Vinterresa

 

Elfriede Jelineks kritikerrosade läsdrama Vinterresa utgår ifrån Franz Schuberts och Wilhelm Müllers romantiska sångcykel med samma titel och är en lika underhållande som brutal uppgörelse med samtiden och författaren själv.

I en poetisk och associativ språkflod tematiserar Jelinek här sin egen inre emigration från ett samhälle utan moral, där såväl österrikiska bankskandaler som kidnappningen av Natascha Kampusch står i centrum. Men här synas även avgrunderna i hennes egen biografi: ensamhet, nätdejting, hennes komplicerade relation till sin mor och faderns demenssjukdom, vilket mynnar ut i en både skoningslös och ironisk uppgörelse med den egna författarrollen. Resultatet är ett av hennes mest personliga och gripande verk hittills.

I svensk översättning av Maria Tellander.

Språkflod var ordet! Texten flyter fram som osorterade tankar. Det gäller att vara på rätt humör när man läser den här. Ibland är jag helt fascinerad, ibland är det rätt mycket uppförsbacke, men jag är glad att jag läst den. I synnerhet "berättelsen" (snarare tankeflödet) om (från) den demente mannen (fadern) var väldigt berörande - och rätt otäck. Hur i herrans namn Tellander har lyckats översätta, med ordlekar och allt, begriper jag inte. Helt otroligt! Jag har varit rätt sugen på att ha ett tyskt ex att jämföra med. 

(Den ingick inte i någon TBR nej! Det är väl finurligt, säg, när man ligger efter så kapitalt, att plocka in en massa oplanerade alster)

Älskade

Jag tappade bort det där med inlägg (i form av korta notat; inga recensioner, inga analyser) om lästa böcker under andra halvan av 2021, men tanken är väl att jag ska försöka komma igång igen. En bit in på nya året har vi hunnit, men nå ja. Älskade blev årets första lästa bok.

Älskade är berättelsen om Sethe, en svart kvinna som flyr från Kentucky till Ohio för att komma undarn slaveriet. Men hon blir aldrig fri. Hon plågas ständigt av minnen från det förflutna och hemsöks av spöket av sin döda dotter, som dog utan att ha hunnit få ett namn. På dotterns gravsten står endast ett ord: Älskade.

Den här boken har funnits på min läslista i evigheter, ändå hade jag inte bättre koll på den än att det rörde sig om "svart historia" och jag må säga att jag blev en smula förvånad när jag i baksidestexten läste att boken inbegriper ett spöke. Pulitzer- och Nobelpris... och så ett spöke. Å andra sidan innehåller ju García Márquez och Lagerlöfs böcker både det ena och det andra i övernaturlig väg. Jag antar att jag bara är fördomsfull.

Det är en helt fantastisk bok, mörk - stundom nattsvart - smärtsam och vacker och vid sidan av det obegripligt fasansfulla runt slaveriet lite småcreepy så där. Betydligt mer lättillgänglig än jag hade förväntat mig. En sådan där 'rakt-in-i-magen-bok'. Jag är redan nu ganska säker på att den kommer att hamna på min topplista för 2022. Bra början på året. 

Boken belönades med Pulitzerpriset 1988 och Morrison fick Nobelpriset 1993. Den passar alltså både för Förkovran och Prisat, men jag sätter den i den förra, under rubriken 'Nobelpristagare'

Meadowlands

I Meadowlands skildrar Nobelpristagaren Louise Glück en skilsmässa parallellt med slitningarna i relationen mellan Odysseus och Penelope. Smärtfyllt men med en träffsäker humor fångar Glück på sitt karaktäristiska vis hur kärleken falnar för att försvinna i intet.

När jag hade läst ut Meadowlands tänkte jag: Näe, Ararat var bättre. Nu, när jag sätter mig och skriver och ögnar igenom dikterna för att välja en som smakprov, så är jag inte längre så säker. Jag tyckte mycket om parallellen med Odysseus och Penelope - jag har ju en faibless för grekisk mytologi - och faktum är att det var Meadowlands som fick mig att äntligen ta itu med Madeline Millers Kirke. Även Kirke gör nämligen sin stämma hörd i boken och jag blev plötsligt oerhört sugen. 

Med lyrik är det lite som med musik; det finns förvisso stycken som man fastnar för direkt, men de flesta behöver man höra några gånger innan de letar sig in i en ordentligt. Och nu börjar jag undra om jag inte borde ge Vild iris en ny chans. Varför inte läsa om alla tre, förresten?

Önskan

Kommer du ihåg den gången du önskade något?

  Jag önskar många saker.

Den gången jag ljög för dig 

om fjärilen. Jag har alltid undrat

vad du önskade.

  Vad tror du att jag önskade?

Jag vet inte. Att jag skulle komma tillbaka,

att vi på ett eller annat sätt skulle vara tillsammans till slut.

  Jag önskade det jag alltid önskar mig.

  Jag önskade mig ännu en dikt.

Oguns skugga

 

Det svenska urvalet av dikter ur samlingarna 'Idanre, and Other Poems' och 'A Shuttle in the Crypt' har döpts till Oguns skugga efter Soyinkas "favoritgud", järnguden Ogun från yorubafolket. Enligt myten är han den gud som vid skapelsens gryning med hjälp av sina metallverktyg banade väg för de övriga gudarna när de begav sig till jorden, själv isolerade han sig på berget Idanre. Ogun är gud både för de skapande och de destruktiva krafterna, vilket visade sig när han så småningom övertalades av folket i staden Ire att anföra deras soldater i krig mot fiender. Han blev så uppeldad i stridslarmet att han dödade alla soldater, både egna och andras. Därmed stadfästes hans rykte som både livgivare och dödsbringare. Ett av huvudmotiven i Idanre är hur de destruktiva krafterna ska kunna smidas samman med konstens konstruktiva.

Dikterna i 'A shuttle in the crypt' bygger på de noter Soyinka lyckades kasta ned på cigarettpaket och papperslappar när han satt i fängelse för sina försök att skipa fred under Biafrakrisen. Vrede och förlåtelse blev den formel som gjorde det möjligt för honom att överleva under dessa de vidrigaste av omständigheter.

Jag försöker ju läsa en - i mitt tycke - anständig mängd Nobelpristagare varje år, så när jag fick syn på den här i lyrikhyllan så snöt jag den. 

Men njae, inget som direkt appellerade till mig - åtminstone inte vid denna första läsning. Sådant kan ju ändra sig. En episk dikt får man väl ändå kalla det (jag är inte så hejans bra på terminologin), en gudasaga. Eftersom jag inte har någon koll på yorubamytologi så vet jag inte hur mycket som kommer från myterna och hur mycket från Soyinka själv.

(Och satan i gatan vad jag avskyr poesi där varje vers börjar med versal även om det är mitt i en mening. Det blir ju för fan oläsligt. Vad är det för oskick?!)

...

Och i de avbetade slätternas lungströmmar

Plattas jorden ut. O Oguns barn

Det året skördade de röd jord, regnet

Är barnens vasspipor, himlen en fågeldamm

Tills min gud har tvagit sina händer

   Du som inbjuder en gud till kvällsvard, skydda honom väl

   Och ställ en lång bambustör vid hans plats

Ogun är den vällustige guden som för med sig

Sju kalebasser i kriget. En för krut

En för fetischer, två för palmvin och tre

Av polerad brons förseglade mot luften

Innehåller sperma

Min gud Ogun, de faderlösas värn, hans boning

Är bergsterrasser som reser sig mot molnen

Ogun vägbrytaren, han som banar sig fram

Där andra gudar vänt om. De faderlösas värn, var din sköld

Spikgenomslagen den dagen för att skydda liv?

...

Nästa gång jag läser Soyinka får det bli prosa.

Ararat

 

Ararat kan vara den mest brutala och sorgefyllda amerikanska diktsamling som utkommit det senaste halvseklet. Självbekännande, vild och själsligt fulländad.

Pulitzerprisade och 2020 års Nobelprisvinnare Louise Gluck går med förödande ironi och hänsynslöshet i klinch med familjen; en död syster, en mor oförmögen att visa känslor, en bortgången fars tomma liv och hur känslorna inför de egna barnen inte motsvarar det som förväntats.

En lika stenhård som djup och ömsint vacker diktsamling av en av den amerikanska samtidspoesins allra största, eller som New York Times uttryckt det, hennes egen Blood on the Tracks

Jag var inte särskilt förtjust i Vild iris - till min förvåning. Jag hade förväntat mig att jag skulle gilla Glück, och med trädgårdstema därtill! Egentligen hade jag tänkt nöja mig med en diktsamling av henne för min utmaning Förkovran, men så sprang jag på den här (och Meadowlands) på biblioteket, fick ett ryck och lånade hem dem. 

Ararat tyckte jag betydligt bättre om än Vild iris; varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Visserligen kan man nog påstå att jag har ett intresse för, känner någon form av lockelse till, det svåra och mörka i livet, och hela samlingen andas sorg och tragik (den mer vardagliga lågmälda; inga styckmord, barn utsatta för övergrepp eller torterade djur), men jag lockas ju även av trädgård och det hjälpte inte Vild iris. Jag kan inte välja ut någon favorit ur boken, inte ens en strof som jag tyckte särskilt mycket om. Det var något med tonen, med rytmen, med helheten som tilltalade mig. 

Spegelbild

Ikväll såg jag mig i det mörka fönstret som 

en bild av min far, vars liv

ödslades bort som mitt, 

genom att tänka på döden och därmed utestänga

andra sinnliga angelägenheter,

så att livet till slut

var lätt att lämna, eftersom 

det ingenting innehöll: inte ens

min mors röst kunde ändra det

eller få honom att vända om 

eftersom han menade

att kan man inte älska en annan människa

då har man ingen plats i världen.

Klara och solen

 

Från sin plats i butiken som säljer artificiella vänner observerar Klara - en artificiell vän med enastående iakttagelseförmåga - noggrant beteendet hos dem som kommer in för att handla. Hon hyser gott hopp om att en kund snart ska välja just henne. Men när möjligheten till ett helt nytt liv väl dyker upp varnas Klara för att inte lita för mycket på löften från människor.

I denna glimrande roman skildrar Kazuo Ishiguro vår snabbt föränderliga värld genom en oförglömlig berättares ögon och utforskar en grundläggande fråga: Vad betyder det att älska?

Jag påbörjade det här inlägget ganska omgående då jag lyssnat klart på boken, men fortsatte inte. Jag kände att den behövde få finna sitt rum i mig ordentligt. En del böcker behöver ju lite tid på sig för att landa. Man är inte överförtjust just när man läser, men boken hänger sig kvar, fortsätter leva i en och läsupplevelsen förändras, fördjupas. Man ser sådant man inte såg för stunden, tänker sådant man inte tänkte då.

Jag har tyckt om allt jag läst av Ishiguro, kritikerna är helt lyriska över Klara och solen och läsarna hyllar den. Så varför händer ingenting i mig? Kommer boken, med lite tid, att fortsätta sitt liv inuti mig och uppenbara något som jag ännu inte har fått tillgång till?

Medan jag lyssnade tyckte jag att det var en okej, lättillgänglig berättelse som höll min nyfikenhet vid liv, men som kändes rätt seg - trots att jag, som ni vet, inte är den som har några problem med långsamma, lågmälda berättelser - och inte på något vis gav mig någon Läsupplevelse. (Finns det inte en skiljelinje där? Mellan böcker som ger en Läsupplevelse och böcker som för all del är bra men som inte ger den där upplevelsen). 

Jag stördes av att inte riktigt få ihop Klara. Det är saker hon inte kan och "förstår" som det verkar helt orimligt att en AV inte skulle kunna. På många sätt känns hon mer som ett barn än som en AI under utveckling. Där finns något slags teknisk, AI-mässig diskrepans. Och så blir jag oerhört störd av att solen är han. På svenska är solen feminin (för bövelen!). Under hela mitt lyssnande väntar jag på en förklaring som motiverar att översättaren valt att kalla solen för han. Jag tänker att det måste finnas en förklaring, voffö gör han på detta viset? Det kommer ingen - ingen som jag förmår uppfatta i alla fall. Men vad översättaren hittar på kan man ju inte lasta Ishiguro för. 

Vad vill då Ishiguro säga med Klara och solen? Att hur sofistikerade vi än lyckas göra AI, så kommer de ändå aldrig bli människor, det kommer att fattas något grundläggande? Ja, det tror jag. Och det kommer inte bara vara kärleken som saknas. Men bokens huvudperson är Klara. På många sätt känns hon mer insiktsfull, mer mänsklig än människorna i boken. Hur går det ihop?

Boken är oerhört väl inläst av Eva Röse. Jag skulle inte ha förstått att det var hon om det inte fanns angivet. Hon ger sin helt egna röst till Klara, sin egen ton åt boken. Det är tolkning, skådespeleri, inte bara 'ta sig igenom texten med behaglig, tydlig röst'. En konstform mer än ett hantverk. Men jag undrar, är det Röse snarare än texten som får mig att uppfatta Klara som ett barn mer än AI? Å andra sidan, är det inte rimligt att en AV (artificiell vän), en vän till ett barn, låter som ett barn? Är det kanske också rimligt att en AV tänker som ett barn för att kunna fungera som vän snarare än "barnpassare"?

Jag hade tänkt avsluta det här inlägget med att skriva att Klara och solen inte innebar någon Läsupplevelse för mig, att den, så här tre dagar efter att jag läste ut den, fortfarande inte har gjort något intryck på mig, att det är den av Ishiguros böcker som berört mig minst. Men nu börjar jag undra...

Sola i Kallsta av Herman Reijers. Foto: SVT

P S Ni anar inte hur jag har kämpat med egen/egna i näst sista stycket. Vad heter det egentligen? Varför känns det rätt med egna i första satsen och egen i sista? Blir det skillnad om jag pratar om Röses röst jämfört med Klaras röst? Nu tänkte jag att Röse ger Klara en egen röst, en röst som är Klaras, inte att Röse ger Klara sin röst. Ska jag böja 'egen' på olika sätt då, för att förtydliga vem jag syftar på? Nu har jag lyckats utröna att det är korrekt med 'egna' först och 'egen' sedan (eftersom det finns ett ord mellan possesivet och 'egen' i första fallet, men inte i andra), men om 'egen' ska böjas olika beroende på vem jag syftar på har jag ännu inte klurat ut. Någon som känner sig manad att upplysa mig?

Hjärtdjur

 

"När ni skriver, glöm inte datum, och lägg alltid med ett hårstrå i brevet, sade Edgar. Om det inte finns något, vet man att brevet har öppnats." Den lilla gruppen vänner måste hela tiden akta sig för Securitatemännen i Ceausescus Rumänien. De vet aldrig när det är dags för nästa förhör, så det är lika bra att försöka göra det bästa möjliga av situationen. Med hjälp av språket, berättelserna och humorn försöker vännerna överleva det totalitära förtrycket. Herta Müllers poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns. Romanen Hjärtdjur belönades med det prestigefulla europeiska litteraturpriset Aristeion 1995.

Hjärtdjur hade jag inplanerad i maj, då månadens språk var rumänska. Visserligen skriver Müller på tyska, men hon är ju från Rumänien och det var inte helt lätt att hitta lämpliga böcker. Jag hann emellertid bara börja på den före månadsskiftet, så den kom att bli junis första bok.

Jag har inte läst Müller förut och trodde bestämt att hon skulle vara svår. I själva verket visade hon sig ha ett underbart språk och mycket humor och vara ganska lättillgänglig - nej, kanske inte för alla, så är det. Några citat ur boken hade jag med i Veckans mening (ja, jag fuskade och tog tre). Jag tycker att de, sammantagna, ganska väl belyser hennes stil.

Jag tyckte om den här boken och tänker definitivt läsa mer av Müller. Till min glädje finns både Redan då var räven jägare och Andningsgunga som e-böcker på Storytel.

På väg

Jag ligger långt efter med att dokumentera vad jag läst. Den här avslutade jag i början av februari enligt Goodreads - där jag är en smula bättre på att uppdatera. 

Det är väldigt svårt att skriva om poesi, tycker jag. En diktsamling kan ju spreta väldigt. Somt tycker man om, annat berör en inte alls.

Jag läste några dikter av Heaney då när han fick Nobelpriset, sådana som trycktes i dagspressen. Jag minns att jag tyckte om dem. Men inte förrän nu har jag givit mig in på att läsa mer. 

Heaney skildrar Irland, land och hav, jordbruksmark och vild natur, människor och djur, nu och då. Minnet av det som var, av dem som var. Det vardagliga, det tunga arbetet, de som svalt, de som stred. Det som jorden bevarat, benknotorna och mossliken. Det är fint. 

VI

En morgon i Devon
fann jag en död mullvad
ännu pärlad av dagg.
Jag hade tänkt mig mullvaden

som ett kraftigt plogjärn
men där låg den
liten och kall
som skaftet på en mejsel

Man sa till mig "Blås,

blås undan pälsen på huvudet

De där små punkterna

var ögonen.

Och känn på skuldrorna."

Jag rörde vid små fjärran Penninska berg,

en fäll av gräs och korn

på väg söderut.

  (Sista delen i Bendrömmar)

Min bok är ett utrangerat biblioteksex och i hyllan väntar ytterligare två. Det ska bli fint att läsa dem, så småningom.

Boken passar in i Förkovran under 'Nobelpristagare'.

Sorgegondolen

 

En skiss från 1844 William Turners ansikte är brunt av väder han har sitt staffli längst ute bland bränningarna. Vi följer den silvergröna kabeln ner i djupen. Han vadar ut i det långgrunda dödsriket. Ett tåg rullar in. Kom närmare. Regn, regn färdas över oss. 

Jag har läst Tranströmers Sorgegondolen. Det besvärliga är att jag faktiskt inte vet vad jag ska säga om den. Jag tror att jag får ta och läsa om den. Boken belönades med Augustpriset 1996 - ja förutom att han är Nobelpristagare då.

Nära ögat

Wisława Szymborska är inte bara min favoritpoet utan en av mina favoritförfattare överhuvudtaget. Den här lilla boken har stått i min hylla ett tag - jag minns inte riktigt varifrån den kommer - och jag begriper inte varför jag inte har läst den förr. Varför läser jag inte Szymborska typ hela tiden? Jag har en samlingsvolym som jag inte ens läst än - ja, en hel del har jag väl läst i andra sammanhang, men ändå. Jag tror att jag ska lägga den bredvid sängen och läsa åtminstone en dikt per dag. Ja, helt kravlöst då. Ibland orkar man inte läsa en rad, ibland blir det mycket läst innan man somnar. Det viktiga är att hon finns där hela tiden. Det är hon värd. Det är jag värd.

Nobelpristagare i litteratur

Den här listan har jag haft liggande i åratal som utkast och fyllt på allt eftersom jag läst. Nu är det dags att lägga upp den, tänker jag, så att jag kan få in den under 'Listor' här bredvid. Jag strävar efter att läsa så många Nobelpristagare som möjligt, men också att läsa lite fler böcker av dem jag tycker är givande att läsa - vilket är ganska många. Vid ingången av 2021 har jag läst 41 pristagare och 95 titlar. Vi får se var jag hamnar i slutet av detta år.

2024 Han Kang, Sydkorea
  Vegetarianen

2023 Jon Fosse, Norge
  Hundmanuskripten
  Morgon och kväll

2022 Annie Ernaux, Frankrike
  A Girl's Story
  Sinnenas tid
  Omständigheter
  Min far & Kvinnan

2021 Abdulrazak Gurnah, Zanzibar
  By the Sea
  Paradiset
  Efterliv

2020 Louise Glück, USA
  Vild iris

  Ararat

  Meadowlands
  Vinterrecept från kollektivet

2019 Peter Handke, Tyskland
  Kort brev till långt farväl
  Målvaktens skräck vid straffspark

  Berättelse om ett liv

2018 Olga Tokarczuk, Polen
  Styr din plog över de dödas ben
  Löparna

  Daghus, natthus
  En sann historia (novell)

2017 Kazuo Ishiguro, Storbritannien
  Berg i fjärran
  Never let me go
  Återstoden av dagen
  Begravd jätte 
  Klara och solen

2016 Bob Dylan, USA

2015 Svetlana Aleksijevitj, Vitryssland
  En bön för Tjernobyl
  De sista vittnena
  Kriget har inget kvinnligt ansikte

2014 Patrick Modiano, Frankrike
  Dora Bruder
  Nätternas gräs
  Lilla smycket

2013 Alice Munro, Kanada
  För mycket lycka

2012 Mo Yan, Kina
  Det röda fältet

2011 Tomas Tranströmer, Sverige
  Haikudikter

  Sorgegondolen

2010 Mario Vargas Llosa, Peru
  Till styvmoderns lov
  Den stygga flickans rackartyg

2009 Herta Müller, Tyskland

  Hjärtdjur

2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike
  Afrikanen: porträtt av en far
  Raga. Den osynliga kontinenten

2007 Doris Lessing, Storbritannien
  Om katter

2006 Orhan Pamuk, Turkiet
  Den vita borgen
  Att titta ut genom fönstret (novell)

2005 Harold Pinter, Storbritannien
  Det värker lite

2004 Elfriede Jelinek, Österrike
  Vinterresa

2003 J. M. Coetzee, Sydafrika
  Onåd

  Pojkår

2002 Imre Kertész, Ungern
  Mannen utan öde

2001 V.S. Naipaul, Storbritannien

  A House For Mr Biswas

2000 Gao Xingjian, Frankrike (född i Kina)

1999 Günter Grass, Tyskland

1998 José Saramago, Portugal
  Sagan om den okända ön

1997 Dario Fo, Italien

1996 Wislawa Szymborska, Polen
  Utopia
  Nära ögat 

1995 Seamus Heaney, Irland
  På väg

1994 Kenzaburo Oe, Japan

1993 Toni Morrison, USA
  Älskade

1992 Derek Walcott, St. Lucia

1991 Nadine Gordimer, Sydafrika

1990 Octavio Paz, Mexiko

1989 Camilo José Cela, Spanien

1988 Naguib Mahfouz, Egypten

1987 Joseph Brodsky, USA (född i Sovjetunionen)

1986 Wole Soyinka, Nigeria

  Oguns skugga 

1985 Claude Simon, Frankrike

1984 Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien

1983 William Golding, Storbritannien
  Flugornas herre

1982 Gabriel García Márquez, Colombia
  Krönika om ett förebådat dödsfall
  Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor
  Kärlek i kolerans tid
  Hundra år av ensamhet
  Översten får inga brev
  Kvinnan som kom klockan sex (novell)

1981 Elias Canetti, Storbritannien (född i Bulgarien)

1980 Czeslaw Milosz, USA och Polen

1979 Odysseus Elytis, Grekland

1978 Isaac Bashevis Singer, USA (född i Polen)
  Shosha
  Trollkarlen från Lublin
  Den korta fredagen
  Passioner och andra berättelser
  Vilse i Amerika
  En dag full av glädje

1977 Vicente Aleixandre, Spanien

1976 Saul Bellow, USA

1975 Eugenio Montale, Italien

1974 Eyvind Johnson, Sverige / Harry Martinson, Sverige
  Nu var det 1914
  Här har du ditt liv!
  Se dig inte om!
  Slutspel i ungdomen
  Strändernas svall

  Nässlorna blomma

1973 Patrick White, Australien

1972 Heinrich Böll, Tyskland
  Doktor Murkes samlade tystnad
  Katarina Blums förlorade heder
  Inte ett enda ord

1971 Pablo Neruda, Chile

1970 Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen
  En dag i Ivan Denisovitjs liv

1969 Samuel Beckett, Irland

1968 Yasunari Kawabata, Japan
  Snöns rike
  Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden
  Tusen tranor
  Huset med de sovande skönheterna
  Danserskan på Izu / Varmbadhuset

1967 Miguel Angel Asturias, Guatemala

1966 Samuel Agnon, Israel / Nelly Sachs, Sverige (född i Tyskland)

1965 Michail Sjolochov, Sovjetunionen

  Den azurblå stäppen

1964 Jean-Paul Sartre, Frankrike

1963 Giorgos Seferis, Grekland

1962 John Steinbeck, USA
  Möss och människor
  Pärlan
  En underbar torsdag
  Buss på villovägar
  Vredens druvor
  Öster om Eden

1961 Ivo Andric, Jugoslavien

1960 Saint-John Perse, Frankrike

1959 Salvatore Quasimodo, Italien

1958 Boris Pasternak, Sovjetunionen

1957 Albert Camus, Frankrike
  Pesten
  Främlingen
  Fallet

1956 Juan Ramón Jiménez, Spanien

1955 Halldór Kiljan Laxness, Island

  Salka Valka

1954 Ernest Hemingway, USA
  Den gamle och havet
  Och solen har sin gång
  Klockan klämtar för dig
  Farväl till vapnen

1953 Winston Churchill, Storbritannien

1952 François Mauriac, Frankrike

1951 Pär Lagerkvist, Sverige
  Barabbas
  Ahasverus död
  Dvärgen
  Bödeln
  Pilgrim på havet

1950 Bertrand Russell, Storbritannien

1949 William Faulkner, USA

1948 Thomas Stearns Eliot, Storbritannien
  De knepiga katternas bok
  Det öde landet

1947 André Gide, Frankrike

1946 Hermann Hesse, Schweiz (född i Tyskland)
  Siddharta
  Stäppvargen

1945 Gabriela Mistral, Chile

1944 Johannes V. Jensen, Danmark

1943 (Inget pris utdelades.)

1942 (Inget pris utdelades.)

1941 (Inget pris utdelades.)

1940 (Inget pris utdelades.)

1939 Frans Eemil Sillanpää, Finland

1938 Pearl Buck, USA
  Pion
  Draksådd
  Kejserlig kvinna
  Madame Liangs tre döttrar

1937 Roger Martin du Gard, Frankrike

1936 Eugene O’Neill, USA

1935 (Inget pris utdelades.)

1934 Luigi Pirandello, Italien
  Krukan (novell)

1933 Ivan Bunin (statslös; född i Ryssland)

1932 John Galsworthy, Storbritannien

1931 Erik Axel Karlfeldt, Sverige

1930 Sinclair Lewis, USA
  Fällan

1929 Thomas Mann, Tyskland
  Huset Buddenbrook

  Döden i Venedig
  Tonio Kröger

1928 Sigrid Undset, Norge
  Jenny

1927 Henri Bergson, Frankrike

1926 Grazia Deledda, Italien

1925 George Bernard Shaw, Storbritannien

1924 Wladyslaw Reymont, Polen

1923 William Butler Yeats, Irland

1922 Jacinto Benavente, Spanien

1921 Anatole France, Frankrike
  Drottning Gåsfot

1920 Knut Hamsun, Norge

1919 Carl Spitteler, Schweiz

1918 (Inget pris utdelades.)

1917 Karl Gjellerup, Danmark / Henrik Pontoppidan, Danmark

1916 Verner von Heidenstam, Sverige

1915 Romain Rolland, Frankrike

  Pierre And Luce

1914 (Inget pris utdelades.)

1913 Rabindranath Tagore, Indien

  The Boat Wreck

1912 Gerhart Hauptmann, Tyskland

1911 Maurice Maeterlinck, Belgien

1910 Paul Heyse, Tyskland

1909 Selma Lagerlöf, Sverige
  Jerusalem
  Gösta Berlings saga
  Herr Arnes penningar
  Kejsaren av Portugallien
  En herrgårdssägen
  Löwensköldska ringen
  Körkarlen

  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
  Troll och människor I
  Troll och människor II

1908 Rudolf Eucken, Tyskland

1907 Rudyard Kipling, Storbritannien
  Djungelboken
  Just så historier

1906 Giosuè Carducci, Italien

1905 Henryk Sienkiewicz, Polen

1904 Frédéric Mistral, Frankrike / José Echegaray, Spanien

1903 Bjørnstjerne Bjørnson, Norge

1902 Theodor Mommsen, Tyskland

1901 Sully Prudhomme, Frankrike

Buddenbrooks

"Vad är det. Vad - är det..."
"Ja för knävelen, c'est la question, ma très chère demoiselle!"
Konsulinnan Buddenbrook, bredvid sin svärmor på den raka, vitmålade och med ett gyllene lejonhuvud prydda soffan med ljusgul klädsel, kastade en blick på sin make, som satt i en karmstol intill henne, och hjälpte nu sin lilla dotter, som farfadern framme vid fönstret höll i knät, på traven. 
"Tony" sade hon, "jag tror, att Gud -" och lilla Antonie, åtta år och spensligt byggd, i klänning av tunt lite vattrat siden, med det söta blonda huvudet en aning bortvänt från farfaderns ansikte, blickade med sina gråblå ögon ansträngt grubblande och oseende ut i rummet, upprepade än en gång: "Vad är det" sade därefter långsamt: "Jag tror, att Gud", tillade raskt med klarnande uppsyn: "haver skapat mig och alla varelser"...

Så inleds Buddenbrooks av Thomas Mann. Boken kom ut 1901 och Mann fick Nobelpriset 1929.

Romanen skildrar en familjs utveckling under fyra generationer från köpmän till konstnärer. Den utspelas i Lübeck, den gamla hansastaden, som här lever upp med sin hamn, sina gator, torg och idylliska omgivningar. Thomas Mann härstammade själv från en gammal köpmanssläkt i Lübeck och hans roman bygger i stor utsträckning på hans egna upplevelser. Den smärtsamma slitning som han hade känt inom sig mellan faderns trygga borgerlighet och moderns konstnärstemperament speglas i bokens konflikt mellan livskraftiga vardagsmänniskor och ömtåliga konstnärsnaturer. 

Jag får en känsla av att jag har uppfattat boken annorlunda än andra som skrivit om den. För mig är det Tony och hennes utveckling navet i boken, med de andra huvudpersonerna som ekrar runt om. Hon verkar initialt ganska korkad, och ser på sig själv som "en gås", men visar sig sedermera kunna klara en hel del och sannolikt hade hon kunnat axla en betydande roll inom familjeföretaget om hon givits möjligheter på samma villkor som männen och inte tvingats in ett äktenskap men en man som hon tycker är rent osmaklig och otroligt löjlig. Hon är för övrigt den enda som egentligen genomskådar honom när han kommer till familjen och ställer sig in. Att Tony, som högborgelig kvinna på den tiden, skiljer sig inte bara en utan två gånger, första gången förvisso med familjens stöd, men andra genom att sätta ner foten och ta saken i egna händer tycker jag är rent imponerande. Ibland får jag lite Austen-känsla, även om ingenting av happily ever after finns i Buddenbrooks. Stundomvis är den också rätt dråplig. 

Jag borde verkligen läsa både Bergtagen och Doktor Faustus också.

Ulrika Wallenström har blivit mycket prisad för sin nyöversättning från 2005. Hon har även översatt de två ovan nämnda romanerna.

Bön för Tjernobyl - en krönika över framtiden

Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? 
I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i "Tjernobylvärlden" och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litte­rärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar "en krönika över framtiden". 

SÅ. INIHELVETE. JÄVLA. BRA.

Det räcker så. Läs den! Den är inte svårtillgänglig alls, tvärt om.


Ingår i läsutmaningen Förkovran.

Inte ett enda ord

Den här lilla boken har stått i min hylla i över tio år. Jag är ju lite förtjust i Böll, så det kunde väl vara så dags att klämma den. Dessutom gillar jag kortromaner och den här är på 151 sidor.

Inledning: Efter arbetets slut gick jag till sparkassan för att hämta ut min avlöning. Det stod mycket folk vid utbetalningsluckan och jag fick vänta en halvtimma, sträckts så fram min anvisning och såg hur kassören gav den till en flicka i gul blus.

Kanske inte en början som gör att man kastar sig över boken och bara måste läsa vidare :) Det här är en av Bölls tidigaste romaner och av det lite omständliga torrt humoristiska språk som jag tyckte så mycket om i Katarina Blums förlorade heder syns ännu intet. Äktenskapsroman får man väl kalla den. Ett gift par lever på varsitt håll i ett krigshärjat Köln där de var för sig kämpar med sin vardag och sina problem: bostad, försörjning, barn, alkohol, tro... Ja, de är katoliker. I min enfald har jag trott att Tyskland är protestantiskt till allra största delen, men efter att ha googlat så har jag nu lärt mig att det finns ungefär lika många katoliker som protestanter. Jag är förstummad! Hur har jag, gamla tant, kunnat gå genom livet och varit så felinformerad?! Jag skyller på Luther ;)

Ingen litteraturinteresserad borde underlåta att skaffa sig Bölls bok och läsa den och förmå andra att läsa den står det i baksidestexten. Det är något med Böll, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, som verkligen tilltalar mig. Men jag tror inte att han faller alla i smaken och jag tänker inte försöka förmå alla litteraturintresserade att läsa Inte ett enda ord. Jag har läst den. Jag tyckte om den. Det är bra så.

Böll fick Nobelpriset i litteratur 1972.