Flocken

Jag kände att jag läst lite för mycket bra grejer på sistone. Suttit på höga hästar. Att det var dags för lite skräp, ursäkta ordvalet, jag menar kanske något lättsmält. Då jag nyligen läst den här texten om (och även hört en gammal intervju i Lundströms bokradio med) paret Grimwalker blev jag lite nyfiken på deras "deckarsåpa" Döden i December som de hetsskrivit för någon ljudbokstjänst. Detta är alltså första boken i en serie på 10+ korta böcker.

Redan på första sidan inser jag att detta inte är min grej, deckare med i detalj beskrivet grovt våld. Så småningom framträder också staden December och dess knäppgökar till invånare, och alltihop känns så osannolikt att Morden i Midsomer låter som en torr historiebeskrivning i jämförelse. Jag ska inte gå in på detaljer för då skulle jag aldrig bli klar. Och en huvudperson, till råga på allt med namnet John Wagner, som har ungefär lika mycket personlighet som en stol*.

Det som alltjämt intresserar mig är författarna, dessa två extremt drivna personer med uppenbar berättarglädje, och att detta är vad de pumpar ut = vad folk vill konsumera. Vad säger det om... landet? Förströelsen? Att det är böcker som dessa (med väldigt mycket våld och väldigt lite djup) som toppar listorna? Kanske ingenting. Kanske är det jag som är konstig.

* Inget ont om stolar, och vid närmare eftertanke finns det säkert de som har mer personlighet än karaktären John Wagner har.

Jag sjunger och bergen dansar

Gissa vem som trillade dit ändå och tecknade Tranans prenumerationstjänst (bara den lilla - 4 böcker under 12 månader, det borde man väl hinna läsa)? Hittills ångrar jag mig inte, för den första boken, Jag sjunger och bergen dansar, blev en omedelbar favorit.

Irene Solà skriver fram ett halv sekel kring en by i katalanska Pyrenéerna. Från alla håll och kanter får vi se den, för varje kapitel kommer ur ett nytt perspektiv. En persons. Eller ett djurs. Ett mytologiskt väsens. Eller något annat som tillhör livet i dessa berg. Vi får se inifrån och utifrån, från dåtiden och från framtiden. Det närmaste jag tidigare kommit den teknik Solà använder är Trude Marsteins Göra gott, som dock var mycket mer begränsad, bland annat fick endast människor komma till tals, och så utspelade den sig under en enda dag. Men jag gillade den också, då för ett halvt liv sedan när jag läste den. Nåja, nog om det.

Solà dansar sig fram genom sin mosaik, till synes lekande lätt, blandar högt och lågt. Utmanar läsaren, ibland tar det en stund att komma på vilket skinn man hamnat i. Hon vågar också komma med oväntade stilgrepp, plötsligt dyker det till exempel upp ett avsnitt där det plötsligt finns illustrationer på varje uppslag. Jag skulle vilja ge er ett exempel, ett citat, men det skulle väl sluta med att jag skrev av hela boken.

Romanen är blott 200 sidor, men ändå känns det som en hel värld som öppnar sig. Ofta är det sorgligt, men läsupplevelsen är ändå en av ren njutning. Slutet knyter an till början och ger läsaren ett tillfredsställande avslut. Kort sagt är jag bara så imponerad. Inte minst då Solà är typ 30 år gammal. För övrigt är det nog också första gången som jag läser en roman översatt från Katalanska.

Den här äger jag gärna, tack Tranan.

Våld

Eftersom jag var ikapp med de poddar jag brukar följa valde jag istället ut en kort ljudbok i biblioteksappen, nämligen Våld av Anahita Ghazinezam. Bokens undertitel är "om träd och slöjd och män" vilket möjligen omfattar en bråkdel av de teman som berörs. Av biblioteket marknadsförs den som en "kulturljudbok", vad nu det kan vara?

Ghazinezam kom som barn med sin familj från Iran till Västerbotten, som flykting. Jag lyssnar på hennes trivsamma norrländska, brottstycken från hennes barndom, hennes liv som ung vuxen och hennes intresse, eller är det arbete?, med slöjd och samisk kulturhistoria. Tyvärr upplever jag boken som för tät för att egentligen passa som ljudbok. Man missar en mening för att man skulle skölja disktrasan och hela avsnittets poäng går en förlorad. Kanske är den bättre att läsa vanligt.

Det är sparsmakat, rörigt och jag ser ingen logik i hur ämnen kombineras om varandra. Eller vad egentligen titeln har med det hela att göra. För den skull är det inte dåligt, det känns bara lite hopslängt. När jag googlar författarinnan får jag reda på att detta är en essäsamling tillika Ghazinezams debutbok och att den första utgåvan var egenpublicerad, med hjälp av nåt stipendie från en hantverksförening. Det kan ju förklara att den inte kändes som en roman. Kritikerna verkar dock gilla just detta att det är lite kaosigt.

Hyper

Uppmärksammad debut av Agri Ismaïl som är jurist och bland annat jobbat i Dubai, om jag minns den DN-artikel jag läst om honom rätt.

Första intryck: ledsen att vara ytlig men oj, omslaget är ju fult som stryk! Och tjock är den visst också. Hmm, kommer jag att orka läsa? Det visar sig att jag ska det. Det finns såväl driv som tankeväckande stycken, men spännande blir det inte förrän precis när allt ska ta slut.

Hyper handlar om Rafiq och Xezal och, framför allt, deras tre barn Mohammed (eller M, som han föredrar), Siver och Laika. Rafiq och Xezal kommer ursprungligen från en välbärgad tillvaro i Kurdistan, men tvingas fly i flera steg och hamnar i en nedgången lägenhet i utkanten av London, där de aldrig ska komma att känna sig hemma. Där bränner Rafiq tid och pengar som möjligen borde läggas på att se till att familjen är mätt och glad på att kämpa för Kurdistan. Där förefaller Xezal vara en ständigt missnöjd och inaktiv hemafru. Där blir barnen vuxna och i huvuddelen av boken jobbar en arslet av sig i Londons finansbransch, medan en annan söker lyckan i Dubai sedan äktenskapet inte blivit vad hon hoppats på och den tredje har råkat bli rik på sina datorfärdigheter och roar sig med day trading i New York. På ett sätt känns det som modern diskbänksrealism i extrema miljöer.

Att ha fem, eller i alla fall tre, huvudkaraktärer påverkar på två sätt. Dels att man får karaktärernas syn på varandra, vilket gör att man får se dem både inifrån och utifrån - intressant! Dels att ingen av dem får fullt fokus och att jag ibland känner att det är fem, eller i alla fall tre, historier som stjäl luft av varandra. Personligen upplever jag i alla fall att jag inte får hela bilden av någon av dem, att det jag får till mig blir en smula lösryckt och otillräckligt för att jag ska kunna ta till mig personernas bevekelsegrunder. Men kanske har det mer med Ismaïls sätt att skriva att göra. Kanske förväntas jag själv lista ut vad som pågår under ytan?

Här ligger det mig nära till hands att jämföra med Jonas Hassen Khemiris Systrarna. Även där får man se vart och ett av tre syskon både inifrån och utifrån varandras perspektiv, och visst tillför det något extra till berättelserna. Jag har också hört en intervju med JHK där han säger att systrarna och bokens Jonas alla är olika delar av honom själv. På motsvarande sätt verkar åtminstone M och Siver vara inspirerade av författarens egen karriär inom bank och finans samt tidigare boende i Dubai. Jämfört med Ismaïl är dock JHK betydligt mer utförlig i sitt sätt att skriva, och till och med Evelyns kringflackande, håglösa leverne framstår på något sätt som förståeligt, motiverat, i jämförelse med Laikas.

Finns det ett syfte, en kommentar av vår samtid? Det gör nog det. Och det är nu jag inser att det lilla oväntade motståndet mot att försöka skriva om denna bok är detta: jag skulle så gärna vilja säga något intelligent. Men det enda jag har att komma med är det uppenbara, jag kommer inte innanför skalet.

Såhär kan det låta när samtiden får sig flera träffande kängor:

"Den senaste trenden på Hilliard Drake var sömnbrist som indikator på arbetsmoral. /.../
"Det som skiljer de framgångsrika från de mindre framgångsrika är de timmar vi vinner genom att inte sova lika mycket. /.../ Tid för vila och återhämtning är nu helt enkelt för dyrt för att vara strukturellt möjligt inom den samtida kapitalismen. /.../""

"Ett knep som Jane lärt honom var att ha en anteckningsbok där han skrev vad han hade på sig när han träffade någon, så att han vid ett andra möte inte skulle ha på sig samma kostym och slips. M blev lika imponerad som skrämd när han gick igenom Janes enorma Excelark där hon även skrev in vad hon lagade för mat när hon hade vänner på besök så att hon inte skulle upprepa måltider och till och med hade en flik där hon skrev ner vilka skämt eller anekdoter hon hade berättat under möten eller sociala sammankomster."

"Precis som vi visste hur djur behandlades för våra billiga cheeseburgares skull, eller att vår tid på jorden närmade sig sitt slut, och det snart, om vi fortsätter att flyga, köra, konsumera på det sätt vi gör. ändå fanns det inga lösningar förutom individuella sådana, moralistiska val som att bli vegan, inte äga en bil, att återvinna, allt medan industrierna fortsatte som de alltid gjort. Maskinen kan inte hejdas, vinstintresset vinner alltid."

"Det var egentligen poetiskt: i över ett sekel hade våra prylar och apparater förpassats till byrålådor och soptippar medan vi gjort plats för nyare och bättre saker, men vi höll snabbt på att nå den punkt där vår tillverkning, våra byggnader, till och med vår ekonomi, inte längre behövde oss. Och till skillnad från alla Tamagochis och GameBoys och Discmans som inte kunde uttrycka sitt missnöje, kunde vi göra det. Vi kunde skrika. Inte för att det skulle göra någon skillnad."

"Det finns inget mer skärrande för ett barn än orättvisa, jag  var så arg och vägrade äta middag. Jag hungerstrejkade. Då gav pappa mig hundra franc och sa att jag skulle glömma det. Som om pengar fixade allt. Kan du tänka dig?"

"Folk talade om kapitalocen, att mänsklighetens kapitalistiska system skulle synas i jordens strata, att den skada som orsakades av vår användning av fossila bränslen - där vi förbrände miljontals år av jordens historia för omedelbar vinning - skulle vara lika synlig för framtida geologer, om det nu fanns några, som Perm-trias-utdöendet för 250 miljoner år sedan då 96 procent av alla marina arter och 70 procent av ryggradsdjuren försvann. Men termen som mest tilltalade Laika var nekrocen, eftersom detta system inte hade något annat mål än världens förstörelse. Vi gräver allt djupare och använder allt fler resurser: kapitalismens mål är inte monetär vinst, det är mänsklighetens utrotning."

Reflektion efter att ha försökt avgränsa och skriva av dessa mina sparade markeringar: Ismaïl behärskar verkligen konsten att skriva utförligt och ordrikt utan att det känns långrandigt. Visst är Hyper tjock men min känsla är ju ändå att det finns mycket som vi aldrig får veta, att romanen om det bara var fråga om att presentera ett budskap hade kunnat vara mycket mer koncentrerad. Kanske hade den då blivit outhärdligt knastertorr? Nu spekulerar jag visst bara.

Avslutande intryck: absolut ett imponerande, trovärdigt romanhantverk, tänkte under läsningen något om att det kände som "en episk berättelse" trots att den på sin höjd involverar tre generationer. Intressant, absolut. Men samtidigt känner jag mig inte på djupet berörd. Det är en bok jag läser och lämnar bakom mig. Hedersomnämnande för beskrivningen av kontorsjobbs fruktkorg, hur bananerna är hårdvaluta och hamstras trots regler om att man inte får - stor igenkänning.

Som om inte allt annat vore nog imponerande har Ismaïl arbetat fram den svenska och den engelska versionen av boken (som dessutom har ett snyggare omslag. Möjligen har det med målgrupperna att göra?) parallellt, och dessa släpptes samtidigt. Till skillnad från i Själens telegraf stör det mig inte alls att en svensk bok handlar om karaktärer utan koppling till Sverige, men kanske blir det naturligare i en roman som spänner över fler kontinenter och innehåller många olika språk.

Thornhill

Mitt hjärta är lite extra svagt för böcker skrivna utanför den normativa formen. I Thornhill låter Pam Smy två parallella historier växa fram och vävas ihop. I den ena berättelsen får vi ta del av dagboksutdrag från 1982 skrivna av Mary Baines. Det är hemska historier från livet på barnhemmet Thornhill, speciellt nu när Marys plågoande är tillbaka från familjen hon skulle adopteras till. Den andra berättelsen utspelar sig 2017 och i den får vi följa Ella som precis flyttat till huset intill det nedlagda och övergivna Thornhill. 

Det som är speciellt med Thornhill (romanen) är genomförandet. Genom dagboksanteckningarna får vi veta att Mary är selektivt muterad, förmodligen som en följd av mardrömmen som finns på hemmet dag som natt, medan historien om Ella är berättat endast genom heltäckande svartvita illustrationer, med endast några ledtrådar om vad det är som händer. Marys berättelse är därför ganska rak och tydlig, skrivet direkt utifrån Marys egna känslor, medan Ellas historia är mer svårtolkad.

Ella är ett ensamt barn och det är väl inget konstigt om man är ny i en stad, men vi får inte se henne interagera med någon annan. Hennes mamma finns av någon anledning endast på ett inramat fotografi och hon kommunicerar med sin pappa genom lappar han lämnar på köksbordet. Det är därför inte heller konstigt att hon tar sig in på avspärrat område när hon ser en flicka i råttsvansar röra sig inne på granntomten. I den förbjudna trädgården hittar Ella ett dockhuvud vid foten av en övervuxen staty. Dockhuvudet tar hon med sig hem och ger den en kropp och kläder.

Samtidigt, 1982, blundar de vuxna för vad som sker bakom deras ryggar. Flickorna är elaka mot Mary, men gör det så skickligt att ingen blir bestraffad. Mary vet vem det är som styr dem som marionetter, det är samma som håller henne vaken med sitt dunkande på hennes dörr om nätterna. Så Mary försöker hålla sig undan så mycket som möjligt. I sin ensamhet gör Mary dockor av sina favoritkaraktärer från böckernas värld. Hon har gjort Dr Jekyll, Mr. Hyde, Jane Eyre och Mr. Rochester, och håller just på att göra Mary från Den hemliga trädgården. 

Ella fortsätter att ta sig förbi avspärrningarna och lockas av den mystiska flickan med råttsvansar att ta sig in i det övergivna huset, där hon hittar Marys dagbok. I slutet av den berättas det om nedrustningen av barnhemmet. Flickor lämnar för att komma till nya hem, men det är ingen som fyller tomrummet efter dem. Personal sägs upp eller förflyttas. Snart är det bara Mary och plågoanden, samt två vuxna kvar. Hur det slutar för Mary på ett ungefär, har vi genom en tidningsartikel fått veta i 2017-universumet, så det är ingen överraskning. 

Den härliga twisten tar mig ändå på sängen. Vad hände? När jag bläddrar tillbaka till bilderna, läser texten igen, finns det ändå ledtrådar för den som är uppmärksam. Det illvilliga leendet, de instabila dock-karaktärerna... Men om slutet ska tolkas som ett lyckligt eller olyckligt är nog öppet för tolkning. Jag lutar nog mot ett lyckligt ändå. 

Själens telegraf

Iris Watkins växer upp på den engelska landsbygden. När vi först får träffa henne är året 1992, och hennes värld består av ett vitt hus med tillhörande äppellund, katten Sally, grannen Hugo och puben inne i stan. Men mest av allt består den av Grace Watkins, alltså hennes mamma. Tillika den enda person hon har en djupare relation till.

Parallellt med att barnet Iris inleder någon slags vuxenblivandeprocess och världen utanför den som tillhör henne börjar vackla, får vi följa en ung vuxen Iris som bor i Glasgow och hankar sig fram som expedit i ett varuhus. På en fest träffar hon på Rupert, en något naiv men genomsnäll yngling som övertalar henne att bli medlem i hans sprillans nya band.

Man skulle väl kunna säga att Amanda Svensson efter experimentet med Ett system så magnifikt att det bländar, är tillbaka i sin "vanliga" och möjligtvis bästa berättelse, den om (...endast, för visst fanns det några expemplar även i Ett system...) trasiga unga kvinnor. Det är också en roman om sanning och lögn, om ensamhet, om kärlek, och om pengar och bristen därpå. En fråga som väcks hos mig under läsningen är också den om arv och miljö. Är Iris, på grund av sina gener, dömd att bli som sin mamma? Eller hade hon kunnat bli någon annan om hennes barndomsvärld innehållit skola, vänner, fler vuxna förebilder?

Hösten 2023 kom två romaner som jag längtat efter, denna och Annika Norlins Stacken. Efter att ha gjort misstaget att lyssna på Lundströms bokradio om Stacken och fått mer förkunskaper än jag önskat mig, försökte jag hålla mig ifrån att läsa recensioner och liknande om Själens telegraf. Trots detta vill jag minnas att jag läste inledningen av någon intervju med Amanda Svensson där hon tog upp detta med huruvida författare alltid skriver om sig själva, och att hon tyckte det var skönt att förlägga intrigen så att den omöjligen kunde vara rent självbiografisk (Svensson är uppvuxen i Sverige, även om hon numera bor i Storbritannien). Utan att ta ställning i den debatten kan jag ibland känna att det är något skumt med en roman som utspelar sig i England och har en engelsk huvudperson men ändå är skriven på svenska. Klart att man får göra så! Men lite underligt känns det ändå i vissa scener, i vissa repliker. Det här ordet, tänkte hon sig det på engelska egentligen? Undrar jag, och hakar upp mig lite i läsningen.

Kanske är det också med Amanda Svenssons bergfasta inställning att fiktion är fiktion i bakhuvudet som jag i början tänker på berättelsen som en saga. Eller är det för att den är skriven så, som den saga ett barns tillvaro möjligen är? Så småningom växer dock Iris, men också Rupert och Grace, och får djup, antar tre dimensioner. Jag börjar bry mig, jag börjar tro och hoppas och önska att huvudpersonerna ska göra något oväntat, något annat än att följa den väg som sträcker ut sig framför dem. Börjar önska dem ett lyckligt slut.

Som sagt: jag var inte så imponerad av Ett system så magnifikt att det bländar, och det här känns som något Svensson behärskar, mer som det jag förväntar mig. Och samtidigt... Är det en favorit? Jag vet inte. Hur är det egentligen med favoriter, visst får det vara sorgligt, det måste väl inte vara roligt och njutbart att läsa? Räcker det att man längtar efter att läsa igen? Att man blir imponerad av hantverket? Nja. Någonstans når Själens telegraf inte hela vägen dit.

Theodosia och Egyptens hjärta

Denna relativt nya serie för personer i bokslukaråldern 9-12 år har mycket som talar för att jag ska tycka om den: London tidigt 1900-tal, utgrävningar av antika Egypten, två hemliga sällskap, skurkar som vill förgöra och barn som räddar världen från ännu en undergång. Dessutom har förlaget valt att på omslaget marknadsföra serien som "ett säkert kort för alla Harry Potter-fans". Hallå, det är ju en bok för mig? Men jag kan redan nu säga att det endast var möjligheten att kunna skriva detta icke-tips som fick mig att hålla ut till sista sidan. 

Vår hjältinna, den elvaåriga Theodosia, fördriver tiden mest för sig själv på Museet för legender och fornminnen där hennes pappa är chef. Hon har även en mamma, men hon är ofta bortrest på utgrävningsjobb i Egypten, och en yngre bror, som föräldrarna har satt på privatskola. Att Theodosia också borde gå i skola har föräldrarna helt och hållet glömt bort. 

Det passar Theodosia alldeles utmärkt att klara sig själv, för vi blir rätt snart varse om att Theodosia mycket mer kunskap om förbannelser från antika Egypten än någon vuxen i hennes närhet. Det verkar som att de vuxna inte alls är kapabla att utföra sina jobb, om vi ska jämföra med Theodosia som får rysningar bara av att närma sig en artefakt utan att ha skyddshandskar och -amuletter på. 

När hennes mamma då och då faktiskt kommer hem, har hon kappsäcken full med objekt som hon har hämtat ifrån utgrävningarna. Den här gången har hon med sig ett smycke, Egyptens hjärta, som andra vill lägga vantarna på och det blir Theodosia och hennes vänners uppgift att se till att den hamnar på rätt plats. Inte ens det hemliga sällskapet som skyddar landet kan hjälpa till. Hela Storbritanniens öde vilar på deras axlar.

 Den största anledningen till att jag tog upp den var för att den inte blev utlånad på biblioteket där jag jobbar, trots den mycket spännande premissen, och jag ville ta reda på varför. Att det finns fler generationer än min av Harry Potter-fans fick jag lära mig den hårda vägen, så att jag inte är den egentliga målgruppen är något jag borde ha förstått, men andra nyutkomna böcker med övernaturliga inslag som Den magiska bokhandeln, Kryp och Malamander, har jag faktiskt slukat med nöje. 

Det är tydligt att författaren, R. L. LaFevers, har försökt skapa en spännande intrig och blandat den med lite förbannelser och skyddsformler. Kanske har hon själv läst Harry Potter och tyckt om den? Men det som gör att Theodosia och Egyptens hjärta inte blir en bladvändare är (här måste jag utfärda en spoiler-varning):

- den oförbätterliga huvudkaraktären. Vi ska tycka synd om henne, för att hennes föräldrar är arbetsnarkomaner och för att hon knappt har några vänner, men jag förstår varför hon är ensam. Theodosia är smartast och får, oftast, som hon vill. De osympatiska dragen gör henne till en impopulär karaktär.

- när hon slutligen får en vän, inte helt överraskande i form av en hemlös pojke, blir relationen mycket ytlig. Jag hoppas att han i kommande delar får mer plats, men det är inget jag tänker ta reda på.

- författaren verkar ha helt missat poängen med att barn ska lösa mysterier tillsammans, att det är vänskapen som är essensen till alla äventyrsböcker och framförallt Harry Potter. Theodosia klarar av ett uppdrag i samarbete med hennes nya kompis och bror, men det sista uppdraget (det som är på liv och död), måste hon utföra själv, trots att skurkarna är tre och hon är en. Det bidrar till att historien känns mindre trovärdig än vad den redan är. 

I en Goodreads-recension får jag veta att författaren är amerikansk. Jag vet inte om det är något som gör skillnad och bidrar till känslan av något som skaver? Kanske märks dialektnyanserna mer i originalspråk, men det är möjligen något som kan färga av sig även i en översättning. 

Och kanske drar jag min analys för långt - hur mycket bör man egentligen förvänta sig av en barnboksförfattare? Ganska mycket, vill jag säga. Barn vet vad de vill ha och de förtjänar det bästa. Att använda sig av Harry Potter är ett billigt reklamtrick, när historierna har väldigt lite med varandra att göra.

När jag googlade på "Theodosia" fick jag veta att det redan har gjorts en TV-serie av bokserien, med genomsnittsbetyget 6.2 av 10 på IMDB. Andra säsongen ligger uppe på SVT Barn. Om jag hade tillhört målgruppen hade jag kanske vetat detta på förhand och då skulle jag nog också ha backat. I det här fallet var jag blind, likt Theodosias föräldrar, och lättlurad av reklamen, så därför får ni denna skyddsamulett av mig. Ni får läsa den, men säg inte att ni inte har blivit varnade.

Saker jag lärt mig om sorg

Läste denna bok om ofrivillig barnlöshet mest för att en tjej jag åkte rullskidor med för åtta år sedan skrev om den på sin Instagram (det är nämligen hennes syster, Frida Blom, som skrivit boken).

Barnlängtan blir till barnlöshet blir till smärta och sorg blir till depression och kapsejsat förhållande.

Den var okej, sorglig naturligtvis. Språket flyter och metaforerna med hoppets björn, pytonormen, den vita platsen funkar bra. Inget att anmärka på, men heller inget som direkt stack ut ur mängden (får man säga så om någon som berättar hur jobbigt hen haft det? Eller blir det som när Linda Skugge sågade någons cancerskildring?). Kanske är det bara svårt att läsa en roman om vardag i Göteborg direkt efter Slöseri.

Jämfört med Ellen Strömbergs Bli utan som jag läste i fjol är Saker jag lärt mig om sorg: längre, mörkare, intensivare.

Slöseri

Jag vet inte om jag kan skriva något som gör denna roman rättvisa. Kanske inte utan att först läsa om den. Definitivt inte utan att avslöja detaljer man som läsare gärna upptäcker själv. Samtidigt vore det synd att inte lyfta fram denna pärla. Så jag ger det ett försök.

Det börjar med ett brev. Avsändaren låter oss omgående få veta att hon, då brevet når sin mottagare, redan är död. Samt att hon ämnar lämna allt hon äger i arv till mottagaren, dock inte utan motprestation. Mottagaren i fråga heter Lucrecia och är en småtrist akademiker i trettioårsåldern som har ett ordnat liv med jobb, sambo och hund i Buenos Aires. Avsändaren är hennes excentriska faster Vita, som bodde i ett stort hus på Pampas, omgivet av grönskande träd. När Lucrecia var liten hade de båda en nära relation, men med åren har de glidit isär och det är nu länge sedan de talades vid. Så varför detta brev, varför detta beslut om arvet? Jag delar med mig av denna ledtråd, detta utdrag från Vitas brev, i bokens flämtande början:

"Jag vet att du inte skulle vilja byta ditt liv mot något annat, eller jag vet åtminstone att det är vad du säger till alla, inklusive dig själv varje morgon när du står framför spegeln. Jag tänker inte upprepa min åsikt om det du betraktar som dina framgångar, den har du redan hört. Men låt mig ändå säga att jag vet att tröttheten, denna anhopning av förödmjukelser som idag kallas trötthet, har haft dig i sitt våld sedan länge. Jag är ledsen att behöva säga det. Som i en film med utomjordingar tog den dig i besittning, och utan att du lade märke till det underkuvade den dig, påtvingade dig sina regler, sina försakelser."

Jag fastnar genast och trollbinds av intrigen, av den ljuvligt egensinniga Vita och ytterligare en udda huvudkaraktär som vi snart får stifta bekantskap med. Jag fascineras av stilgreppen, hur María Sonia Cristoff skriver från möjliga och omöjliga vinklar och hur spännande det är när hon kastar sig ut. Jag får känslan av att hon vet precis hur hon vill ha det, det finns inget tvivel, ingen osäkerhet eller oro kring hur texten ska hänga ihop, eller uppfattas. Någon sorts självklarhet, utan att för den skull bli självgod.

"När du läser igenom dem kommer du säkert tro att jag överdriver, svamlar. Men aldrig att jag svamlar, det ska du veta. Överdriver, ja. Fantiserar, absolut. Förvanskar, dito. Men tänk bara hur trist det skulle vara att läsa om händelserna så som de var, detaljerade uppgifter om tidpunkter och platser, meningar utformade som vittnesmål i en domstol, missödena, därifrån, beskrivningar in i minsta detalj /.../ Det är inget jag skulle vilja skriva ner, än mindre läsa. Jag vill hellre överdriva, Lucre, jag vill hellre fantisera."

Det kommer också partier som jag personligen inte tycker är lika spännande eller intressanta, det ska jag inte sticka under stol med. Som jag läser med en känsla som påminner vagt om Frodo/Sam-kapitlen i sista Sagan om Ringen-boken, "jag förstår att det här måste vara här, men kan det bli klart så jag får följa det roliga gänget igen?", minus eländet då. Men så tar man sig igenom även den strapatsen och så kommer man till slutet, som är lite oklart, och plötsligt framstår hela romanen som något mer oklar. Vad är det egentligen den handlar om? Visst handlar den om Vita, och om Lucrecia, och vad som händer med arvet, men deras berättelser tonar liksom ut lite i bakgrunden när huvudperson nummer tre tar över spakarna. Även om dennes koppling till de övriga är tydlig, och tematiken likaså, så känns det kanske lite frikopplat...

Helt oaktat detta rekommenderar jag gärna Slöseri till alla som gillar att läsa. Eller i alla fall alla som gillar böcker som kan innehålla ord som doxa, matrona och deleuzansk. Alla som gillar att läsa sådant som inte riktigt följer någon mall.

"Det bästa sättet att göra motstånd är att göra det du har lust med."

Tack DN för boktipset. Tack också till för mitt dåliga minne, flera gånger sökte jag på nätet efter typ "Christoff Girighet" (som jag fick för mig att den hette). En av dessa sökningar ledde mig inte bara rätt utan också till bokförlaget Tranan! Vilken fin hemsida, vilket fint urval och vilka rimliga leveranspriser. Den orimliga entusiasm som väcktes inför dessa böcker stämmer dock illa överens med de faktum att jag huvudsakligen läser digitalt och strävar efter att äga färre saker. Vi får se om jag kan hålla mig.

The book of lost things

Det har gått en vecka sedan jag läste ut den, men jag tänker fortfarande på den lite då och då. Det bästa sättet att ta sig an The book of lost things av John Connolly är nog att inte veta något alls på förhand. Men okej då, om ni insisterar:

Det är krigstid och tolvårige David flyttar tillsammans med sin pappa in i den nya styvmoderns gamla hus på landet för att ta skydd. Det är inte långt efter att han har förlorat sin mor i sjukdom och styvmamman är sköterskan som tog hand om henne under hennes sista dagar. Ganska snart får David beskedet att han ska bli storebror. Det är mycket ilska och sorg som ackumuleras inom honom och avståndet mellan honom och de vuxna växer. Han tar sin tillflykt i böckernas värld och i hans sovrum på vinden finns det många av dem. Det visar sig att hans sovrum en gång har tillhört en släkting till styvmamman, men han försvann när han var barn och kunde aldrig återfinnas.

Det börjar hända underliga saker, som det ju oftast gör och den här berättelsen är inte annorlunda. Böckerna börjar viska saker till David, han får blackouts och minns inte vad han har gjort. En gång när han ser på sitt rum utifrån trädgården, tror han att han ser "a crooked man" röra sig därinne. Han hör också sin döda mammas röst som ber om hjälp. Det riktigt märkliga börjar dock när han försvinner in i ett hål under en flygattack och kommer ut i en skog där han aldrig varit förut, men på något sätt vet han att hans mamma finns därinne någonstans.

Den unga åldern på huvudkaraktären till trots, ska inte boken misstas för att vara en berättelse för barn. John Connolly har blandat kända sagor med en stor dos brutalitet som inte är något för de nervsvaga. I skogen lurpassar förmänskligade vargar, troll och andra faror som vi känner igen från sagorna. Men i The book of lost things är hoten inte inlindade i bomull med lyckliga slut, utan riktiga och bits med alla tänder, redo att döda. 

Det tog en och en halv månad innan jag slog igen boken. Jag brukar ge en bok cirka två veckor innan jag ger upp och om det inte hade varit för en oklar envishet, från min sida, och oförutsägbara vändningar, från den tidigare nämnde Connolly, hade den nog inte blivit utläst. Detaljerna är redan utsuddade, men hjärtklappningen man får när man tar sig igenom en stor och snårig skog med livshotande faror, hänger kvar. 

This is going to hurt

90% beskrivning av och (i någon mån berättigat) gnäll över arbetsvillkoren för läkare i Storbritannien.
5% läkarlingo.
5% halvgrova skämt.

Korta dagboksanteckningar från sedemera TV-manusförfattaren Adam Kays förhållandevis korta (6 år) karriär inom läkaryrket. Syftet verkar vara att underhålla samt belysa orimligheten i hur läkare, åtminstone innan de uppnått specialiststatus, arbetar och (inte) lever. Underhållningsbiten funkade sådär på mig. Visst fnissade jag ett par gånger men på det stora hela blev jag mest ledsen. Och störde mig på att han klagade så mycket över att han "valt fel karriär som 16-åring".

Kommer absolut inte att läsa igen.