Odinsbarn, Röta och Kraften, av Siri Pettersen

Hirka är tuff, stark, modig och skicklig i läkekonst men hon har ingen svans och hon har inte ”kraften”. Av sin far får hon veta att en varg tog hennes svans när hon var liten. Att vara svanslös är skamligt men att födas utan svans och dessutom sakna kraften, det är något fasansfullt onormalt. Enligt myten kommer de svanslösa odinsbarnen från en annan värld och de bär på den smittsamma ”rötan”.
När Hirka är 15 år ska hon, tillsammans med alla andra 15-åringar, genomgå den obligatoriska ”riten” och då är det inte längre möjligt för henne att dölja, för sig själv och andra, att hon är utan kraft. Nu kan inte heller Hirkas far längre undanhålla sanningen för henne - att hon föddes svanslös och aldrig kommer att nå kraften, att hon är ett odinsbarn.
Nu börjar Hirka en förtvivlad kamp. Först för att rädda sig själv, sedan för att rädda världen från henne, och till sist för att rädda alla världar.

Det här var ingen världsomvälvande läsning men en lite annorlunda och mycket spännande fantasy. Ett riktigt äventyr med bra intriger och en hel del oväntade vändningar.
Något jag verkligen uppskattar med böckerna är att det klassiska temat ont och gott saknas. Det var inget jag förstod från början vilket är ett skickligt drag av författaren. Först verkar det uppenbart vilka det är en ska heja på, vem som är ond och vem som är god, men så enkelt vill Pettersen tack och lov inte göra det för läsaren. Det är otroligt befriande med fantasy där romangestalterna inte plattas ut utan blir personer som bär på både gott och ont. Att de är formade och färgade av sin omgivning, egna och andras förväntningar, sina livserfarenheter och upplevelser. Också otroligt uppfriskande i vår tid där inte bara människans ord och handlingar kategoriseras utifrån rätt eller fel, ont eller gott, utan också människan själv.

Jag sträckläste de tre böckerna i ”Korpringarna”, som serien heter, och det gav helt klart mersmak. Jag vill med huvudet före dyka tillbaka rakt in i Hirkas liv. Genom korpringarna går det att färdas mellan världarna och det finns många fler världar att utforska. SÅ jag hoppas att Pettersen återkommer med fler böcker i den här serien. Det finns det verkligen potential till.

Oryx och Crake, Syndaflodens år och MadAdam, av Margaret Atwood

En på samma gång kollapsad och teknologiskt utvecklad framtid. En värld där de priviligerade lever i skyddade, avgränsade områden och de opriviligerade lever ett friare och laglöst liv utanför. En värld där klimatet är så pajat att riktigt kött är oerhört svårt att få tag i. Folk äter vegetariskt, substitut, odlat kött eller hamburgare där ingen riktigt vet vad som malts ner i färsen. En värld där genmanipulerade djur är mer eller mindre normaliserat liksom webbkanaler där tittaren kan frossa i avrättningar eller barnpornografi. En värld där vem som helst kan ”falla ner för en bro” om regimen så önskar.

Ja, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst att beskriva Atwoods värld där MadAdam-triologin utspelar sig men det verkar ju dumt. Det är bättre att du upptäcker den själv.
För ska du någon gång i ditt liv läsa en dystopi så är det den här.
Jag skriver inget om handlingen eftersom jag plöjt mig igenom hela triologin och det blir så svårt då. Svårt att begränsa sig eller att inte avslöja för mycket.
I de två första böckerna beskrivs samma skeende fast ur olika perspektiv och pusselbit läggs till pusselbit. Dessa två kan en läsa i vilken ordning som helst faktiskt. I den tredje boken får vi veta vad som hände sedan.

Atwood är otrolig. Jag önskar att jag kunde och vågade skriva som hon. Hon är knivskarp, rå och osentimental på ett sätt som är ganska okaraktäristiskt för kvinnliga författare. Samtidigt finns det en lyhördhet, känslighet och stor insiktsfullhet i hennes gestaltningar och i romangestalternas relationer till varandra.

Förutom att själva berättelsen är oerhört spännande och djupt fascinerande så levererar hon en underbart svidande samhällskritik. Samhällskritik är älskansvärt, särskilt när den riktas mot ett land som USA. Men givetvis är det kritik som berör oss alla.
Det här är även en av de mest trovärdiga dystopier som jag har läst. Hon vet vad hon pysslar med, Margaret Atwood. Hon skriver själv om de här böckerna att trots att det är romaner så är det inget i dom som inte redan finns, är på väg eller kommer att finnas. Och med fasa så tror jag henne. Om vi inte vänder skutan inom en mycket snar framtid så kommer vi förr eller senare landa i en atwoodsk framtid. Troligtvis förr.

Alla sover och jag är vacker

Jag vill spela piano men det är så tyst i huset.
Jag vill att hon ska vara kvar men hon har gått.
Jag vill att någon ska höra mig men alla sover.
Jag vill att du ska minnas mig men du är någon annanstans.
Alltid någon annanstans.
Även när du är där jag är.
Jag vill bli älskad men aldrig av någon som faktiskt vill ha mig.
Jag vill vara ensam men inte just nu.
Glaset är tomt och jag är vacker eftersom alla sover.
Men Du, Du är vacker vare sig glaset är tömt eller fyllt.
Vare sig jag sover eller är vaken.

Det vill jag skriva om

Jag vill skriva om en själ som blir fjäderlätt vid blotta ljudet av din röst.
Jag vill skriva om ett hjärta som enbart kan slå riktigt fritt i ensamhet.
Jag vill skriva om självbedrägeri som omöjliggjort helande.
Jag vill skriva om åren som betyder så mycket för mig men som inte längre existerar för dig.
Jag vill skriva om världshistoriens vackraste käklinje, den oberörbara.
Jag vill skriva om vad sommar, kanelträ, vattenmelon och lust gör med mig.
Om vad ett år, vad två år, vad ett helt liv, vad du gör med mig.
Allt detta vill jag skriva om,
men jag hittar inte orden.

Som stjärnor på himlen, av Barbara Kingsolver

Alice har på egen hand uppfostrat sin dotter Taylor och visat henne att en kvinna klarar sig alldeles utmärkt utan en man. Trots detta vill Alice göra ett nytt försök att leva i tvåsamhet och gifter om sig. Nu är hon mer än utled på sitt äktenskap som belamrat hemmet med gamla bilstrålkastare och i övrigt mest består av tystnad och tv-tittande.
Samtidigt oroar hon sig för hur hennes egen inställning till män påverkat hennes dotter.
Taylor lever tillsammans med en man som älskar henne förtvivlat men hon har svårt att visa känslor tillbaka och hennes livs centrum är adoptivdottern Turtle. Turtle som när hon var tre år utan vidare lämnades i Taylors bil på en bensinstation.
Så händer något som river upp Taylors och Turtles liv och Alice bestämmer sig för att lämna sin man och komma dottern och barnbarnet till undsättning.
Förutom de tre huvudpersonerna får vi stifta bekantskap med en rad färgstarka romangestalter. Och förutom författarens underbara porträttering av kvinnlig styrka och svaghet får vi även en inblick i den cherokeeindianska kulturen och historien. I alla fall så som det begav sig för ungefär 25 år sedan då boken skrevs.

I höstas läste jag en annan av Kingsolvers böcker och den föll jag pladask för. Den var dock lite av en tegelsten och inte helt lättsmält så det tog ett tag innan jag orkade ge mig in i ännu en av hennes böcker. Den här hade jag dock inte behövt vänta så länge med att läsa. Den är inte alls lika tjock och den kräver inte riktigt lika mycket av läsaren. Men den gjorde mig på intet sätt besviken.
Jag bara älskar den här författarens språk som är så njutbart vackert utan att vara överlastat. För att inte tala om värmen och humorn som harmoniserar med berättelsens mörka sidor.

Kingsolvers författarskap berör mig verkligen på djupet. Det är något med hennes tilltal som på samma gång är så oerhört charmerande och gripande.
Jag har fullkomligt älskat mig igenom varje sida av den här boken.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna göra romanen rättvisa här. Till viss del för att det gick lite för lång tid från utläsning till att jag nu kom mig för att blogga om den. Men mest för att den helt enkelt måste upplevas.
Så gör det, upplev den!

Halvtidsföräldern

Det är tiden då jag får njuta av tystnaden och ensamheten.
Tiden då jag får vara alldeles ifred med mig själv.
En tid när jag får sova hela nätterna och inte har sängen full av ungar.
Det är tiden för återhämtning och samlande av energi.
Det är tiden då jag kan jobba kvällar och helger utan stress och dåligt samvete.
Och tiden när jag kan göra saker för min egen skull.
Tiden då jag kan fyrtioårskrisa och kräkas i taxin och veta att det inte drabbar någon dagen därpå.
Och det är tiden då jag kan vila i vetskapen om att de har det så väldigt bra där de är.

Det är saknadens och längtans tid.
Det är all den tid som är deras men inte längre min.
Det en tid med förväntningar och upplevelser som jag inte får dela med dom.
Och en tid med oåterkalleligen förlorad gemenskap.
Det är tiden utan pussar och kramar och ”jag älskar dig mamma”.
Det är tiden med en säng kall av frånvaron på ungar.
Och tiden då jag undrar om det är deras röster jag hör från skolgården.

Men allt det som denna tid rymmer gör den tid då de är hos mig så oändligt värdefull.
En halvtidsförälder är att vara en halv förälder, halva tiden.
Resten av tiden är hon en tjugofyratimmarsförälder plus med extra allt.

Judas barn, av Markus Heitz

Det hela börjar i Serbien 1667 när en liten flicka mister sin mor och blir omhändertagen av den mystiske far som hon aldrig tidigare träffat. Han är forskare och ingår i ett hemligt forskarsällskap – Judas barn. Det visar sig vara hemligt inte bara p.g.a. arten av deras forskning utan också arten av medlemmarnas natur. Flickan får tidigt lära sig att det forskningsarbete som fadern och Judas barn ägnar sig åt är till mänsklighetens gagn och inget annat. Men desto djupare involverad hon blir i Judas barn desto fler sanningar uppdagas.
I Leipzig, Ungefär trehundra år senare, skriver Theresia ned sin berättelse. Berättelsen om Judas barn och hennes eget liv, smärtan, skulden, kärleken och sorgen.

Det här är en så gott som genomgående mörk historia, spännande och välskriven. Jag hade önskat mig lite mer problematisering kring gott och ont och lite mindre av utdragna blodiga scener. Som underhållning är den klart godkänd och det var en berättelse som jag med lätthet drogs in i.
Men faktiskt så var den för lång. Vissa böcker kan inte vara för långa enligt mig. Ibland spelar det ingen roll hur långa en bok är, jag känner ändå en sorg och tomhet när det är över. Så var det då inte med den här. Mest p.g.a allt för många skildringar av slagsmål och vampyrdödande. Inte för att jag tycker att det är skrämmande utan för att jag snabbt blir mättat och uttråkad av det.

I min smak var det här nog en 3+. Hade jag varit lite mer vampyrtokig och gillat skräck av det lite blodigare slaget skulle den nog vara uppe på minst en 4:a.