Huvudsakligen

Det görs överhuvudtaget inte mycket annat än huvuden här just nu. Det är ju så spännande att göra dem, se vem det egentligen är som kommer fram ur ullen. Ögonen är det sista jag gör, och när de är på plats kommer personligheten fram. Sedan är det ju så lockande att se vem som kommer därnäst, också blir det ett huvud till, och så ett huvud till...

En lite trött och ganska fnittrig nalle har det blivit, en klok och snäll liten kisse och en grön kanin. Jag tror bestämt att det är en kanin med humor.. Också två små huvuden till ringar.

Men det blir ju inga riktiga små vänner av dessa tre förrän jag samlar ihop mig, och en massa ull, och ger dem kropp, ben och armar. Kanske ett par svansar också. Självklart ska de få stora varma hjärtan också som kan klappa för - ja, vem det nu blir!



Det var som katten!

Det började som ett försiktigt jamande, men ganska snabbt blev jag varse om att det var en vild och ganska galen katt som letat sig hem till oss. Bara färgen på pälsen räcker ju för att man ska börja tänka på olagliga substanser, och sen de busiga gröna ögonen på det! Men vi föll pladask här hemma, kanske för att lilla kissen själv har ett stort varmt hjärta... Inte helt enligt planerna så kommer den att få bo kvar här, visst finns det plats för en katt till!

Appropå de katter som redan bor här, de fick ju naturligtvis ställa upp som modeller. Och jag inser ju att ullkatten inte ser ut som riktigt alla katter, är det månne någon som kan ana vad för sorts kissar som stryker runt soffbenen här hemma? Ganska rastypisk blev den nog allt...

Huvud och alla fyra benen är ledade och går att röra på precis som man vill. Svansen fick dock vara stel och orörlig, men den är ett riktigt bra handtag när man vill leka med den tycker den yngsta personen i hushållet.

Lila katter är givetvis magiska, jag är säker på att den hoppar ner från sin plats på hyllan och smyger runt hos oss när vi inget ser. Och jag vet bestämt att jag såg hur det glimmade till i ögat på den när jag viskade en hemlighet i det stora ulliga örat. Vår egen lilla sagokatt!

Här kommer slutligen en bild på en duktig modell, lilla Baggis, som givitvis också är vår magiska sagokatt!

Det här är Bob.

Bob är en liten kanin som är mycket omtyckt av sin ägare, så mycket att hon ville ha en ullig brosch med hans porträtt. Och så här blev det:

Hon blev nöjd med resultatet och det var ju roligt. Men jag tycker nog ändå att det är snäppet roligare att se när det dyker upp helt okända små krabater ur ullkorgen.

Just nu är det ett förskräckligt jamande bland ulltussarna, en riktig trollkatt tror jag visst det är...

Ej öron...

Inte heller någon svans har han. Den nya lilla typen som dykt upp ur ullkorgen alltså. Men han har långa ben och ett stort hjärta. Han har viskat i mitt öra att han gärna vill bo hemma hos någon som han kan kramas med, och leka förstås! Så då får det bli så.

Egentligen skulle han ha kommit för över en månad sedan och gömt sig i ett paket under granen, men mycket hände på färden från den mystiska skogen... Tänk, de magiska djurens tågnät var visst också drabbat av förseningar!

Det var visst en groda med massa spex och bus i sig!

 Det är inte en grodprins, men väl en groda till en prins!

En nalle till sist

Oj en sådan bloggtorka det varit här, inte ett inlägg sedan november. Så kan det bli när all kreativ energi och ledig tid går åt till julpysslande. Det känns dessutom lite tråkigt att blogga om likadana kappor och ringar om och om igen, då är det bättre att låta det vara. Så inga nyårslöften om ett mer frekvent bloggande här inte!

En god vän till den lila kaninen har dock dykt upp en kort stund, för att sedan försvinna vidare på nya äventyr. Det var en snäll och lite blyg nalle som tittade förbi, mjuk och len med ett stor varmt hjärta. Nallen fick bli en doppresent till släktens yngsta i julhelgen.

Nallen är filtad i en varm lejongul merinoull, men attans så svår den färgen var att fånga i decemberljus. Han är närmare 40 cm lång tror jag, så en hel del pickande med nålarna blev det.

Och in hoppar en hare...

Det var ju roligt det här med filtade kaniner, så det blev en till!

Den här damen är vit och lite rödbrun, - och är hon inte misstänkt lik en räv? Inte riktigt en varg i fårakläder, men väl en räv i bunny dress. Så vad kan passa bättre som namn än Mrs. Foxy?

Fler små kaniner med en räv bakom örat lär det bli, jag filtar på för allt vad fingertopparna håller...

Tiden flyger

Jistanes vad tiden sprungit iväg på sistone! Så länge sedan jag skrev något. Men så är det ju för jämnan, tiden räcker inte till allt, och nu har jag haft prio på att jobba, (inte med sån't här pysslande och sying, utan det andra - fröken i trean), sy och skapa så mycket jag bara hinner, också ha tid för min fina lilla familj förstås. Så det har inte funnits någon ork över till att blogga - förrän nu! Jag har ju en del alster på lager nu, så jag får väl försöka lägga in något då och då.

Jag börjar ikväll med att presentera Mr. White. Han är en liten ullig vän som man kan ha med sig på sitt finger och viska hemligheter i hans stora öron, som ingen annan får höra. Mr. White ska ut på en  lång resa, han ska nämligen bli någons kompis i Idaho. Tänk vad han kommer få se!

Min bloggbutik har försvunnit, och iställets länkas man nu till min etsyshop om man klickar på butiken. Det blir nog enklare så...

Hej, Lila Kanin!

Vi har en ny familjemedlem, en lila kanin som försiktigt smygit sig in hos oss de senaste dagarna.

Den lilla kaninen kommer från en hemlig och magisk skog, men gick vilse en dag och behövde ett nytt ställe att bo på. Kanske är också kaninen magisk, eller så är den bara varm, ullig och ganska gullig.

Vad den ska heta får Lilla Fröken bestämma, så det tar nog ett tag. Tills vidare kallas den Lila Kanin.
Den har viskat i mitt öra att fler djur från den Hemliga skogen kan vara vilse, vi får se vilka som dyker upp här!