Kaffe och lappar

Jag har en lång och ganska djup förälskelse i lapptäcken. Jag blir lycklig av lapptäcken. Allra lyckligast blir jag av Kaffe Fassetts lapptäcken. Det var som där det började. Jag har ju gillat grejen jämt, det är ju ett textilt handarbete, men för flera år sedan skaffade mamma Kaffes första lapptäcksbok när den kom på svenska. Det var så mycket färgglädje att jag föll pladask och började samla tyger. Sedan dess har det blivit några böcker, och mängder av tyger. (Tänker verkligen inte räkna efter hur mycket jag spenderat på detta intresse:) Det har dock inte blivit så många lapptäcken, närmare bestämt inte ett enda. Tre påbörjade men inte ett enda avslutat. När första barnet kom så avstannade det totalt. Nej nej, inte tyginköpen förstås.

Mitt lapptäcke av lapptäckstyger

För ett par månader sedan plockade jag fram barntäcket, men ännu har inget hänt där. I helgen var jag hemma hos mamma och pappa och begav mig ner i källaren till mitt och mammas pysselrum. (Jo, det är mitt också tills jag har ett eget. Eller för alltid för att det är det mysigaste pysselrummet ever.) Där hittade jag mitt stora midvinter-rymd-täcke, och drabbades av inspiration, läste alla mina lapptäcksböcker, och sydde ihop några lappar. Att barnen tyckte det var mysigt att leka under vävstolen medan jag sydde ger ju hopp om framtiden.

Jag vet att det mest klimatsmarta är att återbruka tyger, jag vet att lapptäcken kanske inte är så himla smakfulla, jag vet att lapptäckstyger som säljs i färdiga små bitar till överpris inte är så himla kreddigt. Framför allt är det väl rätt vrickat att köpa fina dyra tyger, klippa sönder dem och sy ihop dem igen. Om man nu kommer så långt ens. MEN jag bara ÄLSKAR det. Jag blir lycklig av vackra färgstarka lapptäcken. Jag älskar alla tyger som finns, det är ju som värsta målarlådan. Jag blir glad i hela kroppen när jag spanar in Rowans vackra tyger. Eller Michael Millers för den delen. Jag längtar tills när jag har flera stycken lapptäcken, slängda över stolar, som tjocka dukar, picknickfiltar, mysfiltar. Jag längtar tills de blir slitna, tvättade så att färgerna börjar glida ihop, lappade där stoppningen tittar ut. Mitt blå stjärntäcke tänker jag slänga framför julgranen och sedan ska hela familjen ligga där och mysa. Nä, knappast den här julen - men kanske nästa.

Småpyssel vs storpyssel

Jag är ingen småpysslare. Jag är urdålig på att komma på små finurligt pyssliga eller slöjdiga saker att göra, som t ex Jojo är så bra på. Nästan allt jag kommer på att jag vill göra tar minst femtio timmar att göra, och föregås inte sällan av en affärsplan, ibland är jag nog mer entreprenör än pysslare - det är nog nåt genetiskt, är uppvuxen i mycket entreprenörisk miljö. (Inget riktigt ord va?) (Också arv-miljöfrågan dessutom:)

Det skulle bara vara så skönt att komma på nåt, sätta igång - också vara klar innan kvällen är slut. Lär inte hända. Jag gör ju en del smycken, och det går ju rätt fort, annars är det mest bautaprojekt. Som sällan eller aldrig blir klara.

För att komma i mål med ett av dem så ger jag mig en spark i baken genom att lägga upp det här, då må jag ju få till ett färdigt resultat att visa upp så småningom. Jag är nämligen lite förtjust att sy lapptäcken, helst stora. Jag håller på med tre, har aldrig i mitt liv färdigställt något, men nu ska barnas bli klart. Började på detta innan dotter nr ett föddes, så det är ju hög tid att det blir klart.

 

Det är ju inte mycket kvar, bitarna sitter ihop, täcke, baksida och vadd är ihoptråcklat - bara kviltningen kvar.  Jag har gett det ett försök och jag HATAR att handkvilta, herregud vilket tidskrävande arbete, och den tiden lägger jag mycket hellre på att sticka. Så nu är det dags för lite maskinkviltning, jag har inga som helst krav på hundra procent handgjort, hellre färdigt. Har dock aldrig gjort det på maskin, så jag gruvar mig lite. Men men. I höst ska detta bli klart.

Älskar tygerna i täcket, beställt på nätet från Amerikat, djurtygerna och jordgubbstyget är designat av den gamle project runway-vinnaren Jay Mccarroll, bara det!

 

Småstad i storstan

Jag fick en beställning på en Prommiskappa, kunden tyckte mycket om citykapporna men det tyget är slut och går inte att få tag på längre. Så då fick jag fundera på andra liknande tyger och valet föll till slut på Östersund från Frösö handtryck. Alla karttyger är jättevackra tycker jag, men av naturliga skäl ligger just detta mig lite varmare om hjärtat. Den lilla Östersundskappan är nu klar, och har fått flytta ända till New York. Kanske kan en karta över en liten stad med små gator och gränder vara till någon nytta i den stora metropolen, själsligt i allafall.

Det är så roligt och spännande att se hur kappan ser ut i olika tyger, jag tror bestämt att det får bli några fler varianter framöver!

Vem tittar fram här?

Nu har det flyttat in lite mer tyger hos Sn.art. Vi håller som bäst på att lära känna varandra, och allt tyder på riktigt givande vänskap! Hoppas att de inte blir alltför ledsna när de klipps sönder, men i så fall går det nog över när de får bli till det viktigaste som finns - små, små kläder!

Kappan finns nu till salu på signerat, det kommer inom kort att dyka upp en i storlek 92 också. Storlek 86 är redan såld, men det dyker sn.art upp några andra Prommisar i ett annat tjusigt tyg!

Tyg tyg tyg!

Hämtade ett paket med tyger på posten igår! Fina mönstrade tyger som gör mig alldeles glad, och ännu roligare blir det att sätta igång att sy av dem. Både kappor och klänningar ska det bli – till småttingar den här gången. Två modeller är klara hittills, kappan från tidigare inlägg och en klänning. Sn.art kommer det att dyka upp lite färdiga alster på bloggen!

Lycka är ... att ha en hög med tyg!