Första gången vi var här såg vi bara skog. Vi gick på upptrampade stigar med blåbärsfyllda händer och drömde om framtiden.
- Kan det vara här husen ska stå?, frågade han.
- Kanske, svarade jag, med längtande känslor.
I magen min sparkade små lillebrorfötter och vi såg framför oss hur barnen skulle leka i skogen och cykla på de trafikfria vägarna till skolan.
Senare visste vi exakt på vilken plätt av skogen som vårt hus skulle komma att stå på. Jag skojade med honom och sa att jag skulle sitta på tomten och slänga kantarellerna över axeln. Han skulle stå på altanen, beredd med stekpannan och ta emot.
Nu har vi bott här i två år och tio månader, nästan på dagen idag. Varje dag då jag cyklar upp för backarna för att närma mig skogen, vår skog och mitt hem, känner jag hur jag trivs här. Att vi har valt rätt plats för den här delen av livet. Det är ren och skär lycka.
Mer Blooming Friday här.
