Jag tycker som Sara, att storleken inte har med träningsglädjen att göra. Att man kan, om man vill, oavsett vad vågen säjer. Det sitter i huvudet, att man liksom måste vara som alla andra för att duga. Men det är inte så. Vi måste våga ta för oss och inte bry oss om vad andra tycker!
För visst förstår jag, att precis som hos Sara, finns det de som följer mig, som undrar varför jag inte är smal (vad är smal egentligen?) och/eller varför jag går ner så långsamt i vikt.
Jag som tränar så mycket. Och ja, det gör jag. Jag tränar mycket. Men det finns två faktorer som avgör. Dels min hypotyreos som gör att ämnesomsättningen är seg, men också att jag inte är tillräckligt noga med kaloriräkningen. Jag äter bra men mindre bra ett par dagar i veckan. Men när jag räknar och är noga, så går jag ner i vikt, stabilt. Nu undrar du varför jag inte bara gör det? Jo, för att för mig är den här resan numera ett livsmål. Jag har gått ner så pass mycket i vikt redan, att vikten och kroppen inte längre är ett hinder, inte i min vardag och inte i min träning. Det är inte längre prio 1. Prio 1 är att träna och känna glädjen!
För jag orkar springa 13 km trots att jag är överviktig, jag orkar springa motionslopp, jag orkar cykla och jag orkar åka 10,000 fallhöjdsmeter slalom på en dag. Jag orkar inte bara, jag är stark och njuter av min träning och mina utmaningar. Man måste inte vara smal för att vara stark och orka. Jag ska gå ner några kilon till, men jag har ingen brådska. Det får ta den tid den tar, för det viktiga för mig är att vara hälsosam och sund. Jag tycker att det är beklämmande när vågen tar över, när vågen är det som ska styra om vi får vara lyckliga eller inte. Lika beklämmande är det att bli bedömd utefter hur man ser ut.
Läste ett gammalt inlägg i Saras blogg idag, det handlar om just det här. Att vara tjock men ändå träna.
Sara, du är en fantastisk förebild!
http://www.traningsgladje.se/2011/12/varfor-ar-jag-tjock/
