Vi har fina dagar, tar det väldigt lugnt, myser, äter gott, träffar vänner. Men emellanåt kommer skräcken upp till ytan, rädslan över att vi kanske aldrig får något barn. Nästa ivf-försök är inplanerat i slutet av januari, det sista vi får och jag känner mer och mer att det kommer att bli det sista vi gör. Kraften börjar verkligen ta slut. Jag känner att om vi inte ska få barn så måste jag snart få veta det, jag orkar inte länge till av ovisshet och denna ständiga pendlan mellan hopp och förtvivlan. Att tro och hoppas på det bästa och förbereda sig på det värsta. Att ständigt bli besviken men gå in med samma starka hopp och tro nästa gång. Och nästa. Och nästa. Det tar mer kraft än nån som inte upplevt det kan ana.
Jag är inte beredd att ge upp än. Men för varje försök vi gör blir pressen allt omänskligare. Jag är livrädd för hur vi ska kunna hantera ett eventuellt negativt besked i februari. Och skulle det bli positivt så kommer jag att vara fullständigt skräckslagen för ännu ett missfall. Jag vet inte om jag orkar leva med rädslan länge till. Kanske blir det lättare att byta rädslan mot sorg, acceptera att det inte går och gå vidare. Samtidigt har jag så svårt att föreställa mig det livet. Livet utan barn. Det ligger ingen värdering i det, ni som valt eller av olika anledningar lever utan barn kan förstås ha fantastiska, meningsfulla liv, men jag kan inte se det för egen del. Det är mycket jag inte kan se just nu.
Och mitt i detta nattsvarta inlägg, bilder på ett trivsamt hem. Konstigt? Kanske, men det är ju så det är, vardagen som finns där som en räddning. Att pyssla med småsaker, göra nejlikapelsiner, sätta en julröd blomma i den fina koppen, pyssla ihop en fin present av goda saker till mamma. Det som kan verka meningslöst men som är så oerhört meningsfullt. För när man struntar i det, låter hemmet förfalla, allt förfalla, när man inte har nåt fint att vila ögonen på när de har gråtit färdigt, då har man gett upp. Jag tillåter mig vara genomledsen, gråter mycket och länge, men försöker att inte fastna i det.
Men allt svårare blir det, att inte fastna. Svårt att drömma, men vara realistisk. Hoppas allt, men inte för mycket. Längta, men förstå att man inte kan få allt. Vara avslappnad och mottaglig, men fullständigt livrädd. Leva med en enda önskan starkare än allt annat och... vad sa ni? Inte tänka på det, just det.
