Elizabeth I

Det första man behöver veta om den här boken är att det inte är en biografi. I annat fall riskerar man att missa den i tron att den är precis den tunga, torra, sjuhundrasidiga facklitteratur den inte är.

Trots detta innehåller boken ett rågat mått historia. Inte så konstigt med tanke på att Margaret George är historiker och författare, med fiktiva biografier som specialitet - hon har tidigare skrivit om bland annat Elizabeths pappa, kung Henry VIII, samt om en av de som kämpade för att beröva henne tronen - Mary queen of Scots. Dessutom vore det troligtvis ganska svårt att skriva en roman om den legendariska engelska drottningen Elizabeth Tudor utan att involvera delar av Englands och övriga Europas historia.

Den historiska inramningen, liksom miljön, i den här romanen sitter som en smäck. Plötsligt sitter jag inte vid mitt köksbord år 2012 utan navigerar i London med omnejd kring sekelskiftet 1500-1600. Samtidigt är bokens språk tillräckligt modernt för att man ska kunna ta till sig det, kryddat med tidstypiska ord och autentiska verser (av bland annat Shakespeare, som spelar en inte helt oväsentlig roll i berättelsen).

När vi först träffar Elizabeth och hennes hov har hon redan regerat över England i nästan 30 år. Jungfrudrottningen sitter stadigt på tronen, men det börjar blåsa upp. Spanien skickar om och om igen sina stridsskepp mot det förhatliga protestantiska England och på Irland bjuder invånarna hårt motstånd mot det engelska herraväldet. Vid hovet äger lika dramatiska, om än oftast mindre blodiga, konflikter rum. Det är hovmän som olovandes gifter sig med drottningens maids of honor, det är hovdamer som råkar i drottningens onåd, det är ifrågasättande av kompetens och motiv utan uppehåll.

Den stora behållningen i romanen är dock snarare själva karaktären Elizabeth än det som händer runt henne. Hon beskrivs både genom sina egna tankar och på avstånd av den bortstötta hovdamen Lettice Knollys och de som lever kring henne. Med den humor och det skarpsinne hon visar ger hon till en början ett sympatiskt intryck som i många avseenden har tankar som stämmer överens med rådande normer i tvåtusentalssamhället. I andra avseenden är hon antingen fåfäng, gammeldags, allmänt avig eller ganska velig. Det är en mångfasetterad karaktär som beskrivs på ett trevligt och intresseväckande sätt.

Att Elizabeth I bara täcker de sista 20 åren av jungfrudrottningens tid som regent kan tyckas vara en svaghet, men det är en väldigt vettig begränsning. Redan nu känns romanen på gränsen till för lång och utförlig. En förmildrande omständighet är de precis lagom långa kapitlen och den oemotståndliga lust att läsa mer som dyker upp titt som tätt. Dessutom hade jag blivit gravt besviken om jag inte fått vara med Elizabeth hela vägen fram till slutet.

Helhetsintrycket är att det här är en riktigt trevlig bok som passar utmärkt i hängmattan, eller på någon annan skuggig plats, när man plötsligt får tid över.

Vindens skugga

Vad rädd jag var när det kändes som om hela inledningen andades Alkemisten. Inte för att den på något sätt påminde om en roman skriven av Paulo Coelho, utan för att tonen hos berättaren var så tillgänglig. Som om den talade till ett barn och rösten en gammal mans. Vad glad jag blev sedan över att jag stod ut med den beska smaken, när jag upptäckte att denna roman, denna långlivade karamell undertecknad Carlos Ruiz Zafón, gömde en överraskning i slutet som jag inte hade kunnat förutse.

Vindens skugga är en labyrint som förutom att vara ... Vänta, nu går jag händelserna i förväg, för romanen börjar egentligen med att den tioårige Daniel Sempere blir visad De bortglömda böckernas kammare av sin far. Platsen beskrivs såhär av fadern:

"'Det här stället var gammalt redan för många år sedan, när min pappa tog mig med hit första gången. /.../ När ett bibliotek läggs ner, när en bokhandel slår igen, när böcker faller i glömska, då träder vi, böckernas beskyddare, in och ser till att de hamnar här. Böcker som ingen längre minns, böcker som har gått vilse i tiden, de lever här i väntan på att en dag få hamna i händerna på en ny läsare, en ny själ.'" (s. 9-10, 2007.)

Det är här som vår vän och berättare av historien, tidigarenämnda Daniel, slutligen hittar en bok som blir grundstenen för vad som komma skall. Vad boken hette? Vindens skugga, skriven av Julián Carax. 

Efteråt visar det sig att det exemplaret är unikt. Det är ett bland få som fortfarande existerar, eftersom någon som kallar sig Laín Coubert (efter en djävulsfigur i Vindens skugga) är känd för att förstöra varje bok av Carax som han får tag i. Omständigheterna i Carax och hans romaners liv gör Daniel nyfiken, så pass intresserad att han bestämmer sig för att leta reda på svaren till alla frågor som uppstår: Vem är denne Laín Coubert och vad har han emot Carax? Vad hände egentligen med J. C. efter Vindens skugga?  ...  Ju närmare svaren Daniel kommer, desto längre bort känns dem. Varje funnen detalj är viktig. Vad han inte vet är att han själv blir indragen i en härva som legat under jord allt för länge och nu när den ser solljuset igen är det som att historien upprepar sig.

Barcelona är hos mig fortfarande oupptäckt, trots att handlingen till större delen är lagd där. Även när jag blundar kan jag inte se den framför mig. Jag vet att blåmesen, när hon angrep den här romanen på franska, uppskattade beskrivningarna av staden, men jag såg inga. Förblindad av spänningen som låg i luften möjligen.

Det var tråkigt att inte få veta mer om Daniels far. Bortsett från inledningen så hölls han i resterande delar av boken i bakgrunden. Fermín var roligast av alla, alla gånger. Upplösningen var både sorglig och lycklig på samma gång. Romanen var underhållande för stunden. Den var okej och inte så mycket mer. Visserligen fanns det vissa passager som jag tyckte extra mycket om, små stjärnor i den här ändliga rymden som innehöll visdom om livet och kärleken. Jag skulle rekommendera romanen till någon som har lästorka, för att läshastigheten ökar ju längre in i boken man kommer och ju fler/färre svar man får.

/// Tryck här för att komma till blåmesens inlägg.

När jag läser igen

Två terminer har gått och det känns som att det har blivit dags att återuppstå, om så bara för den flyktiga men fantastiska period som kallas sommarlov. Hej!

Jag rör mig från jorden
För jag väntar på orden
För jag vet att de finns där
Och jag vet att jag finns där
När jag... läser... igen

Om kalejdoskop / Nedstörtad ängel (redux)

Observera att den korta texten nedan är en som jag hastigt skrev till ett ämne under mitt sista år på gymnasiet i samband med läsningen av Nedstörtad ängel, skriven av P. O. Enquist, och liknar det inlägg som jag lade upp på bookbirds i samma veva. Uppgiften gick ut på att göra en djupdykning i romanen och skriva om någonting som förekommer i den, vad det än kunde vara. Tag därför i beaktning att det är möjligt att det förekommer spoilers, samt skulle vara lättare att förstå om man har läst nämnda titel.

*

Ett kalejdoskop är en liten kikare som, allteftersom det roteras eller omskakas, har förmågan att skapa nya figurer, tack vare pärlor eller små skärvor av glas i olika färger. Dessa formationer består därför av samma egenskaper, placerade på olika ställen på kartan. Man kan säga att alla dessa karaktärer i Nedstörtad ängel både är olika konstellationer och en och samma; allena är de sig själva, de är också varandra i varandra och tillsammans skapar de en helhet.

Ett exempel är Maria och Pinon. De finns i K och hans hustru: i deras ordlösa sång genom telefonledningarna, deras obegripliga kärlek, som först är olycklig, men sedan - det var väl lycka, och i oförmögenheten att skiljas ifrån varandra, när de omfamnar varandra ser de ut som två sammanvuxna träd; i Ruth B. (och Brecht): i döden oskiljaktiga och hur hon bär på hans huvud, inte likt en gruvarbetare bär sin pannlampa, men alltid, alltid, alltid; i pojken:  lakanet över huvudet (Pinons skam) och alla gånger viljan att upphöra, önskandet om ett avslut på det destruktiva tänkandet (eller: viljan att börja existera, att bli sedd, framtagen med hjälp av andetagen (hör hur han, istället för Rod Stewart, sjunger: /Can you hear me? Can you hear me? / through the dark night far away/ I am dying, forever trying / to be with you, who can say/)); i jaget: när han inser vem han är, när isen inte längre är en omöjlig barriär.

I drömmen behövde de inte läsa stjärnor för att hitta hem, där fanns ingenting farligt. I drömmen var de en och samma, där var Ruth, pojken, K och hans hustru, Pasqual, Maria och jaget en organism, en människa.

Kryptan

Det här är ett utkast från den 8 november 2011 som har glömts bort och inte förrän nu återfunnits.




Hade det inte varit så att denna, till utseendet, tegelsten demokratiskt röstats fram till att vara ett nybildat sällskaps första diskussionsmaterial, skulle jag aldrig ha lagt märke till den. Ärligt talat, hade jag kunnat stå ut med att inte veta om dess existens ett litet tag till (läs: resten av mitt liv). Kryptan, skriven av Kate Mosse, är dessutom en fristående uppföljare i en Languedoc-trilogi.

Den här historien kan delas in i två: den ena utspelar sig i slutet av 1800-talet och skildrar syskonen Anatole och Léonies visit i södra Frankrike hos deras ingifta moster. I den andra får vi följa den amerikanska Meredith Martin, mer än ett sekel senare, i hennes jakt på mer fakta om Claude Debussy, för en bok hon skriver på. Föga anar väl läsaren att någonting kommer att binda ihop dessa två, för att på något sätt ge en mening med att berätta om två olika tidsperioder. Jag kan lika gärna berätta vad det är nu, för det står ändå på baksidetexten (som för övrigt lovar mycket, men håller lite!). Okej: (Léonie hittar en tarotkortlek i en gömd och glömd krypta "som påstås kunna styra över livet och döden", en kopia av den här kortleken hamnar sedan i Merediths händer, och på den vägen är det.)

Det finns en liten bihandling i båda historier, och det är väl de som mest av allt liknar varandra - för att dra en slags parallell. Det finns alltid en bov i ett triangeldrama, det råkar i den här berättelsen vara två stycken som inkluderar två män som är besatta: den ena av hämnd och den andra av pengar. Vänta, låter det krångligt? Jag vill inte avslöja för mycket, om du, mot förmodan, skulle vilja läsa boken. Så här mycket kan jag säga: Ja, triangeldrama. Nej, ganska lamt. Jag hade hoppats på mer.

Det är framför allt tre saker som jag vill klaga lite extra på, som hade kunnat sammanfattas med
"Kate Mosse måste lära sig att veta när det blir för mycket".

1) Tjockleken
Det är inte så mycket att själva sidantalet (659) irriterar mig, utan mer det faktum att Kate Mosse hade kunnat bortse från mer än cirkus hundra sidor, vilket hade gjort att handlingen blivit mer koncentrerad och, tja, jag vet inte, mer spännande? Mosse envisas med att försöka återge hela bilden av hela historien, det vill säga från alla möjliga vinklar - nej, okej, det var en överdrift, men inte en fullständig lögn heller. Att Mosse även hade kunnat välja att fokusera på endast en handling (eller en tidsperiod), verkar inte vara ett alternativ, eftersom hon använde sig av det här "stilgreppet" även i första boken, Labyrinten, enligt personen som valde ut böckerna vi skulle rösta om, och kommer säkert att ha gjort till den tredje.

2) Detaljrikedomen
"Han satt utsträckt i en av de tre låga fåtöljerna, som var placerade runt ett litet bord och hade på sig ungefär samma kläder som tidigare på dagen, blå jeans och vit T-shirt med enda skillnaden att han hade bytt den blå tröjan mot en ljusbrun. Medan hon iakttog honom lyfta han handen och förde undan det oregerliga håret från ansiktet." (s. 419, 2009)
Nå, nu var det inte alla i gruppen som hade problem med att Mosse ville berätta om allt i minsta detalj. De flesta, inklusive jag själv, hoppade över de flesta passagerna och riskerade att hoppa över de allra viktigaste och mest spännande detaljerna. Det är väldigt uttröttande att läsa om precis allting, hela tiden och .. ja, läs punkt 1.

3. Franskan
Säkert är det för att betona det faktum att handlingen är placerad i södra Frankrike, som Mosse väljer att ständigt skriva enstaka ord eller meningar på franska och sedan att översätta dem till svenska. Till exempel:
a) "Hon höjde armen. 'Porteus s'il vous plaît', ropade hon. Bärare hitåt."
b) "'Anatole, nous sommes là. Lève-toi.' Vi är framme. Res dig upp.
c) "'Måste ha slumrat till', sa han, och strök sina långa, vita fingrar över sitt svarta pomaderade hår. 'Desole.' Förlåt mig.
...

Jag menar, kom igen,  någon enstaka gång är väl okej, men efter ett tjugotal gånger kan vi dra slutsatsen att Mosse har gjort sin hemläxa. Très bien. Mycket bra.

Nu ska jag inte vara bitter över att ha varit tvungen att läsa ut en bok, som inte levde upp till mina förväntningar och som mest kändes som utdragen tortyr. Det är det här som är en del av tjusningen, med att läsa samma bok och sedan diskutera den, att man ibland upptäcker nya världar, som man aldrig skulle ha gått in i annars. Jag hoppas att vi någon gång kommer att hitta en gemensam nämnare (någon annan än J. K. Rowling), som James Frey är för bokcirkus.

Världens väldighet

Det var längesedan, om någonsin, som en inledning gav mitt hjärta så mycket hicka att jag var tvungen att lägga ifrån mig den påbörjade romanen för att andas, innan jag kunde fortsätta. Det är svårt att sätta ord på exakt vad med boken som jag tycker om, när allt jag vill göra är att vila i tanken på dess karaktärers öden och hur glad jag är över att titeln inte bara hamnade på en oändlig att-läsa-lista mentalt, utan att jag faktiskt tog tag i den när jag samtidigt hämtade ut Eld på biblioteket, trots sina 400+ sidor och Elds lika många.

Colum McCanns roman (originaltitel: Let the great world spin) tar sin början i ett besynnerligt scenario. Det är New York. Året är 1974, det är en augustimorgon och du tänker kanske "so far so good", men står du precis vid tvillingtornen den morgonen och tittar upp mot himlen kommer du att få se det omöjliga och hjärtat kommer att stanna, men det du ser är på riktigt, det händer och det hände verkligen att någon klev ut i luften och gick på lina mellan tidigarenämnda byggnader. Men det är inte bara du som stannar till - hela staden gör det, och det är med skräckblandad förtjusning som affärsmän, korvförsäljare och taxichaufförer stannar. De vet inte vad de hoppas på mest: att lindansaren ska falla eller att han ska klara sig. Och så finns det förstås de som fortsätter som om ingenting händer, deras inrutade liv som inte får avbrytas på grund av att en pajas utför en påstådd självmordsaktion bara för att söka uppmärksamhet.

Några lär vi känna mer ingående; Cieran, till exempel som har rest från Irland till New York för att besöka sin bror Corrigan som i sin tur har blivit en munk av något slag, Tillie som föddes in i fel del av samhället och ser sin dotter göra samma sak för hennes barn, och Gloria som har förlorat tre söner i ett krig på andra sidan jordklotet. De vet inte om det men det är på grund av, eller tack vare, ödets nyck som dessa personers liv på ett eller annat vis kopplas samman. Jag tänker inte osökt på Nicole Krauss' roman Det stora huset (originaltitel: Great house) vars uppritade karta inte var mycket olikt den som målades fram här. Den största skillnaden är att varje kapitel är berättad ur ett nytt perspektiv, från en ny persons hjärta.

Carve out your future, no one else will do it for you

Det slutade handla om skola för länge sedan, trots inlämningsuppgifter och laborationer och vem vet vad. Kalenderns tysta sidor är en talande bild av hur diffusa kanterna blev. När slutade april och när tog maj över? Vad påbörjade natten och avslutade dagen? Jag vet inte var tiden har tagit vägen. Även månadens nyckfulla väder infekterade stabiliteten och försvagade - nej, ursäkta - förstärkte upplevelsen av att befinna sig i ett drömlandskap som man inte kunde fly. Ena dagen haglade det och andra dagar sken solen så stark att det inte gick att vara utomhus.

Om jag kunde formulera en enda okomplicerad och lagom lång mening som sammanfattade hela maj, då skulle jag hålla om den hårt och förvara den längst in i hjärtat, för att maj... Åh, maj. Det är verkligen så att varenda år så känns maj hur bra som helst, men den här gångna månaden slår alla andra år, till och med 2008 som nog var den bästa av de bästa.

Det här är vad jag minns:

x Vi for till Berlin en dag, jag och två fina klasskamrater. Vi tog tåget till Kastrup, flög därifrån för att landa på en plats där det känns som om tiden går långsammare och ölen billigare och orienterade oss genom spårvagnsnätet. Att komma hem var surrealistiskt.

ix Jag läste om The fault in our stars för andra gången det här året, vilket ger en totalläsning på tre gånger.

viii Några nätter var vi vakna till gryningstimmarna och då sprang vi till lekplatsen några stenkast därifrån, fick sand i skorna, skrattade och gungade. Någon annan gång körde vi till en hamburgerrestaurang strax innan stängning, bara för att vi kunde.

vii Bland filmerna jag såg var dessa otroliga: La Haine och Waking Life

vi Andra böcker som blev utlästa under maj: Eld, Den bedrövliga byn (Syskonen Baudelaires olycksaliga liv #7), Gummi-Tarzan, Världens väldighet

v De godaste kanelbullarna hemma hos L. i samband med grupparbetet.

iv De fantastiska nyheterna om att S. och T. ska flytta in till hösten! Och att R. inte ska flytta ifrån klassen alls!

iii Igelkottsbegravningen.

ii Siestafestivalen fylld av dans och dans och dans och Lars Winnerbäck, Timbuktu & Damn!, Familjen, Death Cab for Cutie, The Hives etc etc och något av det bästa: att vara med S. jämt. Mitt lilla lyckopiller.

och till syvende och sist, även om det hände under junis första andetag så tillhör det ändå maj på något sätt (pga förvrängd tidsuppfattning i övergångsfasen maj-juni, läs punkten ovan):

i Hjärtat! Hur lätt det är att manipulera. HUR LITE DET KLARAR AV. Ögonkontakter och leenden och internets förrädiska enkelhet att snabbt författa ett brev och skicka det vidare trots att man ångrar sig sekunden efter och efteråt vet man inte vad man ska göra annat än att vänta och vänta på att det ska explodera någonstans och man vet inte om det är något man vill eller om man hoppas att det inte kommer att bli något annat än ett skrik ut i intet och om det var något av det dummaste man gjort eller det modigaste eller kanske båda.

/ ♫