Minnesteatern

Trädgården är en plats där tiden står stilla och festerna eviga. Härskarklassen är precis så brutal och vidrig som man blir av makt. Betjänterna är barn som gått vilse och infångats, tvingade till att tjäna tills den dag de blir för gamla och blir härskarnas jaktbyten. I denna värld finns Tistel och Dora. Tistel är en av betjänterna som har avgett ett löfte att skydda Dora, som är av annan sort men ändå som en syster. Snart har Tistel nått åldern för att utsättas för jakt och en rymningsaktion måste planeras. En dag hittar en av de vidrigaste, Augusta, en klocka och börjar ställa förbjudna frågor. Denna händelse leder till ett sökande efter ursprung och en jakt efter ett namn, mellan tid och rum över något som liknar svenska fjäll och skogar. 

Jag har ingen annan beskrivning på denna läsning än "rasande", för det känns som att det var längesen som jag läste något i en sådan här oerhörd fart och med munnen på vid gavel. Det är med fasa jag läser hur de hungriga härskarna utsätter barnen för fara utan att känna någon skuld och fascination över hur handlingen fortskrider. Det är en saga utan dess like. Jag vet ännu inte om jag kommer hämta mig? 

Världen i romanen saknar ände, både upp och ner och ut och in, och även om några frågor om den besvaras, kan jag inte säga att jag helt förstår den. Inget eller ingen är vad den utger sig att vara, endast kärleken mellan Dora och Tistel verkar vara sann och där vill jag stanna. Minnesteatern har jag inte ens nämnt, men den har en viktig roll i historien som Karin Tidbeck har byggt upp. Eftersom romanen till viss del utspelar sig i en värld som liknar vår, får den mig att börja hoppas att det finns en gnutta sanning i den ändå, för alla historier som glöms bort och försvinner.

Språket är både rått och poetiskt, hårt och skört på samma gång. Om jag skulle ha någon invändning, så är det kanske att världsuppbyggnaden känns för hastigt förklarat och karaktärerna är något endimensionella, men det spär på känslan av saga och kanske är det vad som krävs för denna historia. 

Jag valde den här boken till vår bokcirkel för att jag har varit nyfiken på Tidbeck ett tag och jag är så, så glad att jag gjorde det. Det är alltid svårt att välja böcker till en bokcirkel, jag har begått många tabbar i det hänseendet, och det ska bli spännande att höra vad de andra tyckte. 

Karin Tidbeck är en sällsynt svensk författare som är mer känd utomlands än i sitt eget hemland. Den här boken har översatts till svenskan, av Andreas Vesterlund, men jag hoppas naturligtvis att resten av litteratursverige ska få upp ögonen för hen, så att hens texter ska slippa genomgå en översättning.

Hoppas det smakar bra

Jag stänger boken med ett "wow", utan att riktigt veta varför.

Junko Takase har skrivit en roman som huvudsakligen handlar om tre kollegor på ett företag som arbetar med förpackningsdesign. Mest handlar det om Nitani-san, vars mest utmärkande drag kanske är att han är fullständigt ointresserad av mat. Han äter mest snabbnudlar och önskar att det fanns ett piller man kunde ta istället för att äta. I övrigt jobbar han mest, Det finns någon sorts slumrande intresse för litteratur, men det är oklart i vilken utsträckning han faktiskt ägnar sig åt det. Det verkar mest vara jobba, äta snabbnudlar och scrolla mobil, sova, repetera. Samtidigt verkar han vara lågmält arg på det mesta.

"/.../ Men Nitani-san kände på sig att han ändå skulle jobba här fram till pensionen, så det spelade nog ingen roll. Det var 30 år fram till dess. Om pensionsåldern höjdes till 70 år innebar det att det var närmare 40 år kvar. Lång tid Lång tid, men inte så svindlande lång. Inte längre. Fortsatte man bara att äta och sova, vakna och äta, skulle dagarna gå fort. Och rätt var det var hade all tid förflutit."

På samma kontor hittar vi Oshio-san. Hon tycker om mat, på en rimlig nivå. Och sitt jobb, också på vad som verkar vara en rimlig nivå. Kanske tycker hon allra mest om att prestera. Hon tycker dock inte om personer som hon upplever inte drar sitt strå till stacken. Därför är hon öppet arg på den tredje huvudpersonen, Ashikawa-san.

Ashikawa-san verkar vara just en sådan person som inte bidrar lika mycket som alla andra. Hon verkar sätta en stolthet i att vara lite av ett våp, och går ofta hem "tidigt" (vilket väl skulle vara normal tid för oss, men inte i Japan där man förväntas jobba helt sjuka dagar) på grund av huvudvärk... För att sedan komma tillbaka dagen därpå med prydligt förpackade hembakta sötsaker som alla förväntas ooh:a och aah:a över. "Varken ryggrad eller pannben. En känsla lika grumlig som vattnet på botten av en odiskad kastrull tog form i hans inre när orden kom till honom. Då gav han upp alla sina ansträngningar att respektera henne." så tänker Nitani om Ashikawa. Ändå börjar han, av oklara skäl, dejta henne.

I början av romanen tror jag att det skulle bli ett solklart fall av "je suis Ashikawa-san", den som värderar annat än jobbet och gör tveksamma prioriteringar som att baka istället för att jobba. Men såhär med facit i hand kan jag känna igen mig i vissa drag hos alla tre karaktärer. I Nitani-sans pragmatiska inställning till jobbet (typ det är inte speciellt kul men vad ska man annars göra om dagarna), i Oshio-sans irritation över att man ska behöva göra sådant ståhej över fikan på jobbet, och irritation över folk som smiter undan och ökar belastningen på alla andra. I Ashikawa-sans baknörderi.

Arbetskulturen står i bjärt konstrast mot den västerländska; att arbeta från tidig morgon till midnatt måndag-söndag är väl olagligt här, eller i alla fall verkligen inte något som förväntas av en (eller vad vet jag om hur det är att jobba på typ McKinsey, har hört att det ska vara gräsligt). Matkulturen däremot har definitivt sina likheter. De få personer som inte alls är intresserade av mat lär ha det lika besvärligt här som Nitani-san har det i Japan. Själv blir jag också lite generad av allt för mycket uppmärksamhet kring något jag tagit med till jobbfikan. Fika och var glad men lägg ner ooh- och aah:andet...

Det jag inte gillar något vidare med den här boken är att den då och då, utan förvarning, skiftar perspektiv från Nitani-san till Oshio-san. Utöver att göra mig förvirrad tycker jag heller inte att Oshio-sans perspektiv tillför något. Jag antar att Takase ville ge sig själv möjligheten att beskriva Nitani-san utifrån, visa läsaren hur en mindre extrem karaktär ser på honom, men jag tycker att det framgår utmärkt ändå. Och om det nu ska växlas perspektiv, varför i hela friden får vi inte komma in i Ashikawa-sans huvud? Det hade varit betydligt intressantare om ni frågar mig.

Allt annat gillar jag, och Hoppas det smakar bra seglar rakt in på min favoritlista.

Morgonstjärnan

Finns det några författare som personer i mitt skrå gemensamt verkar vurma för är Karl Ove Knausgård definitivt en av dem. Jag har hållit mig på avstånd, missade när vågen med Min kamp var liten och sedan blev det nästan oöverkomligt, passé? 

När det blev klart att vi skulle åka på tågluff den här sommaren började kugghjulen genast snurra. I mitt huvud uppkommer alltid samma frågor inför en resa: Hur många böcker ska jag ta med mig? Många korta eller en tjock? Vilka böcker har jag hemma som jag kan tänka mig lämna när jag har läst ut dem? Till slut landade jag i beslutet att bara ta med mig en (biblioteks)pocket på 664 sidor av en författare jag inte läst tidigare och därmed riskera att jag bland annat inte hade med mig någon självvald lektyr på en resa där packningen var av största vikt - om det inte skulle funka mellan mig och Knausgård. (Helt utlämnad var jag inte. Mitt sällskap hade med sig böcker som jag visserligen redan hade läst men det var ett gäng antal år sedan och så kunde jag ju alltid köpa någon på vägen.)

Jag frågade en kollega om det var en bra idé, för man vill ju ha en bra bok på en resa men inte en bok som är bättre än själva resan. Han svarade att det var en alldeles utmärkt idé. För det fanns ju även fördelar: Jag skulle få tid till att ägna mig åt endast en roman och hur ofta ger jag romaner på över 600 sidor ens en chans? (Svar: Sällan, om någonsin). Och jag skulle inte behöva gå in i flera nya olika världar samtidigt som jag befann mig på en resa med många intryck varje dag. 

Morgonstjärnan utspelar sig i trakterna kring Bergen och vi får följa ett spännande galleri av karaktärer, under några dagar som en ny och stor stjärna uppenbarar sig på himlen och allt blir lite... Märkligt. Det är verkligen en dålig pitch, men jag kan inte beskriva det på annat sätt. Stämningen är inte långt ifrån Murakamis IQ84, men råare och närmare verkligheten (eller ja, Sverige). Det är inte så mycket som händer, det är som att det läggs en till basslinga i bakgrunden och man bara... väntar? Det enda man kan göra är att hänga med. Alla karaktärer har sina egna kapitel och några är helt avskilda från varandra. Vissa karaktärer är så osympatiskt skildrade att man undrar om de finns i verkligheten. 

Sedan älskar man ju böcker som får en att känna sig lite smartare! I Morgonstjärnan är det en enslig karaktär, Egil, som tar upp existentiella frågor och Bibeln.

Jag läste 300 sidor på tre dagar, men det tog ändå tre veckor för mig att läsa ut den, till viss del för att jag ville dra ut på det men också för att romanen avslutas med en ganska tung essä som jag inte riktigt kände att jag hade ork för. Sedan lämnas många trådar lösa, som jag hade hoppats skulle få sina förklaringar i den andra boken, men delarna verkar vara fristående? Detta till trots så väljer jag ändå att lägga den under Mesarnas favoriter. Det var längesen som en bok grabbade tag i mig som denna gjorde.

Att ta med sig Morgonstjärnan visade sig vara ett av resans bästa beslut. Jag kommer alltid komma ihåg den här sommaren som då jag läste Morgonstjärnan på ett nattåg från Malmö till Berlin, i en lägenhet i Venedig, vid en flod i Florens, vid en sjö i Arona och i en lägenhet i Colmar. 

Jag sjunger och bergen dansar

Gissa vem som trillade dit ändå och tecknade Tranans prenumerationstjänst (bara den lilla - 4 böcker under 12 månader, det borde man väl hinna läsa)? Hittills ångrar jag mig inte, för den första boken, Jag sjunger och bergen dansar, blev en omedelbar favorit.

Irene Solà skriver fram ett halv sekel kring en by i katalanska Pyrenéerna. Från alla håll och kanter får vi se den, för varje kapitel kommer ur ett nytt perspektiv. En persons. Eller ett djurs. Ett mytologiskt väsens. Eller något annat som tillhör livet i dessa berg. Vi får se inifrån och utifrån, från dåtiden och från framtiden. Det närmaste jag tidigare kommit den teknik Solà använder är Trude Marsteins Göra gott, som dock var mycket mer begränsad, bland annat fick endast människor komma till tals, och så utspelade den sig under en enda dag. Men jag gillade den också, då för ett halvt liv sedan när jag läste den. Nåja, nog om det.

Solà dansar sig fram genom sin mosaik, till synes lekande lätt, blandar högt och lågt. Utmanar läsaren, ibland tar det en stund att komma på vilket skinn man hamnat i. Hon vågar också komma med oväntade stilgrepp, plötsligt dyker det till exempel upp ett avsnitt där det plötsligt finns illustrationer på varje uppslag. Jag skulle vilja ge er ett exempel, ett citat, men det skulle väl sluta med att jag skrev av hela boken.

Romanen är blott 200 sidor, men ändå känns det som en hel värld som öppnar sig. Ofta är det sorgligt, men läsupplevelsen är ändå en av ren njutning. Slutet knyter an till början och ger läsaren ett tillfredsställande avslut. Kort sagt är jag bara så imponerad. Inte minst då Solà är typ 30 år gammal. För övrigt är det nog också första gången som jag läser en roman översatt från Katalanska.

Den här äger jag gärna, tack Tranan.

Slöseri

Jag vet inte om jag kan skriva något som gör denna roman rättvisa. Kanske inte utan att först läsa om den. Definitivt inte utan att avslöja detaljer man som läsare gärna upptäcker själv. Samtidigt vore det synd att inte lyfta fram denna pärla. Så jag ger det ett försök.

Det börjar med ett brev. Avsändaren låter oss omgående få veta att hon, då brevet når sin mottagare, redan är död. Samt att hon ämnar lämna allt hon äger i arv till mottagaren, dock inte utan motprestation. Mottagaren i fråga heter Lucrecia och är en småtrist akademiker i trettioårsåldern som har ett ordnat liv med jobb, sambo och hund i Buenos Aires. Avsändaren är hennes excentriska faster Vita, som bodde i ett stort hus på Pampas, omgivet av grönskande träd. När Lucrecia var liten hade de båda en nära relation, men med åren har de glidit isär och det är nu länge sedan de talades vid. Så varför detta brev, varför detta beslut om arvet? Jag delar med mig av denna ledtråd, detta utdrag från Vitas brev, i bokens flämtande början:

"Jag vet att du inte skulle vilja byta ditt liv mot något annat, eller jag vet åtminstone att det är vad du säger till alla, inklusive dig själv varje morgon när du står framför spegeln. Jag tänker inte upprepa min åsikt om det du betraktar som dina framgångar, den har du redan hört. Men låt mig ändå säga att jag vet att tröttheten, denna anhopning av förödmjukelser som idag kallas trötthet, har haft dig i sitt våld sedan länge. Jag är ledsen att behöva säga det. Som i en film med utomjordingar tog den dig i besittning, och utan att du lade märke till det underkuvade den dig, påtvingade dig sina regler, sina försakelser."

Jag fastnar genast och trollbinds av intrigen, av den ljuvligt egensinniga Vita och ytterligare en udda huvudkaraktär som vi snart får stifta bekantskap med. Jag fascineras av stilgreppen, hur María Sonia Cristoff skriver från möjliga och omöjliga vinklar och hur spännande det är när hon kastar sig ut. Jag får känslan av att hon vet precis hur hon vill ha det, det finns inget tvivel, ingen osäkerhet eller oro kring hur texten ska hänga ihop, eller uppfattas. Någon sorts självklarhet, utan att för den skull bli självgod.

"När du läser igenom dem kommer du säkert tro att jag överdriver, svamlar. Men aldrig att jag svamlar, det ska du veta. Överdriver, ja. Fantiserar, absolut. Förvanskar, dito. Men tänk bara hur trist det skulle vara att läsa om händelserna så som de var, detaljerade uppgifter om tidpunkter och platser, meningar utformade som vittnesmål i en domstol, missödena, därifrån, beskrivningar in i minsta detalj /.../ Det är inget jag skulle vilja skriva ner, än mindre läsa. Jag vill hellre överdriva, Lucre, jag vill hellre fantisera."

Det kommer också partier som jag personligen inte tycker är lika spännande eller intressanta, det ska jag inte sticka under stol med. Som jag läser med en känsla som påminner vagt om Frodo/Sam-kapitlen i sista Sagan om Ringen-boken, "jag förstår att det här måste vara här, men kan det bli klart så jag får följa det roliga gänget igen?", minus eländet då. Men så tar man sig igenom även den strapatsen och så kommer man till slutet, som är lite oklart, och plötsligt framstår hela romanen som något mer oklar. Vad är det egentligen den handlar om? Visst handlar den om Vita, och om Lucrecia, och vad som händer med arvet, men deras berättelser tonar liksom ut lite i bakgrunden när huvudperson nummer tre tar över spakarna. Även om dennes koppling till de övriga är tydlig, och tematiken likaså, så känns det kanske lite frikopplat...

Helt oaktat detta rekommenderar jag gärna Slöseri till alla som gillar att läsa. Eller i alla fall alla som gillar böcker som kan innehålla ord som doxa, matrona och deleuzansk. Alla som gillar att läsa sådant som inte riktigt följer någon mall.

"Det bästa sättet att göra motstånd är att göra det du har lust med."

Tack DN för boktipset. Tack också till för mitt dåliga minne, flera gånger sökte jag på nätet efter typ "Christoff Girighet" (som jag fick för mig att den hette). En av dessa sökningar ledde mig inte bara rätt utan också till bokförlaget Tranan! Vilken fin hemsida, vilket fint urval och vilka rimliga leveranspriser. Den orimliga entusiasm som väcktes inför dessa böcker stämmer dock illa överens med de faktum att jag huvudsakligen läser digitalt och strävar efter att äga färre saker. Vi får se om jag kan hålla mig.

blåmesens 2023

2023 var året när jag började läsa igen*. 

Jag tröttnade på att slöscrolla Internet och laddade ner bibliotekets e-boksapp. Och plötsligt blev det omöjliga möjligt. Med godtycklig formatering på en mobilskärm, för all del. Men någonstans i somras jag började läsa, och jag kunde inte sluta.

Någon exakt lista över vad som lästs har det inte blivit, med två olika biblioteksappar och några pappersböcker och lite raderad historik är jag mer än lovligt osäker på vad jag läst, men jag vet att det är 25+ böcker. Här kommer ett godtyckligt urval/en serie mikrobloggar** (understrukna gillade jag lite extra):

Just nu är jag här (Isabelle Ståhl): Om det här är en bok som beskriver min generation, så tillhör jag nog en annan.

Världen som väntar (Peter Alestig): Om hur livet i Sverige kan se ut på 10-20 års sikt. Önskar att författaren hade skippat introkapitel à la P3 Dystopia, för mig ger de boken ett mindre trovärdigt intryck.

Häng City (Mikael Yvesand): Rätt kul bok, men jag tror inte att den kommer att bli någon klassiker.

Jävla Karlar (Andrev Walden): Jamen den var väl rätt bra tror jag? Blev inte besviken, och hade höga förväntningar då jag brukar gilla författarens texter i DN.

Stjärnlösa nätter, Blod rödare än rött, Bortom solens strålar (Arkan Asaad): Det säger säkert mer om mig än om böckerna, och temat (hederskultur bl a) är säkert jätteviktigt och relevant för många. Men det enda jag kan tänka på (okej, hur platt böckerna är skrivna också) är: vilka arroganta, ynkliga krakar till manliga karaktärer.

En enkel till Indien (Cassandra Brunstedt): Läste denna för att jag läst att boken skrevs under en föräldraledighet. Önskade nästan att den skulle vara dålig? Men den var stabil feel good. Feel good, som tomma kalorier. Stundtals ljuvlig att konsumera, men eftersmaken är äckel. Uppföljaren (Lyckliga gatan tur och retur) var inget vidare.

Förinta världen inatt (Stina Jackson): Feel bad i tegelstensformat. Ingen är, eller blir, lycklig. Inget är svart, vitt, rätt eller fel. Den här gillade jag! Och tyckte dessutom slutet var toppen.

Skam den som ger sig (Charlotte Kalla och Johan Esk). Gillar Kalla. Gillar Esk. Inte imponerad av boken. Önskar att jag inte köpt den, för jag kommer inte att vilja läsa den igen.

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet (Heidi Linde): om jag någon gång får för mycket fritid ska jag göra ett inlägg om "vad vi parafraserar när vi parafraserar Raymond Carver". Det här var norskt och intetsägande.

Changer l'eau des fleurs (Valérie Perrin): Jag provade att läsa en ljudbok på franska och blev smått euforisk när DET GICK. Romanen var av typen fransk feel good. Någon invecklad, och med lite för mycket detaljer framåt slutet (inget lämnades åt fantasin), men en positiv läsupplevelse. Möjligen det enda skönlitterära jag läst på främmande språk i år.

Stacken (Annika Norlin): Jag gillar ju Annika Norlin - från början som artist men även hennes sätt att skriva. Intrigen är dessutom intressant, om än något osannolik. En intressant motsättning till denna brist på realism är att jag fortfarande är tvärilsk på en av karaktärerna efter avslutad läsning.

Kvällens röster (Natalia Ginzburg): Lånade denna eftersom den var på nån lista i DN och utlovades vara kort. Gillade! Dialogerna (som ibland får vara monologer) är verkligen skickligt skrivna. Dessutom beter sig huvudpersonerna vuxet och tar rimliga beslut? Ovanligt.

Yellowface (RF Kuang). Uuuuuh. Mådde fysiskt illa 90% av den hastiga (går det att läsa den på annat sätt?) läsningen av denna roman. Med risk att spoila: otäckare huvudperson får man leta efter.

Systrarna (Jonas Hassen Khemiri). Jag hade fått för mig att jag inte gillar JHK. Sen hörde jag en intervju och blev sugen. När jag väl börjat läsa kunde jag inte sluta, jag måste bara få veta hur det skulle gå! Trollbunden ända fram till slutet, som jag upplevde som lite abrupt, förhastat, plötsligt, helt enkelt inte riktigt som ett slut.

Stargate: en julberättelse (Ingvild H. Rishøi): Spoiler i vitt här: två barn som det är synd om lägger sig och dör under en gran. Jaha. Berörde mig inte det minsta.


2024 ska bli året då jag slutar (nåja, drar ner på att) läsa igen.

Varför då, undrar ni. För att jag läser på stulen tid. Jag läser medan jag väntar på att barn ska somna (okej). Jag läser på toa (ibland okej). I omklädningsrummet på jobbet (knappast okej). Istället för att sova (inte bra). Samtidigt som jag lagar mat (inte heller bra). Medan livet susar förbi omkring mig (upp till läsaren). Det finns helt enkelt inte plats.

 

* Annat än böcker för barn 0-6 år, vill säga. Dessa kan också, i enstaka fall, ha oväntad verkshöjd.

** Om Threads inte varit ägt av Meta = Facebook, kanske en bok-mikroblogg hade varit något? Min tröskel för att uppdatera härinne verkar ha växt sig kämpahög.

Brevet från mig

Eventuella återkommande läsare sätter teet i vrångstrupen*: va, har blåmesen läst nyutgiven ungdomslitteratur? Men det är ju Stjärtmes som står för omvärldsbevakningen på det området? Tja, även en blind höna finner ibland ett korn. Av guld.**

Brevet från mig innehåller 26 rimmade dikter, enligt framsidan "för unga", enligt mig: för alla som ibland känner något, eller kanske har känt något. Känslorna försvinner ju inte bara för att man uppnår en ålder där man själv får ordna med ID-handlingar, bostad, betala av lån, ringa myndigheter och allt det där som gör att vuxenpoängen samlas på hög. Fast kanske är det bara i poesi märkt "för unga" som man slipper vara svår och subtil?

Sjöbergs dikter är mycket, de är nyanser och undertoner, de är humor, de är ett väl utfört hantverk, de är underbara små  avslutningsrader som sätter knorr på hela dikten. Svårt skulle jag dock inte säga att de är. Däremot önskar jag att de vore fler. Jag önskar att de inte skulle ta slut. Det måste finns bättre liknelser för samlingar av små skimrande, utsökt njutbara munsbitar än pralinask (jag har ju redan använt den liknelsen för Annika Norlins novellsamling) men i brist på bättre ord är det här just en sådan i bokform.

Bidragande till pralinaskkänslan är också bokens illustrationer och utformning, som även de är signerade Lena Sjöberg. Dessa gör möjligen att boken upplevs som mindre vuxen, men de tillför å andra sidan massor. Färger och sparsmakade bilder illustrerar känslorna i texterna, ibland på ett konkret sätt, ibland mer abstrakt. Och dessutom finns det ett gult tygband, ni vet ett sånt där inbyggt bokmärke som finns i Bibeln eller Rutiga kokboken, ett såntdär "klart du kommer att bli tvungen att markera nåt i den här boken, allt annat vore absurt"-band***. Och så finns det tomma uppslag, eller ja, uppslag med bara mönster, som dyker upp lite då och då, som en påminnelse om att ta lite luft och kanske inte hetsläsa alltihop på en gång, ändå. Och så är det omslaget, och den rundade ryggen. Pagineringen. Alltihop bildar en väl sammanhållen helhet.




När jag läst dikterna ett par gånger tyst får jag för mig att jag måste prova att läsa vissa sidor högt. När jag gör det upptäcker jag att jag ibland blir så känslosam att jag gråter lite. Det är också svårt, nej omöjligt, att välja ut en favorit, för det finns så mycket fint. Helst vill jag liksom klippa ut och klistra in hela boken här, men det vore ju kontraproduktivt, den här lilla boken vill man uppleva rent fysiskt. Spring och köp (eller låna, men varning för habegär utfärdas)! Och berätta sedan vad ni tyckte, kanske är det bara jag ändå?



Kuriosa: Lena Sjöberg är gift med Jakob Wegelius, författare till böckerna om Sally Jones. Båda verkar extremt sympatiska.

* Åh nej, inte bra att hosta just nu, då får man onda ögat av omgivningen!
** I alla fall om hönan i fråga lyssnar på Lundströms bokradio. Tack Sveriges radio för detta kvalitetsprogram. Avsnittet med Lena Sjöberg och Jakob Wegelius hittar ni just nu här (om länken slutar funka, prova att googla!)
*** Läsband, heter det tydligen.

Sen for jag hem

Här kommer ett snabbt inlägg i affekt, utan beskrivning av bokens handling. Jag misstänker att det är fler än jag som verkligen sett fram emot den avslutande delen i Karin Smirnoffs triologi om janakippo och Smalånger (här kan ni läsa vad Stjärtmes skrev om Jag for ner till bror. Vi for upp med mor verkar det inte som att någon av oss lyckades få ihop och publicera någon text om), och helt ärligt är det svårt att skriva någonting alls om Sen for jag hem utan att avslöja för mycket.

Sammanfattningsvis var min inledande känsla
!
och den höll i sig.

Det är samma janakippo. Det är samma outtömliga mörker och elände, samma humör. Samma samtidiga sympati och men kan du aldrig bara ta hand om dig själv och göra något som är bra för dig?!-känsla. Samma, om inte mer, konstanta närvaro av döden. Samma bild av ett litet samhälle i Norrland (nota bene: jag har mycket begränsad erfarenhet av sådana och vet ingenting om hur autentiskt det är, men det känns verkligt och det måste ändå räknas för något), samma dialektala uttryck som jag ibland inte alls förstår. Samma svårighet att lägga boken ifrån sig, samma känsla av att karaktärerna är på riktigt.

Det är samma, men det är ingen upprepning. Vi får veta mer, vi får besöka nya platser och träffa nya personer. Utforska fler av janas minst sagt många fasetter. Och allt händer, samtidigt som inget händer.

Så småningom måste jag ge mig på projekt läsa om hela trilogin. Kanske med lite mindre måste veta vad som händer måste veta hur det går snubbla över orden-iver, men helst utan skeptiska glasögon. Kanhända blir detta någon sorts klassiker? Vem vet. Men om du tänkt läsa boken tycker jag absolut att du ska göra det. Jag kan inte tänka mig att du kommer att bli besviken.

Jag ser allt du gör

En av mina favoritartister (Annika Norlin, för vissa av oss mer känd som Säkert! eller Hello Saferide) släpper sin första skönlitterära bok, och jag är naturligtvis taggad till tänderna. Läs alltså nedan betraktelse med vetskap om att undertecknad kan vara lite partisk.

Jag ser allt du gör är Annika Norlins första skönlitterära bok, men det känns ändå inte som ett helt nytt forum. Dels har hon givit ut en bok med sina texter och några kommentarer till dessa, som har den lämpliga titeln Texter, är ljuvlig och som verkligen lämnade mig med en känsla av att vilja läsa mer. Dels är hennes låtar ofta små berättelser i sig. Hennes andra engelskspråkiga album heter till och med "More modern short stories from Hello Saferide". Och så har hon vunnit Sveriges Radios novellpris 2019 med novellen Mattan. Den får jag erkänna att jag ännu inte lyssnat på.

Det är också just en novellsamling vi får i Jag ser allt du gör. 9 fint paketerade små berättelser. Jag, som ju inte ens gillar noveller?, avnjuter dem varsamt, en i taget, lite som en fin pralinask. Försöker att inte ta mer än en om dagen, och vill inte att de ska ta slut.

Annika Norlin har en väldigt underfundig, lite mörk humor, och om det var något jag förväntade mig av den här boken var det att den skulle lysa igenom. Där blev jag heller inte besviken. Men det ska också erkännas att även om humorn finns där i alla noveller, så är även vissa av dem riktigt mörka (varning för den sista, till exempel. Jättefin! Men väldigt sorglig).

Språket och temat känns i brist på bättre beskrivning lite norrländskt. Det verkar som att novellerna undantagslöst utspelar sig i just norra Sverige, och många av karaktärerna är lite lakoniska eller talar med viss dialekt. I övrigt spretar det lite lagom, från mer eller mindre avspänt bandhäng med Siri och Mikael som trots sin dåliga självkänsla givit sitt band namnet Personligt Varumärke, till att följa hon i hemtjänsten som blir stalkad av sitt läskiga ex, eller den mystiska yrkespersonen bekräftaren.

Jag hade köpt den här novellsamlingen i stort sett oavsett vad jag hört eller trott, för att stötta ett konstnärskap som jag uppskattar. För att inte bli spoilad har jag noga undvikit recensioner och väntat med det avsnitt av Lundströms bokradio som gästas av just Norlin, men vad jag förstått av DN:s recensionsrubrik och placeringen på Adlibris topplista är jag inte den enda som gillar det här.

Tack Annika, det här var fint! Jag hoppas innerligt att det kommer mer längre fram, men vet faktiskt inte om jag hoppas på en roman eller om det faktiskt är så att noveller och Norlin är en oslagbar kombination.

blåmesens 2019

2019, ännu ett lågvattenmärke i läsningsstatistiken. För att inte tala om bloggstatistiken; ett par halvfärdiga utkast har vi knappat ner, men i princip ingenting kom till publiceringsstadiet. Om det ändå skulle vara någon som kikar in här ibland: hej hej! Vi lever och har det bra, men det verkar som att bloggdöden kanske drabbat även oss.

Så vad hände då 2019 i ett blåmesperspektiv? Mja, bortsett från januari 2019 (hade läst mycket under julen och så rullade det bara på) samt sommarsemestern blev ytterst lite läst, och detta ytterst lilla var oftast till den där gamla goda fysiska bokcirkeln. Det finns dock även en baksida av myntet fysiska bokcirkeln; många böcker som jag verkligen vill läsa blir liggande på nattduksbordet för att de helt enkelt inte är prioritet just nu. (Ja, Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och Matilda Gustavssons Klubben, jag tittar på er. Och alla er andra som ligger där och trängs på nattduksbordet eller instuvade i bokhyllan.)

Stjärtmes och jag försökte ta oss an en ny triologi för mesbokcirkel: Rachel Cusks kritikerrosade böcker Outline,  Transit och Kudos. Tyvärr föll vi på startlinjen genom att ingen av oss tyckte sig riktigt ha fått grepp om Outline, och att vi av någon anledning fick ställa in vår första bokdiskussion. Därmed rann det hela ut i sanden, för den här gången. Bättre lycka nästa gång.

På semestern läste jag bland annat om de 7 böckerna i Harry Potter-serien, då det 2019 var 20 år sedan den första boken publicerades i svensk översättning. Även detta gjordes ihop med fysiska bokcirkeln, som logiskt nog valde att läsa om serien på engelska. Detta visade sig oväntat kul då Rowling har en del ordlekar och liknande för sig som inte riktigt hänger med in i den svenska översättningen, även om jag tycker att denna ofta är relativt välgjord. (Exempel för dig som är HP-nörd: ordlekarna i Diagon Alley, Nocturn Alley och Grimmauld Place, till exempel. Och hur mycket bättre låter inte apparition och disapparition än den svenska varianten spöktransferans?)

Den enda ambition jag minns att jag hade inför 2019 var att skrota självhjälpslitteraturen. Det har jag också gjort, men i ärlighetens namn kan jag inte säga att det gjort varken till eller från. Jag har varken varit mer eller mindre nöjd med min tillvaro än jag brukar vara, och inte hittat några nya strategier för att lösa problem eller hantera upplevda tillkortakommanden (nuvarande: gå en kurs eller läs en bok, då ordnar sig säkert allt). Jag har därför på känn att de åter kommer att smyga sig in i läsningen under 2020. Om inte annat är de ju så lättlästa.

Okej, så 2019 i korthet:
 27 böcker lästes inalles, varav 15 på engelska. (Kommentar: borde läsa mer på svenska.)
De bästa:

•  Jag for ner till bror och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff. Precis som Stjärtmes skrev om den första boken har de något väldigt speciellt, man stannar liksom kvar i berättelsen när man läser och kanske även några dagar därefter. Ser fram emot den tredje och avslutande delen som släpps i år.
• Aniara av Harry Martinson (som säsongsavslutning med fysiska bokcirkeln valde vi även att gå och se den nya svenska filmatiseringen på bio. Bra film om man vill bli knäckt.)
•  Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling. Se ovan. Minst lika bra som jag mindes dem från förra omläsningen.
•  Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk, vilken intogs i form av Sveriges Radios radioföljetong (i appformat naturligtvis). Utmärkt inläsning och en mycket underhållande roman.

Bubblare:

•  The Shining av Stephen King, som lästes för en alternativ fysisk bokcirkel som jag blivit bjuden till men hittills inte lyckats medverka i (ej heller med denna bok, träffen blev flyttad i sista minut). Jobbig bok att läsa för mig som är en riktig mes och helst ville hålla en hand för ögonen under läsningen, men om man bortser från att det är så oerhört obehagligt hela tiden, så skriver King bitvis riktigt, riktigt bra.

Jaha, klart slut då, vi ses kanske nästa år igen..?

blåmesens 2018

Jamen jag vet att vi är halvvägs igenom mars och att våren, med lite tur, snart kommer. Men på något sätt lyckades jag tydligen missa att ytterligare ett år på samma gång sniglat sig och svischat förbi. Det om tid. Nu några ord om vad jag läste 2018.

Som vanligt snittade jag ungefär två böcker i månaden - med föga förvånande toppar på sommaren och kring jul. Totalt läste jag 28 böcker, varav 9 på engelska och en på franska (hurra! Det var länge sedan. Synd att den inte var så bra bara). Även fortsättningsvis har jag min fysiska bokcirkel att tacka för att jag får något läst. Visst, jag är inte alltid nöjd med de böcker som väljs ut, men jag tar mig åtminstone tid.

Av de 28 böckerna var också så mycket som 7 stycken av populärvetenskaplig karaktär. Utan att gå närmare in på det konstaterar jag att de flesta av dessa skulle kunna sorteras in under självhjälp. Så även om jag föredrar målsättningar av typen "göra mer av x" snarare än "inte göra y" planerar jag nu att låta 2019 bli ett självhjälpsfritt år. Ärligt talat, vad tror jag att jag ska vinna på att läsa en massa böcker om att optimera mig själv? Är det inte mer givande att koppla av med en roman?

2018 års bästa bok blev, utan större konkurrens, Kazuo Ishiguros Never let me go (sci-fi när den är som bäst, och så mycket bättre än Återstoden av dagen!). 

Eftersom jag varit usel på att blogga kommer här ett axplock av övriga böcker, inklusive kort kommentar:

• Norra latin (Sara Bergmark Elfgren): riktigt bra ungdomsskräckis. Det enda som fattas mig är någon sorts liten tveksamhet, något som får det att kännas som att det hela faktiskt hade kunnat hända på riktigt, även utan inverkan av magi.
• Den vilda jakten på ett bättre jag (Carl Cederström och André Spicer): två killar testar självhjälpsmetoder. Jag lånade den i förhoppning om att bota mitt eget självhjälpsknarkande, men på något sätt missade den sitt eget mål och blev någon sorts skruvad reklam för hela självoptimeringskulturen istället. Något av en besvikelse.
• Sommaren, syster (Jerker Virdborg): läskigt men bra om ett samtida eller möjligen något framtida Sverige i krig.
• Beckomberga, ode till min familj (Sara Stridsberg): lämnade mig med en tom känsla av att jag inte fattar grejen med Stridsberg. Vad är egentligen grejern?
• 4 3 2 1 (Paul Auster): bitvis helt briljant skildring av hur en ung amerikansk pojke växer upp under 1900-talets tidigare hälft. Intressant upplägg där vi i sann sliding doors-anda får följa med på fyra olika färder, bland annat beroende på vad som hände med pappans möbelvaruhus när pojken var liten.
• Väggen (Pia Dellson)
• Inuti huvudet är jag kul (Lisa Bjärbo): okej, jag erkänner att jag vid ett par tillfällen ville ta tag i Liv och ruska om henne och vråla "men öppna käften bara". Jag har förstått att det är en inte helt ovanlig reaktion. Men på det stora hela tyckte jag att det var en fin liten roman, med många sympatiska och väldigt levande karaktärer.
• Goodnight Mister Tom (Michelle Magorian): en klassiker tillika favorit som jag läst och lyssnat på som ljudbok massvis av gånger, men alltid på svenska. Att nu läsa den på engelska gjorde att den på sätt och vis kändes ny. Till exempel har dialekterna inte alls varit lika tydliga för mig förut. På något underligtvis kändes boken också kortare än jag mindes den. Väldigt fin var den dock fortfarande.

Eftersom jag inte förde bok över filmer, och det inte finns något speciellt att säga om musikåret, är det därmed klart och slut från blåmesen! Förhoppningsvis dröjer det nu mindre än ett år till nästa inlägg...

Jag for ner till bror

Huvudpersonen Jana återvänder till sin barndoms by, Smalånger. Vi får inte veta varför hon lämnade, men inte heller varför hon kommer tillbaka, med tanke på allt som hände i Smalånger när hon växte upp (som vi får veta en bit i taget).

Det blir som det blir, när man återvänder antar jag, speciellt när platsen man kommer från inte är tillräckligt stor för anonymitet. Saker man glömt eller förträngt kommer tillbaka till en, på ett eller annat sätt. De som har stannat kvar, minns ännu de försvunna pusselbitarna och kan berätta.
Sakta men säkert läggs pusselbitarna på plats. Hemligheterna och hämnderna kommer upp till ytan. Det är svårt att veta vad som är sanning och vad som är lögn, men varför skulle man fortsätta ljuga om man står inför döden.

I byn finns Bror kvar, Janas tvillingbror som tacklar sina demoner med spriten som många andra. Där finns också John som målar minnen och som Jana har ett speciellt band till, men som också kan brusa upp när som helst och ta till våldet. En av pusselbitarna, som alltid dyker upp är Maria, men Jana vet inte var hon ska placera henne. Maria finns överallt, trots att hon är död.

Hur beskriver man Jag for ner till bror av Karin Smirnoff?
En gripande roman om att möta det man begravt. Om att vilja förstå hur det kunde bli som det blev. Missbruk, misshandel, sexuella övergrepp, incest. Det våldsamma och trasiga som lämnat spår. Jag har läst att Smalånger inte finns på riktigt. Men att Smirnoff ska ha använt sig av en by hennes mor var ifrån, någonstans utanför Umeå, och även försökt anamma språket där. Kanske låter det ihopträngt när man uttalar namnen som Smirnoff skriver, utan versaler och paus mellan förnamn och efternamn.

Texten i sig är speciell. Jag märkte det inte först förrän jag läste det i en artikel och sedan var det det enda jag såg. Smirnoff använder sig inte av några andra skiljetecken än punkt. Det ger väl en frihet till läsaren att själv bestämma rytm, antar jag. För mig satte det en lakonisk ton över det hela, när jag fick sätta dit frågetecknena efteråt, men det var inget som störde mig. Däremot har Smirnoff smugit in dialektala ord, ofta sådana som inte finns i ordlistor, vilket får mig att anta att min sörländska hjärna transkriberat dessa fel. En känsla av: otillhörighet och det är väl så det är.

Jag for ner till bror är ingen lätt läsning. Redan från första sidan har jag en molande värk som inte går över. Någonting i den höll mig kvar. Den är en av få böcker som jag på sistone har tagit med mig överallt. Och på sätt och vis är jag fortfarande där. i smalånger.

En sorts årssammanfattning (Stjärtmes 2018)

Sidorna i min anteckningsbok tog slut i augusti och på något vis slutade jag också bokföra min läsning därefter. Jag är dålig på att minnas detaljer, om jag inte har det dokumenterat någonstans, så de fyra sista månaderna av 2018 är därför inte mycket mer än ett suddigt flimmer, likt vyn från ett tåg som kör i 160 km/h. Egentligen är större delen av 2018 ett suddigt flimmer, men det är ett annat ämne :--)

Förra året insåg jag att det enda jag söker efter när jag tar upp en bok är att återuppleva samma känslostormar som när jag gick på högstadiet och läste Harry Potter till tre på morgonen. Det måste absolut inte vara fantasy, men jag vill gärna att en berättelse berör mig, eller liksom drabbar mig. Därför är det inte så konstigt att det är böcker som får mig att gråta, som stannar kvar i minnet längst.

Eftersom min bokföring är under all kritik, kommer här en liten lista på böcker som fick mig att gråta 2018, som på sätt och vis blir en årsbästa-lista, för jag rekommenderar alla.

• Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
• Comedy queen av Jenny Jägerfeld
• Leo av Katarina von Bredow
• PAX-serien av Åsa Larsson och Ingela Korsell
• Sankmark av Jhumpa Lahiri
• Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

I år har jag inga läslöften, men vill som alltid läsa brett och mångsidigt (i dubbel bemärkelse)

Saker jag ska försöka bli bättre på under 2019:
1. skriva ner det jag har läst
2. skriva om det jag har läst och vad jag tyckte

Ok. Detta inlägg tog mig en hel förmiddag och lite till att skriva. Jag antar att det beror på att några av mina hjärnceller som har legat i dvala alldeles för länge. Vi ses förhoppningsvis mer det här året (och inte bara när jag går in för att se om blåmesen har skrivit ett inlägg :-)) för någonstans måste jag ju samla tankarna.

Surr.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Eleanor Oliphant må verka osympatisk när hon dömer ut människor på grund av deras sociala inkompetens efter bara en mening eller för att hon sällan svävar ut i sitt inrutade liv. Hon går till jobbet som hon har gjort i flera år, avslutar jobbveckorna med vodka och frusen pizza och återhämtar sig från sin baksmälla under helgen för att sedan börja om på nytt. Varje onsdag pratar hon med sin mamma, men det var längesedan de sågs. Trots detta mår hon alldeles utmärkt. Ja, eller gör hon det?

Bakom hennes ordnade yttre, finns det något sårbart. Ganska snart förstår läsaren att hennes relation till mamman är mer komplicerat än vad man tror och Eleanors relation till sig själv har destruktiva tendenser. Men när hon kommer i kontakt med andra, som till och med vill henne väl, är det som att hennes slutna värld öppnar sig. Eleanor börjar plötsligt bry sig om sig själv, något hon inte har gjort någonsin och resultatet blir överraskande positivt från omgivningen. Hon råkar bli kär i en musiker, bara det att han inte vet om det (än). I samma veva träffar hon också Raymond på IT-avdelningen och de upplever något stort tillsammans, vilket för dem snabbt samman. Raymond visar sig ganska snart vara rätt trevlig, trots sitt dåliga bordsskick, och de blir ... kan man säga vänner? Eleanor som alltid klarat sig själv, har plötsligt fått en vän. Och hur går det med musikern? Eleanor visar sig vara en drömmare, men vem blir inte det när man blir kär?

Gail Honeymans debutroman har höjts till skyarna och det är inte konstigt. Om jag skulle beskriva Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, skulle jag citera Leonard Cohen från hans låt Anthem: There is a crack, a crack in everything / that's how the light gets in. Det är en feel good-roman med mörka undertoner, en som är både lättsam och smärtsam att läsa på samma gång. Trots att den följer den dramaturgiska kurvan ganska exakt, är den oförutsägbar och svår att släppa taget om.

The handmaid's tale

För ett par veckor sedan hade jag min bästa läsupplevelse hittills i år, i och med läsandet av Margaret Atwoods roman The handmaid's tale. Egentligen vill jag inte berätta mer än så. Jag misstänker nämligen att min fullständigt ickebefintliga förkunskap bidrog till att jag blev så tagen.

Atwood målar mästerligt upp den alternativa värld som jag alltså inte vill berätta något om. Detaljerna portioneras ut i precis lagom stora doser för att jag som läsare ska hänga med i vad som händer, utan att bli uttråkad av för många beskrivningar och detaljer, och samtidigt hinna undra och fundera över hur saker och ting fungerar och varför. Hur kunde vår värld bli till detta?

Jag är inte den enda som insett att det här är en mycket läsvärd bok. Till exempel har en svensk översättning (Tjänarinnans berättelse) funnits i bokhyllan hem-hemma så länge jag kan minnas - sannolikt sedan innan jag föddes då boken är utgiven 1985. Från 2012 finns en prisbelönt ljudboksversion med Claire Danes, och tidigare i år hade TV-serien (som tydligen anpassats lite för att bättre matcha det som hänt sedan 1985) premiär.

Så om du vill ha något smart, välskrivet och tänkvärt att läsa: läs den här.
Om du inte vill ha feelgood. Då får du ta något annat.

Räddningsavstånd

'Det påminner om maskar.' Läsaren vet inte hur det hela började, men det är så Samanta Schweblins Räddningsavstånd börjar. Det är en pojke som pratar om maskar och en, berättarjaget, som frågar 'Vilken sorts maskar?'. Pojken svarar att det är maskar överallt. 'Maskar i kroppen?'

Stämningen är spänd redan i inledningen och håller sig så fram till slutet. Det är mörkt till en början, berättarjaget kan varken se eller röra på sig. Det sistnämnda beror på maskarna, säger pojken. 'Man måste ha tålamod, och vänta. Och medan man väntar måste man hitta den exakta punkten där de föds.'

Läsaren har kommit in mitt i en historia. Pojken vill få berättarjaget att berätta om någonting viktigt. Men var är de? Och varför har pojken så bråttom med att få berättarjaget att komma till det viktiga? Vad är det viktiga egentligen?

Av Frankfurter Allgemeine Zeitung beskrivs Räddningsavstånd 'som om David Lynch hade skrivit en roman. En debut full av mystiska gåtor'. Jag har inget att tillföra gällande David Lynch eftersom jag inte har sett någon film av honom (det ska åtgärdas, jag lovar), men har läst mig till att hans filmer ofta är förvirrande och oförklarliga, vilket Schweblins roman också är. Läsupplevelsen är som om man hade två händer runt sin hals och ju längre in i historien man kommer, desto hårdare blir greppet. Tiden tickar på. Det känns som att luften håller på att ta slut. Räddningsavståndet, det mellanrum berättarjaget har till sin dotter för att kunna rädda henne undan fara, varierar beroende på situation och omständighet. Desto tryggare miljön känns, desto längre ifrån varandra kan de vara. Men i berättelsen som återges nu, förminskas även avståndet allt mer.

Jag skulle inte påstå att Räddningsavstånd är åt det läskiga hållet, snarare är den nervkittlande och fängslande. Bland allt som jag tyckte om med den här lilla romanen, är hur romanberättelsen rör sig på två nivåer, en i presens och en i dåtid, vilket ger parallella mysterier. Greppet att använda ett jag och ett du som talar med varandra är säkert inte originellt, men påminner mig om Sara Stridsbergs Drömfakulteten som är en av mitt livs favoriter och det gör inte romanen sämre. Lina Wolff har gjort ett lysande jobb med översättningen. Det här är en thriller med mystik som får tågresan att kännas alldeles för kort. Liten men naggande god, med andra ord.

Jane, räven och jag

Jane, räven och jag av Isabelle Arsenault (illustration) och Fanny Britt (text) är en lågmäld historia om Helén som blir retad och utfryst av de andra, främst tjejerna, på skolan. De säger att hon är tjock och stinker, typiskt pubertetsbeteende som jag önskar livet ur på denna jord, för att inget av det de säger är sant. Som en följd av detta är Helén ensam och ledsen. Växelvis läser hon Jane Eyre och drömmer sig bort till en färggladare värld. Jane Eyre gör sig inte till och har inte fler än tre klänningar, men blir ändå omtyckt - kan det ha varit för att hon blev smal när hon blev vuxen? En dag säger fröken att hela klassen ska på språkläger i engelska och Helén som inte tillhör någon grupp, hamnar i samma tält som "de överblivna". De första dagarna är hemska, samma hemska mobbing fortsätter även där. Sedan vänder det, en räv tittar förbi och en annan tjej byter tält.

Det finns inget som jag inte tycker om med Jane, räven och jag. Först och främst älskar jag idén med att väva in ett annat verk som är mer känt. Jag älskar även de mjuka, skissartade blyertslinjerna och väljer alltid serieromaner som har sådana, framför de grafiskt "klassiskt" stilrena. Ännu en sak som jag älskar är användandet av färger, med den nedtonade färgskalan som kontrasterar mot den färgglada verklighetsflykten och som så tydligt visar vad som är glädjen i Heléns liv. Genom användandet av färger, gör Arsenault också en mjuk och bildlig övergång från det dystra till det lite ljusare efter vändningen på språklägret. Jag tycker även att Arsenault med sina bilder träffsäkert skildrar känslor med hjälp av enkla medel, liksom Britt gör med beskrivningen av Heléns tankar, som till exempel när hon sitter på bussen och hör både allt och inget av det som de elaka tjejerna säger, några säten bakom. En invändning som jag har hört när jag har tipsat om den här boken är att slutet är för kort och hade kunnat utvecklas mer, när bilderna har börjat bli mer färgglada och finare. Men det, tänker jag, är upp till läsaren själv att lista ut, hur Heléns liv fortsätter när hon har tagit klivet ut från sista sidan.

För den som vill läsa något liknande, rekommenderar jag dessa som jag också håller nära hjärtat:

• Din tur, Adrian av Helena Öberg
• Frances del 1-3 av Joanna Hellgren
• Mitt år av längtan av Dasha Tolstikova
• Pssst! av Annette Herzog och Katrine Clante

Stjärtmes 2016 - höjdpunkterna

Bland det mesta med att det blir ett nytt år är alla sammanfattningar av hur det förra har varit, vilken som var den bästa boken etc. eftersom det säger så mycket om en bok.

Förra året var ett himla sorgsamt år, med allt för många förluster och avsked. Det var inte heller något superår för min läsning - när jag räknar ihop alla böcker jag har läst är det fler blanka ark, än fyrverkerier i minnet - och mitt bloggande har om möjligt varit ännu sämre. Jag tänker inte lista samtliga läsningar, som jag räknar till 90 stycken, eftersom det var så många halvljumma upplevelser. Kort sammanfattat blev det en spretig samling som mest bestod av barnböcker och annat jox, men det blev ändå några höjdpunkter som jag tänker bära med mig till framtiden. Här kommer den - min årsbästa-lista!

Januari
Steglitsan av Donna Tartt
"Rykten och omdömen lyfte Steglitsan till skyarna, i samma takt som mina förhoppningar. Och jag ska väl säga att Steglitsan inte möter mina förväntningar fullt ut. Det är en långdragen berättelse, men Tartt lyckas ändå flera gånger om vända historien till någonting oväntat."

Straff av Paula Polanski (recension från 2014)
Detta var min andra läsning av det fantastiska pusslet och det var minst lika fantastiskt som jag beskrev det som, om än mindre klurigt den här gången. Det gav mersmak till att läsa mer Nesser i framtiden. Efter drygt ett år, har detta dock inte hänt. Men snart, hoppas jag.

Februari
Möss och människor av John Steinbeck
Blåmesen och jag läste den här för att kunna diskutera den tillsammans och även om kortromanen var bra även innan vi pratade om den, så blev den ännu bättre efteråt. Ni vet, ibland när man står inför en klassiker och får en tung känsla i kroppen, för att det inte var så roligt att läsa sådana i skolan? En sådan känsla får jag av Steinbeck, men det finns en anledning till att klassiker blir klassiker. Det är något jag måste jobba på. Så här skrev blåmesen om varför Möss och människor blivit klassiker:
"Jag tror att det beror på att karaktärerna känns så levande och säkert kommer att bli svåra att glömma, men även på att det går att tolka många aspekter av boken helt olika beroende på vilket perspektiv man har"

Morkels alfabet av Stian Hole
Stian Hole har kommit att bli en av mina favoritförfattare inom bilderboksgenren. Så här skrev jag på jobbets facebooksida: "Om ni inte har bekantat er med Stian Hole är det dags att ni gör det nu. Hans bilderböcker kan läsas av både liten som stor. Hans språk, både bildligt och bokstavligt, är fenomenalt. Hans böcker behandlar allvarliga ämnen som döden och ensamhet."

Mars
Emanons minnen av Shinjo Kajio & Kanji Tsuruta
Det här är en serieroman som handlar om en ung man som träffar en kvinna på en båt. Den här kvinnan säger sig ha ett minne som sträcker sig bak till ur-livets födelse. Hon säger inte sitt riktiga namn, utan kallar sig Emanon - No name baklänges. Jag minns uttryckligen att jag under läsningen tänkte att den var vacker.

April
Vattnet drar av Madeleine Bäck
Jag läste inte många ungdomsromaner förra året, men Vattnet drar av Madeleine Bäck var en av dem. Så här skrev jag på jobbets facebooksida:

"Är du sugen på något övernaturligt och spännande? Madeleine Bäcks debutroman Vattnet drar utspelar sig i Gästrikland, där gamla krafter som aldrig borde vakna väcks och sätter människors liv i fara. Det är inte många som vet vad eller vilka som ligger bakom, knappt ens läsaren, men tur är då att Vattnet drar är första boken i en trilogi och förhoppningsvis får vi veta mer i kommande böcker! Tips till alla unga vuxna (och äldre) som tycker om när det övernaturliga blandar sig in i vanliga miljöer. Inget för den känsliga kattälskaren."

Juni
Alldeles röd av Kristina Olsson
Detta är en annan Kristina Olsson än ovan nämnda. Jag skrev om den när jag hade hunnit cirkus halvvägs in och skrev då så här:
"Handlingen utspelar sig i en stad någonstans i Sverige under 1970-talet. Det är kollektiv, demonstrationer mot kriget i Vietnam, kärlek, klass och röd politik. I huvudrollerna får vi följa tjugoåriga Eva ur ett jag-perspektiv och nittonåriga Isabell ur ett tredje person-perspektiv. [...] Språket är enkelt utan att vara för banalt och liven tillräckligt intressanta för att jag ska vilja läsa den i stora sjok och hoppas att den inte tar slut." (OBS spoilervarning: Jag läste som synes slut på den och tyckte nog inte att slutet höll samma kvalitet som de tidigare två tredjedelarna, men den får komma med här ändå.)

Den sommaren av Mariko Tamaki och Jillian Tamaki
En fin växa upp-skildring i form av en serieroman i endast blå toner.

Pojken och havet av Sofia Hellman
Fin bilderbok om en pojke som inte kan se, som frågar sin pappa hur havet ser ut.

Juli
Jag läser alltid som minst innan och under semestertider. Under hela juli läste jag bara en.

Easter Parade av Richard Yates
Yates har jag alltid föreställt mig som en av de där manliga fossilerna som man borde ha läst, åtminstone en gång. När jag skulle iväg på tågluff i somras och jag sa till min kompis att jag inte hade tänkt ta med någon bok på resan (vem var jag ens?), gav hon mig denna och sa att den nog skulle passa mig. Och det gjorde den! Jag skrev väldigt hastigt om den i min dagbok, så kanske dyker det upp ett inlägg om den även här i framtiden.

Augusti
Som hund och katt av Per Nilsson
Skulle jag nämna en författare som kännetecknar min högstadietid, skulle denna författare utan tvekan vara Per Nilsson. Som hund och katt är inte olik t ex Hjärtans fröjd som dels handlar om att ha sex första gången. I Som hund och katt är det trassligt och trasigt, men fint och mjukt, som det brukar vara i Per Nilssons romaner.

De fem skavankerna av Beatrice Alemagna
En bilderbok om fem skavanker och en som är perfekt och om vikten att vara precis som man är och att det är okej att vara lite annorlunda.

September
Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg
Bland det bästa jag läste förra året.

Epidemin av Åsa Ericsdotter
En välutvecklad dystopi om när vikt- och hälsohetsen har gått för långt.

Oktober
Miss Peregrine's home for peculiar children av Ransom Riggs
Denna roman gick på bio förra året och det var mestadels en av anledningarna till att jag äntligen kom till skott med att läsa den. Första gången jag såg någon som rekommenderade den var för ett par år sedan, i en youtube-video, när den kom ut på engelska, och då var jag inte så intresserad av den. Men jag är glad att jag läste den, för jag ville nästan direkt efteråt läsa fortsättningen. De svartvita bilderna förstärkte känslan av realism, fastän historien med all säkerhet inte är verklig.

Hemligt: Jördis hjärta Harry av Elin Lindell
Detta är tredje boken om Jördis, men min första. Den handlar om Jördis som har gått och blivit kär i Harry Hansson, men kan inte berätta det för någon för att det är pinsamt - hon har tidigare gått ut med att hon hatar honom och hennes tjejkompisar tycker att han är konstig - så hon kan bara träffa honom när de andra är upptagna. Jördis förstorar katastrofen såklart, och det är dråpligt på ett mellanstadievis. Jag älskar Jördis och skulle inte ha något emot att läsa mer om henne. 

Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman
Viktig bilderbok om att inte ha råd.

November
Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp
Augustprisnominerad bilderbok om att inte minnas vem man är.

Inmurade av Lena Ollmark
När skolan i Firnby renoverats klart och öppnat igen, börjar det hända kusliga saker. En elev skadar sig i nya träslöjdsalen - kan det ha varit något som väckts när de öppnade salen i källaren? Första delen i en serie om firnbarnen - spännande ända till slutet.

Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam
Fantasifull diktbok om lite ensliga och aviga djur som man tidigare inte har sett.

December
En myras liv av Linn Gottfridsson och Emma Adbåge
Myran som egentligen heter Morgan har det svårt, fastän han bara är sex år. Han har inte tappat någon tand än till exempel, och hans föräldrar pratar allt oftare på ett språk som han inte förstår, men som han varje gång får ont i magen av och vill gråta. Myran är otroligt älskvärd, en man vill kunna krama om.

Rekviem för en vanskapt

Hon var stor redan när hon föddes 1891 och slutade aldrig växa. Det här är historien om Stor-Stina, född på marken i en kåta i Norrland och en stor sensation för alla. Hon var en välsignelse och förbannelse för familjen: folk kom fram till dem på marknaden enkom för att se henne och betala en slant, folk undvek familjen och trodde att föräldrarna sålt sina själar till djävulen. I en tid då kristendomen slogs mot de gamla avgudarna och vetenskapen sakta trängde sig fram. Huvuden mättes, kroppars storlekar indexerades efter ras. Stor-Stina liknade ingen annan lapsk kvinna, som i deras värld skulle vara liten och kortväxt, hon var snarare ett monster. En anomali.

Mattias Hagbergs Rekviem för en vanskapt är en musikalisk upplevelse som för mina tankar till Per-Olov Enquists Nedstörtad ängel som är en av de b-ä-s-t-a läsupplevelserna som jag har haft i hela mitt kvarts sekel-långa liv. Det är inte bara den gemensamma nämnaren att båda behandlar utanförskap, utan att även rösterna i Rekviem för en vanskapt inte bara berättar. De sjunger.

I det första kapitlet, får läsaren följa familjens sorgearbete efter Stinas död. Döden själv, i en fågels skepnad, har tagit med Stina till sig och det är först nu, efter flera års tystnad, som hon berättar. Om hur det var att vara henne i en värld där alla såg henne, men på ett sätt som inte var önskat. Växelvis varvas nutid och dåtid och det är det svarta, kallbranden, som lägger sorgen som ett täcke över allt.

Det finns ett annat sorts kapitel, körsången, som kommer mellan växelsången. Där berättar Hagberg om de andra "monster" som funnits, t ex de siamesiska tvillingarna Ritta och Christina som framför en tyst publik dissekerades för att se om deras anatomi var som "vanliga" människors. Liksom Stina visades de upp för publik mot betalning. Dessa kapitel är lika drabbande, lika absurda, de minner om en tid som jag inte förstår har funnits och på ett sätt kan jag det. Denna utforskande ideologiskt inriktade värld kan inte ha vetat lika mycket som vi gör idag, vilka medel tar man inte till då för att skaffa sig en förståelse för någonting man ser.

Egentligen har jag inte mycket mer att skriva, än att det här är min lovsång. Rekviem för en vanskapt är absolut bland det bästa jag har läst i år.

Mer av Mattias Hagberg på Bookbirds:
Skräp

Night Film

"Mortal fear is as crucial a thing to our lives as love. It cuts to the core of our being and shows us what we are. Will you step back and cover your eyes? Or will you have the strength to walk to the precipice and look out? Do you want to know what is there or live in the the dark delusion that this commercial world insists we remain sealed inside like blind caterpillars in an eternal cocoon? Will you curl up with your eyes closed and die? Or can you fight your way out of it and fly?"
- Stanislas Cordova

Scott McGrath är en New York-baserad grävande frilansjournalist vars liv inte varit sig riktigt likt sedan han fick för sig att undersöka den mystiske skräckfilmsregissören Stanislas Cordova. Med eller utan rätta skyller han sitt förlorade rykte och sin skilsmässa på att han nappat på ett anonymt tips om Cordova och därefter råkat förtala denne i direktsänd TV. Hur som helst har han lagt incidenten bakom sig så gott han kunnat - tills den dag han får reda på att Cordovas 24-åriga dotter, Ashley, hittats död i en lagerlokal i hans hemstad efter vad som tros vara ett självmord.

Utan vidare reflektion börjar Scott göra research om Ashleys liv i allmänhet och sista dagar i synnerhet. Tidigt träffar han två ungdomar som blivit starkt berörda av sina möten med Ashley och som blandar sig i utredningen. Utredningen, som leder till skumma kvarter, till butiker där det säljs dyra musikinstrument, till ensliga stugor, till en exklusiv rikemansklubb. I mötet med Cordovas universum blir gränsen mellan verklighet och fiktion, mellan fakta och tro plötsligt otydlig. Skräckfilmsstämningen smyger sig på, och snart börjar återkommande teman från Cordovas filmer dyka upp i Scotts tillvaro...

Night Film är inte, som det kan verka på protagonistens yrke, en deckare, utan mer av en rysare - bokversionen av en skräckfilm. Även nu vid andra genomläsningen (den första var sommaren för två år sedan) är den bitvis så läskig att jag inte kan läsa mer än fem minuter i sträck, sedan måste jag lägga den ifrån mig och göra något vardagligt en stund. Detta kan förstås verka avskräckande, men: även jag, som även i verkligheten är en riktig mes, tycker att det är värt det. För att intrigen är så otroligt snyggt ihopknåpad. För dubbeltydigheten. Och, för all del, för den mästerliga utformningen.

Vad gäller utformningen bör också nämnas att Night Film troligtvis har ett bäst före-datum. Inslag i boken är nämligen (fejkade) Wikipedia- och tidningsartiklar inklusive kommentarer och referenser till sociala medier. Om tio år eller så kommer de antagligen att kännas lite mossiga snarare än supersnygga och obehagligt verklighetstrogna. Utöver detta finns även digitalt extramaterial till boken. Jag har knappt tittat på det själv, men tycker att det är ganska häftig (och modig - hur länge kan man se till att det fungerar?) aspekt.

Om jag peka ut någonting som inte är helt hundra med den här romanen så är det huvudkaraktären, som liksom inte känns helt trovärdig. Det verkar som att han inspirerats av den hårdkokta deckargenren, som jag aldrig varit ett stort fan av, och kanske är det därför jag tycker han känns lite platt, och för den delen: en liten smula korkad till och från.

Nåväl, är den inte helt hundra så är den i alla fall nittionio. Läs! Innan det blir för sent, och helst innan sommaren är över då det är en fördel att natten är så kort just nu.