De fyra årstiderna - vår

 

Dags för vårböckerna i min utmaning De fyra årstiderna, där jag lottar fram en bok ur pockethyllan samt en e-bok och en ljudbok från min i Storytelhylla. Denna säsong blev följande framslumpade:

Ljudbok: Moonglow unfolds as a deathbed confession. An old man, his tongue loosened by powerful painkillers, his memory stirred by the imminence of death, tells stories to his grandson, uncovering bits and pieces of a history long buried. Why did he try to strangle a former business partner with a telephone cord? What was he thinking when he and a buddy set explosives on a bridge in Washington, D.C.? What did he feel while he hunted down Wernher von Braun in Germany? And what did he see in the young girl he met in Baltimore after returning home from the war?

E-bok: En nigeriansk man har följt med sin amerikanska konstnärsfru till Berlin. Där stöter han på andra resenärer från den afrikanska kontinenten: en ung man som tagit sig från Malawi till Europa för att studera film men som nu lever i en övergiven kyrka utan giltiga papper, en läkare som flytt kriget i Libyen, en ung kvinna från Zambia som är på väg att besöka sin brors mördare, en somalisk man som fått överge sin älskade livsmedelsbutik. De har helt olika bakgrund, men i Europa luckras gränserna mellan dem snart upp.

Pocket: Konsthistorikern Leo Hertzberg upptäcker en fantastisk målning av en okänd konstnär på ett galleri i New York. Han köper tavlan och spårar upp dess skapare, Bill Weschler. Detta blir inledningen till en livslång vänskap.

Leos berättelse, som spänner över tjugofem år, följer den växande vänskapen mellan hans egen familj och Bills - genom deras nästan jämngamla söners födelse, och de lyckliga åren då de bor i samma hus i Soho och gemensamt hyrt ett hus i Vermon under ferierna.

Så drabbas de av en svår tragedi, och banden inom och mellan de båda familjerna spänns till det yttersta.

Kulturfrågan - vecka 8

 

Veckans kulturfråga utgår från Enligt O som denna vecka undrar

Har du planerat några reaköp? Vad vill du köpa?

Bah, skulle jag köpa på mig en massa böcker när jag har hyllorna knökfulla av oläst?!? Ja, det skulle jag kanske... 

Från Tranan har jag beställt Baek Heenas fyra böcker. De är underbara och jag har länge funderat på att beställa dem. Jag är en hund har jag faktiskt inte ens läst. Tranan har 20% på alla böcker. 

 

 

Jag beställde också Champinjontestamentet - baltjävlar bland kelterna. Dels för att den verkar bra, dels för att Månadens språk framöver är "baltiska". Muktupavela är från Lettland.

Tyvärr backade de på en diktsamling av Bashō som jag var väldigt pepp på, nu när jag klämt en del japansk lyrik. Jag kanske kan hitta den på Bokbörsen i stället. 

Jag har också sett ut 21 *host* titlar på Adlibris som jag velar om. Flera är världslitteratur till riktigt bra pris. De här till exempel:

 

 

Och så några prisade, prisnominerade och/eller som jag hört mycket gott om, till exempel dessa:

 

  

Banville för att den är så snygg, ha ha!

Och så Boyes samlade dikter:

Än har jag, som sagt, inte beställt. Vi får väl se om jag lyckas lägga band på mig, helt eller delvis.

En röst i dimman

Kaneko Tōta (1919-2018) var en framträdande japansk haikupoet, känd för sin avantgardistiska poesi, men också en självklar arvtagare till de stora klassiska japanska mästarna. Han hade ett stort inflytande och skapade sig en egen skola inom den samtida japanska haikun och har även fått många efterföljare internationellt
Tōtas haiku presenteras här för första gången i en egen volym på svenska i tolkning och urval av japanologen Herbert Jonsson.
Utgåvan ingår i Bokförlaget Tranans Cikadaserie, där poeter som mottagit det svenska Cikadapriset presenteras.

Tōta var inte så noga med de klassiska reglerna för haiku, 5-7-5 stavelser (eller snarare mora), årstidsord (kigo) och så vidare. Bilderna är också helt annorlunda, mer moderna. Det vemodiga, naturlyriska finns inte på samma sätt, här möter vi alltifrån fyllon som skrålar till folk som sitter och skiter, absurda bilder och en hel del humor. Bäst tycker jag ändå om de dikter som har ett drag av naturlyrik och ett mått av magi i sig. En trevlig bekantskap!

Några exempel på Tōtas diktning:

Om man fyller staden

med ultramarin

syns släktskapet med selleri

❧

Röd noshörning

när den sätter sig i bilen

sticker hornet ut

❧

Här finns en svart katt

när den springer längs stammen

faller gryningsstjärnor

❧

Plommonträden i blom

hela trädgården

har fyllts med blåhaj

❧

Med en levande 

rå köttighet

har flinten vuxit

❧

Björnen är utsvulten

glufsar girigt i sig kaki-frukterna

och skjuts ihjäl

Boken passar för utmaningen Förkovran, under 'Lyrik' samt Kaosutmaningen.

Tisdagstrion - Skuggor och speglingar

 

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken. Veckans tema är Skuggor och speglingar

Det var lite svårt det här, tycker jag. Några speglingar har jag inte fått till, bara speglar. Och så en skugg-.

Tredje och sista delen i Wolf Hall-serien planerar jag att få läst i mars, då jag ska åka ner till lilla mamsen i Skåne. Det brukar bli en del lästid där, mor lägger sig tidigt. Boken ligger på 1000+ sidor, så den lär ta sin tid att ta sig igenom. I synnerhet som Mantels språk inte är något man swishar sig fram genom. Man behöver l ä s a, inte bara avkoda - om ni förstår vad jag menar. Men trots att jag har så svårt för tegelstenar, så ser jag fram emot denna.
 

Skugghavet är fjärde och sista delen av Hartmans magiska värld, som jag nyligen lyssnade klart på. Jag hittade serien då jag googlade efter en steampunkbok till förra årets Kaosutmaning. Innan dess kände jag inte ens till begreppet. Det är en riktigt trevlig serie, äventyr-deckare, i ett hittepå-1800-tal, med mekaniner och mekanimaler, luftskepp och tekniska finurligheter. Sista delen är faktiskt ganska otäck. Författaren, britten Peter Bunzl, har en riktigt fin hemsida.

Jag läste Janet Frames Till landet Är när jag var några och 20 och blev helt begeistrad. Det vete sjutton hur jag hittade den, för det var innan filmen om Frame gjordes och jag hade definitivt aldrig hört talas om henne. Av någon anledning blev aldrig de följande två delarna lästa, men jag har haft henne i bakhuvudet under alla år. Jag har nu kommit så långt att jag har skaffat mig en samlingsvolym (heja!). Sändebud från Spegelstaden är tredje delen. Andra heter En ängel vid mitt bord, och så heter väl filmen också, om jag minns rätt. Australiska Janet Frame var en väldigt intressant person med en spännande historia. Det här är väl ett slags självbiografi, men hon har skrivit en hel del annat också. Jag borde verkligen ta tag i saken och läsa lite Frame. 

Book haul #1

Det var väl en evig tur, säg, att jag fick skickat efter lite böcker till mina gapande tomma bokhyllor ;) Och av #1 förstår ni att mer väntar och därmed vidden av tomhet i mina hyllor. Ack ja, vi har det inte lätt vi bokbloggare (i gemen).

Två böcker skrivna av kanadensiska kvinnor: Tainna av Norma Dunning som är inuit och Noopiming av Leanne Betasamosake Simpson som är indian (jag gillar inte 'indian', men vad fagerlund ska man säga? I USA, i alla fall, verkar de kalla sig själva native, men det finns ju fler folkslag i Amerika som är native). Tainna tilldelades Governor General-priset - vad jag förstår ett av de mest ansedda kanadensiska litteraturpriserna - 2021. Jag fick nys om dem via en kanadensisk booktuber som jag nyligen börjat följa.

Lite världslitteratur: Ingrid Persaud är från Trinidad-Tobago. Anuk Arudpragasam är från Sri Lanka och var kortlistad för Bookerpriset 2021. David Diop vann Internationella Bookerpriset 2021 med At Night All Blood is Black. Han är fransman med senegalesiska rötter. Jag har hört mycket gott om alla tre.

Två äldre böcker: Båda dessa har jag sett filmatiserade på tv som barn, eller möjligen i nedre tonåren, och de sitter liksom kvar i magen på mig ännu. Ingen av filmerna såg jag från början till slut, av Picnic at Hanging Rock sannolikt bara sista fjärdedelen ungefär, om ens det. Jag hade inte en aning om att filmerna byggde på böcker och än mindre vad de hette. Jag har hittat på dem helt nyligen. Algernon när jag läste Richard Powers fantastiska Bewilderment och Hanging Rock... tja, gud vet var! Kan det ha varit hos någon booktuber? Nåväl, om man nu hittar på berättelser som man burit med sig i magen i 40+ år, så måste man ju liksom köpa dem, inte sant?

 

Ah, är den inte fantastiskt vacker?! (tänk bort mitt golv bara, den gjorde sig inte så bra där). Robbie Arnott kommer från Tasmanien. 

Ren lives alone on the remote frontier of a country devastated by a coup d'état. High on the forested slopes, she survives by hunting, farming, trading, and forgetting the contours of what was once a normal life. But her quiet stability is disrupted when an army unit, led by a young female soldier, comes to the mountains on government orders in search of a legendary creature called the rain heron - a mythical, dangerous, form-shifting bird with the ability to change the weather. Ren insists that the bird is simply a story, yet the soldier will not be deterred, forcing them both into a gruelling quest.

Två udda böcker: 

From the Wreck: When George Hills was pulled from the wreck of the steamship Admella, he carried with him memories of a disaster that claimed the lives of almost every other soul on board. Almost every other soul. Because as he clung onto the wreck, George wasn’t alone: someone else – or something else – kept George warm and bound him to life. Why didn’t he die, as so many others did, half-submerged in the freezing Southern Ocean? And what happened to his fellow survivor, the woman who seemed to vanish into thin air? Jane Rawson är från Australien.

Mrs Caliban: In the quiet suburbs, while Dorothy is doing chores and waiting for her husband to come home from work, not in the least anticipating romance, she hears a strange radio announcement about a monster who has just escaped from the Institute for Oceanographic Research… Rachel Ingalls var född i USA, men levde större delen av sitt liv i Storbritannien. Boken kom ut 1982.

Båda lär jag ha hittat hos någon av de brittiska bootubers jag följer. 

Undrar om jag inte hittade den här hos kanadensaren. Mizuki Tsujimura är - förstås - från Japan.

How can you save your friend's life if she doesn't want to be rescued?
In a tranquil neighbourhood of Tokyo, seven teenagers wake to find their bedroom mirrors are shining. At a single touch, they are pulled from their lonely lives to a wondrous castle filled with winding stairways, watchful portraits and twinkling chandeliers. In this new sanctuary, they are confronted with a set of clues leading to a hidden room where one of them will be granted a wish. But there's a catch: if they don't leave the castle by five o'clock, they will be punished.
As time passes, a devastating truth emerges: only those brave enough to share their stories will be saved.

Hörrni, jag får nog ta och fota mot något annat än mina furutiljor nästa gång, det blev sannerligen inte tjusigt det här. Men det är så satans svårt att hitta någonstans med bra ljus utan att det samtidigt blir skarpa blänk.

Drömmarnas väg

 

Jag läste om Ono no Komachi i En färd i det inre av landet, googlade mig fram till denna bok och blev väldigt nyfiken. Sedan hade jag tur att springa på den på biblioteket bara någon vecka därpå. 

Ono no Komachi är en av världslitteraturens stora kärlekspoeter. Hennes graciösa stil och genomgående melankoli förenas med en sällsynt hetta i de få dikter av henne som finns bevarade. Hon föddes någon gång mellan år 820 och 830, och antas ha levt ett förhållandevis långt liv. hon var i tjänst hos kejsaren, var mycket berömd för sitt utseende (komachi är i dagens japanska synonymt med skönhet) men i lika hög grad för sina sinnrikt konstruerade dikter. Tidigt uppstod legender kring hennes person, dikter tillskrevs henne och hon figurerar som huvudperson i fem klassiska nō-spel.

Japansk traditionell poesi är oerhört komplex och låter sig inte så lätt översättas. Subjektet sätts inte ut och japanskan är oerhört rik på homofoner, vilket används medvetet för att skapa tvetydighet (kakekotoba). Man använder ett slags stående epitet (makurakotoba) och omnämner platser kända från poesin (utamakura) i syfte att ge associationer. Årstidsord är också viktiga och det är inte alltid så lätt att veta vilka ord som för en japan med självklarhet beskriver vinter, tidig vår eller sensommar. Symbolik och bildliga uttryck är också viktiga, stränder och sjögräs kan till exempel syfta på kärlek och kärleksmöten och regn och våta ärmar på tårar. 

Vibeke Emond, som har översatt och tolkat, har skrivit en kommentar efter varje dikt där hon förklarar dess kakekotoba, vad som är årstidsord (om det inte är uppenbart), hur man ska tolka symbolerna och de bildliga uttrycken, folkliga föreställningar etc.

Det är en jättefin liten bok och jag har haft stor glädje av att läsa såväl dikterna som Emonds förord och förklaringar. Jag vill väldigt gärna ha ett eget ex.

Likt en fiskare,

som ej inser att sjögräs

saknas vid min strand,

kommer du oförtröttligt

till mig långväga ifrån.

❧

Längs drömmarnas väg

vandrar jag utan vila

ständigt till honom,

men ack, vad är det väl värt

mot en enda verklig blick?

Det är ju rent förunderligt att få läsa vad en kvinna på andra sidan jordklotet skrev för 1200 år sedan.

Kanada

 

Great Falls, Montana, våren 1960. När de 15-åriga tvillingarna Dell och Berners föräldrar rånar en bank slås barnens liv i spillror. Steg för steg följer vi föräldrarnas ödesmättade väg mot det ögonblick då det inte längre finns någon återvändo. Då den osynliga gränsen passerats kan de omöjligen gå tillbaka till det liv som varit.

Nu försvinner all trygghet för Dell och Berner. Deras vägar skiljs åt när föräldrarna hamnar i fängelse och de fortsätter sina liv med att på olika sätt försöka förstå och förlika sig med det som hände.

Med en kristallklar och elegant prosa ger oss Richard Ford en berättelse om människans mörkaste, starkaste och mest gåtfulla drivkrafter.

Jag lyssnade på Kanada i slutet av januari - ja, jag ligger efter rejält med dokumentationen. Utan tvivel en bra och välskriven bok med en hel del udda karaktärer. Det borde således vara något för mig, men av någon anledning så grep den mig aldrig riktigt, och jag förstår inte varför. 

Ljudboken var en av de som låg Längst bak i min Storytellista. 

Serien om Joel

  

 

Joel bor med sin pappa i en liten köping i norra Sverige. Mamma har försvunnit, hon tog sin väska och stack en dag. Pappa arbetar i skogen. Men en gång var han sjöman och Joel drömmer om den dag då de ska flytta från skogarna i norr och gå till sjöss och uppleva allt det där som pappa berättat om.

Joel får mestadels klara sig själv, det är han som handlar och lagar mat tills pappa kommer hem från skogen. Ibland dricker pappa och Joel får gå och hämta hem honom från ölcaféet. Han har inte så lätt att få jämnåriga vänner, men han knyter an till några udda existenser i köpingen. 

Nu är jag klar med sista delen i serien om Joel. Jag har lyssnat på en i månaden sedan november. Det är en underbar serie och jag är så himla glad att jag hittade den. Pojken som sov med snö i sin säng augustnominerades 1996 och Resan till världens ände vann Augustpriset 1998. Kanske tyckte jag allra bäst om Pojken som sov med snö i sin säng. I den är Joel mer av ett barn, och han är så söt med sina tankar, idéer, föreställningar och planer. Jag blir alldeles glad och varm i magen när jag lyssnar, trots att det är rätt sorgligt ibland. I Resan till världens ände börjar han bli mer vuxen och har förlorat en del av den där barnsliga charmen.

Jag vet inte hur serien funkar på yngre, lite får jag en känsla av att man uppskattar den mer som vuxen, men jag kan ha fel.

Rekommenderas å det varmaste! Och omslagen, jag älskar dem!

Böckerna passar för Finish That Series, Prisat, Förkovran och Augustpriset.

Veckans mening - vecka 7

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning, som av en eller annan anledning fått mig att stanna upp.

När mina upprörda spikskor plötsligt
förvandlades till skära tofflor

med kaninöron på.

Jag har faktiskt inte läst Kristina Lugn förut. Inte heller sett någon av hennes pjäser. Den här fick följa med hem från bibblan med typ tio andra diktsamlingar.

Efter att ha svarat på Mias helgfråga igår, den om att hitta lässtunder i vardagen, kom jag på att jag borde lägga ut böcker, företrädesvis lyrik, lite här och där i huset. Hundstunden hamnade på toan och det är faktiskt den jag har läst mest av. Man hinner gott och väl att läsa en dikt eller två medan man kissar. (Och vill man gömma sig för krävande barn och hushållsarbete ett tag, så hinner man läsa fler)

Och meningen... ja, jag tyckte att det var en rolig bild. Påminde mig om den där boken Robert skrivit om några gånger, med en karl klädd i rosa kaninkostym på omslaget. 

Helgfrågan vecka 7

 

Denna vecka undrar Mia i Bokhörnan

Hur gör ni för att hitta lästid i vardagen?

Lästid har jag väldigt svårt att få till. Det blir inte mycket mer än en bok i veckan, ungefär. Så för mig blev Storytel ett helt otroligt lyft. Förra året läste jag 160+ böcker och jag skulle säga att över 100 var ljudböcker. 

Jag lyssnar när jag åker bil till och från jobbet, under de långresor jag gör med bil flera gånger om året, när jag handlar, städar, lagar mat och håller på med andra hushållsbestyr samt när jag fixar ute i trädgården. 

Jag skulle verkligen vilja hinna läsa mer, i synnerhet som mycket av den lite smalare litteratur och världslitteratur jag föredrar inte finns som ljudböcker, men som läget är: gammal trött ensamstående tant med krävande jobb, tre förhållandevis små barn, hus, gård och djur och lång resväg till jobbet, så kan det väl inte bli så mycket annorlunda. 

Jag oändligt tacksam över att ha tillgång till Storytel, det är SÅ värt sitt pris för mig. 

Så, med andra ord, jag lyssnar i stället för läser.

Célanire

 

Ryktena surrar på den lilla missionsstationen i Adjame-Santay. Året är 1901 och den vackra och gåtfulla Célanire Pinceau har kommit för att leda en förfallen missionsskola i Elfenbenskusten, utsänd av Apostlasystrarna i Lyon. Det sägs att hon blev lemlästad som barn och att det är därför hon alltid bär en scarf runt halsen, för att dölja sina ärr. Omgivningen är splittrad, är hon verkligen den hon utger sig för att vara: en sann kristen som kommit för att hjälpa de stackars föräldralösa barnen? Klart står att Célanire är okuvlig i sin kamp att ta reda på sanningen om sitt förflutna fast besluten att hämnas det brott som en gång begicks mot henne.

Tro det eller ej men nu har tant äntligen läst Célanire! Jag vet inte hur många gånger jag haft den i min TBR, utan att få den läst. 

Det är en fantastisk roman, myllrande, exotisk, otäck och full av övernaturliga inslag med rötter i afrikansk folktro. Den rör sig från Elfenbenskusten till Karibien till Sydamerika och tillbaka. Célanire är en fascinerande bekantskap, vacker, kompetent och mycket obehaglig; vad är det hon gör egentligen? Är det hon som har ihjäl folk till höger och vänster? Jag skulle vilja likna den vid en bok ur världslitteraturen, men då avslöjar jag för mycket :) 

Men... jag blir så oerhört störd av den usla översättningen - inte stort bättre än den av Livet utan masker.

Följaktligen sov han ensam och förtärdes av alla slags lustar, för dem som inte fick komma honom nära påverkade honom garanterat.

Célanire var vanvettigt road av alla dessa ceremonier till sin ära.

Ludivine visste att hennes pappa var blind så snart det gällde sin fru.

Sedan lastade han sina ägodelar på en vagn och det som återstod av Kung Fui, och åkte till Lima där han slog sig ner.

Bakom hans gåtfulla ansiktsuttryck gladdes han prosaiskt över ett byte som tröstade honom för sin gamle vän Thomas svek, som hade sjunkit ända ned till halsen i äktenskapsbrott med en negress.

Ändå hade den byggts efter den berömde arkitekten Sébastien Depelchins ritningar, som hade föregått med gott exempel och övergett ett dussin café au lait-färgade telningar där.

Men han hade inte kunnat få ur Koffi Ndizi något, som inte alls förstod sig på "de vitas angelägenheter", som han brukade säga.

Då och då vred bärarna på huvudet och försökte se hur denna förbluffande varelse med svart hy såg ut, men som talade de vitas språk, levde tillsammans med dem och klädde sig som de gjorde.

Jag blir g a l e n. Hur kan man släppa igenom något dylikt? Ska jag läsa något mer av Condé så får det bli på engelska. 

Jag läste boken för Månadens språk, "karibiska". Maryse Condé kommer från Guadeloupe.

Hett i hyllan #51

Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått en evighet i bokhyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas. 

1938 gick en ung Muskogee Creek-indian genom ett skallerormsbo. Det var en del i hans initiering till att bli medicinman i sin stam.

Idag, nästan 60 år senare, delar han med elegant enkelhet med sig av sina erfarenheter och tekniker. Erfarenheter som har tagit honom genom personliga tragedier men som också lärt honom hur han kan hjälpa andra i svåra stunder.

Bear Heart, som är en traditionellt utbildad medicinman, talar om respekt, empati och kärlek. Det är begrepp som ofta glöms bort, men som är grundläggande i våra relationer till andra människor. 
Bear Heart uppmuntrar oss att söka vår egentliga uppgift i livet och att vara mottagliga för andlig ledning. I Vinden är min mor väver han in traditionell indiansk schamansk visdom i små anekdoter och berättelser som visar dig hur du kan lära dig att leva ett rikt liv oavsett vilken tro du har.

Tja.. vad säger man? Jag tycker ju att det är väldigt intressant att läsa om ursprungsbefolkningar, men jag hade nog inte tittat närmare på vad den här boken handlade om när jag plockade med den hem från loppishyllan. Jag trodde att det var mer av en memoar. Jag känner mig skeptisk. 

Skulle respekt, empati och kärlek vara begrepp som ofta glöms bort? Och skallerormsbo? Skallerormar har väl inga bon. Inga ormar, så vitt jag vet, har bon. Möjligen ligger de en period och vaktar ägg.)

Kindred

 

Dana, a modern black woman, is celebrating her twenty-sixth birthday with her new husband when she is snatched abruptly from her home in California and transported to the antebellum South. Rufus, the white son of a plantation owner, is drowning, and Dana has been summoned to save him. Dana is drawn back repeatedly through time to the slave quarters, and each time the stay grows longer, more arduous, and more dangerous until it is uncertain whether or not Dana's life will end, long before it has a chance to begin.

Jag ska erkänna att jag hade väldigt dålig koll på vad den här boken handlade om när jag började läsa. I princip hade jag bara klart för mig att det handlade om svarta i USA och av omslaget att döma anade jag att det rörde sig om historisk tid. Jag trodde att det var en relativt nyutgiven bok, men i själva verket kom den 1979. Octavia E Butler klassas uppenbarligen som science fictionförfattare och så beskrivs också den här boken. Jag skulle kanske hellre kalla det magisk realism, eller något. I min värld handlar science fiction om vetenskapliga - företrädesvis tekniska - landvinningar i framtiden, inte om tidsresor - ofrivilliga av oklar orsak - till historisk tid. Butler har skrivit ett flertal böcker och är flerfaldigt prisbelönad. Hon avled 2006, endast 59 år gammal.

Det är en väldigt spännande och lättläst bok som det är svårt att lägga ifrån sig. I början hakade jag upp mig på att Dana tjafsar med Rufus om att han använder n-ordet (i sin grövsta form) då hon plötsligt förflyttas till sydstaterna före amerikanska inbördeskriget. Det fanns liksom värre saker att oroa sig över. Och hur skulle man kunna motivera en sydstatare under denna tid att sluta använda ordet? Kände de ens till något annat? Men jag antar att Butler vill visa hur Dana med varje förflyttning bakåt i tiden faktiskt, till ganska stor del i alla fall, vänjer sig vid detta ofattbara, skildra hennes utveckling. 

För det är ju förunderligt hur vi människor vänjer oss, även vid det allra värsta. Det har vi sett många gånger genom världshistorien. Det är så lätt att tänka att DOM bara accepterade, DOM gjorde inte motstånd, DOM gjorde inte uppror. Men hur skulle vi själva reagera om det var vi som drabbades av något oerhört, något fasansfullt.

Det är en väldigt stark roman, mycket läsvärd.

Det här var den pocketbok som lottades fram till min utmaning De fyra årstiderna - vinter. Jag läste 

Matrix

 

Marie de France är utslängd från hovet för att hon är för ful för att giftas bort. 

Året är 1158 och hennes förtvivlan är lika intensiv som det tunga regnet, som smutsen och den överväldigande stanken av ruttnande kött och själar.  Men när valet står mellan att begravas levande eller att rädda ett kloster som rids av svält och sjukdomar ser hon ingen annan utväg än att kavla upp ärmarna. Med list, mod och passion leder hon sina nunnor till ett isolerat liv i lyx och lust, undan farorna av illasinnade män och köttsliga frestelser. 

Matrix är en svindlande språklig läsupplevelse som fångar medeltidens magiska miljö av överdåd och äckel med en inlevelse som kryper under huden. Med avstamp i verklighetens Marie de France ger romanen ett häpnadsväckande nytt perspektiv på kvinnor genom historien, och vår historia i stort. 

Jag har redan halkat efter ordentligt när det gäller min "läsdagbok" trots nyårets intentioner. Ack! Den här klämde jag in som extra ljudbok, utöver januaris TBR.

Jag hade hört så väldigt mycket gott om den här boken, både i svenska bokbloggar och av de brittiska booktubers jag följer - tvenne herrar med en boksmak som liknar min. Lauren Groff verkar också generellt anses som en ypperlig författare.

Jag hade nog förväntat mig något mer historiskt trovärdigt. Mer av Wolf Hall - eller åtminstone Arn. Men för all del, i början tyckte jag att boken var rätt rapp med bra flyt, riktigt trevlig trots allt. Men nää, jag gillade verkligen inte det här. Synen på religion, sexualitet och kvinnor känns helt anakronistisk och det var bara tramsigt med nunnor som rumlar runt i sänghalmen. 

Jag borde verkligen anteckna när jag läser, så att jag kommer ihåg bättre när jag ska skriva om böckerna, men det är ju särskilt knöligt när det gäller ljudböcker, som jag mestadels lyssnar på i bilen. Inte läge att sitta och anteckna där. Hur som helst är det här ungefär det avtryck boken lämnade.

Inläsningen var inte heller något vidare. Annars har jag för mig att jag brukar gilla Katharina Cohen. Jag förstår inte varför hon envisas med att uttala alla namn på franska och med skorrande R. Kom inte de där R:en på 1700-talet? Eller var det då de nådde Danmark och Skåne? Och inte för att jag är någon hejare på latin - uttalet har ju också förändrats genom seklerna - men det finns ju ändå gränser!

Veckans kulturfråga - vecka 7

 

Denna vecka undrar Enligt O

Vilken bokvärld skulle du vilja leva i och vem skulle du vara?

Jojomensan, rakt in i sagan vill jag, den största av dem alla, till Lothlórien. Det ser definitivt ut att vara en plats för mig. Träden! Skimret! Ljusen! Det magiska!

Där skulle jag vara Galadriel, alvdrottningen, en skogsalv.

Galadriel's magic, later revealed as the power of her ring Nenya, enriched the land and made it a magic forest into which evil could not enter without difficulty.

Ja, där kom lilla Scyllas gamla drömmar fram. Hon som aldrig fick vara prinsessa när hon var liten, trots att hon längtade så förskräckligt.