bookbirds läser: Att föda ett barn (Maj #1)

Vår lilla bokcirkel tar sig an Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Här följer en reviderad* version av den diskussion som ägde rum 16 november 2016. Varning för spoilers!

blåmesen: Ska vi snacka Maj nu?
Stjärtmes: Ja! Tycker jättemycket om att du valde denna. Skulle nog inte ha läst den själv, är lite trött av/på hypen.
blåmesen: Nu har vi läst första femtedelen ungefär. Under den tiden har vi hunnit träffa Maj, som flyttat från Östersund till Örnsköldsvik för att jobba på café, som är kär i en Erik som inte verkar speciellt trevlig, men som sedan ligger med en Tomas som är gammal , utan att kanske egentligen vilja det såvärst mycket, och blir gravid ---> förlovad.
Stjärtmes: Och hon vet inte vem som är pappan egentligen men Tomas har stadig ekonomi och så vidare, så hon .. väljer? Tomas. Erik är en idiot
blåmesen: Jag fick uppfattningen att hon var ganska säker på att det var Tomas som var pappan. Visserligen verkar Erik vara en idiot men det är ju ändå honom Maj är kär i?

Stjärtmes: Jag fick lite Lena Anderssons Ester-vibbar.
blåmesen: Intressant! Vilka paralleller kan man dra mellan dem två?
Stjärtmes: Som att hon förlåter Erik för att hon är kär fastän han har ett behovsproblem (behöver ha uppmärksamhet från kvinnor liksom)
blåmesen: ... att hon är klängig på samma sett som Ester?
Stjärtmes: Ja.
blåmesen: Det kanske är lika bra att jag erkänner att jag stör mig en del på Maj; mycket tankar, lite verkstad, att hon inte kan ryta ifrån, ta hand om sig själv
blåmesen: (jag tänker också massor som jag inte säger eller gör så jag antar att detta borde göra att jag sympatiserar med henne och inte tvärtom)
Stjärtmes: Jag känner likadant. Jag tycker att hon också tänker väldigt mycket och osammanhängande. Och att hon borde sluta tänka på vad andra ska tycka om henne

blåmesen: Tror du att hon är en produkt av sin samtid? Det måste ju ha varit svårare att gå sin egen väg då än det är nu. Som tjej i alla fall.
Stjärtmes: Men Ingrid verkar ju inte lika orolig? Är det för att hon är äldre? Är hon äldre?
Stjärtmes: Hennes [Majs] föräldrar är ju ganska strikta också, könsrollsmässigt sett.
blåmesen: Nej, väninnorna verkar ha hittat sätt att hantera tillvaron, både Ingrid som verkar tryggare i sig själv och Margit som hittar någon sorts stabilitet i sin religion. Men könsrollerna var väl onekligen lite tydligare då...
Stjärtmes: Kanske är det just för att vi inte är uppvuxna med lika tydliga könsroller som Maj som vi tycker att hon borde skärpa sig.
blåmesen: Fast om nu Ingrid inte är mjäkig så kan väl inte mjäkigheten ha ingått i könsrollen?

Stjärtmes: Jag hoppas inte Tomas är alkoholist.
blåmesen: Mm, det verkar ju inte som att han har en speciellt sund relation till alkohol. Det måste ju också finnas en anledning till att han är skild trots att detta är så kontroversiellt - kan ju ha berott på alkoholism.
Stjärtmes: Faaan.
blåmesen: ?
Stjärtmes: Om han är alkis. Synd om Maj.
blåmesen: Det är redan synd om Maj. Men jag hade tyckt ännu mer synd om henne om hon inte tyckte så synd om sig själv redan.

Stjärtmes: Ska man tycka om Maj?
blåmesen: Jag tror inte det är meningen att man ska tycka om henne. Inte ännu i alla fall. Å andra sidan tycker jag inte det dykt upp någon karaktär ännu som man förväntas tycka om.
Stjärtmes: Titti, tomas syster verkar ju sjysst?blåmesen: Ja, men som Maj själv säger: ska hennes snällhet räcka för hela resten av släkten då..?
Stjärtmes: Ja, det är sant. Men ändå. Kanske den enda kvinnliga karaktären i historien som jag tyckt var ok
blåmesen: Sant! Tomas mamma är ju verkligen inget att ha. Och inte fröken... Näslund? Som hon bor hos. Och Ingrid verkar ju inte bry sig om hur Maj känner direkt. Övriga kvinnliga karaktärer är väl typ Majs mamma som vi inte fått träffa personligen ännu, och så Eriks lumparkompisars flickvänner som säkert är trevliga men Maj upplever ju det inte så.
Stjärtmes: Särskilt inte Ella... Av förklarliga skäl.

Gå till samlingssidan för bokcirkeln om Maj.

* Likt en livsstilsbloggare retuscherar sitt liv innan det hamnar på sociala medier har jag tagit mig friheten att klippa bort sånt som inte känns relevant eller sammanhängande, sådant som får oss att låta allt för ointelligenta... och komplettera med skiljetecken vid behov. Samtalet såg alltså inte ut exakt såhär. Förhoppningsvis framgår innehåll och stämning hyfsat ändå.

Rekviem för en vanskapt

Hon var stor redan när hon föddes 1891 och slutade aldrig växa. Det här är historien om Stor-Stina, född på marken i en kåta i Norrland och en stor sensation för alla. Hon var en välsignelse och förbannelse för familjen: folk kom fram till dem på marknaden enkom för att se henne och betala en slant, folk undvek familjen och trodde att föräldrarna sålt sina själar till djävulen. I en tid då kristendomen slogs mot de gamla avgudarna och vetenskapen sakta trängde sig fram. Huvuden mättes, kroppars storlekar indexerades efter ras. Stor-Stina liknade ingen annan lapsk kvinna, som i deras värld skulle vara liten och kortväxt, hon var snarare ett monster. En anomali.

Mattias Hagbergs Rekviem för en vanskapt är en musikalisk upplevelse som för mina tankar till Per-Olov Enquists Nedstörtad ängel som är en av de b-ä-s-t-a läsupplevelserna som jag har haft i hela mitt kvarts sekel-långa liv. Det är inte bara den gemensamma nämnaren att båda behandlar utanförskap, utan att även rösterna i Rekviem för en vanskapt inte bara berättar. De sjunger.

I det första kapitlet, får läsaren följa familjens sorgearbete efter Stinas död. Döden själv, i en fågels skepnad, har tagit med Stina till sig och det är först nu, efter flera års tystnad, som hon berättar. Om hur det var att vara henne i en värld där alla såg henne, men på ett sätt som inte var önskat. Växelvis varvas nutid och dåtid och det är det svarta, kallbranden, som lägger sorgen som ett täcke över allt.

Det finns ett annat sorts kapitel, körsången, som kommer mellan växelsången. Där berättar Hagberg om de andra "monster" som funnits, t ex de siamesiska tvillingarna Ritta och Christina som framför en tyst publik dissekerades för att se om deras anatomi var som "vanliga" människors. Liksom Stina visades de upp för publik mot betalning. Dessa kapitel är lika drabbande, lika absurda, de minner om en tid som jag inte förstår har funnits och på ett sätt kan jag det. Denna utforskande ideologiskt inriktade värld kan inte ha vetat lika mycket som vi gör idag, vilka medel tar man inte till då för att skaffa sig en förståelse för någonting man ser.

Egentligen har jag inte mycket mer att skriva, än att det här är min lovsång. Rekviem för en vanskapt är absolut bland det bästa jag har läst i år.

Mer av Mattias Hagberg på Bookbirds:
Skräp

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske:

1) Var den typ av person som känner att du måste "rädda" någon för att kunna ha en parrelation med densamme
Bokens huvudperson, Julia, bor i Wien. Dit flyttade hon på grund av sin före detta pojkvän Matthias som hade en osund relation till droger. När det till slut visade sig att hon inte med sin blotta närvaro kunde rädda honom från dessa tog istället parets relation slut. När hon sedan inleder en relation med hemlösa, outbildade Ben tänker hon följande: "Jag lyckades med det jag aldrig gjorde med Matthias: jag blir Bens professor Higgins och han min Eliza Doolittle."

2) Var dålig på att säga nej
Tänk dig följande scenario: du sitter på en parkbänk. En person med ovårdat yttre sätter sig bredvid dig. Ni pratar i knappt tio minuter. Personen ber dig sedan att återkomma till samma bänk några dagar senare. Om du är Julia säger du självklart ja till detta. När samma person sedan, efter ytterligare några timmars umgänge, hävdar att ni kommer att gifta er och skaffa barn, har du inga invändningar mot detta heller.

3) Ha inget vettigt för dig
Om du, likt Julia, inte har några egentliga hobbies och inga särskilt goda vänner i din hemstad, och dessutom inte gillar ditt jobb, ökar chansen markant för att du efter ett par möten plötsligt tycker att din tillvaro är fullständigt meningslös utan den du börjat dejta.


Hade jag inte hört (Lundströms bokradio i P1) och läst (bokhora, om jag inte minns fel) gott om denna bok hade dess blotta titel och omslag avskräckt mig från att låna den från första början. Med någon form av intryck av att den skulle rymma mer än dess glättiga utseende antydde tog jag mig därför an läsandet. Detta "mer" är möjligen att författarinnan, Emmy Abrahamson, har en viss humor och slagfärdighet. Hade det inte varit för just omslaget hade jag till och med kunnat tänka mig att rekommendera boken som pendlingslektyr... men sänk förväntningarna om du hade sådana; du får ungefär vad du trodde.