Shades of blue

Shades of Blue är en antologi där ett tjugotal amerikanska författare skriver på tema depression, självmord och nedstämdhet. Hur kända författarna är vet jag inte; jag hade inte hört ett enda namn tidigare (och hoppade nonchalant över kapitlet på slutet där det står lite om var och en, så inte blev jag klokare heller). Redaktör är Amy Ferris.

Berättelser om hur antidepressiva är livsviktigt ("att tro att det skulle räcka med yoga är naivt") samsas med berättelser om hur just yoga blivit vägen ut ("jag har aldrig velat ta mediciner"). Berättelser om missbruk. Berättelser om barn till förintelseöverlevare (många). Berättelser om AIDS-epidemin. Kanske en författare har tagit till sig att man inte behövde skriva om självmordstankar och skrev om hur hon var ledsen för att hennes välartade son som hon fortfarande hade en mycket nära relation till flyttat hemifrån. Det sticker verkligen ut. Det är mycket droger, misär och elände annars.

Jag läser den här boken för att få perspektiv, för att nyansera min bild av depression... Men på något sätt missar den målet. Ingen hinner i sitt kapitel gå tillräckligt djupt för att jag verkligen ska förstå hur det känns. Eller också går det kanske aldrig att förstå fullt ut, om man själv aldrig varit på samma djup? 

Bidragande till att boken känns irrelevant för mig är att många av berättelserna utspelar sig för länge sedan. De beskriver det stigma kring psykisk ohälsa som boken vill motverka, men som inte längre ser ut som det gjorde för 50 år sedan. Kanske har det kulturella också sin del, kanske hade jag tyckt att det varit mer intressant att läsa en antologi om svenska författares depressiva episoder. Jag kan inte tänka mig något annat än att det finns tillräckligt många drabbade i den yrkeskåren för att det skulle gå att producera en sådan. Tyvärr.

Boken vill att läsaren ska känna sig mindre ensam, och vill inge hopp. Den riktar sig alltså inte till mig. Kanske är det till syvende och sist därför boken inte riktigt når mig?

Moranthology

Jag bestämmer mig redan på förhand för att den här boken, en samling av krönikor signerade den brittiska journalisten Caitlin Moran, inte är något för mig. Hon verkar ju så... gapig? Denna ståndpunkt grundar sig framförallt i en intervju med Moran som jag läst någon gång, där journalisten lätt förtvivlat konstaterade att hon var en inövad enmansshow och hopplös att komma inpå livet.

Boken består av jag vet inte hur många krönikor som Moran skrivit för The Times under de senaste kanske tio åren. Det handlar om hennes vardag, om kungabröllop och inte sällan om TV eller kändisar (vilket inte alls är konstigt med tanke på att hon haft tre kröniköruppdrag per vecka, varav ett fokuserat på TV och ett under vinjetten Celebrity watch). Detta innebär också att jag ibland har svårt att relatera till textens teman; det kan röra sig om politiker jag inte känner till, eller aktuella händelser som kanske inte nått utanför Storbritanniens gränser (eller i alla fall inte in under den sten där jag oftast gömmer mig).

Oftast är boken dock ganska rolig. Extra intressant är de långa porträtten av Lady Gaga och Keith Richards. Ibland tycker jag att den trivialiserar seriösa ämnen (alkohol och droger, framför allt). Ibland tycker jag att författarinnan är en smula pinsam (och då tänker jag inte på när hon gör bort sig inför diverse storkändisar, vilket jag har svårt att tänka mig att hon bekymrar sig så mycket över som hon låter påskina, utan mer på... hur jag reagerat om jag varit Morans barn och läst den här texten). Till slut, efter nästan 350 sidor, får den mig också att skratta högt.

"/.../ Perhaps it is just part of what seems to be a growing campaign to slowly name everything in Britain after an extremely normal man in his late thirties/early forties. With pollack now called 'Colin' and UK Gold 2 renamed 'Dave', I fully expect to be riding around in an Ian, drinking mugs of hot Malcolm and filling in my online Tim forms with my Mikes before breastfeeding my newborn with my Bobs before the year is out."

För att du ska kunna ta till dig den här boken kan det alltså vara bra att ha någon sorts grundkunskap om brittisk popkultur. Tänk kungafamiljen (fast det räcker att du vet vilka drottningen och Kate Middleton är) och BBC-produktionerna Dr Who, Sherlock och Downton Abbey till att börja med. Alternativt kan du använda den som en guide till föregående nämnda fenomen.

Boken finns även översatt till svenska, då med titeln Morantologi.