"Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid"
Så var man hemma efter ett äventyr till Gotland. Det äventyrliga låg i att resa magsjuk. Ingen större höjdare vill jag påstå. Eländet började förra söndan. Tisdagsresan ställdes in. På onsdagseftermiddan bar det ändå av. Satt och knep hela vägen ner till Nynäshamn. Vidrigt. Blev tack och lov frisk lagom till midsommarafton. Några bilder blev det till slut även den här gången.
"Look at me now, will I ever learn? I dont know how but I suddenly lose control"
Igår hittade jag ett riktigt fynd när jag gick på min lunchpromenad, inne på Akademibokhandeln vid Odenplan låg en hög av Jeppe Wikströms och Jan Lundgrens fantastiska fotobok Perspektiv på Stockholm a 169 kronor styck. Självklart kom jag därifrån med ett ex. Egentligen borde jag ha köpt fler. Perspektiv på Stockholm är den självklara presenten till någon som är det minsta intresserad av historia och stockholmiana. Särskilt fascinerande tycker jag att de jämförande bilderna är. Där de har ansträngt sig för att ta en ny bild ur samma perspektiv som en gammal. Hela morgonen har jag förundrat suttit och bläddrat i boken. Perspektiv på Stockholm kommer jag att ha glädje av länge.
Ni som följt mig ett tag vet att jag är rätt morgonpigg. På Mallis blev det löjligt. Jag vaknade vid fyratiden nästan varje morgon. Ofta tog jag en promenad när jag hörde att även koltrasten vaknat. Det enda goda som kom ur det var en serie bilder från stranden i Alcudia.
Jag gillar bryggor. På nåt sätt symboliserar de uppbrott. Resa. Äventyr till det okända. Men också hemkomst och trygghet. Träbryggor åldras ofta med en vindpinad värdighet. Vad förbudssymbolen längst ned betyder är jag inte helt klar över, förbud mot rökning och situps?
Fjorton arbetsdagar på raken börjar kännas. Tack och lov ska jag nu gå en kurs i tre dar. Fan vet om nåt kommer att gå in i skallen på mig. Just nu skulle jag kunna ställa upp i vilken zombiefilm som helst. Fem dar kvar sen lite ledighet.
Det blev inte hela fem-milarundan i dag. Knäet höll inte. För att förvärra det hela lite så klantade jag till det när jag såg motivet till den andra bilden. Jag tvärnitade och fick bara loss ena foten från pedalen. Pang, rakt ner i backen med knäet först. Ingen höjdarstart med andra ord, men det blev en vacker bild. Fortsatte söderöver och nånstans efter Tullinge flygfält började det ömma. Tänkte ett tag spela tuff och fortsätta, men när det inte ens hjälpte att stiga av hojen och stretcha var det bara att vända och ta det lugnt hemåt. Trots bakslaget med knäet är jag rätt nöjd, det var en fantastisk morgon som jag är glad att jag fick se. Nu ska vi ägna oss åt hushållsbestyr.
"To lonely nights uptown. Don't let them bring you down"
Igår gick jag med dottern och en kompis till henne på bio och såg Wall-E. Filmen är en kärlekshistoria som även handlar om konsumtionssamhället och om hur människorna blev tvungna att lämna en förstörd jord. Kvar lämnades robotar som skulle städa upp så att människorna ska kunna återvända. Med jämna mellanrum skickas rymdraketer ner med robotar som scannar jorden efter växtlighet. Vid ett sånt besök uppstår ljuv musik mellan två robotar. Innan filmen var det som vanligt mängder med reklam, och mitt i all den reklamen finns det naturligtvis reklam för leksaken Wall-E. Som barnen lekt färdigt med om ett år. Som sen hamnar på samma sopberg som filmen handlar om. Snacka om dubbla budskap. Wall-E var en fin film, men bäst av allt var förfilmen från Pixar:
I morse testade jag Surlyn, som har blivit så fin med sina nya Campagnolokomponenter, med mina nya pedaler och pjuck. De har gjort ett bra jobb på Sportson i Kurvan. Växlarna smög i så som de aldrig tidigare gjort. Och med nya dojorna flög jag upp för backarna. Körde bara en pytterunda för att känna hur det kändes. Nu ska bara knäna bli hela och fina igen så att jag kan slänga mig ner på Södertörn. Som jag längtar.
I eftermiddags tog jag mig förbi Kulturhuset och såg två fotoutställningar, Gunnar Smolianskys, som jag tack och lov hann se innan den togs ned, och Nan Goldins. Nan Goldins utställning är inget för den som har svårt för livet. Här knullas, slåss, gråts och tröstas det i en salig röra. Och människor dör. På riktigt. I AIDS, av överdoser och cancer. Är du inte rädd för att se livet som det kan se ut. Bege dig då till Kulturhuset. Ta dig tid att sitta ner och kolla in slideshowen. Det är både du och Nan Goldin värd.
"If you say there ain't no way that I could know If you say I aim too high from down below Well, say you're not 'cause when I'm gone You'll be callin' but I won't be at the phone"
Jag börjar tröttna. Bra låtar hamnar i reklam. Låtarna hamnar i mitt huvud. I morse var det Lykke Li. I morgon säljer väl Bob Dylan läppstift med The Times They Are A-Changin'. Och jag kommer att nynna med som en duktig idiot. Men jag förstår fortfarande inte hur reklamarna tänker. Borde inte en produkt sälja bättre med Christer Sjögren än med Bob Dylan? Men som jag varit inne på tidigareär det väl reklamarnas egen hiphetsfaktor på Spyan som avgör vilka låtar som landar i reklamen. Inte folkligheten.
***
Jag har haft lite mycket att göra så jag har inte hunnit berätta om det vackra sommarskyfallet vi hade i tio minuter i måndags. Så här såg det ut:
"Vi dansade i samma takt Likadana hjärnor som redan tänkt på allt innan någonting hänt gjort om till ironi rädd för något som känslor men slippa vara smart i kväll"
Det blev lite sent igårkväll och allt för tidigt i morse. Jag var på konferens med jobbet. Föga förvånande hamnade vi i baren under kvällen och efter en hel dags allvar blev flamsigt värre framåt småtimmarna. 33:orna Starobrno gled försynt ner i strupen tills jag blev alldeles ölmätt. Av nån märklig anledning vägrade de ha kortet i baren så varje ny bira innebar en ny signering. Ramlade i säng vid tolv och vaknade klockan fem och kunde naturligtvis inte somna om. Efter en timmes roterande drog jag på mig kläderna och gick på skogspromenad. Hittade en skön klipphäll där jag kunde sitta och mysa och titta ut över fjärden i morgonsolen. Då var det faktiskt värt två timmars förlorad sömn. Kameran var med och ett resultat ser ni här ovanför.
"Fuck it I love you, there you go Three little words on a mobile phone"
Thomas Nilssonskickade över ett par bilder som han tagit. En av dem kan jag inte låta bli att visa. Den är från en spelning på rockklubben Ratz förmodligen nån gång kring 1984. Jag minns att det var fullt med folk och grymt svettigt och jag minns att mitt framför mig stod en gaphals och jiddrade större delen av giget. Extranumret avslutades med att jag var på väg att spräcka skallen på honom med basen. I stället åkte den i golvet på klassiskt rockmanér och gick i bitar. Tack och lov var det reservbasen och inte min vita Fender Precision. Det hade det inte varit värt.
Jag har en märklig ”sjukdom”, så gott som omedelbart när jag vaknar får jag en låt i skallen. Det är inget jag kan styra över. Vissa mornar kan jag komma på mig själv med att nynna på Snoddas, Boney M eller Dirty Pretty Things.
