Kärlek, covers & jordnötter

Ibland går jag baklänges och snubblar mig igenom vardagen. Strax efter lunch i går besöker jag Sundbybergs Teaterfestival. I takt med Teater De Vills skojiga och superrara föreställning En lektion i kärlek om sex och numerära föreställningar däromkring blir jag yngre och får allt mer spring i benen.

Efter en middag på kvarterskrogen breder nattens alla frestelser ut sig. Jag befinner mig i världens centrum och är på väg att lyssna på pubertetens glada toner av desperation och några portioner ångest.

Strax efter nio börjar bandet Wall of Clash spela just covers av Clash. Sånger på sång och sedan bas, trummor och fyra gitarrer trycker ner pedaler, vevar armar, gungar.

Vissa låtar känner jag igen, andra inte. Tiden går, kommer tillbaka och presenterar sig på nytt.

När Janie Jones liras är jag nörd av börd.

Sedan är det plötsligt över. Jag minns när vårt band på premiärspelningen en nyårsafton i ett rivningshus för länge länge sedan körde Janie Jones och både trummisen och basist kom av sig men hur jag och gitarristen drog in dem i matchen igen tack vare pumpande sång och handklapp. Det var tider det, skulle jag kunna säga. Men det var då. I går är en annan femma, och gårdagens refränger blir hyperaktuella visdomsord kryddade med svett och öl. Jag är lite hes i dag. Bankrobber frälser mig alltid på ett patriarkalt nostalgiskt sätt som Skids The saints are coming också gör.

Natten skruvas sedan åt ytterligare. Varma slöjor sveper omkring och drar ner oss i underjordiska valv där nyckelharpa och fiol ackompanjeras av andra akustiska instrument. Alla smutsiga detaljer och alla andra i lokalen håller takten och skrålar, förutom serveringspersonalen men de är å andra sidan sett klädda som väpnare. Samtidigt som jag inser att medeltiden är ett faktum blir jag aningen konfunderad över vad som komma skall. Kanske ska jag färdas till Ithaka och möta en cyklop eller en siren? Vid tre eller något sådant har tunnelbanan tagit en omväg och jag har fått en promenad. År noll. Hemma.

För en stund sedan pratade jag med alla om det gångna halvdygnet. För många jordnötter kan få en att känna sig kymig dagen efter. Så var det även då, vilken tid det nu var, om jag minns rätt.

Klassiskt

Läste Jessica Kempes genomgång i DN av Sverigedemokraternas virriga tolkningar av konsten och kulturen i samhället och slogs över hur svårt det måste vara att tillhöra en grupp som vill inskränka, strypa och förbjuda. Att medvetet bära skygglappar för att inte smittas av den andre, det främmande, det svårförståeliga är ett hittepå som hör okunnigheten till. Och vilka krafter ignoransen än manifesterar leder den till pina och förintelse av sig själv men också av andra. Därmed sagt att motståndet mot enfalden är viktigt. Kanske Kempes två texter är klassiska, vad vet jag. På pricken är de och en funktion fyller de.

Igår kväll hade jag turen att smittas av sånger från nedre botten. Inte här på nätet utan i verkligheten här och nu sjungandes, studsandes, svettandes och en av de sju som utgör Wall of Clash.
Vi lirar inte cover, sa han, (det var nog innan Garageland). Vi spelar klassiska låtar, fyllde han i.
Bankrobber var extranummer och den ger mig alltid rysningar. Låt vara att den inte var repad men ändå. Munspelet fanns med, liksom Mikey Dread-tugget. Mycket satt, riktigt bra också. Det syns kanske?


Och så får jag väl säga Zlatan för satan. Mannen är klassisk, hur man än vänder och vrider på det. Vad han heter, vilket ursprung han har, vilken miljö han växt upp i och var han nu bor spelar roll när han trollar med bollar. Hur det går ikväll är inget annat än historia. Möjligen en klassisk sådan.