Inget internet

Ar ratt sa less pa MarocTelecom just nu: Jag har inte kommit ut pa natet pa en vecka. Det stormade ratt mycket forra helgen och vi trodde alla att det var darfor uppkopplingen forsvann; Det ar tyvarr inget ovanligt har. Men nar uppkopplingen inte kom tillbaka borjade vi ju undra; speciellt efter vi insett att HELA staden var utan internet. Dagarna gick och lampan lyste gron pa modemet; men inget internet...

Det verkar som Maroc Telecom helt enkelt stangt av uppkopplingen till alla abbonenter i staden och om man vill ha uppkopplingen tillbaka maste man ringa till deras tekniska avdelning och be att fa linjen tillbaka. Hur kul ar det... Speciellt nar vi sakert maste betala for hela manaden anda och inte gjort nagot fel utan det ar dom som klantat till det. Nu maste jag vanta till pa mandag; for deras tekniker arbetar inte pa helgerna. Sa med lite tur ar jag kanske tillbaka pa natet pa onsdag igen.... Morr...

Sitter pa ett internetstalle just nu och deras tangentbord ar definitivt inte som mitt... Hoppas ni kan lasa i ala fall:

Ordlös Onsdag - Festfin

Hela havet stormar

Det har varit en rätt jobbig helg. B, som är 10, har visst kommit in i någon förtonårsperiod och hans humör åker berg-och-dalbana dagarna i ända. Det är lite kämpigt för varken han eller jag vet hur vi ska få bukt med raseriutbrotten...

I går gick vi ut på promenad, för vi behövde verkligen komma ut och få lite frisk luft. Och nog fick vi luft alltid! Salt och sandblandad för det blåste som bara den från havet. Vi var ute och promenerade i lite drygt en timme och en vart. Det kändes jätteskönt att komma in sedan och barnen somnade som små stenar.

Även idag på morgonen gick jag ner till havet för min morgonpromenad och jag gick sträckan två gånger,dvs 1½ timme. Jag behövde det! Det var så skönt att gå bort all stress och ladda om batterierna. Trevligt sällskap hade jag också, Sabina var med i öronen och jag anpassade farten efter låtarna. Jag var helt slut när jag kom hem! Sandig var jag också. Hade sand t.o.m. i underkläderna, så då fattar ni nog hur mycket det blåste nere vid havet. Men det är skönt att känna vinden, vattnetoch sanden piska en i ansiktet när man har stress i kroppen. Nu är mina batterier laddade igen och jag ser fram emot en ny vecka med nya utmaningar. Idag börjar jag ett nytt ämne, Retorik, och det ska bli jättekul!

Här kommer lite foton från gårdagens promenad.

Barnhem

Det finns flera barnhem i Tetuán. I går var jag och besökte ett av dom. Det är en liten organisation som driver två hus, ett för pojkar och ett för flickor. I pojkarnas hus finns det plats för 12 pojkar, just nu är dom i åldrarna 8 - 16 år. I flickornas hus finns det plats för 9 stycken och dom som bor där just nu är mellan 6 - 17 år. Alla barnen som bor på barnhemmet går i skolan och dom får även stödundervisning av olika voluntärer. Barnhemmet har dessutom öppet hus på fredagar då alla gatubarn som vill/behöver får komma dit några timmar, få lite mat, tvätta av sej, se på TV, leka, känna sej trygga en stund och ladda om batterierna innan dom måste ge sej iväg ut på gatorna igen. Enligt en av männen som arbetar i pojkarnas hus är Tetuán, Tangier och Castillejos de städerna i Marocko med flest gatubarn. Många barn söker sej hit till Porten till Europa från andra delar av landet i hopp om att kunna ta sej över sundet. De allra flesta blir kvar här, hamnar i kriminalitet och missbruk och många dör innan dom ens hunnit bli vuxna.

Det här barnhemmet skapades med hjälp av spanska biståndspengar men sedan flera år tillbaka har dom fått hanka sej med hjälp av olika kortvariga projekt. Tidigare löpte projekten på 2 - 3 år, nu är projekten kortare och till för punktinsatser så oftast måste dom ansöka om nya projektpengar varannan månad. Det är svårt att hålla igång en verksamhet när man inte vet från en månad till en annan hur man ska kunna köpa mat och betala personalens minimala löner. I pojkarnas hus delar två kvinnor på tjänsten som städerska/kokerska och två män med stor erfarenhet av gatubarn arbetar i 12-timmarsskift. Gatubarnen lider oftast av mardrömmar, kissar på sej i sängarna, har olika trauman och skador, så det blir inte mycket vila ens på nätterna.

Barnen bor i ett gammalt palats som visserlige är oerhört vackert men ingen har kunnat betala hyran för huset på över ett år och nu ska barnen kastas ut. Tur nog har dom fått ett nytt hus, i en by utanför stan, och nu håller dom på och bygger om där. Men när dom flyttar dit kommer dom att sluta med natthärberge och istället satsa på dagverksamhet för gatubarn. Det betyder att de barn som bor på barnhemmet nu kommer att hamna på gatan igen.

Jag har fått tillåtelse att visa några bilder inifrån barnhemmet.

Köket. Här lagar dom all mat på en enda gaslåga, för spisen och ugnen fungerar inte längre och det finns inte pengar till att laga dom.


Ett av badrummen. Det här är den enda duschen, för 12 boende och alla gatubarn som kommer in på fredagarna.


Förrådet. Här förvaras all mat som inte är dagsfärskt (det fanns två säckar mjöl och några få burkar med tomatpuré!), mediciner, filtar och annat som måste förvaras inlåst så det inte kommer på villovägar.


En av sovsalarna. I det här rummet sover 8 pojkar. Som ni ser är det rent och välskött, men helt kalt. Inga personliga tillhörigheter, inga leksaker, ingenting som visar att det är BARN som bor här.

Årets lastbil har kommit

Varje år vid den här tiden kommer en lastbil och några pickuper med saker skänkta till de behövande här i Tetuán och Martil. Behovet är ENORMT! En grupp som har sin bas på mitt jobb arbetar med direkthjälp. Varje år uppdaterar dom en lista med behövande familjer, besöker dom och ser vad dom behöver rent konkret (antal barn, ålder, inkomst, bostadsförhållanden, hälsosituation, osv). Oftast handlar det om mat, kläder, skor och mediciner men i vissa fall delar dom även ut rullstolar, proteser, barnvagnar, spjälsängar, madrasser och filtar.

Eldsjälen bakom projektet med lastbilen är en spansk lärare som under ett helt år genomför olika kampanjer, pratar med myndighetspersoner, skolor, organisationer och privatpersoner för att dom ska skänka mat, kläder, skolmaterial, pengar, osv. Sedan hyr hon en lastbil med släp och kommer hit. Lastbilens innehåll lastas av, sorteras och inom loppet av några få dagar är allt utdelat till de behövande. Det är en febril aktivitet som råder, för varje sak ska packas om till rätt familj, barnhem eller organisation enligt deras lista.

Det skrivs mycket om bistånd i svenska medier. Att skänka till behövande är bra, både för den som får hjälpen men också för den som ger. Att dela med sej till behövande ger en härlig känska i själen. Tyvärr verkar det som ju större organisation desto mindre hjälp kommer fram, för det är många händer på vägen som behöver få sitt. Det gör ju att många drar sej för att skänka pengar, för vem vill ge av sina sparpengar för att någon höjdare ska kunna köpa nya snygga bilar eller ett privatplan? Det förstår jag. Men det finns andra lösningar, där det mesta av pengarna faktiskt kommer fram. Det gäller bara att hålla ögon och öron öppna för de mindre projekten, de som fungerar på ett personligt plan, där man ser resultaten direkt.

Att starta en insamling är inte särskilt svårt. I Spanien kör man ofta med "Kiloinsamlingar". Varje familj som vill/kan skänka nått skänker ett kilo (eller flera) av någonting, t.ex. ett kilo mjöl, ett kilo kikärter, en liter olja... För de allra flesta européer är inte ett kilo någon stor uppoffring men för en fattig familj kan ett kilo linser innebära mat i flera dagar.

Nu är det snart påsk och i Sverige drar bl.a. kyrkorna igång olika insamlingar. Tänker du skänka pengar till någon insamling i år? Brukar du skänka pengar regelbundet? Har du något fadderbarn? Hur ser du på biståndsverksamhet?

I de rätta färgerna

Tack för allt beröm om mitt foto i onsdags. Jag tycker själv också väldigt mycket om den bilden. De gamla gatlyktorna här i sta'n är oerhört vackra. Överhuvudtaget så är de gamla bruksföremålen oftast både vackra och av god kvalitet, till skillnad från dagens "slit-och-släng".

Gatlyktan finns på ett litet torg i den gamla delen av Martil. Så här ser den ut när den fotograferas utan svart-vitt filter.


Byggnaden i bakgrunden är Martils kyrka. En gång i tiden var det en fungerande katolsk kyrka men på 60-talet eller tidigare slutade den användas som kyrka och stod oanvänd i några år. Numera är det ett kulturcenter som ägs av en stiftelse som hör till Tangers biskopsämbete men är religiöst obunden. De allra flesta som arbetar där (jag bl.a. *s*) är voluntärer som arbetar på vår fritid. Vi är ett härligt gäng som trivs väldigt bra ihop. En massa nationaliteter och religioner är representerade och det finns medarbetare bl.a. från Spanien, Tyskland, Camerun, Ekvatorialguinea, Peru, Guatemala, Mexico, Togo... Vårt gemensamma språk är spanska men vi kommunicerar också på franska, engelska och arabiska. Det är ett riktigt "Babels Torn". *s*

Jag har bestämt mej för att försöka fotografera alla dessa gamla miljöer här i sta'n för i takt med att nya hus byggs rivs de gamla. Det gäller att vara snabb för utvecklingen här går i ett rasande tempo.

Kolla blodtrycket

En fördel med att motionera och äta sunt är att blodtrycket brukar sjunka. Det är ju verkligen toppen för personer med högt blodtryck. Genom att sänka blodtrycket kan man undvika många sjukdomar och överhuvudtaget få en bättre livskvalitet.

Läkarna rekomenderar att man kollar blodtrycket regelbundet. Men i Sverige är det lite svårt, för det krävs lite planering och inte så lite jobb för att komma åt en mätare. Det är ju inte som här, där man kan mäta blodtrycket på en massa apotek. I Sverige är det inte heller så vanligt än att folk har sin egen blodtrycksmanchett hemma men i många andra länder är det det. I Spanien t.ex.är det inte helt ovanligt att folk har en smärre vårdcentral hemma i fråga om aparater och mediciner. I USA verkar det fungera på samma sätt. Blodtrycksmätare heter "blood pressure monitor" på engelska och man kan köpa en massa olika modeller av blood pressure monitor på nätet. Själv tycker jag att det känns lite läskigt att köpa medicinsk utrustning och medicin på nätet men i USA har dom kommit mycket längre när det gäller sånt än här i Europa. Jag vet inte, hur tänker ni kring att köpa på nätet? I alla fall, i fall att någon i USA eller därikring är sugen på att ha sin egen blood pressure monitor hemma så är det bara att klicka på länkarna för att komma till en sajt som säljer sådana.

Men hur funkar det förresten för oss som av naturen har lågt blodtryck? Tränar vi för mycket kan vi ju bli yra och t.o.m. svimma... Ska vi strunta i att träna då? Nej, självklart inte. Jag har läst någonstans att folk med lågt blodtryck i allmänhet är friskare människor och det låter ju bra, eller hur? Jag är sund utan att träna och utan att äta rätt. *s* Men jag vågar inte riktigt lita på att det verkligen stämmer så jag håller mej nog till mina morgonpromenader istället för att chansa. Dom ger verkligen en kickstart. *s*

Askonsdagen

Idag börjar den katolska fastan. Under 40 dagar, till efter påsk, ska vi försöka se inåt istället för att jaga runt efter prylar, makt och annat som i slutändan ändå inte gör oss lyckligare.

Förutom att fasta vissa dagar (Askonsdagen och Långfredagen) och inte äta kött på fredagarna under fastan så är det rekomenderat att avstå från något som innebär en uppoffring. I år har jag valt att avstå från det som är svårast för mej - datorn... Men inte helt och hållet, för jag behöver datorn både för mina studier och för mitt arbete. Jag har bestämt mej för att avstå från "nöjessurfande", dvs allt extra förrutom det absolut nödvändiga. Så ni som brukar umgås med mej på olika forum, vi ses igen om 40 dagar!

Jag räknar med att jag kommer att "vinna" en 1 - 2 timmar/dag, för det är väl så mycket (eller mer....) som jag lägger ner på att umgås med vänner på nätet. Den tiden ska jag istället lägga på att få klart här hemma, vila, läsa ut böcker jag har liggande och se till så jag börjar termin 2 på bästa möjliga sätt. Så jag hoppas att fastan även i år blir en positiv tid.

Jag blev nyfiken och var bara tvungen att göra det här testet. Och kolla resultatet! Jag lovar, jag har INTE fuskat....

You're Spain!

You like rain on the plain, as well as interesting architecture and
a diverse number of races and religions.  You like to explore a lot, but sailing,
especially in large groups, never really seems to work out for you.  Beware of pirates
and dictators bearing bombs.  And for heavens' sake, stop running around bulls!
 It's just not safe!


Take the Country Quiz
at the Blue Pyramid

Hem, ljuva hem....

Blogstafetten utmanar

Jag är med i Bloggtidningens Stafett och har blivit utmanad av Slutstadium att skriva om fördomar. Frågan lyder:

Jag vill att du, Nejma, bloggar om Fördomar. Ge din syn på saker som:
Är fördomar någonsin bekvämt, att man slipper utforska verkligheten?
Vilka besitter mest fördomar?
Är det som man pratar om det lite klyschigt de äldre som besitter de värsta och flesta fördomarna?
Den mest utbredda falska föreställningen om något, d v s den största fördomen enligt dig!

Oj, det var svåra frågor, men ett ämne som berör mej väldigt mycket. Jag skulle kunna skriva en hel roman om fördomar, både självupplevda och andras.

Jag är totalt övertygad om att det är bekvämt med fördomar. För tänk vad enkelt det är att säga att alla från "Xland" är maffiamedlemmar och att alla från "Yland" är på jakt efter svenska tjejer för att få uppehållstillstånd medan frugan och 15 barn väntar i hemlandet. Fördomarna gäller ju inte bara vilket land man är född i eller vilken färg man har på håret utan även yrke, sexuell läggning, modersmål, fritidsintressen, musiksmak, husdjur, antal barn, klädval, ekonomi, intelligens och allt annat som kan skilja en person från en annan. Genom att gömma sej bakom fördomar slipper man ju ta reda på hurdan "Nisse" från "Xland" är som person, för honom har vi ju redan klassat som brottsling...

Känner ni igen den här klassikern? "Min föredettas kusins svägerskas jobbarkompis hade en granne från "Xland" som minsann åkte fast för snatteri, så det är bevisat att dom är tjuvar hela bunten" Hm....

Fördomar har vi allihopa, mer eller mindre. Rädslan för det okända verkar vara något vi har inbyggt i oss. Kanske är det en rest från när vi levde i grottor och var tvugna att försvara vårt byte och vårt revir. Men vid det här laget kan man ju tycka att vi borde ha kommit över det och våga möta våra medmänniskor för det dom är, medmänniskor... Men tyvärr verkar det inte vara så enkelt.

Jag tror inte att äldre är mer fördomsfulla än yngre. Jag tror att äldre kan använda sej av ett ordförråd som i dagens Sverige inte är politiskt korrekt, för att det inte var laddade ord när vår äldre generation växte upp. Samtidigt tror jag att äldre har lättare att ta sej tid och lära känna nya personer, se människan bakom den "annorlunda fasaden" -är man en redig person är man det oavsett utseende och ursprung. Yngre pratar så mycket om hur fördomsfria dom är men jag är inte så säker på att det inte bara är snack. Fördomsfri, ja visst - så länge det inte drabbar mej...

Det finns så oerhört många fördomar i omlopp. Var tid har sina fördomar. Just nu verkar fördomar mot muslimer vara populära, liksom att sjukskrivna fuskar och snor skattebetalarna på pengar eller att asiatiska tjejer/tjejer från de f.d. öststaterna är direktimporterade från någon herrklubb... Det är så tragiskt...

Fördomar lär man sej tidigt och oftast är det föräldrarna som för över sina fördomar till sina barn. Det som har påverkat mej djupast är det en kompis berättat om hur folk reagerat på hennes sons funktionshinder. Han är född med bl.a. LKG (läpp- och gomspalt, dvs en synlig missbildning i ansiktet) och när han var liten var det t.o.m. föräldrar som höll för deras barns ögon så dom skulle slippa se "monstret" och föräldrar som gått av bussen när hon gått på, för att slippa se hennes son. Eller kanske av rädsla att missbildningen var smittsam? Jag blir lika ledsen varje gång jag tänker på detta. Att dömma ett litet barn måste väl ändå vara höjden av okunskap och grymhet?

Lämnar nu över pinnen i Blogstafetten till Spero, som jag misstänker fått uppleva många fördomar i egenskap av "aspie", dvs person med Aspergers . Min fråga är kort och gott - om det gick att leva en annan persons liv under en vecka, vem/vilka personer skulle du vilja skulle få prova på att ha Aspergers? Tror du att dom skulle förändras på något sätt om dom verkligen kunde få känna hur det känns att ha AS? Tror du det skulle öka samhällets förståelse för er med AS?

Ordlös onsdag - ett ljus i mörkret

Veckans Ordlösa kommer upp en dag för tidigt den här veckan, för jag kommer inte att hinna ikväll och istället för att ni får vänta till i morgon eftermiddag så lägger jag upp Mr Linky och veckans foto innan jag åker och hämtar barnen.

Ha en trevlig vecka, var ni än befinner er i världen!

En ny fluga?

Bingo har aldrig varit nått av mina intressen, men med tanke på hur stort Bingolotto var när det var som störst så finns det nog en och annan bingotok ute i de svenska stugorna. Inte vet jag, men online bingo är kanske lika kul som att behöva lyssna på Lokets malande? Det är i alla fall vad ett brittiskt företag erbjuder - bingo på nätet, eller som dom säger - bingo games. Vinna pengar kan man så klart också göra, så det blir ju lite som att förena nytta med nöje.

Jag är nog traumatiserad när det gäller bingo. Jag hade fått följa med mina föräldrar på bingokväll en gång när jag bara var nått år gammal. Det var tydligen ett sånt där stammisställe där spelarna tog bingospelandet på största allvar och ve den som bröt mot någon oskriven regel. Tydligen tyckte jag att det lät så kul medalla tanter och farbröder som ropade "bingo" i tid och otid så jag kröp ner under bordet och satt och skrek "bingo" jag med. Det tyckte inte folket i salen var speciellt kul så mina föräldrar fick mycket långa blickar och kände sej till slut tvugna att sluta spela och gå därifrån. Och där tog min karriär som bingospelare slut... *s*

Beach08 - Uppdatering #2

Så var det fredag igen! Den här veckan har verkligen rusat förbi.... Helgen bjuder på jobb, plugg, plugg, plugg och så troligtvis lite plugg. Plus minst en långpromenad hoppas jag.

Veckan som gått har varit så där ur "beach-synvinkel". Jag har inte ätit godis alls, inget chips och bara fiberkakor. Maten har det gått lite halvtaskigt med. Jag har inte riktigt haft varken tid eller energi till att joxa så mycketvid spisen utan det har blivit mycket makaroner och korv. Korv stroganoff blir faktiskt gott på halalkorv, speciellt om man har i massvis med paprikapulver. Annars tycker jag mest att halalkorven vi köper i kvartersbutiken smakar papper - och den är ändå den godaste jag smakat hitills.

Jag har kommit igång med mina morgonpromenader. Vissa dagar har det bara blivit 10 minuter utöver de 5 som jag drar av för att jag ändå måste ta mej hem från kompisen. Min "obligatoriska" motion (i samband med lämning och hämtning av barnen, ca 40 min/dag) räknar jag inte in i min promenadtid. Det har nog blivit en 2 timmar den här veckan. Nu är jag helt inkörd på att ta en extra sväng på vägen hem så jag behöver inte ens påminna mej om det utan fötterna går iväg av sej själva. Och helt plötsligt står jag nere vid stranden medan mina tankar vandrat iväg åt ett annat håll.

Så här ligger jag till med mitt promenadmål:



I morse var det jättedimmigt. Man såg inte ens bergen som omger stan. Det var kyligt och jag kände ett behov av att få gå bort en massa spänning och stress så det blev ett pass powerwalking. Jag gick fort, fort i 45 minuter. På slutet var jag rätt darrig i benen men oj, vad skönt det kändes! Hem, stretchade lite och så körde jag avslappning i en kvart. Efter det några enkla asanas för att sträcka ut ryggen. Jag känner mej som ny!!! Pigg, glad och full med energi.

Utseendemässigt ser jag ut som vanligt, ingen babe än.... Men det kommer! Än är det några månader kvar till strandsäsongen börjar. Rom byggdes inte på en dag...