Det här är ett svar från
frågestunden om skrivande, och det kommer att innehålla spoilers om handlingen i
Djupa Ro. Vill man inte veta vad bokuslingen handlar om föreslår jag därför att man slutar läsa... nu.
Att skriva
Djupa Ro var på många sätt extremt kul. Jag älskade till exempel att få skriva om den lilla orten där jag själv vuxit upp. Att få använda
min badplats, att låta dem cykla på
mina cykelvägar, att de sitter på
min buss och känner igen varenda krök av vägen, att de handlar på
min Icabutik. Eller ja, "min". Men ni fattar. Det var kul. Och jag älskade att skriva om ett kompisgäng som känt varandra jämt, och låta alla personerna i gänget få ta rätt mycket plats. Och att de var nästan vuxna. Jag tyckte om att David (som berättar) stod mitt emellan. Å ena sidan hade han flyttat hemifrån, och var på väg bort och ut och iväg. Å andra sidan var han fortfarande sin mammas son, och blev rufsad i håret. Och åh, vad jag gillade att skriva om David ihop med mamman! Hur hon står och tittar efter honom i fönstret, som om hon är rädd att han ska försvinna om hon släpper honom med blicken. Hur det påverkar henne att en jämnårig kompis till David har hittats drunknad, hur hon oroar sig, hur hon
vet att han är vuxen och att hon måste släppa taget, men hur hon inte fattar hur hon ska våga. Hur de irriterar sig som fan på varandra, som man gör.
Sen handlar ju boken om ett självmord. Jonathan, 18 år, tar livet av sig, och hans kompisgäng blir kvar utan honom. Vad känner de när de får veta? Vad tänker de? Jag aldrig skrivit om det här innan. Det kändes ganska nervöst. Dels var jag SKITRÄDD för att skriva en bok som skulle verka triggande för någon som var deprimerad och hade självmordstankar. Och dels var jag rädd för att jag inte skulle kunna göra det bra, eftersom jag faktiskt inte hade någon egen erfarenhet av det här. Jag har inte varit med om att någon av mina närmsta personer tagit livet av sig. Jag var rädd att det diskade mig från att skriva en bok om det, att det inte skulle gå. Att det inte var min historia att berätta.
Det jag gjorde då var att: Tänka skitmycket. Komma fram till att jag ändå ville försöka. Läsa på. (Om självmord, om tecken på att någon är suicidal, om psykisk ohälsa bland unga, om depressioner, om sorg). Prata med en beteendevetare, som jobbar med unga som mår kasst. Jag frågade: Finns det något speciellt jag måste undvika att skriva ut för att det inte ska bli triggande? Hon fick också läsa manuset när det var halvfärdigt, för att se om det kändes trovärdigt. Och så pratade jag väldigt mycket med en av mina närmsta vänner, vars bror tog livet av sig för några år sedan. Hon har hjälpt mig jättemycket. Mycket av de korta glimtar man får av Jonathan är hämtat från hennes berättelser. Hon har också läst manuset under skrivandets gång och "godkänt".
Det här är nog det jag tydligast lärt mig av allt detta: Det finns inget facit. Man upplever inte saker på samma sätt, man reagerar inte likadant. Inte i ett (påhittat) kompisgäng, och inte i verkligheten. Och därför tror jag att en person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa
Djupa Ro och känna igen sig i nästan allt. Men en annan person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa och inte känna igen sig nästan alls. Så måste det ju få vara? Och jag tycker oavsett att det (psykisk ohälsa bland unga, självmord, och att förlora en nära kompis) är viktiga ämnen att prata om och tänka på, jag är glad att jag skrev boken. Om inte annat, så för min egen skull. Jag har lärt mig mycket. Och det
måste väl vara värre att hålla tyst för att man inte vågar prata om något (eller skriva om något, i mitt fall då), för att man tycker att det inte är "min sak att säga något om det här", eller att "det kan bli fel" än att försöka? Eller? Ja, det kanske blir dåligt eller klumpigt eller fel om man har otur. Men det blir i alla fall
något? Jag vill gärna tro att det är en bit på väg.
Sen (och det här har jag skrivit om tidigare på bloggen) var det också speciellt att skriva den här boken, för att jag påverkades rätt starkt själv. Det här var vad som ingick i mitt jobb under året jag skrev: Lyssna på ledsen musik, tänka på sorg, gå på långa promenader utmed tomma åkrar och leva mig in i ledsna personers huvuden, ligga och stirra upp i taket och tänka på döden, föreställa mig hur det skulle vara att vara mamma till en tonårsson som förlorat en kompis, se filmer där folk tog livet av sig, läsa böcker där folk dog... Jag vet förstås inte om det var något annat i mitt liv som gjorde att mina spjäll var helt öppna för ledsamhet under den här perioden, men... Mitt psyke har tagit stryk av att skriva
Djupa Ro.
Men jag är stolt över hur den blev.
Att den blev.
Alla som läser den tycker naturligtvis inte om den, eller blir berörda av den, eller känner igen sig i den, eller tycker den är trovärdig. Men en del gör det. En del gör verkligen det. Och det räcker ju.
