En sann historia?

Debatten fortsätter om det på en roman står "en sann historia" är liktydigt med att det ska vara en helt autentisk berättelse. Vilket är svårt att kontrollera då den romanen beskriver lever med skyddad identitet och det finns källskydd att förhålla sig till samt att det bara är författaren som utomstående som haft möjlighet att ta del av vissa fakta.

Jag undrar om det skulle vara samma debatt ifall boken kommit idag. Boken, ja jag skriver om Liza Marklunds och Mia Erikssons bok Gömda. Det har ju kommit flera böcker som är sanningsromaner. Där de som nämns protesterat mot tolkning av händelser. Varför har ingen gjort sig hörd tidigare?

Liza har ju hedervärt ägnat en del av sitt liv för kvinnor som lever under dysfunktionella förhållanden. Det tycker jag hon ska ha heder för. Kanske borde det stått orden Roman på bokens omslag med.

DN Marklund backar om "sann historia"
Aftonbladet Bluffen som gick hem
Expressen Liza Marklund: Kändes bra att få reda ut en del missförstånd
SvD Marklund bemöter kritiken
Liza skriver på Newsmill Fakta och lögner om ”Gömda” och ”Asyl”

Tyvärr finns det många berättelser som den i Gömda, helt sanna dock är det nog få som fått asyl utomlands. Men säkert några som borde få...

Får man skriva vad som helst?

I semestersverige och inför uppladdningen inför höstens bokmässa håller dagstidningarna ångan uppe med en "het" kulturdebatt. Mitt i sorgen av stora kulturpersonligheter som Lars Forssell och Ingemar Bergman.

Maja Lundgrens nya roman, "Myggor och tigrar" väcker liv i debatten om vad får man egentligen skriva om levande personer. (Eller är det tidningarna som väcker liv i den? - igen). Jag tycker i och för sig att det är en viktig debatt. Kanske särskilt nu när många av oss vanliga dödliga är skribenter bl a via internet och bloggar. Fast i romanform är nästan allt tillåtet. För vad är fiction och vad är "verklighet". Då och då dyker ju verkliga personer upp i romaner. Ibland med riktiga namn ibland med namn man ändå kan ana vem som menas. Till god ton hör att fråga personen innan. Men det låter sig inte alltid göras. Av olika skäl t ex för ibland kanske en verklig person får stå som ett fenomen för något större. Carina Rydberg väckte ju en storm som varade i flera år med sin bok Den högsta kasten och Björn Ranelid skriver ju brev till Bush i sin senaste roman.

Åter till debatten:
Dagens Nyheter skriver om Romanangrepp granskat av jurister och Svenska Dagbladet skriver om Roman angriper 'kulturmaffian'.

Sen med tanke på Maja Lundgrens kommande bok och en minst lika viktig debatt, så undrar jag:

Var är den stora kvinnliga demonregissören och den stora kvinnliga lyrikern?

Lite lustigt blir det ju med att senast jag läste en debatt på samma tema så var det om boken Regissören som upprörde Bergman i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skrev självklart med om det.

I väntan på att Majas bok kommer ut och debatten tar fart (?). Så kan man trösta sig med att drömma sig bort till annan tid och annat rum med hennes bok Pompeij. Åk gärna dit också i verkligheten. Även om jag tycker att det verkligen känns att man är där när man läser den. Undrar om de personerna hon nämner hade samtyckt till det hon skrev. Och kan man skriva vad som helst även om personerna är döda och begravda sen årtusenden. Men verkliga?

Bra att veta/läsa:
Tryckfrihetsförordningen och Brottsbalken (se kap 5 om ärekränkning) enligt Svensk författningssamling och till slut har vi yttrandfrihetsgrundlagen.