Ett annat sätt att vara ung

Vissa böcker läser jag igen alldeles för sällan. Jag talar om böcker som har gett den där känslan av 'wow, den här boken är fantastisk' när man har suttit uppe flera nätter i rad och sträckläst, när man har kommit till sista sidan, sista meningen, sista andetaget. Sådana böcker lägger jag undan, någonstans i minnet och minns dem som fantastiska. Med tiden, flera hundra böcker senare, glömmer jag. Jag glömmer karaktärer och händelser. Till sist har jag glömt allt förutom just den där känslan men jag kommer inte ihåg varför.

Ett annat sätt att vara ung är en sådan bok.


Händelseförloppet sträcker sig från en trist och grå dag i november och slutar under en regnig natt i april. Personerna som vi kommer träffa går genom Hannah. Så långt är allting okej.

Hannah har sett allting redan och vet vad hon vill. Fast hon snart fyller arton är hon redan trött på dagens ungdom och tror att hon är född i fel tid. Hon är ensam, men det har hon själv valt. Om dagarna går hon i skolan, när hon själv vill, hon skriver texter som hon lägger lite överallt. Ord med hennes tankar på som får liv när andra läser.

Fast Hannah vill vara ensam träffar hon några människor som tar sig in i hennes liv. Det finns olika sorters människor, Hannah är en yllekofta som kardborrar fastnar på och människorna omkring henne är kardborrarna.

Först träffar hon Per. Per som är gymnasielärare i historia, pappa till två, frånskild och mystisk. Per som har fina ögon och fina händer. Sedan träffar hon Eldin. Eldins lillasyster Milena säger att Eldin är ensam och singel och att han behöver en flickvän. Den tredje hon träffar heter Andreas. Minns ni Anarkai? Han som hette Kai fast som egentligen hette något annat? Här är han igen, som Andreas från Kristianstad, och hans historia från den boken håller i sig.

Det är så med Per Nilsson, författaren, att hans personers liv inte tar slut när boken som de lever i gör det. De kommer igen. De dör inte. Och det är väl därför som han leker gud. Som författare kan man göra vad man vill när man skapar fiktiva liv, man kan bestämma slutet innan man börjat. Man kan föreviga och förevigas, för Per i boken är mer än Per i boken.

Och månaderna går. November blir december, blir januari och slutligen april. Per Nilsson skriver dramatiskt, fantastiskt, poetiskt och filosofisk så att man tänker efter, för det är mer än bara en bok;

"Låt inte lura dej.
Det finns så mycket mer än det du ser. Under ytan. Innanför huden. Bakom skenet. Så är det alltid."


Den här sommaren har jag insett några saker:
1) "Vår kärlek är för stor för att slösas bort" Lasse Lindh

2) Jag tar inte hand om mina tänder som min tandhygienist förväntar mig att göra.

3) Per Nilsson är nog världens bästa ungdomsförfattare ändå.

Den som älskar något annat

Varning för mardrömmar! Obehagligt är bara förnamnet på denna Karin Fossums åttonde roman om kommissarie Konrad Sejer, mannen som "kan krama vatten ur en sten" i förhörsrummet.

Paret Ris är ute och promenerar i Linde Skog och hittar en tioårig pojke som ligger död under ett träd. Han har utsatts för övergrepp och vid obduktionen hittas DNA från gärningsmannen, men vad hjälper det om man inte har någon misstänkt att jämföra med? Den man som sågs i närheten av platsen lyser med sin frånvaro. Utredningen går trögt och innan Sejer kommit till något genombrott i utredningen försvinner ytterligare en pojke.

Fossum använder sig varken av skottlossningar, hetsiga biljakter eller några andra uppenbara knep, men håller ändå spänningen på topp från början till slut. Man måste helt enkelt få reda på vad som hänt. Det är svårt att hitta något att anmärka på, men intrigen saknar den finess som finns i till exempel Tio små negerpojkar. Å andra sidan är den betydligt mer realistisk och det är därför man blir så rädd när man läser. Linde skog skulle kunna ligga i närheten av ditt kvarter.


För att avsluta detta alltför korta inlägg med ett kort omdöme: Skickligt. Komprimerat. Otäckt.

Humoreller

Humoreller - en syntes av orden humor + noveller, humor + karameller alternativt humor + eller? Jag föredrar det sistnämnda. Gun Ekroth har med hjälp av lyssnare till radions P1 samlat ihop 46 noveller av nästan lika många författare: Astrid Lindgren, Sonja Åkesson, Giovanni Boccaccio, Tage Danielsson m fl. Ekroth utlovar minst ett skratt för alla läsare - "urvalet är brett och bygger på mångas sinne för humor".

Men nej, tyvärr. Jag skrattar inte högt en enda gång. Det är visserligen ovanligt att jag gör det när jag läser, men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar människan. Däremot erkänner jag villigt att jag drog på mun flera gånger. Med flera menar jag tre, kanske fyra gånger. Under 46 noveller! Visserligen har jag lite konstig humor, men jag hade ändå väntat mig åtminstone en novell som jag faktiskt tyckte var rolig. Den novell jag tycker bäst om är Tage Danielssons "Busschauffören som tänkte att va fan," den är om inte rolig så åtminstone fyndig, fnissig och fantastisk.

Många av novellerna är just så; de är skickligt skrivna, lättlästa etc, men de är inte roliga. Frågan är om jag ens begript vad temat för novellsamlingen var om boken haft ett anonymt omslag och hetat "Noveller". Kanske tillhör jag fel generation, P1:s lyssnarskara har nog en genomsnittsålder som ligger något över min.

Jag uppskattar inte dessa så kallade humoreller. Jag kan inte heller komma på någon i min bekantskapskrets som skulle kunna tänkas uppskatta den. Men jag ska inte knussla med berömmet: boken är ett gott sömnpiller.

Systrar i jeans

$$$-Pokerface

Den här boken är för mig lika kär nu som för fem år sedan.

Systrar i jeans är en okomplicerad bok som är svår att inte älska, eller åtminstone tycka om. Den handlar om fyra bästa vänner som för första gången kommer att spendera en hel sommar åt skilda håll. Lena ska till Grekland, med sin lillasyster Effie. Tibby ska vara hemma och jobba. Bridget ska på ett fotbollsläger. Och Carmen ska hälsa på sin pappa första gången sen hennes föräldrar skiljde sig.

För att inte helt glömma bort varandra, eller sakna varandra för mycket, hittar Tibby ett par jeans i Carmens garderob som Carmen har köpt i en second handaffär. De här jeansen visar sig vara magiska och de passar alla fyra. De bestämmer sig för att var och en ska få ha jeansen i max en vecka innan de ska skickas vidare till nästa person. Systerskapet skapas och så börjar sommaren.

Komplikationer uppstår och sommaren blir inte som de har tänkt sig Lena blir ihoptussad med en väldigt snygg grekisk pojke, Tibby får en jobbig unge på halsen när hon försöker göra en dokumentär om olika människor, Bridget blir kär i en äldre pojke och Carmens pappa visar sig vara mer än bara Carmens pappa. Berättelsen om de fyra vännerna fylls ändå med pinsamheter, ilska, kärlek, sorg och glädje. Som en oerhörd känslig läsare grät jag floder, det blev jobbigt och sorgligt, men stundtals kom jag på mig själv med att skratta lågt för mig själv.

Boken Systrar i jeans har inte bara fått tre uppföljare, med undertitlarna andra sommaren, tredje sommaren och fjärde sommaren, utan har också blivit film.

Att komma hem

En tunn bok som innehåller Pär Rådströms noveller Möte med Martinsson, Att komma hem, Sorg, Brev från Bangkok, Kärlek m/58, Inflation, Flirt är att säga det som borde vara osagt istället för att göra det som borde vara ogjort, Helskärpt, Den ståndaktige tennsoldaten, Förvandlingen samt ytterst idealiserande för- och efterord skrivna av Erik Fylkesson och Magnus Rising.

Jag stötte på Rådström då jag läste Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. Tydligen hade Marianne Hök en flirt med Rådström och ett par brev från den senare saxades in i texten. Jag gillade vad jag såg och antecknade namnet på en post-it-lapp.

Och jag vill inte säga att jag blev besviken i detta mitt första möte med Rådström, men jag hade trott att han skulle tilltala mig ännu mer. Rent språkligt är det finurligt och humorn är charmigt bisarr, men många av de korta novellerna saknar substans. Detta gäller t ex Möte med Martinsson, men den innehåller en så fin beskrivning av våren att jag smälter ändå ( ...Borta vid Tempo hade den sista bomullssnön försvunnit ur skyltfönstren. Vi vaknade alla och berusningen trängde in i oss som en ryggmärgsbedövning på Karolinska Institutets Kirurgiska avdelning... osv)

Bäst tycker jag om Sorg och Brev från Bangkok eftersom de har tydliga röda trådar. I Brev från Bangkoks fall förbinder tråden en rad lustiga anekdoter. Kanske finns det en anledning till att Rådström själv sålde dem här novellerna till tidningar istället för att ge ut dem i bokform. Jag vill gärna tro att det inte är hans bästa texter. Nästa gång jag provar Rådström blir det i en "riktig" bok.

Homecomingqueen

1. sea shanties 2. disconnecta

Anna Jörgensdotter tar läsaren tillbaka i tiden, till Jon Bon Jovi och Europe (eller för min egen del Lars Winnerbäck och Kent) på högsta volym, till en tid där mammor inte förstod varför det var så viktigt att passa in, till svåra tonår och olyckliga fågelhjärtan. Den här lilla boken är fylld med flickdrömmar och önskningar om kärlek och något mer än ensamhet. Och det gör så ont i hjärtat att läsa;

och alla skrattar åt min kärlek, alla skrattar åt all olycklig kärlek
som om den vore ett skämt, som om det är löjligt att älska
om man inte är älskad tillbaka, som om man har något val

Men i allt det trasiga och olyckliga finns det hopp. "Det finns alltid hopp", som en kvinna en gång sa till mig. Hur mörkt och kallt det än känns så blir det alltid bättre. Till viss del. Så småningom.

Solsken kommer verkligen ur din mun
om du bara tror det

Den mörka ängeln

En man hittas död i källaren till Gotlands nya kongresshall dagen efter invigningsfesten. Dödsorsaken är enkel men att hitta en skyldig och ett motiv visar sig vara desto svårare. Särskilt som det bara på festen fanns 500 personer som nu blivit potentiella mördare och måste förhöras. Kriminalkommissarie Anders Knutas och hans team får något att sätta tänderna i.

Boken är skriven ur flera perspektiv. Vi får såklart följa Knutas polisarbete, men även journalisten Johan Berg och ett par mer eller mindre okända personer. Skiftningarna blir ett sätt att undvika långtråkighet, men de har också en stor nackdel, nämligen att läsaren får väsentligt mycket mer information än polisen och hela tiden måste vänta på att Knutas ska komma ikapp. För att ett sådant upplägg ska hålla krävs en psykologiskt sinnrik intrig som Mari Jungstedt inte direkt lyckas leverera. Mordhistorien är genomarbetad och trovärdig men hade antagligen lämpat sig bättre i en pusseldeckare.

Jungstedt kan sorteras in under Deckare -> Svensk -> Kvinna, tillsammans med Camilla Läckberg och Anna Jansson. Men hon har ändå något som utmärker henne från de övriga två, hon har något av en egen stil. Perspektiven och den ganska skickliga behandligen av bihandlingar gör att man förstår att det är hon som har skrivit. Trots detta hamnar boken oundvikligen i dussindeckarfacket. Språket är slarvigt och vissa ord upprepas ofta. På det hela taget känns det som att boken består av ett första eller andra utkast, det känns inte färdigt helt enkelt.

Den mörka ängeln är bra och lättläst sommardramatik och kräver inte särskilt mycket uppmärksamhet varken under eller efter läsning - kort sagt, ingen mardrömsvarning utfärdas. Trots den låga tankeverksamhet som krävs är spänningen tillräcklig för att hålla en kvar på Gotland och boken passar därför speciellt bra till semestern.

SMS från blåmesen till Stjärtmes

blåmesen
06-jul-2009 18:37

Åh herre gud, herre gud! vilken tur att jag inte har lånekortet med mig! Är på andra våningen.

(Det är inte bara Stjärtmes som behöver regler...)

Bookbirds firar 100 inlägg!

Bästa fågelvänner/fågelskådare/ornitologer,
vi är nu uppe i 100 fina inlägg. Både ris och ros har förekommit i ett ganska blandat bibliotek. Efter ett halvår är vi fortfarande nykära i idén (som inte är speciellt originell) och självklart är vi stolta över att vi nu har fått luft under vingarna - vi är på väg uppåt!

Nu tar vi nya tag, till hösten blir det bokcirkel och eventuellt bokbyte via Pocket&Trix. Och så kommer vi självklart att fortsätta kvittra och tycka eller inte tycka om det vi läser. Välkomna in.

Flyttfågel: The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society

En flyttfågel med täcknamnet Flyttfågel M har stannat till på vår boplats. Med sig har hon pocketboken The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society.

Första gången skildringen av ett krig kröp under skinnet på mig, var när jag som 8-åring läste om de kanadensiska soldaternas öden i första världskriget, som det skildrades i sista delen av Anne på Grönkulla-serien (Lilla Marilla, av L.M. Montgomery).

Som vuxen får jag nu samma känsla av att läsa den amerikanska författarinnan Mary Ann Schaffers roman ”The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society”. Boken skildrar livet på ön Guernsey, en självstyrande ö under brittiska kronan, belägen i engelska kanalen strax utanför Normandies kust, under tiden under och efter andra världskriget.

Att bl a Norge och Frankrike ockuperades av tyskarna under andra världskriget är välkänt och skildrat av många i litterär form (läs t ex Herbjorg Wassmo eller Irene Nemirovsky), men att denna lilla engelsktalande ö var tyskockuperad 1940-45 var nytt för mig.

Boken är en ren roman - författaren anger inga källor och gör inga hänvisningar till verkliga händelser. Den har till stora delar formen av en brevroman, där en engelsk kvinnlig journalist och författare efter kriget av en slump får brevkontakt med en bokälskande, grisuppfödande lantbrukare på ön. Genom honom får hon sedan kontakt med andra medlemmar i G.L.P.P.P.S och historien om hur detta märkliga sällskap bildats och utvecklats rullas upp. Så småningom reser hon till ön för att träffa sina nya vänner. Fortsättningen ska inte avslöjas, läs själv...

Boken är skriven med mycket humor och värme på ett artigt, lite gammaldags sätt som fångar tidskänslan och återigen ger associationer till Anne på Grönkulla. Den har också vad många bokälskare med mig gillar men litteraturkritiker hatar, nämligen ett lyckligt slut.

Boken köptes av en god vän på en engelsk flygplats under en semesterresa och därför läste jag den på originalspråket. Engelskan är lättläst och inte på något sätt ett hinder, men boken finns även översatt i pocket. Rekommenderas varmt för gråt och skratt i solstolen, under äppelträdet eller som medicin för den flygrädde!

/Flyttfågel M

Anarkai

Det här är en uppmaning till alla de som tvekat en gång för mycket för det här är en bok om att våga, att bita ihop och våga ta steget först.

Boken handlar om tonåringen Johan och om hans sommar. Den där sommaren som lika gärna hade kunnat bli en film, för att den sommaren innehöll allt: spänning, äventyr, kärlek, sex, skratt, slumpartade möten.

Det är när han sitter på ett av stadens caféer som de dyker upp, birollerna som lika gärna hade kunnat dela huvudrollen med Johan. De hade faktiskt så stor betydelse, åtminstone för Johan.

Först kom Kai, eller Anarkai som var hans artistnamn. Han var som en trollkarl som plötsligt dök upp från intet. Kai, med sin röda och gröna utstyrsel, som jonglerande berättade sanningarna alla hade förnekat och som med hög röst uppmanade: GÖR VAD DU VILL! Kai som var äventyret men också någon annan, en besvikelse.

Sedan, inte långt efter, dök Gro upp. Gro med fötterna på jorden, den goda doften och jobb i en kiosk. Johan trodde länge att det skulle bli Kai och Gro. Kai var en sån som alla tjejer blev kära i och Gro en sån som alla killar blev kära i. Tillsammans skulle de vara perfekta för varandra. Trodde Johan hela tiden. Men Gro tänkte på något annat, nämligen på Johan. Johan som är blyg och som kanske tänker ett steg för länge. Han hade aldrig haft några riktiga vänner och nu hade han helt plötsligt två.

Det var Kais förtjänst som fick Johan att bryta sig loss från de gamla banden och ge sig ut på jakt efter en dröm från en sommar som tog slut. För de tar slut, de där sommarnätterna som man önskar ska vara förevigt. I detta land som vintern härjar i tio månader tar sommaren så småningom slut, i de flesta fall alldeles för tidigt. Men tack vare Kai tog Johans sommar inte slut där den borde ha gjort.

1997 fick Per Nilsson Nils Holgersson-plaketten för Anarkai med motiveringen:
"En sensuell ton av blues ljuder i berättelsen om den längtande tonårspojken Johan, som en het augusti möter Äventyret och Kärleken. Boken ger stoff till nya tankar och överraskar läsaren. Per Nilsson diskuterar riktiga saker med stor respekt: modet att vara sig själv - som inte utesluter modet att förändras."
Nils Holgersson-plaketten delas ut varje år av Svensk Biblioteksförening till författaren av föregående års bästa barn- eller ungdomsbok

Jag måste säga att omläsningen av den här boken inte var lika fantastiskt nostalgisk som omläsningen av Per Nilssons Du & du & du, som båda var mycket älskade vid första läsningen. Tempot var annorlunda, den var snabbare, mer dramatisk i jämförelse med Du & du & du.

Ibland rullade det framåt men för det mesta bakåt. Ibland stannade berättandet upp, då fick man som läsare blunda och ta ett djupt andetag innan man fortsatte, för det gör man. Man fortsätter till sista punkten på sista raden på sista sidan och väntar ut eftertexterna som aldrig kommer för det här är ingen vacker film. Det är en vacker bok.

Bygg upp ert ordförråd

Agneta Hebbe har skrivit en bok i syfte att hjälpa folk utöka sina ordförråd. Boken är upplagd som en treveckorskurs med 21 kapitel, ett för varje dag. Meningen är att det ska ta ungefär 15 minuter att ta sig igenom ett kapitel. Detta att det ska vara så enkelt och snabbt får det att verka som att bokens målgrupp är den som är stressad och/eller inte speciellt intresserad av ord. Men jag tror inte att en sådan person skulle ha särskilt stor behållning av den här "kursen".

Jag startar resan mot ett rikare ordförråd med stor entusiasm, och tar mig an de inledande proven, som ska visa hur lite man kan, utan större problem. Eftersom att jag är intresserad av krångliga ord håller jag min entusiasm uppe länge, inte förrän i sista veckan börjar jag glömma bort att läsa dagens kapitel. Kapitlen är lite olika uppbyggda men jag tycker inte att övningarna är tillräckligt varierade, och vissa kapitel tycker jag rent av är onödiga eller dåliga, t ex det med ord ur den gamla bibelöversättningen. Det finns ju en anledning till att de inte finns kvar i en nyare översättning - de används knappt längre.

Över huvud taget är nog min största invändning mot boken att den känns lite gammeldags. Det är uppenbart redan då man ser bokens titel och författarinna att den kommer att vara lite tantig. Men det ska inte förnekas att jag lärt mig en del nya ord, även om det är långt ifrån de 300 ord som presenterats i boken (vissa vill inte fastna, och vissa fanns där från början). Fåvitsk, vestal, grätten, adonis, force majeure, drittel, besticklig, smulgråt, impertinent...

Vet inte riktigt vad jag hade hoppats på, men det var mer än det här. Eftersom jag lånat hem fortsättningen Ordglädje. Bygg vidare på ditt ordförråd hoppas jag väl att de saknade orden ska finnas där. Uppföljaren är skriven av Agneta Hebbe tillsammans med Kerstin Ek. På det bjärt gula omslaget kan man läsa att den lär vara "en liten mirakelkurs för den som övar inför högskoleprovet". Om det stämmer återstår att se. Annars har jag ju min egen lilla älskling SAOL, alltid redo att hjälpa till då det egna ordförrådet tryter.

* Lyssning vid läsning

(bildkälla)

Det är för att jag hör ett lågt pipande ljud när det är alldeles tyst som jag föredrar ljudvågor framför tystnad när jag läser en bok. Det kanske förstör inlevelsen men efter ett tag kopplas musiken faktiskt bort och då ägnar jag mig helhjärtat åt historien som berättas från första till sista sidan.

På mitt blandband med musik, som jag skulle lyssna på när jag läser, finns det bland andra: Joel Alme, Håkan Hellström, Death Cab for Cutie, Regina Spektor och Husky Rescue

Jag har knåpat ihop en liten spellista på Spotify med fjorton låtar och en timmes musik här


Låtlistan till spellistan ser ut så här:
1. Joel Alme - A young summer's youth
2. Håkan Hellström - Flyg du lilla fjäril
3. Death Cab for Cutie - What Sarah said
4. Regina Spektor - Genius next door
5. Husky Rescue - Blueberry tree, part II
6. Lars Winnerbäck - Vårdag i november
7. Anna Ternheim - Lovers dream (naked version)
8. Tegan and Sara - Fix you up
9. Monde Yeux - Run me over
10. Feist - The water
11. Arcade Fire - Neighborhood #1 (Tunnels)
12. Bright Eyes - First day of my life
13. Marit Bergman - Tony
14. Claude Debussy - Claire de Lune

Göra gott

En fruktansvärt intressant (och snygg) bok.

Jag kan förstå varför den här boken har blivit rosad av kritiker i flera stora dagstidningar. Författarinnan Trude Marstein har till och med belönats med PO Enquist-priset. Boken har något av det där krångliga som riktiga bokkännare tydligen tycker om. Men även om den kräver en del av läsaren ger den så mycket mera tillbaka.

Boken börjar och slutar omkring midnatt lördagen den 8 juli. Peter sitter på ett tåg på väg till sin gamla hemstad för att återigen börja jobba på företaget Grøstad när han plötsligt får syn på Karoline, sin gamla kollega och hemliga flamma. Karoline sitter på tåget åt motsatt håll, på väg bort från sin egen femtioårsfest, för att få vara ensam.

Det är ingen vanlig ramberättelse det handlar om. Kronologin i boken följer med i tiden, minut för minut, men på mitten hoppar den plötsligt tillbaka till fredagen vilket gör att den kan avslutas samtidigt som den börjar. Men det är inte det som gör Trude Marsteins verk så speciellt. Det är själva berättarskapet. Ett par sidor handlar om Peter, sedan växlar plötsligt perspektivet och vi följer en ny person i kanske tre sidor, och så vips, en ny person. Själva bytena är fyndiga, varierade och skickligt genomförda.

"Jag tar det på kortet, säger han. Och jag trycker, och han drar kortet och trycker koden och väntar på godkänt. Och där, du är godkänd.

Jag stoppar kortet i bakfickan. Ursäkta, kasse, fick jag det? säger jag."

"Två pojkar cyklar förbi, de ene har en cykel som ser för liten ut. Båda har shorts och bar överkropp, de cyklar efter varandra. Jag drar foten ur slippersen och sätter ner den i gruset, och gruset är faktiskt ganska svalt.

Katten springer jävligt fort. Morten har en sten i handen, men han cyklar med båda händerna på styret. Man får inte cykla för fort genom parken. Jag har tappat stenen, men om vi ringar in katten kan jag hitta en ny."

"Nyss tyckte jag hon såg så gammal ut, men nu ser hon mycket yngre ut. Mamma slutar skratta. Bertine, säger hon.

Jäklar, jag skulle inte ha skrattat. Du ser riktigt dålig ut, Bertine, säger jag. Jag vet det, säger hon."

För att göra det enklare för läsaren är det bara nytt stycke då man byter huvudperson, det göra att övrig text kan bli lite tät. Men antagligen är det ett bra val. Många av styckena är mycket välskrivna och liknar små mininoveller. Varje person har lite av sin egen stil, men inte så påtagligt att det blir utmärkande.

Det som gör boken lite krånglig är att personerna återkommer. De är aldrig huvudperson mer än en gång, men däremot omnämns de, eller syns, eller hörs, eller pratas med. Boken vävs ihop till ett enormt, färgsprakande persongalleri. Det är svårt att minnas vem som är vem. Det går runt i huvudet när man försöker komma ihåg om Siren är kompis med Mona eller dotter till Benedikte eller fru till Gunnar Sætre eller mamma till Dan Vidar. Men när man kan komma ihåg en person - oftast för att den har ett färgstarkt epitet i stil med "Kjetils bögkusin", eller en utmärkande egenskap, kvinnan med den konstiga frisyren, tecknas ett komplext porträtt av denne. Man får se den inifrån och utifrån många olika personers synvinklar.

Jag tycker att det är värt arbetet. Även om jag tror att jag hade kunnat jobba mer på att tillgodogöra mig alltihop istället för att glida med och njuta, är det här den bästa bok jag läst på länge. MUMS.

Citat: J. Nilsson

från Flickan som uppfann livet

Stjärtmes sammanfattning av juni

I juni skulle de allra sista inlämningsuppgifterna lämnas in. Det var mycket tomt på bokfronten just då för all kraft lades på det som jag under läsårets gång skjutit upp och inte orkat ta tag i förut.

I juni blev allting ljusare och lättare, samtidigt som många/de flesta kurser avslutades. Jag och blåmesen delade på en Ben & Jerry-glass utanför muséet, för att fira att vi aldrig mer skulle ha idrott på schemat. När vi hade ätit upp gick vi in och beundrade vackra landskapsfotografier av Lars Bygdemark och förtrollande undervattensbilder av Magnus Lundgren.

I juni regnade det på skolavslutningen, men vi var glada ändå för vi visste att det här sommarlovet skulle bli det bästa sommarlovet någonsin. Direkt efteråt skulle jag sommarjobba på ett fritids. Jag är inne på min sista vecka nu. En av sakerna jag kommer sakna är det här:

Det är ett bibliotek för 6-11åringar. Hela taket är som ett växthus! Det finns luckor i taket som öppnas automatiskt när det blir för varmt. I det här biblioteket har jag gått och letat efter gamla minnen men också funnit nya skatter. Till exempel en bok om en blåmesfamilj:




Så här ser årets juniböcker-lista ut:

Utlästa
Per Nilsson, Du & du & du
Anna Schulze, Brist
Tove Jansson,Hur gick det sen?
Michael Ende, Momo eller Kampen om tiden
Elfriede Jelinek, Älskarinnorna
Xiaolu Guo, Kortfattad kinsesisk-engelsk ordbok för älskande
Per Nilsson, Anarkai

Påbörjade men oavslutade
Jean-Paul Sartre, Äcklet
Lavinia Greenlaw, Musikens betydelse för flickor

Jag hoppas att er juni har varit bra, om inte bättre, och att juli kommer att bli minst lika bra! Jag ska försöka beta av min bokhög. Och så ska jag dricka mycket vatten och inte glömma bort att smörja in huden med solskyddsfaktor, för det är sånt man måste göra när det är sommar och sol.

Med kärlek,
Stjärtmes