Jag har gjort mitt livs andra waldorfdocka. Dockor är kanske det allra roligaste jag sytt, men samtidigt ett ganska stort projekt. Även om den här gick betydligt fortare än den förra så tar det ändå ganska många timmar att tvätta och karda ullen, sy kroppen, stoppa, sy innerhuvud, binda av enligt konstens alla regler...
Så här såg den förra dockan ut, Mio kallade jag honom.Det jag är mest nöjd med är att jag kom på ett mycket snabbare sätt att sy håret. Först lade jag allt garnet (klippt i lagom långa bitar) mellan två smörpapper och sydde mittbenan på maskin med små, små stygn så att alla "hårstrån" satt fast, sen sydde jag fast peruken på dockan, först i mittbenan och sen lite hår i taget i tre olika lager ner mot nacken. På Mio sydde jag ögla, knut, ögla, knut över hela huvudet och höll på att bli tokig för det tog många timmar...
Vera fick uggletrosor, randig trikåtröja, västklänning, blommiga muddbyxor, raggsockor, sjal och yllekappa. Jag tycker själv att hon är väldigt fin och så känns hon så tung, varm och lagom mjuk att hålla i. Blir nästan svårt att skiljas från henne, men tanken är att hon ska få följa med på julmarknad så småningom.