"Nu kan ni ta upp era tärningar"

Hej från ett hotellrum i Oskarshamn, här sitter jag och fostrar en ny generation läsare av mina ungdomsböcker. Eller, ja, jo, nåväl, typ. Det är i alla fall fjärde året i rad jag är här en hel vecka, och träffar kommunens åttondeklasser. Det är alltid skitbra. Blir jämt så glad av att se jobbet de lägger ner på läsning i skolorna här, helt envetet jädra slit, utan paus, alltid en gemensam bok på gång i klasserna. Det funkar så väldigt, väldigt bra. SLUTA ALDRIG, OSKARSHAMN! Ni är ta mig farao ett föredöme för hela lärarkåren.

Själv håller jag i skrivverkstäder.

Det är kul.

Vi leker med tärningar.

Igår var det en elev som slog sig fram till att hens påhittade karaktär just nu befann sig i Kristdala med en kondom i fickan. Hen ba: "Vad fan ska han med den till, i Kristdala? Tror han att han kommer få användning av en kondom där? Stackarn. Han kommer bli så besviken."

Det var väldigt roligt.

Kanske speciellt för alla som kände till Kristdala (hela klassen), men också för oss andra (okej, mig).

Hej hej.

Författarskola i 10 delar

Under hösten har Svenska Dagbladet publicerat en författarskola i tio delar som jag gjort, riktad till högstadiet/gymnasiet. Men den funkar fasen skitbra på vuxna också, tipsen är ju ungefär de samma oavsett hur gammal den aspirerande författaren är, tycker jag. Kanske kan någon här ha nytta av dem? (Lärare? Sno övningarna! De är roliga.)

Här är alla tio delar! Inklusive skrivövningar!

1. Hitta på
2. Karaktärer
3. Miljö
4. Skapa spänning
5. Välja form
6. Början
7. Dialog
8. Köra fast
9. Slutet
10. Redigera

Ute på andra sidan

Jag gjorde det! Jag gjorde det!

Liten lista över folk som kom och lyssnade när jag pratade på scen hemma i Ingelstad igår:

- Min mellanstadielärare
- Min barndomsfavoritbibliotekarie
- Min pappa
- Min syster
- Min barndomsbästis som jag inte sett sen vi var nitton
- Lite spridda föräldrar till mina kompisar
- Min förskolefröken
- Några polare till mamma och pappa
- En före detta pojkväns mamma

... och kanske sjuttio personer till.

Jag var livrädd. LIVRÄDD, säger jag! Men det kastades inte en enda rutten tomat, folk var bara snälla och urgulliga och glada och ville ha en bok med signatur i sen, och jag vet inte, jag är fortfarande helt tårögd av detta, så cool grej ändå? Där stod jag inför mina barndomspersoner och babblade om mina barndomsdrömmar om att en dag få skriva en bok. Med en freaking bok i handen som jag gjort? Åh, ändå.

Föreläsningar vi minns

Käre hjärtanes, håll en tumme för mig imorgon? Jag ska prata om "Djupa ro" på biblioteket hemma i Ingelstad, och det skrämmer mig i det närmaste till döds. I vanliga fall när jag står inför någon slags publik är publiken okänd. Då är det lugnt. Jag har liksom vant mig vid att babbla på inför okända, jag tar ett djupt andetag då, och är Författaren, och det går oftast okej, jag har övat. Men i Ingelstad? Där kan jag väl för farao inte komma dragandes och vara någon himla Författare heller, där är jag ju "Bosse Bjärbos dotter" eller "Petters syrra" eller "Anna på Dalängs kompis" och DEN PERSONEN PRATAR INTE INFÖR PUBLIK, åh, herregud.

Min gamla förskolefröken kommer dit.

Detta vet jag, för hon har skrivit ett handskrivet brev till hela familjen och skickat det hem till mamma och pappa, och uttryckt sin pepp inför denna tilldragelse.

Minst åttio andra personer kommer också dit.

Detta vet jag, för biblioteket har fått boka den gamla biosalongen för att få plats "nu när det är så stort intresse".

SVÄLJ.

Sitter och bläddrar frenetiskt i boken för att hitta något stycke som passar att läsa högt. Inte de styckena där huvudpersonerna kallar Ingelstad för "jävla håla" eller "anspråkslöst litet ställe" eller "rövhål" eller "klaustrofobiskt och instängt" kanske? Nä... nä.

Men kanske detta?

"Det är konstigt med platsen man växt upp på. Att den aldrig kommer att lämna en. Man fattar inte det när man är liten och tultar omkring på plastmattan i ett grådaskigt kök och drar ut kökslåda efter kökslåda, men stället där man växer upp sitter fast i en sen. Det grådaskiga köket kan renoveras, huset kan byggas om, man kan flytta, samhället kan ändras. Men det spelar ingen roll. Det kommer finnas kvar i dig ändå. Och det kommer att ha format dig som människa, oavsett vad du tycker om det. 

I Ingelstad finns det en lekpark som ligger strax bakom Toves hus, och av någon anledning stannar jag med cykeln där nu. Vi brukade klättra omkring på bergsknallen som låg i ena hörnet av parken. Glasberget, kallades den. Det är verkligen ingen märkvärdig kulle, men då vilade det något mäktigt över den. Som om den var något slags skatt, att hela berget var värdefullt. Jag vet inte vad den typen av bergart heter, kvarts eller gnejs eller sandsten. Jag minns inte, men berget var vitt som om det var gjort av glas eller stelnat glitter och jag minns att jag kände mig rik. Vi hade ett helt berg av ädelsten. Vi hade inte en enda rulltrappa, bara ett övergångsställe och en mataffär, men när kriget kom skulle vi som bodde i Ingelstad i alla fall ha ett helt berg av diamant. You can’t fuck with that. 

Jag vet inte varför jag tänker på det nu, jag trodde inte ens att jag kom ihåg det, men kanske är det just det som är grejen. Jag kommer alltid att komma ihåg. Jag kan aldrig ta mig härifrån helt. Jag kan flytta till Norge och rensa fisk, åka på roadtrip i USA och skaffa mig nya ställen att kalla hemma, men det här samhället kommer ändå alltid att vara stället där jag växte upp. Där vi växte upp. Och varje gång jag tittar på Ludde eller Tove eller Paula så kommer jag inte bara att se dem, jag kommer att se allt det här också. 

Och ändå räcker det tydligen inte."

Åh, Ingelstad, jag hatälskar dig så himla mycket, vi ses imorgon?

SVÄLJ.

Bubbla schmubbla

”Man skriver ju om saker som har hänt i livet, men också om sådant som har odlats i en lite i hemlighet. Man bär lite av ett museum av känslor, händelser, insikter och tankar inom sig. Det är det museet jag går omkring i när jag skriver.”

Johanna la upp det här citatet på sin blogg häromdagen, och nu lägger jag upp samma, för jag har tänkt på det sen dess. Det är Ola Nilsson, författare, som sagt det i en intervju i SvD. 

MUSEUM! Sånt himla mys! Själv har jag alltid tänkt på det som en bubbla. Ni vet en sån med låtsassnö i, som man skakar på för att snön ska falla över den lilla... eh snögubben därinne. En sån. Jag är snögubben, och bubblan är tillståndet jag ibland tycker att jag hamnar i när jag skriver. Rätt mysigt, på sina sätt. Men rätt klaustrofobiskt också? Inne i den där bubblan hörs den riktiga världen bara dovt på avstånd, för väggarna är av tjockt glas, och där inne står jag, fastskruvad i marken, och låter det... eh, snöa känslor, händelser, insikter och tankar över mig. Om man skriver en bok om sorg och depression, till exempel? Då kan man säga att det snöar sorg och depression. 

"Kul."

Ett museum känns mycket... luftigare, på något vis. Högt i tak. Stora salar, med montrar. "Kolla, där ligger sorg", kan man till exempel tänka när man spankulerar omkring därinne. "Så ser den ut." Eller: "Se där! Här har vi en depression. Om jag går runt och kollar från andra hållet får jag se hur den ser ut från baksidan. Intressant!" Sen går man bara vidare, och kanske tar man en kaffe, och kanske köper man en snygg anteckningsbok i shopen, och sen går man hem.

Ska så byta min bubbla mot ett museum från och med nu.

Mycket bättre ju.

*SWOSH*

Om jag fick en penny för varje gång jag lusläst texterna i den här de senaste dygnen... och ändå har jag väl säkert missat någon himla vårlök* någonstans. MINA NERVER! Men nu är vi klara. Vi är det.  Vi är faktiskt det! Och. Boken. Är. Skickad. Till. Tryck. (Jag vill tacka livet.)

*salladslök, vi menar salladslök, jag svär

KONFETTI ÖVER HEMMAKONTORET!