Förbannad

Jag är så ledsen över hur arbetsmarknaden ser ut idag. Fasta anställningar är sällsynta, det är tillfälliga jobb, projektanställningar och extraarbetare som företagen utnyttjar år efter år på usla kontrakt. Butiker och caféer vill vara fria att ha mer folk när det behövs och mindre när försäljningen går ner. Helst kunna ändra sig över dagen. Om det regnar vill ingen köpa glass. Allt är på företagens villkor, pengar framför allt, framför trygghet och människovärde. När man har ställt upp tillräckligt länge för företaget, ryckt in med kort varsel, funnits där i vått och torrt, då får man plötsligt höra att man jobbat för mycket och får sparken. För det finns något som heter LAS, lagen om anställningsskydd, eller som det har blivit: lagen om anställningsstopp. Då är det tack och adjö, eller inte tack men adjö. Människorna som jobbat länge, som är kunniga och älskar sitt jobb får gå och ny extrapersonal tas in. För att ge någon fast anställning har ju inte de stackars företagen råd med. Fy sjutton säger jag! Vad hände med att visa uppskattning för de som ställer upp, vad hände med guldklocka för lång och trogen tjänst, vad hände med människovärdet?

Jag är en av de lyckliga som har en tillsvidareanställning men jag har alldeles för många nära och kära som behandlas som skit och det gör mig ledsen och förbannad.

Inläggen som aldrig blir skrivna

Bloggen finns med i mitt huvud ganska mycket. Det poppar upp inlägg som jag vill skriva och bilder jag vill visa. Jag tänker mycket på den pågående flyktingkatastrofen. Förstås. Jag passerar Malmö central varje dag som jag är på väg till jobbet och där är den högst närvarande. Jag känner värmen från alla dessa medmänniskor som ger av sin tid, sina pengar, sina saker, sina hjärtan, som hjälper till och finns där för de som har det svårt. Samtidigt så finns det människor som bränner flyktingförläggningar, som lägger sin tid på att sätta eld på ställen där ensamma barn som förlorat allt och flytt sitt land äntligen skulle få en trygg plats att andas ut och vila på. Människor i denna rika del av världen som vill förstöra för fattiga, utsatta människor. Det är så vansinnigt tungt och så oerhört svårt att förstå. Men mest slås jag ändå av all den kärlek, värme och omtanke som väldigt många människor trots allt visar.

Tre dagar i veckan jobbar jag, åker till Malmö, möter den stora världens verklighet. De andra dagarna är jag mest i min lilla underbara värld. Med mitt lilla hjärta bland prasslande höstlöv och syrliga äpplen.

 

Vi håller på att avsluta kolonisäsongen. I år blev det inget mustande, men lite mos och äppelringar i alla fall.

Och färgsprakande oktoberbuketter.

En del loppisfynd har jag också tänkt visa, till exempel de här fina Elsa Beskow-böckerna, den lilla prylhyllan och den höstiga koftan från en Lunda-tur.

Och den här fina lilla dockskåpsfåtöljen.

Ser verkligen fram emot att fixa med dockhus så småningom. Den här kunde jag inte motstå, så den får stå i en hylla så länge.

Som sagt många inlägg väntar på att bli skrivna men att sitta vid datorn prioriteras långt efter gos, sagor, lövhögar och tupplurar. Och det känns ganska sunt om jag får säga det själv. Hoppas ni hänger kvar även om det dröjer lite mellan uppdateringarna. Önskar er alla en härlig höst!