Söndagsstatus

Liten E sjuk. 38,5 och halsont. Inne på dagens fjärde (?) film. Bra terminsstart - vabduellen inledd.
Jag gått promenad i solsken - härligt!

Maken, Stora E och Frasse (!) har just åkt på utflykt. De ska till svärföräldrarna där svärmor är hemma på några timmars besök. Frasse ska visas upp och har borstats halva förmiddagen.

Annars sitter jag vid datorn och häckar. Skärpning!

Sjuk

Under det gångna året har det känts som att jag har varit sjuk ungefär en gång i månaden. Jag har inte fått full lön en enda månad, det har varit barnen eller jag som har varit sjuka. Jag inledde sommaren med att vara sjuk, min sista jobbvecka var vidrigt jobbig och jag släpade mig dit. Missade sommarfesten med jobbet på grund av feber och halsont.

Förra sommaren avslutade jag sommarlovet med att ligga i någon slags influensa, blev blåst på sista lediga dagarna som jag och barnen skulle göra mysiga saker på.

Och nu verkar det vara dags igen. Jag har varit frisk i hela fem veckor. Igår blev jag jättesnuvig och idag har jag feber. Nästa vecka är min sista semestervecka.

En del av mig undrar om det den här gången är Frasses "fel". Jag är allergisk mot pälsdjur och gräs. (Därmed förmodligen hö). Men grannarna har haft en kanin i ett år, precis på gränsen till vårt hus och jag rör inte Frasse mer än jag rör deras kanin. Det har också gått bra med att barnen har gosat med grannkaninen. Jag var dock med och inredde buren med halm och hö, kanske var det det som utlöste det? Om det nu är det så får jag panik. Hur kunde jag vara så dum att skaffa kanin? Dumma jag trodde ju att det var okej så länge han bor ute.

En annan del av mig tänker att jag håller på och utvecklar någon slags immunförsvarsförsvagande sjukdom.

Min doktor säger att jag bara har kommit in i en ond cirkel. Jag tror att jag kommer att dö.

Jag har köpt "Råsmart familj" där hon skriver att det minsann är upp till dig själv om du mår bra eller inte. Sjukdagar väljer du själv. Tjena hejsan. Har käkat råsmart i massor av veckor och blev ändå sjuk. Mitt i sommaren, utan stress, och motion ungefär 3-4 ggr per vecka.

Jag är hur som helst jävligt trött på det här. Jävligt, förbannat skittrött.

Vad är väl en bal på slottet?

Ikväll är mina kära kollegor ute och roar sig. Vi har sommarfest. Jag sitter hemma. Jag kom hem med feber igår och hade superont i halsen. Idag har det känts bättre men vuxen och tråkig som jag är så fattar jag ju att det inte blir bättre av att partaja hela natten. De har åkt båt. De skulle komma i land 22:30 och det kändes för länge för att orka. Och nu är klockan 23 och inte f-n har jag gått och lagt mig.

Ja. Jag tycker synd om mig själv just nu. Och Facebook är bara att glömma för de bara postar bilder på hur treeeevligt de har det. Sa jag att det är synd om mig?

Ikväll

Försöker jag sitta i soffan och ta det lugnt. Är fortfarande ugh-förkyld och maken är fortfarande ugh-bortrest och barnen är fortfarande ugh-vakna. Nä. Correction. En av dem bara. Hon som aldrig lärde sig att sova. Tror hennes sovmönster sabbades for life på barnsjukhuset vi låg på de första 8 dagarna i hennes liv. Då skulle hon väckas för matning minst var tredje timme. Sedan var det banne mig kört.

Utöver rop från den älskade ungen ruttnar jag på all dålig tv. Vill istället vara lite produktiv men orkar bara inte. Borde gå och sova men då blir det ännu jobbigare att svara på ropen. Bäst att vänta ett par timmar tills hon har somnat.

Jag gjorde det!

Jag satt still. I en timme och 37 minuter. Herregud vad det var svårt. Trots att jag är sjuk.

Jag såg The Joneses. Om man bortser från Demi Moores urusla skådespeleri (hello, man kan i alla fall försöka) och att David Duchovny såg helt sjukligt smal ut och inte alls var lika het som i Californication kan man i alla fall säga att filmen var intressant. Eller såhär: Filmens tema är intressant.
Ny grannfamilj. Snygga. Framgångsrika. Det måste de ju vara, de har nyaste bilarna, hetaste sakerna, snyggaste kläderna. De är dessutom sjukt trevliga. Klart man vill vara som dem.

Alla har varit med om det. Det finns alltid någon man ser upp till, någon man är lite hemligt avundsjuk på och någon man vill vara kompis med. Alltid. Det går inte över när man slutar högstadiet.

Lägg på lite dolda familjekonflikter och lyxfällan et voilà: Du har The Joneses.

Om du inte orkar göra ngt annat, och inte har jättemånga filmer att välja på så är den ett helt okej tidsfördriv. 
Nu gör jag något annat.

Dagens outfit

Kommer inte förevigas. Det är morgonrock (rosa) och ulliga tofflor (rosa). Samt snytpapper.
Bäddar ner mig och återkommer lite senare. Kanske idag. Kanske en annan dag.

39,5

But who's counting?

7 januari

Idag hade jag deadline. Boken skulle vara klar, för inskickning. Jag hade räknat ut det så bra och bokat in skrivtid under lovet.

Det är den 7 januari och boken är inte klar för inskickning. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Saker händer, man kan inte styra över allt. Man kan tyvärr inte heller kontrollera allt.

Men. När är den klar då? På ett sätt är den faktiskt klar. Alla delar finns där, nu sitter jag och petar i meningar, lägger till lite, tar bort lite. Fixar, filar och donar.

Så tänker jag på anledningen till att boken inte är klar. Anledningen är att vår familj drabbades av en kris den 22 december och den pågår fortfarande. Och det här får mig att tänka.

Vad fan? Är det så viktigt med några meningar hit eller dit? Tänk om något händer mig och jag aldrig hinner skicka in? Då kommer jag aldrig att få bli refuserad, inte heller antagen. Jag kommer att vara en av alla som har oavslutade manus i den berömda byrålådan.

Å andra sidan... Ett råd man får av många etablerade är : skicka aldrig in något du inte är över 100% nöjd med...

Suck. Jag filar väl klart då. Det här varvet får dock bli det sista. Jag är på sidan 49, det finns i nuläget 208 sidor. När jag har kommit dit, då är det dags att skicka ut bebisen på egna äventyr. Nu kan vi inte vänta längre!

Det är de små sakerna

Lingonsylten är slut.
Jag har hört att det är lätt att göra sylt men det är ditt jobb.

Ungarna behöver klippas.
Jag har hört att det finns frisörer som till och med har specialstolar för barn men det är ditt jobb.

Telefonen är lite tyst.
Jag har hört att det finns svärdöttrar som klagar lite på när deras svärmödrar ringer men det har jag aaaaldrig gjort. Okejrå. Det har jag visst. Speciellt när vi har åkt bil långt och du har ringt och undrat var vi är hela tiden. Det är ditt jobb. Under tiden du inte sköter ditt jobb kan vi inte åka långt för ingen säger "kör försiktigt" och ingen ringer och stör.

Ny dag

Idag är det lite bättre.

Det går upp och det går ner. Nu har det gått två veckor. Det är lång tid i vakuum och väntan. Två veckor är ingenting, egentligen. Det finns många som har väntat längre. Det finns alltid någon som har det värre. Men det är ändå länge och känns som en hel jävla evighet. En sjukt lång och jobbig evighet.

Idag har jag med hjälp av goda vänner tränat ett lunchpass. Det känns skönt!
Idag ska jag träffa Simona. Det känns mycket bra!

Vardagen närmar sig

Och det verkar vara en ny slags vardag. En vardag då man försöker göra vanliga saker men hela tiden har tankarna någon annanstans. Det är en vardag då man gör planer och låter saker rulla på, men hela tiden har det stora hotet i bakhuvudet. Det stora hoppet trängs där med, men ju fler dagar som går, ju större blir det stora hotet - i alla fall i mitt bakhuvud. Jag har dåligt tålamod och jag tycker att det räcker nu.

Maken åkte och jobbade och jag och barnen gör oss redo för att leka med kompisar idag. Imorgon ska vi också leka med kompisar. Onsdag med. På torsdag ska hela familjen leka med kompisar. Alla planer gäller under förutsättning att inget drastiskt händer. Nu säger vi det inte längre, vi vet att det är det som gäller.

Som sagt, livet är skört

Katerina Janouch har inte heller haft en lätt vecka.

Ingen går tydligen säker. Spelar ingen jäkla roll hur frisk man är i övrigt. Det är så läskigt tycker jag, vad ska man göra? Man kan inte göra ett jävla skit, det som händer det händer. Är det så illa?!

Så glad att det gick bra för dig Katerina. Så glad!!!

Månadsgivare

Jag blev just Månadsgivare hos Hjärnfonden. Kändes rätt på nåt sätt.

Varje år till jul lottar vi ut vem vi ska köpa julklapp till. Vi köper till barnen men vi vuxna får nöja oss med en klapp. Okej, jag och maken fuskar, vi köper till varandra. Makens mormor fuskar också, hon delar ut fina röda kuvert med fint innehåll. Förra året fuskade vi och köpte "Till mitt barnbarn" till alla far- och mor-föräldrar. Fast egentligen var ju böckerna till våra barn... Den som jag fick på lotten i år har ännu inte kunnat öppna sitt paket.

Utöver lotten (och allt fuskande) ger vi ett bidrag till ett välgörande ändamål. Denna summa är högre än den summa vi köper till varandra för. Det känns väldigt bra. Tidigare år har jag och maken bland annat skänkt pengar till Ronald Mc Donaldhus , BRIS, Action Aid och SOS Barnbyar. Både Action Aid och SOS Barnbyar ger vi till varje månad. I år hade vi inte bestämt vad vi skulle lägga pengarna på. Vi skulle ha familjemöte om det innan julafton. Men så hände det ju lite annat och det blev rätt självklart vilken organisation som skulle få vårt stöd i år.

Nu är vi månadsgivare hos Hjärnfonden. Om man bara vill skänka en liten slant kan man messa iväg en liten gåva. Det har jag gjort. När jag ändå var inne på sidan shoppade jag lite också. Lite böcker om hjärnan och sådant. Det är som att jag tror att hon vaknar ju mer pengar jag skänker...

SMS:a HJÄRNA till 72930 så går 50 kronor till hjärnforskningen.
Observera att eventuell SMS-taxa kan tillkomma, beroende på din operatör.

Nya tag

Igår grät jag. Igår var jag arg.
Idag är jag lite mindre arg, men fortfarande ledsen och besviken. Över hur allt är. Hur det kanske blir. Ni fattar.

Idag är maken och barnen hemma hos farmor och farfar och snickrar. Varken farmor eller farfar är där just nu men barnen och maken är där och livar upp det lite. Så länge. Farfar kommer snart, farmor tar nog lite längre tid på sig. Lilla E ska få ett sängbord, ett prinsessigt. Farfar har en snickarboa som heter duga.

Själv är jag lämnad ensam. Efter önskemål. Jag behöver vara ensam. Under tiden har jag (trots mitt vinterhat) tagit mig ut på en promenad. Gick min vanliga runda som jag gillar bättre när det är sommar. (Fast just nu är ju orencounterrisken tokminimerad, det gillar jag). Jag andades i halsduken när det blev för kallt. Jag gick fort och blev svettig. Tog i lite extra i uppförsbackarna.
När jag kom hem testade jag att köra lite Zumba. Jag har beställt en zumbaskiva till vår nya Kinect. Jag blev mer svettig.

Sedan läste jag alla fina kommentarer här i bloggen och tittade lite extra på det Ann skrev. Att jag ska ösa ut och behålla känslorna till romanen. Och det Mamma P skrev. Att det är skönt att skriva av sig.

Så nu så. Jag har tränat. Jag har lugn och ro hemma. Jag har ätit lunch. Jag har tagit fram pappershögen.

M. Jag skriver för din skull - du är så jävla tjatig om när boken blir klar så jag kör väl nu så du har något att läsa när du vaknar.

Bryter ihop

Vet inte hur många gånger jag har blivit arg på barnen idag. Jag irriterar mig, stör mig och blir arg. De är bara som vanligt, tjattrar, springer och pratar hål i huvudet. Precis som de ska. Men det fungerar inte när det är kaos inombords. Det fungerar inte när jag bara försöker hålla allt rullande. Försöker hålla andan och humöret uppe.

För det är ungefär det jag orkar. Jag är inte ens anhörig på riktigt så jag har inte samma rätt att må dåligt. Det är inte min mamma, det är inte min fru, det är inte min farmor eller mormor, det är inte min syster, det är inte min kusin. Det är bara min svärmor. Hon som har sagt att min man är gråhårig för att han bor med en drake. Jag är draken och mina behov är liksom ihopkrympta till ett noll.

Nu har det gått en vecka. Helger blandas med bröllopsdag och alla omkring ler och undrar om man har haft en bra jul. Nej. Fan heller. Hela jävla jullovet är åt helvete. Allt som skulle ha gjorts går åt helvete. Då säger alla att vi ska fokusera på oss, ta hand om varanda. Ja, det ska vi. Ja, det gör vi. Men jag mår så jävla dåligt när saker inte blir som jag har tänkt. Jag mår dåligt över att dagarna bara rinner iväg och inget blir bättre. Allt blir bara jobbigare, för varje dag som går.

Filmer jag vill se nu...

Överenskommelser. Fatta vilken underbar film den skulle vara! Snyggingen Seth i heta scener, vackra klänningar och historiska miljöer. Vilka vill du se i huvudrollerna Simona?

Vänner - the movie. Sex and the City har lyckats med två, var är er film? Åh vad det skulle vara skönt med två timmars skratt. Så härligt!

Sedan kan jag tänka mig alla romantiska stories med lyckliga slut. Och filmen om svärmor som vaknar upp, ruskar på sig och undrar vart julen tog vägen.

Nil novi sub sole

Hon ligger kvar. Sover djupt. Nu tror jag att alla som är berörda har fått veta så nu känner jag att det är okej att säga här också. Det är svärmor som har fått en hjärnblödning och ligger på intensiven, opererad och nedsövd.

Vi vet inte när hon vaknar. Jag säger fortfarande när. Vi fick statistik från en läkare och alla vaknar ju inte tyvärr. Men svärmor är en seg och envis bestämmarskit så hon kommer att vakna. När hon vaknar så vet vi inte hur hon kommer att må. Flera vänner har berättat om anhöriga och bekanta som har gått igenom samma sak, och kommit ur det hur bra som helst. Vi håller oss fast vid deras berättelser. En fick sluta köra bil. Svärmor har inget körkort så hon kommer inte att sakna att köra.

Annars försöker vi sysselsätta oss. Svärfar har det inte alltför skoj så för att liva upp honom tvingade jag ut honom för att skotta hos oss. Av princip skottar jag nämligen inte och maken har ju feber. Svärfar påstod att det var skönt. Nu är svärfar en snäll typ som kanske inte skulle säga att det var förjävligt att han behövde skotta min uppfart åt mig. Han rymde dock härifrån kort efteråt, kanske har jag skrämt bort honom?

Jag lämnade barnen hos fina vänner så de fick leka och bara vara glada. Under tiden tyckte jag att det var en bra dag att gå och lämna cellprov så där har jag varit och fläkt upp mig. Kändes ju sådär men plötsligt känns det nämligen viktigt att se till att man har hälsan.

Maken mår lite bättre, febern har gått ner. Jag sa nämligen till febern på skarpen, tror det hjälpte.

Det är inte kul längre

Nu är maken sjuk också. Ligger och svettas/fryser med 39 graders feber.
Lilla E verkar ha magåkomma på gång.
Och från sjuklingen på intensiven kommer inget nytt. Hon är fortfarande nedsövd och kämpar.

Till M

Medan du ligger och blir bättre, för det blir du - det har jag bestämt, så har de andra åkt hem till er för att klä er gran.

Medan du ligger och blir bättre och de är borta är jag hemma och julstökar. Jag ska göra köttbullar. Och ris á la Malta. Tur att du redan hade gjort sylten till. Och skinkan. Jag vet inte hur man gör skinka. Jag ska duka med dina dukar. Jag skulle ha köpt i onsdags eller vilken dag det var, men då blev allt så konstigt.

Medan du ligger och blir bättre och de är borta fingrar jag på ditt paket. Jag fick dig på lotten. Jag var glad att jag fick dig på lotten. Din klapp ligger här och väntar på dig, tillsammans med dina blommor.

Medan du ligger och blir bättre och de är borta lyssnar jag på Kim Larsen. Kanske hörs det till dig? Jag spelar för dig, så att du blir bra. Jag fattar inte vad han sjunger men det svänger.

Jag gör en sak till när du ligger och blir bättre och de är borta. Jag gråter. För när de är här är jag stark. Jag berättar att allt blir bra och att du får den bästa hjälp du kan få. För så är det. Men jag gråter ändå.

Kram finaste M.

Men så fint

Har känt mig lite sisådär under eftermiddagen. Och nu när jag kollade så -- såklart har jag feber. Det var ju bara tre veckor sedan sist.

Nu börjar jag undra lite. Sist jag blev sjuk hade jag tränat på Friskis. Baspass, i lugn (läs kärring-) takt eftersom jag är trasig lite här och där. I onsdags tränade jag på Friskis. Baspass. I lugn takt. Suck. Det här är faktiskt inte roligt längre. Och speciellt inte eftersom jag ska åka till Häringe i helgen.

Ipren, here I come!