30 days of books

En dag när vi istället för att göra något vettigt klickade omkring på nätet, kanske framförallt den del som berör böcker och annat kulturellt trams, snubblade vi över en intressant lista. Närmare bestämt en lista som tvingar den som tar sig an utmaningen att, under 30 dagar, reda ut sitt trassliga/komplicerade/fördolda/pinsamma bokliv. Coolt, tänkte vi. Svårt, märker vi. Men vi gör ett försök, så får vi se hur länge vi orkar.

P.S. Vi är alltså inte schizofren/a/ utan två personer. Det är bra att vara två, exempelvis när man ska göra listor och kan ta sig an varannan punkt. Delad glädje... Ojämna nummer har fallit på Stjärtmes' lott, medan blåmesen tar sig an de övriga.

Här är den fullständiga listan:
Day 01 – Best book you read last year
Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times
Day 03 – Your favourite series
Day 04 – Favourite book of your favourite series
Day 05 – A book that makes you happy
Day 06 – A book that makes you sad
Day 07 – Most underrated book
Day 08 – Most overrated book
Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Day 10 – Favourite classic book
Day 11 – A book you hated
Day 12 – A book you used to love but don’t anymore
Day 13 – Your favourite writer
Day 14 – Favourite book of your favourite writer
Day 15 – Favourite male character
Day 16 – Favourite female character
Day 17 – Favourite quote from your favourite book
Day 18 – A book that disappointed you
Day 19 – Favourite book turned into a movie
Day 20 – Favourite romance book
Day 21 – Favourite book from your childhood
Day 22 – Favourite book you own
Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t
Day 24 – A book that you wish more people would’ve read
Day 25 – A character who you can relate to the most
Day 26 – A book that changed your opinion about something
Day 27 – The most surprising plot twist or ending
Day 28 – Favourite title
Day 29 – A book everyone hated but you liked
Day 30 – Your favourite book of all time

Bunny Munros död

Jag är förbryllad, märkbart tagen. Och en aning besviken. Jag hade inte läst något tidigare av Nick Cave, som annars är en väldigt bra textförfattare, och hade därför förväntningar på att hans bok skulle vara nästan lika bra som hans låttexter. Jag är fortfarande så mållös att jag inte riktigt vet i vilken ända jag ska börja, än mer sluta, trots att det har gått dagar sen jag läste ut boken.

Här är alternativen/Lista:

1) Bunny Munro, sminkförsäljare, tar med sig sin son till sitt dörr-till-dörr-jobb, när hans hustru, tillika modern till Bunny Junior, begår självmord i sovrummet. Bunny Munro har (psykiska/barndomstraumatiska) problem och det blir inte bättre när han tror att hans före detta fru spökar för honom.

(Bunny Junior är ganska anonym, men har en roll i boken som en andra berättare och ankare, ungefär.)

2 a) Det måste ha hänt något oerhört fel under arbetet med översättningen, för boken har inget djup, jag kände ingen sympati alls, eller så är Bunny Munro en sådan som man inte får känslor för. Det kan vara en blandning av båda.

2 b) Det slår mig att jag under läsningens gång mer förundras över hur ord som "finge" och "hjältedat" kan förekomma i en bok, som innehåller både Teletubbies, kaninslipsar och otaliga kvinnliga könsord, än varför Bunny Munro inte verkar bry sig om Bunny Juniors ögonproblem. Det kanske är petitesser, vilket jag är medveten om att jag ofta hakar upp mig på, men jag irriterar mig något enormt på det.

3) Det kanske handlar om en själslig resa, om man kisar med ögonen och försöker se det.

Min slutsats blir i alla fall densamma: Läs den inte, om du inte absolut måste.

Hälsningar, Posdnyschef

(via Kreutzersonaten, Leo N. Tolstoy)

Anteckningar från källarhålet

Trots sin ringa storlek (163 sidor + efterord) är romanen uppdelad i två episoder, i den inledande presenteras berättarjaget, av sig själv. Det är också i den delen som källarmannen argumenterar för den fria viljan, som han påstår är livets essens, mot ett idealiskt samhälle där alla människans handlingar är planerade in i minsta detalj, ett Kristallpalats (Källarmannen vs. (2*2)=4, 1-0). I den andra delen går det att läsa om de riktiga anteckningarna, känsla av ett återberättande av en tid för länge sedan, fast ändå väldigt nära.

Källarmannen är svårhanterlig, motsägelsefull i sin natur. Oerhört egoistisk.

Lika snabbt som kungen vänder blad, kan läsaren ändra sin åsikt för källarmannen, som är än en romantiker och än en självgod idiot med hybris. När han i den första delen med brinnande hjärta talar för LIVET och SLUMPEN, är han en helt annan person i den andra. En som ställer sig i ledet och inte vill sticka ut, en som bryr sig om vad andra tycker och som fäller krokben för sig själv. Han påstår att han har en större medvetenhet än den normala människan och att detta är en av anledningarna till att han är oförmögen till handlande. Ja, för att han alltid är ett steg före i tanken och därför alltid ser vilka konsekvenserna blir av agerandet. (Ha. Ha.) Okej, jag vet ännu inte om jag tycker om källarmannen, eller om jag hatar honom och hans övermod, eller om jag känner sympati för att andra tycker att han är en idiot, fast det mesta är hans eget fel. Det är som att det finns en skiljevägg mellan hans verklighet (fiktionen) och den riktiga världen, eller som om han har levt i sin fiktiva värld alldeles för länge att han inte klarar av att möta verkligheten.

Och sedan när den avsedda räddningen kommer så .. ja. Såklart.

Jag vill ändå slå fast att den här källarmannen är mer verklig än många av de verkligaste karaktärerna som jag har läst om, just på grund av sin tvetydighet.

Låt er inte förledas av den nästintill obefintliga vikten i handen, för att i jämförelse med Dostojevskijs mest kända verk är den här mer som.. hm.. bomull. Definitivt inte fjädermoln. Men, räds icke! Den behöver inte vara lättsmält, om ni inte vill. Se den istället som en bro, en övergångsroman i förberedande syfte för att sedan kunna ta sig an böcker som till exempel Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov. Ulla Roseen skriver i efterordet till den tunnsidiga boken att Anteckningar från källarhålet "rymmer hela den ideologiska grund som Dostojevskij byggde vidare på i de efterföljande mer uppmärksammade verken” (Atlantis, 2004).

Spännande!, kanske ni nu tänker. Och jag vet inte om "spännande" är rätt ord att använda i just det här fallet, för så spännande är det inte, men det är, vill jag påstå, alltid/ofta intressant att se in i herr Dostojevskijs författarhjärna. Eller vilken rysk författare som helst, tror jag, för (många) ryssar är ju en klass för sig.

(Inní mér syngur vitleysingur)

Jag håller handen för ögonen, det är så grått överallt ändå. Lyssnar på Sigur Rós, prioriterar fel saker. Jag är litegrann ur balans. Ostadig. Orolig. Men glad, för att jag överlevde den hisnande tidsresan österut, tog mig ur den och fick 15hp i Rysk Litteraturhistoria. Nu har jag en liten mellanlandning innan nästa äventyr tar vid. Vill vila i en pappersbåt, räkna stjärnorna, skicka flaskpost och sjunga med måsarna. Vi, de drunknade fungerar bra som godnattsaga, men inte som resesällskap (pga dess otymplighet). Men det kanske du redan visste.

("En galning sjunger inuti mig" Wikipedia)

Om det var möjligt att tröttna på, säg, Anteckningar från källarhålet, efter att ha dissekerat den ända in i ryggraden, skulle Dostojevskij inte vara Dostojevskij, tror jag.

Trycksvärta/Harhjärta

De här sidorna hamnade i min brevlåda i slutet av december förra året. Det fanns ingen avsändare, men det är hela kapitlet om Hjördis Evelyne.

blåmesens -10

2010 skulle mycket väl kunna vara det bästa året i mitt liv så här långt.
Detsamma kan dock inte sägas om mediekonsumtionsåret 2010. Kanske finns det ett samband.

Årets Spotifylista blev ynka 2 timmar (36 spår) lång och täcker perioden januari-augusti. Både nya och gamla men nästan bara svenska favoriter spelades om och om igen. Favoritspåret är dock tveklöst Säkert!s Dansa, fastän.

Trots att jag ofta påstår att jag inte tycker om att titta på film bänkade jag mig 30 gånger framför tv, dator eller bildskärm. 9 filmer var värdelösa. Ice Age, Harry Potter 7:1 och Love Actually såg jag av olika anledningar två gånger.

51 - inte ens en bok i veckan - blev det ganska tunna resultatet av årets läsansträngningar. Elva var på engelska, tjugo var på franska och några var omläsningar. Jag konstaterar att läslust, tid och ork kommer och går och så vänder jag blad i den anteckningsbok där jag noterar vilka litterära verk jag förtärt. Men innan vi ser framåt: några favoriter från 2010:

v Mästaren och Margarita
v Et mon coeur transparent (Véronique Ovaldé)
v Här ligger jag och blöder (Jenny Jägerfeld)
v L'Échappée belle (Anna Gavalda)