Kommunikation med färre ord

En turkisk vän introducerade mig för sin iranska vän. Den iranska vännen är en artig ung man som gärna svarar på mina frågor, vare sig han förstår dem eller inte. Hans engelska är lite bättre än min farsi. Jag kan absolut ingen farsi men han kan några ord både engelska och turkiska. Dem radar han energiskt efter varann. Sedan gissar jag friskt vad han kan tänkas mena.

Hans religion är zoroastrism, säger han. Jag fingrar på korset runt min hals och säger ordet för fågel, för säkerhets skull både på engelska och turkiska. Zoroastrismens halskors har formen av en fågel, det har jag sett tidigare. Ja, säger han, och så säger han "home". Han smycke finns hemma. När jag googlar lär jag mig att det inte är en fågel utan en skyddsande, men det räcker vårt språk inte till för.

"Är ni yazidier?" frågar jag. "Ne", säger han. Ok, det förstod jag, även om det var farsi.
"Vi är behdini." Han visar ett youtube klipp där många människor sjunger en rytmisk sång och har en religiös ceremoni uppe på ett berg. Men sången är nu förbjuden i Iran, säger han.
Så säger han namnen på de flesta vanliga trosinriktningar i den här delen av världen: bahaí, ortodox, prostestant, sunni, shia, alevi, zoroastrism, judar osv. MEN, säger han. Nu bara shia .... och så visar han med handen en pistol. Endast shiamuslimer är tillåtna nu.
Kanske är han flykting i Turkiet just därför?

Vi är ett större sällskap som har picnic på stranden. Hela dagen går på turkiska, finska och svenska. Iraniern simmar och solar men blir utanför samtalen. På hemvägen går jag på nytt bredvid honom. Och vi hittar ett gemensamt ord, vi förstår varandra, våra händer möts i en "high five" och vi skrattar tillsammans.

Gemenskap är absolut lättare att nå fram till om man har ett gemensamt språk! Men det är möjligt också utan.