Josefina och Skogsmannen - sång från "Jag spelar min roll"

Den 9 november är det premiär på teaterföreställningen "Jag spelar min roll" på Kulturhuset i Halmstad. Pjäsen bygger på min roman med samma namn.
I föreställningen är det mycket musik och två sånger.
Här är en av sångerna som jag spelat in tillsammans med lite bilder. I föreställningen berättar den gamla kvinnan Josefina Andersdotter om sitt liv, som inneburit både glädje och sorg. Så som livet är. Sången handlar om när hon möter den stora kärleken.
I pjäsen är det skådespelarna som sjunger. På denna inspelning får ni hålla till godo med mig.

Monika

En älskad pappa fyller 95 år

I dag fyller min pappa, Verner Sjöberg, nittiofem år. En aktningsvärd ålder och en människa som betytt mycket i mitt liv. Inte bara för att han varit min pappa utan också för den fina vän som han alltid var. Femtio födelsedagar fick vi tillsammans. I åtta år har jag firat hans dag utan honom. Det är snart nio år sedan jag fysiskt pratade med honom, men han finns där hos mig varje dag. Jag bär på hans ande. Den han lämnade till mig när han till slut gav upp och blev ett tomt skal, med en kropp som bara låg kvar.

Så i kväll tänder jag ett ljus och låter mina minnen omsluta mig. Jag vill tro att han nu är den starka, unga ande som en gång slog frivolter på stranden i Frösakull. Där som paradiset på jorden existerade under långa sommartider.

 

Jag vill tro att han spelar sin fiol, sin mandolin, sin stora kontrabas.

 

Jag vill tro att han sjunger, tillsammans med min mamma, alla glada och sorgsna sånger.

Jag vill tro att han fortfarande står upp för rättvisa och jämlikhet. För alla människors lika värde. Och jag hoppas att jag någon gång får möta honom igen.

Monika

Berömda franska berättare - en novellsamling

Som jag berättat i ett annat inslag på min blogg består min läsning just nu mest av noveller. I november är det premiär på min teaterföreställning ”Jag spelar min roll” och det är en intensiv period med repetitioner fram till dess. Då passar det bra att koppla av med läsning av noveller.

Berömda franska berättare är en novellsamling som kom ut på det fina förlaget ”Folket i Bilds förlag”, som gav ut mycket god litteratur på 1950-1960-talet. Litteraturen spreds på många arbetsplatser och min far, som var en läsare av stora mått, köpte en hel del av utgivningarna.

Denna lilla pärla är sammanställd i ett urval av Gunnar Ekelöf och Östen Sjöstrand. De vackra illustrationerna är teckningar av Adolf Hallman. I samlingen finns bl. a texter av Charles Baudelaire, Gustave Flaubert, Émile Zola, Guy De Maupassant, Marcel Proust, André Malraux, Georges Simenon och Albert Camus. Givetvis är det många mer nutida författare som inte är med. Samlingen utkom redan 1957.

Det är verkligen härligt att läsa dessa mästare. Dessa ordskapare och berättande virtuoser. Dessutom vackert illustrerade och med halvfranskt band. En gedigen bok att spara inför framtiden. Tack pappa för ditt fina arv både med de fysiska böckerna och din entusiasm för läsandet, som smittade av sig på mig.

Monika

Från dröm till docka på Söndrums bibliotek

I dag har jag varit och invigt min dockutställning, Från dröm till docka, på Söndrumsbibliotek i Halmstad. Det tredje gången jag visar mina dockor och utställningen föder hela tiden nya idéer.

Det har blivit sånger om dockor och det har blivit en saga om dockdrömmen och äventyr i en svunnen tid. Nu har jag också lite idéer om en teaterföreställning. Får se om jag förverkligar det sista. I går var Radio Halland och intervjuade mig, under tiden som jag satte upp utställningen. Det blev ett trevligt inslag i fredagseftermiddagens sändningar. Jag sjöng en av docksångerna, som fick inrama hela inslaget i radio.

Här kan du lyssna på inslaget från Radio Halland.

Monika

Maijas sång från Skuggorna vid Träbron

Då och då roar jag mig med att göra inspelningar på mina gamla sånger. 1995 skrev jag manus och musik till en teaterföreställning som heter ”Skuggorna vid träbron”. Föreställningen bygger på en roman av Zenia Larsson och handlar om hennes egna upplevelser av gettot i Lodz under 2:a världskriget. Ett antal år med förfärlig kyla och svält.

Denna tid är också skildrad av Steve Sem-Sandberg i romanen De fattiga i Lodz, som vann Augustpriset 2009.

Till teaterföreställningen som jag skrev och regisserade ingick åtta sånger. Maijas sång handlar om den fattiga sömmerskan Maija som levt hela sitt liv på Marysynskagatan. De fattigaste kvarteren i Lodz. Maija var jude och får stanna kvar när husen fylls med judar och de stora träbroarna byggs. I augusti 1944 töms hela gettot och samtliga skickas till koncentrationsläger. Författaren Zenia Larsson var en av få som överlevde och kom efter krigsslutet till Sverige.

Sömmerskan Maija överlevde inte de svåra och kalla vintrarna. När gettot tömdes 1944 var hon död. Svält och kyla blev för mycket för en gammal människa. Hon slapp att uppleva den förfärliga sista tiden, som de flesta andra fick i järnvägstransporter och gasugnar.

Här är sången inramad med ett bildspel med foto från teaterföreställningen.

 

Monika

Jag spelar min roll - lite sanning och lite fiction

I går var det ett reportage i Hallandsposten om min roman Jag spelar min roll. Jag berättade om boken och läste också på web-tv, en utvald del ur texten.

 I reportaget berättade jag om att det är min farfars mor som inspirerat mig att skriva. Jag vet egentligen ganska lite om henne. När jag släktforskat hittade jag i kyrkoböckerna att hon under tre år emigrerade till Tyskland. Vilket var väldigt märkvärdigt eftersom hon för övrigt bodde hela sitt liv i Breareds församling, Simlångsdalen. Jag har tagit reda på att det inte var så ovanligt med en sådan flytt. Många reste till Amerika men nästan 80 000 från Halland, Skåne och Blekinge började arbeta i Danmark och Tyskland. Kanske kändes det inte så definitivt. De kunde komma tillbaka. En flytt till Amerika var för de flesta en resa som de aldrig kom tillbaka ifrån.

Men för övrigt är det mycket fantasi i min bok. Min farfars mor är bara en utgångspunkt till ett skrivande och ett liv som jag har ställt många frågor om. T ex var min farfar ett oäkta barn. Vem var hans far? Det lär jag nog aldrig få reda på. Men i boken bygger jag en bild av den man som var min farfarsfar.

Tyvärr kan jag inte länka till Hallandspostens websida. Den är bara till för de som har prenumeration. Men här är texten som jag läser på web-tv.

”Josefina hade ropat på henne. Hon hade ropat på Elvira. Hon hade levt i Elviras kropp, funnits där och talat till henne. När Elvira steg på bussen och gick längs med landsvägen, när hon såg sjön, när hon klev in bland träden, när hon fann den igenvuxna stigen. Då fanns Josefinas röst inom henne. Först svag, sedan mera stark och tydlig.    När Elvira närmade sig målet var hon och Josefina som en enda person. De gled ihop och tiden försvann. Här på stentrappan har de suttit som en enda kropp. Hundra år är ingenting, har Josefina sagt. Hundra år är en vindpust i den stora evigheten.   Det finns ett enda foto av Josefina. När hon står framför stugan. Det är fullt med blommor omkring henne. Josefina är inramad av växterna. Mina vänner, har hon sagt.   På bilden har hon ett finurligt leende. Som om hon ser rakt genom kameran och in i framtiden, som om hon blickar in i Elviras ögon.   Elvira vet inte vem som tagit bilden. Det enda hon vet är att den förmodligen är förevigad några år innan Josefina dog. Några år innan hon försvann in i glömskan, in i evigheten. Den som är före och efter den korta tid som vi kallar för livet.”

Monika