Det här är en fristående
fortsättning på boken ”Vecka 36”. Den boken har jag inte läst,
men jag får en god uppfattning om vad som hände i den när jag
läser den här. Det här är en riktigt, riktigt bra berättelse!
Men som alltid så beror ju omdömet på om man lyckas koncentrera
sig på läsningen och just nu hoppar jag runt på kryckor, så jag
kan inte göra så mycket annat.
Det har gått 16 år sedan
spädbarnet Adam, den kidnappade gravida Agnes barn, försvann (boken
”Vecka 36”). Agnes har svårt att släppa Adam, men nu har hon
bestämt sig. Hon ska gå en sorghanteringskurs, hon ska bli mer
närvarande för sin familj, maken Tobbe och dottern Nicole. Är det
för sent?
Nicole har aldrig riktigt fått veta vad som hände när
Adam försvann och hon börjar leta på nätet och mer eller mindre
av en slump hittar hon sina föräldrar, men med ett annat efternamn.
De har bytt namn! Nu hittar hon artiklarna om brottet och tänker: Stackars
mamma!
Alla hemligheter får
Nicole att bestämma sig att ta kontakt med den kriminalreporter som
skrev om fallet och resa till Brantevik, allt för att själv få
reda på så mycket som möjligt och kanske hjälpa sin mamma. Den
numera pensionerade reportern får inte veta vem hon är, hon påstår
att hon utbildas till journalist och intresserar sig för det här
gamla fallet.
Det går inte riktigt som
Nicole tänkt sig. Reportern känner sig viktig som mentor, men
samtidigt ser han en chans att frilansa och än en gång få artiklar
i tidningen. Och Nicole får lappar under dörren i Brantevik, lappar
som kan tolkas som hot.
Berättelsen går på hög
fart hela tiden och personerna är intressanta och levande. Jag vill
läsa mer om huvudpersonerna, - ja, även om Love och Gunilla. Vad
händer sedan i deras liv? Men låt det inte gå 16 år, Sofie
Sarenbrant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar