Luftballonger

Gick länge och tänkte att jag ville ha en mobil med luftballonger till bebisen. Hittade ingen som var som jag ville ha den så då fick jag ju göra den själv. Tycker att den blev fin, mysig att ligga och titta på tänker jag.

Klurade en del på hur jag skulle göra de små korgarna. Var inne på en liten, liten träplatta med små piggar/pinnar/spikar, men oavsett hur väl man klistrar fast det hela så kändes det inte så bra att ha små piggar i nåt som ska hänga ovanför bebisens säng. 

Kände mig därför mycket nöjd när jag kom på att jag helt enkelt kunde klippa ut en "sol" i papp, vika upp strålarna och fläta korgen runt dem. Jag flätade med lite olika snören och något växtmaterial. Råkar vara lite torkade krokusblad som låg i en fläta och skräpade på kolonin. Helt normalt att ha krokusblad hemma eller?

Funderade också lite på hur jag skulle fästa snöret i ballongen. Ballongerna är målade flirtkulor som har ganska stora hål nedtill så bara knutar på tråden kändes inte så stabilt. Tänkte knyta fast en pärla för att säkra det hela, men blev igen lite nojig att den skulle trilla ner i sängen. Kom på att jag kunde ta en bit fleece och dra in i öppningen, inget hårt som kan trilla ner och det sitter som berget.

I åttonde månaden

Jag mår så himla bra nu! Jag har inte ont mer och jag sover bra, alltså gravidbra men jämfört med de sömnlösa nätterna är det himmelriket. Är så himla lycklig att smärtan är borta. Fortfarande är jag inte speciellt rörlig i axeln, men det blir allt bättre. Sen har jag ju foglossningen som vanligt och är fortfarande helt sjukskriven men hoppas på att kunna jobba lite i december. Fortsätter det så här så ska det nog gå. Kring jul planerar jag att sluta jobba, tror det blir lagom.

Tänk att det bara är ungefär två månader kvar tills vårt lilla barn beräknas komma, det går nästan inte att förstå. Att vi har kommit hit efter alla dessa år.

Två små månader och sen är vi tre och våra liv kommer att vara förändrade för alltid. Det känns omtumlande, fantastiskt, vansinnigt spännande, lite skrämmande och alldeles, alldeles underbart. Och lika omöjligt som det är att föreställa sig en till i familjen nu, lika självklart kommer det antagligen att kännas då.

Tänk att jag får sitta här med min stora mage, känna vårt lilla barn därinne, det trodde jag kanske aldrig att jag skulle få uppleva. Är så lycklig.

Foton: Jonas Lövendahl ♥

Komplikationer och uppiggande citroner

Den senaste veckan har varit väldigt jobbig. Det började i torsdags när jag fick influensavaccinet, på kvällen kom smärtan och den har varit i princip oförändrad sen dess. Jag vet att man kan bli lite öm efter ett vaccin, men jag är inte lite öm. Jag kan inte röra armen framåt eller åt sidan och har nästan inte sovit alls på fem nätter på grund av smärtan. Har varit hos tre olika läkare plus sjukgymnast och arbetsterapeut. Vissa är fantastiska och jätteengagerade, tror inklämningssyndrom, vissa säger "det är normalt att det gör ont, ta en alvedon". Jag har provat olika övningar, ultraljudsbehandling, tens, citodon, ja alvedon förstås, fått remisser hit och dit, igår låg jag på akuten... Inatt sov jag tack vare citodonen. Var så lycklig så jag nästan grät när jag vaknade kl tolv idag (hade som vanligt varit uppe ett tiotal gånger i natt, värmt vetekudden, tagit värktablett, kissat, osv, men däremellan har jag sovit, helt underbart). Jag har blivit förvånad den här graviditeten över hur bra jag (storsovaren) klarar sömnbrist och det gjorde jag, när jag ändå fick några timmar per natt. Den senaste veckan har jag, när jag äntligen lyckats somna vaknat några få minuter senare av outhärdlig smärta, sen varit vaken några timmar till, kanske lyckats somna igen och i så fall vakna efter ett par minuter. Känns närmast som tortyr och jag har verkligen varit helt förstörd. Idag känner jag mig lycklig över att ha fått sova och inte vara helt borta i dimman, men smärtan är ju kvar och orörligheten, hoppas verkligen det lägger sig snart för jag tänker inte hålla på att ta citodon länge när jag har bebisen i magen. Men sömnlösheten är nog trots allt värre.

Idag mår jag så mycket bättre och har roat mig med att plocka lite med barnkläder och fota ett gäng nya helt fantastiska kläder. Min mamma var i Värmland och hälsade på sin kusin Gunillla, som hade en massa fina 70-talsbarnkläder som hon trodde jag skulle vara intresserad av. Vårt lilla barn har redan alldeles för mycket kläder men jag kunde förstås inte motstå dessa:

Det var så himla mycket fina saker och väldigt mycket gult! Som tur var är de flesta plagg i lite större storlekar, är ju kul om det hinner användas innan det blir för smått.

Trodde jag skulle smälla av när jag såg de här små citronbyxorna, helt underbara! Och rönnbärsklänningen! Och citronklänningen! Så fint! Hade gärna haft rönnbärsklänningen och den gula koftan själv om de var lite större. Eller alltså ganska mycket större.

Hopprepshoppande barn, röda äpplen och blommor. Kläderna är använda av min nästkusin som är född -73. De som tror något tror att vi får en pojke så i så fall kanske klänningarna inte blir så välanvända, men gul och blommig lär han bli i alla fall. Och med citronbrallor.

Den gula tröjan menade Gunilla bestämt att min mamma hade stickat. Lite roligt att min svärmor har stickat en precis likadan (fast aningens mindre) till sina barn. Tussilagolinne, gunghästklänning och sjörrövartröja. Och ännu mer fint fanns det, tusen, tusen tack snälla Gunilla om du läser detta!

Att jämföra smärta

Så underbara ni är som kommer med så mycket namnförslag, fortsätt gärna med det! Kul att så många föreslår Kerstin, fint namn tycker jag. Dock tyckte jag det redan när jag var tre år och inspirerad av Bullerbyn fick välja namn till min syster så det är redan upptaget av den blivande mostern. Vi funderar vidare...

Jag klagar en del på att det är jobbigt att vara gravid. Folk omkring mig säger bara att jag förstås också får klaga, fast vi har kämpat så länge för det här. För mig är det självklart, jag kan prata om för- och nackdelar med min situation här och nu. Jag har nog en medeljobbig graviditet och tycker det är ganska jobbigt. Kan längta efter en smidigare kropp, att kunna andas ordentligt, röra mig lättare, hoppa, springa, träna, ligga på mage, att inte ha ont hela tiden, kunna gå upp för en trappa utan att vara nära att svimma, såna saker. Jag tänker att det kan verka otacksamt, att alla ni som kämpar för att bli gravida blir lite provocerade. Jag kan förstå det i så fall och därför vill jag bara säga att även om det är jobbigt att vara gravid så är det förstås ABSOLUT INGENTING mot att vara ofrivilligt barnlös. Inget jag har upplevt har varit jobbigare än det. Nu är det fysiskt jobbigt, men den fysiska smärtan är ju väldigt sällan lika illa som den psykiska, som man ständigt lever i som ofrivilligt barnlös (och även barnlösheten var ju ganska kantad av fysisk smärta om man nu ska jämföra). Minns att någon sa till oss, då när vi kämpade, att det faktiskt är jobbigt att vara gravid också. Det känns ungefär lika smidigt och empatiskt som att säga till någon som svälter att det faktiskt är jobbigt att äta för mycket också.

Jag är så vansinnigt lycklig att jag får uppleva det jag upplever nu, att jag får vara gravid, vänta ett barn, känna det sparka. Jag lever verkligen min dröm nu och är tacksam för varje minut. Det kanske är onödigt att påpeka, ni vet kanske det, men det kändes ändå viktigt att säga. Det och att jag tänker på er som kämpar. Jättemycket. Önskar er styrka, kraft, guld, gröna skogar och en bebis.

Namnförslag?

Det är ofta så väldigt mycket hemlighetsmakeri kring namn tycker jag, vilket jag aldrig riktigt har förstått. Vi är ju inte så hemliga av oss, däremot har vi absolut ingen aning om vad vårt lilla barn ska heta så jag tänkte helt enkelt be er om lite bra förslag. Ös på är ni gulliga!
Det här är en av få saker vi tycker helt olika om. Hade jag fått bestämma så skulle det nog bli Flora eller Sture, eller möjligen Folke. Jonas gillar Etta och Otis. Fina namn i och för sig tycker jag, men vi har redan en Etta och två Otis i bekantskapskretsen och dessutom känns det inte riktigt som mitt barn. Så det kommer inte att bli något av de här namnen, det är väl typ det vi vet.
Det är lite konstigt, jag har sen jag varit liten haft tankar om vad mitt/mina barn ska heta, haft favoriter, skrivit listor och tyckt att det är jätteroligt med namn. Nu känns det plötsligt inte så viktigt längre. Det är ju bara ett namn liksom... Jag tycker fortfarande det är väldigt roligt och man vill ju gärna hitta det där perfekta namnet, men det känns lite som att oavsett vad vi väljer så kommer det nog att BLI det perfekta namnet. Är glad över att det är namn vi är oeniga om, Jonas och jag, och inte till exempel hur vi vill uppfostra vårt barn eller hur vi vill dela på föräldraledigheten. Sånt som känns lite viktigare. Men trots allt så ska ju barnet ha ett namn. Det perfekta namnet. Så idéer mottages tacksamt!

Just nu ligger vi i paltkoma efter ett riktigt klassiskt fredagsmys, tacos och så kladdkaka på det. Proppmätta! Hoppas ni har en mysig fredagskväll och får en fin helg!

Novemberbukett

Ganska härligt tycker jag att kunna plocka en sån här bukett i november. Igår var vi på kolonin en stund och höststädade lite. Jonas gjorde det tunga förstås, men jag orkade i alla fall räfsa lite, plocka de sista tomaterna och de torkade bönorna. Och dricka varm choklad.

Mår inte så superbra annars. Förutom att jag är sjukskriven för foglossning så är jag vansinnigt trött, har hjärtklappning och svårt att andas emellanåt. Har förstås pratat med barnmorskan om det, men jag sa själv att jag antar att det är så det är och hon höll med, helt normalt. Tills i torsdags när det visade sig att jag har extremt dåliga blodvärden. "Är du inte jättejättetrött?" frågade barnmorskorna och såg lätt chockade ut. Eh...jo. Mitt ferritinvärde är nere på 4, vilket betyder att järndepåerna är typ obefintliga. Lite skönt ändå att det inte var normalt att må riktigt så här dåligt och att det finns hopp om att det ska bli bättre snart och inte bara värre (jag kanske kan andas ordentligt före februari, hurra!). Alltså att ha dåliga blod- och järnvärden är väl det normala under graviditet men kanske inte riktigt så här dåliga. Så nu äter jag höga doser av härliga Niferex och hoppas på att det ska räcka. Tröstar mig med att bebisen tar vad den behöver och verkar må bra. Och att jag kanske också mår lite bättre snart.