna han sade innan han blev dement var orden: "Hon kommer att hitta dig".

Boken börjar ganska långsamt med att Olof och Carolina, hans gamla förälskelse börjar rota i gamla arkiv och snoka runt bland personer som inte uppskattar uppmärksamheten. Så länge känns boken bara som en blek, svensk variant av någon fläskig Dan Brown-bok, utan att ens lyckas få fram någon speciell spänning. Men snart så börjar lite mer oförklarliga saker att hända, och de flyr upp till Fabians nergångna stuga i Storuman dit spåret pekar. Det är nu som romanen tar fart, och skräckelementen börjar krypa in mer och mer. Parallelt med detta så får vi följa Olofs farfar på uppdrag vid riksgränsen under andra världskriget, där de letar efter något som både fått tyskar och allierade nervösa.
Som sagt, boken börjar ganska segt när huvudpersonerna börjar rota i diverse konspirationsteorier. Karaktärerna är dock såpass välskrivna att man man vill följa dem och de små antydningarna om något ont som figurerar i utkanterna. När de anländer till Storuman och tar upp residens i den gamla stugan så kryper skräcken in mer och mer. Tyvärr så håller inte huvudhandlingen riktigt samma klass som parallelhandlingen som utspelas vid norgegränsen 1942, där man verkligen får en obehagskänsla när de svenska soldaterna jagas av något i en fruktansvärd snöstorm. De kapitlen är de som håller rakt igenom, och man ser hela tiden fram emot den historiens fortsättning samtidigt som man försöker hitta kopplingen till de nutida händelserna. Något annat som är bra är den sköna skildringen av Norrland, som ett laglöst land dit kristendomen aldrig lyckades rota sig, lite som Andreas Marklunds variant av Lovecrafts Arkham eller Dunwich. Som skräckroman är detta alldeles utmärkt och läsvärt, men tyvärr så förstör Marklund det hela genom ett slut som inte fungerar speciellt bra då han försöker sig på en tvist som faktiskt "klickar" lite, och nästan får mig att avsluta med en suck, istället för det nöjda tillbakalutandet som man vill ha av av en bra bok. Det är inte så farligt så att det förstör helheten, men är lite förutsägbart. Hur som helst, en bra bok om än lite kort, som är läsvärd speciellt för skräckfantaster som ger en och annan lagom trevlig kall kår och jag ser fram emot fler resor till de djupa norrlandsskogarna.

House of seven corpses (1974)

Här har vi en klassisk liten mysrysare som inte riktigt fungerar, men som har massor med sköna små detaljer och karaktärer som gör att filmen hela tiden är sevärd.

John Ireland, en klassisk karaktärsskådis, spelar en skräckfilmsregissör som har hittat det perfekta huset att spela in sin nya lågbudgetskräckis. Filmens titel hänvisar till den familjekyrkogård som finns på tomten och den blodiga historian som huset. De hittar en bok som verkar innehålla autentiska besvärjelser och då filmen handlar om satanister som väcker upp döda så kommer någon på den briljanta ideén att inkludera några av dessa verser i filmen. Smart. Gissa vad som händer då?

En sak som jag måste ta upp är att filmen innehåller några av de absolut sämsta day for night scener jag någonsin sett. Man ser flera gången en karaktär stirra ut i den mörka natten, men när scenbytet kommer så är det helt plötsligt klarljust ute, med ett lätt blåfilter. Inte så snyggt.
House of seven corpses är egentligen inte speciellt spännande, förutom någon enstaka scen. Själva skräckbiten börjar egentligen inte förrän 2/3 av filmen har gått. Det som däremot håller uppe viljan att se klar filmen är de roliga karaktärerna och kringhandlingen runt filminspelningen. John Ireland är bra som sur och lättstött filmregissör, som gärna tar till hot för att få som han vill. Faith Domergue är även hon mycket bra som en skådespelare som är på sluttampen av en kanske inte alltför lysande karriär, inte helt olikt henne själv antagligen. Värd att nämna är också Charles Macaulay som alkoholiserad teaterskådis, även han på väg mot karriärens ättestupa. Jag får heller inte glömma John Carradine som gör vad John Carradine alltid gjort.

Jag blev lite besviken då filmen känns mer som en tv-film, än en bioskräckis. Den är underhållande, men synd på ett så läckert hus. Ingen höjdare, men det är rätt roligt på vägen.

Horror Express (1972)

Christopher Lee och Peter Cushing i en skräckis om en alien som byter kroppar genom att stirra på dem, kan det bli bättre? Egentligen inte.

Christopher Lee spelar en forskare som hittar en mysko fossil infrusen i ett isblock i Kina. Hans teori är att den är den felande länken och tar med den ombord på den Transsibiriska expressen. Man hinner inte säga Gummimonster innan den tagit sig ut och börjat döda människor. Det roliga med den här elakingen är att den absorberar en persons kunskap genom ögonen, samtidigt som den kokar hjärnan och tömmer den på allt så att den blir slät som en barnrumpa. Peter Cushing spelar en rivaliserande forskare som är bra nyfiken på vad Lee har i sin låda och Telly Savalas dyker upp i en roll som överspelande kosack.

Det finns inte en död sekund i den här filmen om jag får säga det själv. Manuset är bra, även om det har vissa saker som inte känns riktigt 100% (som t ex hela historien med vad de ser i fossilens öga...) men man störs aldrig av det då händelserna drivs på konstant, utan pardon. Det händer hela tiden något spännande. Eugenio Martins regi är klockren, man kan inte säga något annat. Christopher Lee och Peter Cushing tillsammans är underbara att titta på, speciellt med tanke på att Cushings fru dog precis innan inspelningen. Tydligen så tänkte Cushing hoppa av, men Lee lyckades övertala honom att stanna kvar genom att dra fram en massa härliga anekdoter från de filmer de spelat in tillsammans. Tur var väl det. Den här filmen känns lite förbisedd, och förtjänar bättre. Någon dag kanske vi får en sjysst dvdutgåva.

Å andra sidan så har filmen faktiskt 6.3 i medelbetyg på imdb, en site där folk gärna sätter en nolla på allt som de inte tyckte var lika bra som Titanic. Hur som helst, se den.

Strangeness (1985)

Alla skräckfilmsälskare i min ålder kommer att känna igen sig här. På det goda 80talet när VHS-formatet var i sin prime så öste det verkligen in konstiga filmer och varje vecka så knallade man ner till sin lokala videouthyrare och snokade igenom nyheterna. Bolag som VTC, Transworld express och Viking video släppte massor med obskyra skräckfilmer till höger och vänster, gärna nerklippta, men inte alltid. En av de filmerna som jag hittade där var en lågbudgetmonsterfilm vid namn Strangeness som jag faktiskt lyckades att missa. Den fanns att hyra (om jag inte minns helt fel så bestod omslaget av en bild från underbara Cormanproduktionen Forbidden World. Jag kan dock ha fel. Det var 20 år sen...) men av någon outgrundlig anledning så hyrde jag den aldrig även om storyn tilltalade mig och jag stod och tittade på den varje gång jag var där. Filmen finns än inte på officiell dvd men jag lyckades lägga vantarna på en bootlegdvd med en helt ok vhsripp och nu fick jag äntligen se vad jag missat!

Själva storyn är rätt enkel. En grupp människor samlas vid ingången till ett grottsystem som delar tunnlar med en gammal gruva som av någon anledning stängdes ner i all hast på slutet av 1800talet. De har som jobb att utvärdera om det finns någon guld kvar men finner sig snart instängda och jagade av ett tentakelförsett, stopmotionanimerat monster!

Om man sett någon av Don Dohlers hemmaproducerade filmer så kommer man att känna igen sig här. Filmen är gjord av entusiaster med en väldigt låg budget som syns igenom rätt tydligt bitvis, speciellt i scenerna med monstret som är rätt taffligt animerat. Att filmen sedan alternerar mellan äkta och uppenbart fejkade grottgångar är också en sak som sticker ut. Däremot så är manus och skådespeleri godkänt - filmskaparna har gjort ett ärligt försök att skapa riktiga karaktärer som skådespelarna åtminstone till viss del klarar av att få fram, som t ex skräckförfattaren som vill skriva en bok om varför gruvan stängdes ner. Det är ingen skådespelare som känns direkt pinsam utan alla gör ett adekvat jobb. En annan sak som fungerar alldeles utmärkt är ljus och foto. För att vara en film som nästan helt utspelar sig i skenet av lampor eller facklor så är det aldrig några problem att se vad som händer. De lyckas till och med få till en rätt skön och olycksbådande stämning vilket de ska ha en eloge för. En sak som jag även måste nämna är de uppenbara referenserna från John Carpenters The Thing, som t ex ett stort antal scener som helt utspelar sig i det röda ljuset från en fackla, monstret i sig som är en stor härva tentakler (och en mun som påminner en hel del om det kvinnliga könsorganet) samt musiken som är _väldigt_ inspirerad av Ennio Morricones musik.

Ni förstår ju att jag gillade den här filmen. Det är en klassisk lågbudgetskräckis som är gjord med stort hjärta och bara det räcker långt.

Invasion of the bodysnatchers (1978)

Remakes är av ondo. Så - nu är det sagt. Ibland så slinker dock ett manus ner i rätt händer och vi får någon annans version, inte bara samma händelser filmade lite coolare och lite flashigare. Det händer inte ofta, men det händer. Mina favoritexempel är Zack Snyders Dawn of the dead (som i grund och botten är en cool, blodig zombiefilm utan några försök att ens komma i närheten av Romeros fyndigheter) och den här, Philip Kaufmans version av Don Siegels underbara rulle.

Här stöter vi på Donald Sutherland som Matthew Bennell, tjänsteman på amerikanska hälsovårdsmyndigheterna i San Francisco. En av hans kollegor spelas av Brooke Adams och det är när hon tar hem en konstig blomma från en lekplats (där vi får en cameo av Robert Duvall som präst) som historien tar fart. Dagen därpå börjar hennes sambo uppföra sig konstigt, som om han helt plötsligt är en annan människa. Hon tyr sig till Bennell som först är skeptisk, men när en sidohistoria med Jeff Goldblum och Veronica Cartwright som ägare av ett massagecenter tar fart så börjar han ana att det händer mystiska saker. Personer ändrar beteende från en dag till en annan och det visar sig snart att det är de elaka fröskidorna från rymden som ligger bakom allt. Paranoian stegras mer och mer och snart är våra hjältar på flykt, fast beslutna att inte somna då det är då som deras kroppar byts ut.

Det här är verkligen en riktig nagelbitare. Filmen börjar med att vi får se världen som fröskidorna kommer ifrån innan de verkar drivas på flykt genom rymden och hamnar på ett hustak i San Francisco. Därefter stegras spänningen mer och mer ända till den underbara finalen med sitt perfekta slut. Skådespelarna är perfekta, förutom möjligtvis Jeff Goldblum som gör en vanlig Jeff Goldblum-karaktär där han spottar fram sin dialog. Inget som förstör i alla fall. Donald Sutherland och Brooke Adams är perfekta i rollerna, och deras blommande "romans" känns helt naturlig då man känner attraktionen mellan dem, bara genom suveränt skådespeleri. Annat som är värt att nämna är en mycket rolig cameo från Kevin McCarthy (huvudrollsinnehavaren i originalet)som dyker upp i en kort scen som spinner vidare direkt från slutscenerna i femtiotalsversionen.
Specialeffekterna av Tom Burman är perfekta och det finns en mycket brutal scen där Sutherland förstör sin nästan färdiga kopia som verkligen gör mig förvånad över att filmen fick en PG-rating i Usa när den släpptes på bio.
Men vad är det då som gör detta till en bra remake? Uppdateringen från sömnig småstad till storstad är det första. Att placera handlingen i San Francisco var ett genidrag. Annars behåller man i stora drag originalkonceptet utan att göra några publikinfriande uppdateringar. Man lutar sig tillbaka med det goda minnet av femtiotalsversionen och ser allt hända i större skala utan att se ner på originalet. Rekommenderas varmt till alla scifi/skräckfans.

Hell has no boundary

Hell has no boundary (1982)

En ung kvinnlig polis reser bort med sin pojkvän och campar ute på en ön någonstans utanför Hong Kong. Under natten så hör hon någon som sjunger utanför och börjar leta efter källan. Snart finner hon sig jagad av ett grönt ljussken och när den hinner upp henne slås hon medvetslös och faller till marken uppenbarligen skadad eller död. På morgonen är dock allt som vanligt igen, förutom att hon verkar ha fått en liten personlighetsförändring i form av att hon fösöker dränka en liten pojke som hon tror stulit en läsk av henne. När de kommer tillbaka till fastlandet så börjar konstiga saker hända och hennes kollegor börjar dö en efter en...

På omslaget till filmen står det att det ska innehålla scener som får The Omen att verka som en barnfilm, vilket för mig som splatterfilmsälskare lovar mycket. Detta får mig då att sitta som en liten barnunge på julafton och vänta på allt gott som komma skall. Men det kommer aldrig. Den besatta kvinnans kollegor dör en efter en på skumma sätt, men aldrig speciellt blodigt. Kvinnan får kulor att ändra bana och det blir lite väl mycket.. slapstick ibland. Mycket hallucinationer och dylikt, men aldrig speciellt spännande eller otäckt vilket gör att jag sneglar på fjärrkontrollen... tills det är ungefär en halvtimme kvar av filmen då man får reda på varför demonen/spöket är så arg. Då tar filmen verkligen fart och vi bjuds på en riktigt makaber flashback som utspelas under andra världskriget och är så pass brutal (utan att visa något) att till och med en luttrad skräckfilmsfreak som jag höjer på ögonbrynen.

SPOILER:

All karaktärerna i filmen var under andra världskriget en och samma familj som nu reinkarnerats. Den kvinnliga polisens (som då var runt 6-7 år gammal)mamma sålde henne till en knarksmugglare som mördade henne, sprättade upp hennes lik och stoppade hennes lik fullt med knark för att föra det över gränsen. När detta är klart så kastar de ner liket i en ravin, varpå en annan sjuk jävel hittar liket och säljer det som lammkött i sin restaurang....

Slut på SPOILER

Bara den gör att filmen är sevärd, även om man måste kämpa sig igenom en inte alltför upphetsande timme. För övrigt så är det ganska roligt att se kinesisk skräck då den är helt och hållet präglad av sin egen kultur, vilket gör det genast lite intressantare. Vi får se en del kinesisk svartkonst och annat intressant, såsom kräkningar av maggotar och sådant som aldrig blev så stort i väst. Skådespeleriet får ses som godkänt. Lau Suet Wah som spelar den besatta poliskvinnan gör ett bra jobb där hon övergår från att vara en vanlig söt tjej till en riktigt elak jävel på ett ögonblick när rollen kräver det. En godkänd film som är sevärd mest pga den skruvade flashbacksekvensen.

Dvdutgåvan från Shaw Brothers/IVL är förvånansvärt bra. Bilden är otäckt bra med tanke på vilken obskyr (för mig i alla fall) rulle detta är, men med tanke på de övriga utgåvor jag sett från samma bolag så satsar de på kvalitet.

Smältande satanister - Klart underskattat

Det har varit ganska lugnt på filmfronten på sistone, men till slut lyckades jag skrapa ihop några recensioner, så vi börjar väl med dagens första recension:

The Devils rain (1975)

John Travoltas filmdebut om smältande satanister. Det låter väl underhållande och det måste jag säga att det verkligen är. William Shatner spelar sonen i en familj som av någon anledning gömmer en gammal bok. Den rättmätige ägaren till denna vill ha den tillbaka och låter hälsa detta genom att skicka Shatners far för att meddela detta, varpå han smälter till en stor hög ganska färgrikt slem. Allas våran favorit-träskådis ger sig nu ut för att stoppa den elake Jonathan Corbis som vill ha tillbaka boken för att den innehåller namnen på alla själar han har lovat djävulen. Saker händer, Shatner försvinner varpå Tom Skerrit dyker upp som lillebror för att ta reda vad som hänt, och finner en sekt med ögonlösa satanister ute i öknen.

Det här är en typisk 70talsskräckis, av just den typen som hade en ok budget, hyfsat kända skådisar och väldigt mycket specialeffekter för att lyckas med att klämma sig igenom med en PGrating (Parental Guidance suggested. Vem som helst får gå på den, men en förälder rekommenderas). Skådespelarna inkluderar Ida Lupino som Shatner och Skerrits mamma och den då helt okände John Travolta i en roll så liten att jag faktiskt inte kunde hitta igen honom. Tydligen så spelar han en av satanisterna och jag tror att jag vet vem han är, men då han har ansiktet fullt med makeup så är jag osäker. Hur som helst, den stora stjärnan i filmen är Ernest Borgnine som den elake satanisten Jonathan Corbis. Borgnine har uppenbarligen mycket kul med sin roll och balanserar rätt fint där på gränsen mellan överspel och coolt kalkylerande. Vad är The Devils rain då? Jo, det tänkte jag meddela nu (Det är dock tämligen allmänt känt vad som händer i slutet av filmen). Om den som läser detta så tänker jag börja med en stor SPOILER:



Alla smälter. I ca 10 minuter. Det är ganska bra gjort också. Speciellt det gröna slemmet som rinner ur deras ögonhålor. I 10 minuter. Hela sekvensen är så härligt bizarr och gör filmen värd att se, enkom för den.


SLUT SPOILER

Jag älskar välgjorda 70talsskräckisar. Det var något speciellt med det årtiondet, när filmvåldet började bli allt grövre och mer grafiskt. Devils rain är ett alldeles ypperligt exempel på en sådan.

The Night flier (1997)

Stephen King filmatiseringar har tre olika lägen: Kass, helt ok och i ytterst få fall Riktigt bra. Det vanligaste är helt klart just Kass, och det var ungefär de förväntningarna jag hade på denna filmatisering av en av skräckmästarens noveller om en ambulerande vampyr som flyger omkring i ett litet flygplan och tar ett skrovmål lite då och då på lämplig flygplats. Vad jag vill minnas så är novellen inget speciellt, vilket kanske inte bådar så gott för en filmatisering, men efter att ha sett den så måste jag säga att jag blev positivt överraskad!

Filmen handlar om en reporter på Inside view, en tidskrift som lever på sina artiklar om död, elände och allt bizarrt som den kan skrapa fram, inte helt olikt Aftonbladet, mindre skvaller bara. Tidningens stjärnreporter får i uppdrag att skriva om en seriemördare som landar på mindre flygplatser och mördar personalen. Han tackar dock nej, men snor det sedan av en ny, ambitiös reporter. Han ger sig ut på jakt efter det mystiska flygplanet och upptäcker att det inte är någon vanlig mördare han har att göra med, samtidigt som kollegan följer ett annat spår.

Jag hittade den här filmen i en realåda i en filmbutik i Los Angeles för 5 dollar och mina förväntningar var väl därefter. Det här är ytterligare en i raden av filmer som baserats på korta noveller av King och i nio fall av tio så brukar resultatet bli ganska mediokert (Se Children of the corn 1-10 eller hur många de är uppe i nu) men den här filmen reser sig lite ovanför det vanliga träcket. Orsaken till det är främst en: Miguel Ferrer. Det är få som kan spela skitstövlar som han. Rollen kräver att han skall vara bitter, otrevlig och cynisk och det gör han klockrent. Det är en ren fröjd att se honom gå omkring och fota bilolyckor och barnlik (rent skådespelarmässigt alltså). Resten av skådespelarna i filmen är ganska träiga men de gör väl ett ok jobb. Storyn i sig är lite mer formad som en thriller än en vanlig skräckfilm då den fokuserar mer på sökandet efter flygplanet än splatter. Vampyren i sig håller sig i skuggorna ända tills i slutet av filmen vilket fungerar bra (Dock så vill jag ge ett stort tack till killen som designade omslaget till dvdn som smällde upp en bild på vampyrens fula ansikte i full detalj). och specialeffekterna är helt igenom utmärkta, vilket är standard för KNB efx som alla splatterfreaks känner igen sedan tidigare. Filmen håller faktiskt nästan rakt igenom, ända till de sista 5-10 minuterna då manuset introducerar en riktigt töntig sekvens som skall introducera slutet. Slutet funkar alldeles utmärkt, men händelserna fram till den är rent ut sagt fjantiga. Synd på en så trevlig lite potboiler. Gillar du Stephen King och Miguel Ferrer så går filmen helt klart att se en seg höstkväll.


Invasion of the bodysnatchers (1956)

Kommunistskräck har aldrig varit bättre. Visst, Don Siegel må säga att det inte är frågan om det, men historien om frökapslarna från rymden som förvandlar goa, glada amerikaner till känslokalla kopior passar fint in i 50talets Usa och dess häxjakter på oliktänkande. Mer än så tänker jag inte gå in på politik utan går raskt över till att konstatera att detta är en klassisk scififilm, suveränt gjord på uppenbart små medel. Storyn är klassik. Kevin McCarthy (passande efternamn) spelar en läkare som kommer tillbaka till sin lilla småstad i Kalifornien från en konferens och upptäcker att flera av hans patienter påstår att deras släktingar inte är som de brukar. Helt plötsligt så ändrar de sig en efter en och när han börjar rota i det finner han de onda frökapslarna som förvandlar en ...

Gjord med enkla medel, det här är verkligen en klassiker. Mysteriet nystas långsamt upp och spänningen stegras konstant, till det intensiva slutet. Bra skådespel överlag och specialeffekterna (reserverad för en scen) funkar alldeles utmärkt. Tyvärr så ändrade filmbolaget slutet då de tyckte att originalslutet inte var som de ville ha det (vill inte säga mer för att inte spoila...) så de filmade en ny prolog och epilog som förändrar en hel del. Tråkigt, men inte så mycket vi kan göra åt det nu. Det finns inte så mycket mer att säga än att om man gillar gamla, sköna scififilmer så är detta ett måste. En sak som kan vara värd att nämna förresten är att den är en av de få filmer som blivit nyinspelad där den nya versionen är i samma klass som originalet. Nu tänker jag dock på Philip Kaufmans version från 1978 med Donald Sutherland och inte Abel Ferraras version från 1993 (den sistnämnda är faktiskt helt ok, men inte på långa vägar i samma klass). Slutklämmen är hur som helst att denna film bör finnas i varje scifinörds dvdsamling.


Alien - Directors Cut (1979)

Ridley Scott är enligt mig en av de största regissörerna vi har i världen just nu. Han kan få vilket manus som helst att se intressant ut, helt genom sin talang. Han får för det mesta även den beröm han förtjänar även om han i vissa fall kanske inte väljer de manus han borde. Alien är tillsammans med Blade Runner två av de absolut bästa science fiction filmer jag någonsin sett. Alien som film är helt perfekt. Specialeffekterna håller än i denna dag till 100 procent, skådespeleriet är perfekt där all dialog (mycket var tydligen adlibbat) känns naturlig och all scenografi är trovärdig utan undantag, där fotot gör en mycket stor del i dess framgång. Jag ska inte ösa mer superlativ över filmen utan tänkte mest prata lite om skillnaderna mellan originalversionen och Directors cut. De består mestadels av att Scott kortat eller tagit bort ett femtontal scener för att snabba upp tempot, mestadels det tidigare. Jag märkte inte några enorma skillnader, men det märks att tempot är lite snabbare vilket i min mening inte är till det bättre. Filmen blir egentligen inte sämre, men den vann på att ha ett lite långsammare tempo. Det finns några extra scener till men den som sticker ut mest är den där Ripley finner resterna av Brett och Dallas, där Dallas fortfarande lever, men håller sakta på att förvandlas till ett ägg av något slag och ber Ripley att döda honom. Scenen i sig är väldigt stämningsfull, men fuckar upp kontinuiteten med James Cameron underbara uppföljare där äggen läggs av en drottning. Jag gillar faktiskt Scotts version bättre, där en aliendrottning faktiskt inte känns lika skrämmande. Antingen så bryr man sig inte så mycket, eller så går man ut på nätet och läser de FAQ:s som försöker komma runt det problemet. (en teori är att rymdvarelserna anpassar sig efter miljön den finns i, vilket jag faktiskt kan acceptera). Egentligen så är det dock en helt onödig scen då originalet funkar alldeles lika bra utan den, och den drar till och med ner tempot lite. Slutklämmen på det hela är att den nya versionen är existensberättigad, men originalet är bättre.


Seeding of a ghost (1983)

Detta var en mycket intressant upplevelse. En nygift taxichaufförs fru är otrogen med en playboy och det hela slutar (i en serie händelser som känns lagom krystade) så blir hon våldtagen och dödad i ett gammalt hus ute i buschen. Våran hjälte blir väldigt arg och kontaktar en svartmagiker för att hämnas, vilka sker genom att de gräver upp hennes lik och använder spöket för att skipa någon sorts "rättvisa".

Vad jag bör nämna är att filmen är kinesisk, vilket innebär att vi får några korta fightscener med de gamla vanliga överdrivna ljudeffekter. Det som det fokuseras mest på är dock tuttar och blod. Mycket tuttar alltså. Långa duschscener, topless på badstranden i slowmotion och samlagsscener med sliskig musik, inklusive vindmaskin för att rufsa till tjejens hår mitt i akten. Utöver detta så blir det en hel del våld och äckel. En scen som utmärker sig där är den där en kille spyr maskar. Eller varför inte nämna den där hans polare tror han äter kokosnöt men egentligen så är det hjärna? Sen måste jag ju bara säga att detta är antagligen den enda filmen i världshistorien som innehåller en 69:a mellan ett lik och ett spöke! Intressant. Vad som är mindre bra är dock att det inte finns en enda sympatisk karaktär i hela filmen vilket gör det svårt att bry sig om någons överlevnad. Hjälten är en träig skådis som påminner alldeles för mycket om Chalres Bronson när han var som tråkigast och de övriga är mest korkade eller förtjänar sitt öde. Mot slutet så dyker det helt plötsligt upp några nya karaktärer som bara finns där för en lång scen där de anfalls och blir dödade/lemlästade av ett spöke som verkar vara rippat direkt från John Carpenters The Thing som kom året innan. Massor med tänder och tentakler alltså. Nu är den här lilla biten med skådisar ingenting man bryr sig om speciellt mycket då filmen är ganska kort (1.25) och flyter på i raskt tempo. Det finns något udda eller naket att titta på i varje scen och sånt är väl inte fel?

Somewhere around Barstow

Jag vill börja med att tillägna det här inlägget till min chef Stephan och min Vd Ulf speciellt för kommentaren: "Du är en i grunden genuint weird människa" Sånt värmer.

Det har ju blivit ett par rullar sen sist, helt klart. Dock så är det några som kanske inte riktigt passar in här så jag river av dem lite snabbt:

Pirates of the caribbean - At worlds end (2007)

Ganska ungefär precis vad man väntat sig. Däremot så borde snubben som föreslog att Chow-yun Fat skulle passa som pirat få en löneförhöjning.

Next (2007)

Nicholas Cage i en väldigt lös filmatisering av en Philip K Dick novell där huvudpersonen kan se två minuter in i framtiden. Inte så vidare bra och SF-elementen används rätt trist.


Surfs up.( 2007)

Animerad film i dokumentärstil om surfande pingviner. Inte alls dumt faktiskt. Mycket underhållande med suveräna röstskådisar som t ex Jeff Bridges och James Woods.


Shrek 3 (2007)

En till Shrekfilm. ungefär så ja, varken mer eller mindre.


Nu drar vi igång de riktiga recensionerna och börjar med en film som jag velat se länge.


War of the worlds (2005)

Jag drog mig rätt länge för att se Steven Spielbergs version av H G Wells underbara bok för att filmen verkade fokusera alldeles för mycket på Tom Cruise och hans uppkäftiga ungar. Nu i efterhand så ångrar jag att jag väntade så länge då detta var en värdig filmatisering. Handlingen i kort är att Tom Cruise spelar en frånskild average joe (som han faktiskt gör bra även om det är svårt att sluta tänka scientolog så fort man ser honom) vars barn kommer på besök samtidigt som jorden invaderas av elaka aliens. Under filmens gång så får vi se Cruise fly, gömma sig, fly igen, gömma sig, etc och det är faktiskt spännande hela tiden. Specialeffekterna är helt underbara och det är en fröjd att få se Wells tripoder utplåna tusentals människor med sina dödsstrålar (Den första filmatiseringen från 1953 är även den mycket bra men av skäl som antagligen kan spåras till budgeten så valde de att låta sina farkoster sväva omkring). Det fanns ju ett och annat ögonblick då jag hoppades att Dakota Fannings aningen hysteriska skitunge skulle stryka med, men jag antar att det innebär en eloge till hennes skådespeleritalang.

Man stör sig överhuvudtaget inte speciellt mycket på den dysfunktionella familjen som tar upp rätt mycket tid i början av filmen och när invasionen börjar så är det bara att njuta! Mera tripoder åt folket!


Food of the gods (1976)

Bert I Gordon är skyldig till ett flertal så oerhörda styggelser att de inte passar någon annanstans än i liknande bloggar. Vad sägs om klassiska rullar som t ex The amazing colossal man, Attack of the puppet people och den riktigt riktigt usla Empire of the ants. Bert tycker om att göra skräckfilmer med stora monster, men använder sig alltid att så billiga och enkla effekter som möjligt. Food of the gods är ett utmärkt exempel på detta då den är knökfull med både usla och tvivelaktiga effekter. Marjoe Gortner spelar den stenhårde quarterbacken som känner att han behöver lite vila, varpå han och några kollegor åker ut till en avlägsen ö för lite rekreation. När de kommer i land så blir en kollega dödad av enorma getingar (mycket taskigt inklippta - de påminner mer om myggor med ADHD) och våran hjälte blir attackerad av en enorm tupp storlek elefant. Efter många äventyr så finner de att ett äldre par blandat hönsmaten med någon konstig sörja som plötsligt börjat sippra ur marken. Snart befinner de sig belägrade av en stor flock enorma råttor som mumsat i sig av gudarnas föda.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen påstår sig vara baserad på H G Wells novell med samma namn med jag har väldigt svårt att tro att den gode Wells skrev någon sådan här smörja. Karaktärerna susar omkring på ön till höger och vänster utan någon egentlig dramaturgisk relevans och vi bjuds på många, långa härliga scener där man åker jeep."Special"-effekterna består av ett antal stora råtthuvuden som någon håller i utanför kamera, eller väldigt dåligt inklippta vanliga råttor som kravlar omkring på ett modellhus. Det hela är oerhört skrattretande och mycket underhållande - tills den sista halvtimmen. I ett försök att spara pengar så verkar filmmakarna ha bestämt sig för att det billigaste sättet att döda jätteråttor är att skjuta vanliga råttor med salongsgevär... hjältarna skjuter med hagelgevär och man klipper till en råtta som verkar bli skjuten på riktigt. Antingen det eller så är det väldigt bra specialeffekter. Jag tvivlar dock på det sista. Det här förstörde filmen för mig hur som helst och det är ingenting jag skulle rekommendera till någon. Synd på så fina gummidräkter.

The Flesh Eaters (1964)

"Behind this Membrane...You Will Be Driven To a Point...Midway Between Life and Death!"

Den stenhårde piloten Grant Murdoch (Ni hör ju bara på namnet vilken hårding det är) får i uppdrag att frakta en alkoholiserad skådespelerska och hennes assistent till en filmstudio, men tvingas nödlanda på en obebodd ö pga en storm. Väl där stöter de på en mysko herre som påstår sig vara marinbiolog som erbjuder sig att hjälpa dem. Vad de inte vet är att Professor Peter Bartell egentligen är en gammal nazist som experimenterar med köttätande bakterier!

Flesheaters brukar räknas som en av de första gorefilmerna och även om den är ganska tam jämfört med dagens blodorgier så har den ett par scener som jag själv räknar som klassiska. Ett exempel är när våran tuffa hjälte råkar trampa i en pöl med bakterier och måste karva loss dem ur sitt ben med kniv. Vissa av specialeffekterna är väl rätt enkla (bakterierna visas genom att de skrapat in dem på filmrullen och det avslutande jättemonstret är inte speciellt mobilt) men som fan av gamla skräck/scifirullar så kan jag köpa sånt. Det är ingenting som är så uselt att det sticker ut. Ett annat plus är skådespeleriet. Vi får en hel del härligt överspeladende, speciellt från Martin Kosleck som spelar den elake nazisten, komplett med inzoomning på hans ansikte vid extra dramatiska uttalanden. Byron Sanders som Grant Murdoch är lite som en karikatyr över machokillar, utan att bli löjlig och påminner en hel del om Bruce Campbell i sina mest sarkastiska stunder. The Damsels in distress sköter sitt jobb som de ska och plockar givetvis gärna av sig blusen för att förbinda hjältens sår.

Det är ju en B-film, inte snack om saken. De flesta scenerna utspelar sig på stranden, vilket gör att man kunde spara in en hel del på budgeten. Men ändå så funkar det bra. Sjävla konceptet och utförandet när det gäller de elaka Kött Ätarna gör detta till en mycket trevlig liten rulle som fungerar finfint en sen, tråkig söndagkväll tillsammans med en påse popcorn.


The Fog (2006)

En av mina favoritfilmer (så till den milda grad att jag faktiskt besökt en av inspelningsplatserna under ett Usa-besök) i skräckgenren är John Carpenters The Fog (Dimman)från 1980, en klassisk spökhistoria med drag av Stephen King där vålnader från havets botten kommer tillbaka för att hämnas oförätter. Originalet har tät stämning, bra skådespelare och många sköna scener innehållande hämnd från andra sidan graven.

Givetvis kan inte Hollywood hålla sig borta så de kommer på den brillianta planen att göra en nyinspelning.

Vad kan jag säga om remaken annat att den är ett perfekt exempel på varför nyinspelningar är så hatade. Det gör nästan ont att se något som påminner så starkt om något man älskar, men inte gör något rätt. Med en sådan story så borde det vara svårt att misslyckas! Istället så gör man en urvattnad version av orginalet där man sänker medelåldern på skådisarna till strax över 20. Det som originalet gjorde effektivt genom att inte visa alla detaljer får vi se fullt ut med taskig CGI. Själva dimman, det som John Carpenter lyckades framställa så bra med vanliga praktiska specialeffekter, framställer de med riktigt usla datoreffekter.

Helt värdelöst är det väl egentligen inte. Jag kanske hade gillat filmen bättre om jag inte sett originalet, då den förutom de rätt dåliga specialeffekterna åtminstone är kapabelt filmad och spelad. Det finns några stämningsfulla scener när dimman sveper in och man ser sakta att den innehåller skepnader som vill ont. Men det hela känns så onödigt att det gör lite ont i mig, i den delen som faktiskt gillar bra film.


Altered (2006)

1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna sen dess tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.

Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...

Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Rekommenderas varmt.

Dvd på gott och ont (och varför Blueray är ett hot mot min filmsamling)

Jag började samla på filmer i slutet på 80talet, då VHS var det enda alternativet som fanns. Man tillbringade all sin fritid (när man inte satt utanför fritidsgården och tjuvrökte såklart) letandes efter alla de filmer man läst om i Fangoria eller diverse andra skumma A4publikationer som tryckts med hjälp av kopieringsapparaten på farsans jobb. Själv lyckades jag faktiskt få mina föräldrar att köpa mig ett exemplar av Aurums Encyclopedia of horrormovies, ett stort skräckfilmslexikon som består av några tusen riktigt snobbiga filmrecensioner i samma klass som i DN:s kulturbilaga. Jag studerade den luntan noggrant i många timmar, samtidigt som jag lyssnade på ELO:s underbart synthiga platta Time och än i denna dag så associerar jag till Another heart breaks när jag läser eller ser om Nightmare city eller någon annan italiensk/spansk "klassiker". Hur som helst, efter att ha läst den så visste jag ju vad jag skulle leta efter och den jakten bestod i att leta reda på andra individer som vilje sälja eller byta (det gällde ju givetvis att man hade något vettigt att byta med. Det skulle ju vara oklippt) någon tredje eller fjärdehandskopia av Zombie flesheaters eller Robocop. Det är ju inte som idag när någon kopierar en dvd och behåller kvaliteten - på den tiden så degenererade varje kopia rejält...

Det är det som är det mest fascinerande när jag tittar tillbaka: Just kvaliten på det man tittade på. Till exempel så hade jag en oklippt kopia på George Romeros Day of the dead som det knappt var färg på. När jag tänker efter så såg det mest ut som en Kalle anka-tidning som legat i blöt. Dessutom så försvann färgen helt i några sekunder då och då. Ett annat exempel är den kopia på Alien 3 som jag lyckades komma över innan den hade premiär på svenska biografer. Den var filmad mot bioduk med en vanlig videokamera och sedan kopierad vidare i flera generationer tills den hamnade hos mig. Det jag fick se var en svart, suddig gröt som jag kunde tyda hyfsat tack vare att jag läst boken baserad på filmmanuset.
Det roliga med detta var ju att samlaren inom mig var jättenöjd med de versionerna (som jag antagligen betalade pengar för. Exakt hur mycket minns jag dock inte) jag hade.

Det är nu jag kommer till det goda och onda med Dvd. Idag så är det inga problem att få tag på de flesta av de gamla härliga klassikerna på Dvd, i god kvalite. Till exempel så går det att få tag på de flesta av Paul Naschys spanska varulsvsfilmer i perfekt kvalite, samtliga med roligt extramaterial i form av intervjuer och dokumentärer. Ett annat exempel, som är min stora våta dröm, är den box med Amando de Ossorios Blind deadfilmer (en kvartett synnerligen stämningsfulla spanska zombiefilmer från 1971-1975) som Blue underground släppte i form av en likkista. När den levererade från Usa (med DHL!) så var mitt liv nästan komplett. De flesta bolag som släpper sådana här filmer på dvd idag ser till att få tag på originalnegativ när de gör sina överföringar och även om vissa slarvar så är de fortfarande bättre än mina gamla VHSband. (Dock så finns det faktiskt en liten klick riktiga samlare som inte accepterar DVDutgåvorna som de ultimata utan hänvisar istället till sina japanska eller grekiska videokassetter. Jag tänker inte gå in på den debatten annat än att säga att jag kan förstå lite av nostalgin med det hela...)
Hur som helst, min poäng med det hela är detta: Det är underbart med remastrade dvdutgåvor, men vissa av dessa filmer borde ha fått stanna kvar på vhsstadiet. Det bästa exemplet är Shriek Shows underbara dubbeldiskare till Lucio Fulcis Zombi 2, aka Zombie flesheaters. Bilden är remastrad,ljudet är upphottat och vi får en hel skiva med extramaterial. Problemet är bara att bilden är_för_ bra... Du ser klart och tydligt var makeupen börjar och den riktiga huden slutar i alldeles för många scener. Visst, det är ju inte direkt några enorma budgetar vi pratar om här men på den tiden när man satt och myste med sin andrahandskopia på en oklippt Zombi2 (I widescreen till och med) så såg man inte det här. Effekterna är absolut inte dåliga men man får se för mycket. Sen ska vi inte prata om alla de italienska och spanska rullar som verkligen har dåliga effekter - att se dem på en widescreentv med perfekt bild är en både underbar och obehaglig upplevelse.

Kort sagt - Många av de gamla klassikerna är för taffligt gjorda för att tåla en sådan detaljerad insyn. Hur i helvete ska det då bli på BlueRay?

Filmklubben

Ett inslag i vardagen som är riktigt trevligt är den "filmklubb" som jag och två fd kollegor lyckats hålla igång i några år. Vi träffas ca 1-2 ggr varje månad och ser 2 utvalda filmer, mestadels skräckfilmer av nyare årgång - men ibland även något japanskt drama eller kanske någon klassisk kultfilm som t ex Scarface eller Den Sista färden. Betoningen är dock på skräck, även om vi diskuterat att köra mer seriösa filmer regelbundet. Problemet är väl kanske att det finns betydligt mer kass b-skräck att tillgå.

För att få en bild över hur dessa kvällar brukar gå till (och förklara hur stort det egentligen är att vi lyckats hålla det igång så pass länge) så vill jag då presentera the main players:

J: Föredrar japanska monsterfilmer och italienska zombiefilmer. Brukar kommentera varje dålig film vi ser med orden: "Jag äger sämre." Brukar ofta gilla de filmer som de andra hatar. Är löjligt stolt över sin stora samling med gummimonsterfilmer.

A: Surgubben som kan vara lite svår att få igång då han ibland "Har för lite fritid för att slösa bort den på sån där jävla dynga". Föredrar japanska samuraidraman, gärna i längden 250 minuter varav 245 utspelas sittande på en bambumatta i stilla meditation. Använder sin sambo som ursäkt för att se på mainstreamfilm.

P: Killen som äger varenda jävla koreansk komedi som existerar. Är lite mer öppen för skräp än A, men har fortfarande inte förlåtit J för Frankenfish. Lagar mycket god mat.

Man ser ju direkt att det skulle kunna finnas en hel del friktion bland filmvalen, men vi brukar klara oss ganska bra. Däremot så händer det regelbundet att någon får skäll för ett synnerligt uselt filmval. Som t ex Frankenfish. Någon gång ska jag skriva ett försvarsinlägg för den filmen. Hur som helst, mycket av den interna kritiken är befogad då det händer rätt ofta att vi ser på rejäl dynga. Den sista kvällen som tillägnades Hills have eyes 2 (Remaken) och Calvaire - the ordeal var synnerligen usel.

Två korta recensioner:

HHE2: Alltså, remaken av originalet var riktigt bra för att vara remake, tack vare rejäla portioner snaskigt våld och en hel del riktigt bra skådisar. Tvåan har ungefär noll av det. Riktigt usla skådisar, urbota tråkig handling och total avsaknad av spänning. Sista halvtimmen räddar den från total katastrof då vi äntligen får lite splatter, men det var ta mig faen inte värt det. skippa.

Calvaire - Ordeal. Den hade potential. En arthousevariant av Den sista färden eller Straw dogs där en manlig sångare åker helt åt h-e fel på den franska landsbygden och hamnar i något hellhole som totalt saknar kvinnor och där befolkningen istället använder grisar för sina förlustelser. En gammal gubbe får totalt frispel och får för sig/vill tro att han är hans bortsprungna fru och därav faller allt ner i en mycket konstig spiral av förnedring och våld. Det kanske låter lite intressant och det är det - till en början. Sedan faller allt ihop då filmmakarna uppenbarligen velat vara löjligt mycket arthouse - eller så kanske de helt enkelt inte visste var de ville komma med eländet. Den sista halvtimmen urartar totalt och slutet känns totalt ihoprafsat. Se om du absolut måste se alla filmer som existerar.

Ovanstående är alltså 3 timmar av vårat liv som vi aldrig någonsin kommer att få tillbaka och då vill jag påpeka att mina recensioner är positiva i jämförelse med de andra grabbarnas... Ärligen så tror jag nog att just den kvällen var den sämsta på länge. Gode gud vilket skräp.
Nästa gång måste vi välja något som vi vet är bra - något som vi redan sett 5 ggr.

Senast sedda då.

På senaste tiden har jag skamligt nog legat efter rätt rejält med filmtittandet så det var därför jag drog igång den här bloggen, i hopp om att den kanske skulle sporra mig till stordåd. Just nu så ligger högen med osedda dvder på runt 100 och eftersom min största hobby är just filmsamlande så lär den ju växa rätt rejält om jag inte skärper mig! Dock så ligger samlandet rätt lågt nu inför en Usaresa i september så nu har jag chansen att komma ikapp.

Jag lyckades med konststycket att se tre filmer den här helgen - samtliga bra till och med!

1. Feast (2006)
Inspelningen av den här filmen visades tydligen i tv, i Matt Damon och Ben Afflecks dokusåpa Project Greenlight vilket jag kan minnas att jag läst någon liten notis om, men inte sett. Allas favoritskräckgubbe Wes Craven var visst även han inblandad. (Dock inte min favoritskräckgubbe bör tilläggas. Fastnade aldrig för vare sig Scream eller Elm street rullar.)
Filmen då? Jo, en härligt old school gorefilm med lite respekt för vanliga hollywoodklicher såsom t ex att barnet måste överleva (ingen enorm spoiler direkt - har för mig att det till och med står på omslaget). Att filmen är helt fri från CGIblod (vad jag kunde se) gör ju inte saken sämre. Handlingen i sig var inte speciellt originell, men såpass fräckt berättad att det inte gjorde något. En omaka grupp människor på en pub mitt ute i öknen finner sig belägrade av några synnerligen blodtörstiga varelser som betar sig igenom dem en efter en. Fräck monsterdesign, högar med gore och sjysst spänning gör den till en vinnare. Vill man klaga på något så skulle det vara kameraarbetet som är lite väl hysteriskt emellanåt - istället för att öka frenesin och spänningen så är det ibland rätt lätt att missa vad som händer. Men det är ett rätt litet klagomål och jag rekommenderar den varmt till alla som gillar en skön skräckis

2. Black scorpion (1957)
Jätteskorpioner i Mexico, skulle det smaka månne? Det här är en riktigt klassisk monsterfilm som är kompetent filmad och med specialeffekter av mästaren Willis O'brien, i form av en flock med jätteskorpioner storlek SLbuss. En kul grej är några andra monster som tydligen är kvarlevor från den legendariska spindelscenen som klipptes bort från King kong då den tydligen var för otäck, i form av en jättespindel och en orm med tentakler. Gillar du sköna gamla monsterfilmer så är det här verkligen något för dig då den har ett flertal riktigt sköna scener, t ex den klassiska scen där skorpionerna överfaller och massakrerar ett tåg. Tyvärr så tog uppenbarligen pengarna slut någonstans då effekterna bitvis är väldigt ojämna - speciellt mot slutet. Sen så är skådespeleriet väldigt ojämnt, främst i formen av de mexikanska skådisar som knappt kan engelska men som även har långa dialogscener. Prisa gud för engelska subtitles. Hur som helst, en klassisk monsterfilm för en och en halv timmes skön underhållning.

3. The Crawling eye aka The Trollenberg terror (1958)
Det här är verkligen min typ av film! Det här är en hyfsat intelligent scifirulle med manus av Jimmy Sangster (som skrivit en och annan klassisk Hammerfilm) som endast kommer till skam lite med de tämligen usla (men synnerligen underhållande) specialeffekterna mot slutet av filmen.
På berget Trollenberg i Schweiz händer det mystiska saker - bergsklättrare hittas utan huvuden och bergets topp täcks av ett stort radioaktivt moln som rör på sig. Givetvis så är det elaka, tentakelförsedda cyklopmonster som ligger bakom!
Även fastän specialeffekterna är ganska kassa så håller den här filmen rakt igenom då man istället för att fläska på med monster väljer att inte visa något förrän i slutet. Lite som Quatermass - fast ändå inte. Mycket bra hur som helst. Mums.