Nystan

Ännu en trasslig härva lagd till de andra i korgen.
Känslotrådar, tanketrådar och de outtalade ordens trådar.
Hoptrasslade till förtvivlan med en hård knut i mitten.

Och jag kan inte reda ut dem, trådarna. Inte ensam.
Inte utan att någon, du, tar upp den lösa änden på andra sidan så att vi kan hjälpas åt.
Varsamt, tråd för tråd, reda ut och mötas på mitten för att tillsammans lösa upp knuten.

Och jag önskar att även jag, liksom du och du och du, bara kunde klippa av tråden.
Låta nystanet försvinna bort i glömskan.
Men det kan jag inte. Har aldrig kunnat.
Inte med något som någonsin haft betydelse.
Allt jag kan är att långsamt lära mig att leva med tyngden.
Och att bli allt mer försiktig med vilka nya trådar jag väljer att plocka upp och fästa vid min själ.

Midnattspoesi

Den sprider sig i kroppen, berusningen.
Och jag låter den göra det, i tryggheten hos den som älskar mig oavsett.
Älskar mig trots bristande uttrycksförmåga, lyhördhet, finkänslighet och rationalitet.
Och jag ångrar att jag inte stannar.
Låter den tröstande armen hålla om mig medan impulsen att skicka kärlek tonar bort i takt med sömnens intåg.
Men jag längtar hem, till avskildheten och nytvättade lakan.
Och håller fast vid övertygelsen att inget jag kan uttrycka spelar någon roll.
Men pussen på kinden som besvaras och famnen utan åtrå gör mig matt av ömhet.
Och jag vill inte släppa taget.
Släppa taget om den som alltid finns kvar.
Finns kvar när jag är hopplös, full, och varken mer eller mindre än den jag är.

Påskdag

Du slår upp ögonen och känner hur smärtan ebbat ut.
Doften smakar och smaken doftar och fingertopparna känner åter hur det känns.
Ljuset rör varsamt vid din själ och tänder små gnistor.
Gnistor av hopp, lust och förväntan.
Lättnaden och befrielsen sipprar, rinner, flödar ut i kroppen.
Och du vet att det är påskdagen som grytt.

Långfredag

Fåglarnas jubelsång försöker färga svarthjärtat rött.
Svarthjärtat som förblött all omsorg och tillit ner i gruset.
Solens strålar väcker allt til liv förutom det som aldrig mer kan väckas.
Läpparnas bön har upphört, tungans framviskade längtan tystnat.
Händernas drömmar glidit bort och själens spillror sprids för vinden.
Självet förminskat till något som glöms bort så fort blicken lämnat det.
Så kommer skymningen med koltrastsång och sorgparoxysmer.
Våg på våg av smärta rullar in i takt med gryningen, efter den vila natten inte kunnat skänka.
Och vetskap om att ännu en långfredag ligger framför.

Hon

Hon är den som gör vad hon kan men som går att ha eller mista.
Hon är den som ger utan att kräva tillbaka, för då har hon inget att förlora.
Hon är den som bär skulden, även den som inte är hennes att bära.
Hon är den som ibland också behöver och som då skäms över det.
Hon är den som somnar ensam för att hon vill det och vaknar för att hon måste.

Om jag kunde

Om jag kunde se himmelens stjärnor.
Om jag kunde uppfatta regnbågens skimmer.
Om jag kunde se dig djupt i ögonen.
Då skulle jag inte höra natten tala.
Då skulle inte doften från nyvätt jord drabba mig med fullaste kraft.
Då skulle jag inte uppfatta varje skiftning i din röst,
inte känna varje nervtråds vibration när din hand vidrör min.

Då tystnar poesin

När jag känner mig vacker alldeles oavsett om någon annan tycker det.
När mörkret inte lyckas tränga in.
När jag inte håller mig vaken för att skjuta upp morgondagen.
När min hud accepterat att den aldrig kommer att få veta hur den känns mot din.
När mardrömmen enbart existerar då jag sover.
När jag kan ta emot din smärta utan att själv sjunka till botten.
När ångesten rullat ihop sig till en boll och somnat längst inne i min garderob.
Då, då tystnar poesin.

Alla sover och jag är vacker

Jag vill spela piano men det är så tyst i huset.
Jag vill att hon ska vara kvar men hon har gått.
Jag vill att någon ska höra mig men alla sover.
Jag vill att du ska minnas mig men du är någon annanstans.
Alltid någon annanstans.
Även när du är där jag är.
Jag vill bli älskad men aldrig av någon som faktiskt vill ha mig.
Jag vill vara ensam men inte just nu.
Glaset är tomt och jag är vacker eftersom alla sover.
Men Du, Du är vacker vare sig glaset är tömt eller fyllt.
Vare sig jag sover eller är vaken.

Det vill jag skriva om

Jag vill skriva om en själ som blir fjäderlätt vid blotta ljudet av din röst.
Jag vill skriva om ett hjärta som enbart kan slå riktigt fritt i ensamhet.
Jag vill skriva om självbedrägeri som omöjliggjort helande.
Jag vill skriva om åren som betyder så mycket för mig men som inte längre existerar för dig.
Jag vill skriva om världshistoriens vackraste käklinje, den oberörbara.
Jag vill skriva om vad sommar, kanelträ, vattenmelon och lust gör med mig.
Om vad ett år, vad två år, vad ett helt liv, vad du gör med mig.
Allt detta vill jag skriva om,
men jag hittar inte orden.

Halvtidsföräldern

Det är tiden då jag får njuta av tystnaden och ensamheten.
Tiden då jag får vara alldeles ifred med mig själv.
En tid när jag får sova hela nätterna och inte har sängen full av ungar.
Det är tiden för återhämtning och samlande av energi.
Det är tiden då jag kan jobba kvällar och helger utan stress och dåligt samvete.
Och tiden när jag kan göra saker för min egen skull.
Tiden då jag kan fyrtioårskrisa och kräkas i taxin och veta att det inte drabbar någon dagen därpå.
Och det är tiden då jag kan vila i vetskapen om att de har det så väldigt bra där de är.

Det är saknadens och längtans tid.
Det är all den tid som är deras men inte längre min.
Det en tid med förväntningar och upplevelser som jag inte får dela med dom.
Och en tid med oåterkalleligen förlorad gemenskap.
Det är tiden utan pussar och kramar och ”jag älskar dig mamma”.
Det är tiden med en säng kall av frånvaron på ungar.
Och tiden då jag undrar om det är deras röster jag hör från skolgården.

Men allt det som denna tid rymmer gör den tid då de är hos mig så oändligt värdefull.
En halvtidsförälder är att vara en halv förälder, halva tiden.
Resten av tiden är hon en tjugofyratimmarsförälder plus med extra allt.

Sönder och samman och fullkomlig

Jag behövde längtan och den sötsalta smärtan
Jag behövde branden i blodet och fallets svindelkänsla
Jag behövde sarga mitt hjärta mot din taggtrådssköld och känna gruset mot kinden
Jag behövde och jag lät mig behöva
Vältrade mig i, plågade mig med och njöt av det
Allt medan du, full av ovetskap, såg på mig som på vem som helst
Jag behövde och nu behöver jag inte längre
Jag har älskat mig sönder och samman och fullkomlig
Utan att förstå det har du gjort mig hel
Och jag är lättare, friare och vackrare än någonsin

Ett varmt och hjärtinnerligt tack från mig och från världen!

I mitten av februari fick jag hem min poesibok Toner in i hjärtat. Nu har jag endast ett fåtal böcker kvar.
Idag har jag tack vare alla ni underbara som köpt den, och tack vare min mormor som betalat hela produktionen kunnat sätta in 2960 kr var till WWF,Svenska kyrkans internationella arbeteochLove and hope.Tusen tusen tack till er allihop!

Jag skulle ju vilja lägga upp en bild på boken här men blogger är inget vidare tillgänglighetsanpassad så jag lyckas inte med det. Men härfinns en artikel om min utgivning och bild på boken.

Jag tror att marknaden börjar bli mättad nu men det finns som sagt ett fåtal böcker kvar och jag kommer att beställa hem ett litet gäng till att ha på lager för alla eventualiteter. Så om det fortfarande finns någon där ute som är sugen på att köpa min bok så kan du kontakta mig på fb:s messenger, mejla mig på mikaela.s.larsson@gmail.com eller bara säga till mig när vi ses.

Ännu ett stort och varmt tack till er som uppmuntrat mig till att göra detta, alla som visat uppskattning för mitt skrivande och min bok, och alla som bidragit till möjligheten att göra världen lite bättre genom att köpa Toner in i hjärtat.

Påsken

Påsken Vi behöver symboler, ceremonier och ritualer.
Vi behöver det för att göra det verklig verkligt.
Alldeles särskilt behöver jag påsken.

Jag behöver skärtorsdagens bröd och vin där Judas och jag förenas i våra svek.
Där Jesus och jag förenas, vi som blivit svikna.
Där vi alla förenas, vi som sviker och vi som blir svikna.

Jag behöver att min långfredag smälter samman med påskens långfredag.
Där smärtan, ångesten, förlusten, sorgen och förtvivlan inte förnekas, inte förminskas, inte viftas undan.

Och jag behöver påskdagen.
Då långfredagens genklang gör glädjen möjlig, gör hoppet möjligt.
Och då till slut kan uppståndelsens ljus och vårsolens strålar äntligen nå in i mitt hjärta.
Liksom änglarnas, församlingens och skapelsens lovsång äntligen når in i min själ.
Kristus är uppstånden, och jag med honom.
Just nu, för en stund, kan jag åter tro på livet.

Avgrundsångest

Avgrunder sluts och öppnas.
Avgrunder som skrämmer till dagar av magvärk och sömnlösa nätter.
Och jag tar barnen i min famn.
Håller om deras små kroppar och tänker att det kommer en dag när dom är stora.
Kanske kommer det en dag när de skär med rakblad i sina armar, kräks upp maten eller börjar knarka.
Kanske kommer det en dag då de inte längre kallar mig ”mamma”.

Så sitter du där, du som är ljuset och förtvivlan i mitt liv.
Mitt emot varandra sitter vi med bordets oändlighet emellan oss.
En oändlighet där orden får god tid på sig att ändra form, förvrängas, förvridas.
Och jag tänker att det var länge sedan som jag slutade inbilla mig att jag kan rädda en människa med min kärlek.
Så jag reser mig och går.

Och jag vill gömma mig.
Linda in mig i allt som är mjukt och varmt och tryggt.
I filtar och täcken med kattens spinnande tätt tryckt intill magvärken.
I barnens fortfarande förbehållslösa kärlek och beundran.
I famnen hos den människa där inget blir konstigt.
Den enda människa som jag inte har några som helst hemligheter för och som ändå aldrig dömer mig.
Den människa som alltid frågar hur jag mår och som alltid är beredd att lyssna till mitt svar.

Om att inte tappa hoppet

Likt hundratusentals pilgrimers fingertoppar som vidrört skrovlig kalksten alldeles slät och len, ber jag för dig, varje dag.
Du vet inte om det, märker det inte.
Men en dag, kanske när du är långt ifrån mig,
kanske när du glömt att jag ens funnits i ditt liv,
så kommer hundratusentals änglavingar ha vidrört din skrovliga själ slät och ljus.

Och när världen brinner sänder jag mina böner.
Böner som förenar sig med hundratusentals pilgrimers böner
för den värld som alltid brunnit, och för alla goda, brinnande hjärtan som alltid kämpat, alltid kommer att kämpa.
Och en dag kommer någon att vakna,
någon som inte är jag eftersom jag för länge sedan lämnat jorden.
Någon kommer att vakna till en värld som är ny.

Tid

Så blir det måndag, så blir det tisdag, så blir det onsdag.
Men, var det inte torsdag igår?
Hoppsan, jag åt visst inget idag. Det gör inget, om några sekunder är det imorgon och då lovar jag att äta.
Och den där dagen, fylld av oplanerad tid, den ska jag göra så mycket av.
Trodde jag.

Flöden av tid, knivskarpa minnen av ord, beröring, händelser som fått mig att växa eller krympa.
Diffusa minnen eller bara tomhet.
Hände det där verkligen då, eller när, och var och hur? Eller alls?
Och vart tar livet vägen?
Du måste ge det lite tid! Men är två år verkligen ”lite tid”?

Svindelkänslor vid tanken på att kunna minnas trettiofem år tillbaka i tiden.
Kanske lika många år som det finns kvar att minnas.
Med deras kroppar och tankar som växer, växer fasan över att det finns en framtid som de måste möta.
Och mörkret tar aldrig slut men syrenerna blommar över i ett andetag.
Och det är oceaner av tid tills jag får se dig igen. Tid som krymper till några få, snabbt avdunstande droppar när jag är hos dig.

Att göra någon glad

Plötsligt har den slutit sig, avgrunden, den som öppnade sig när luftslottet föll.
Plötsligt släpper bedövningen och jag kan gråta.
Gråta igen och därmed åter känna stunder av ren glädje.
Ja, till och med ilningar av förväntan.
Plötsligt kan jag acceptera min otillräcklighet, och gå med på att jag är fullt tillräcklig.
Låta det som varit och det som aldrig varit vila,
och vila i det som inte är och aldrig kommer att bli.
Och känna hjärtat mjukna omslutet av frid.
Plötsligt är jag alldeles tillfreds med att det finns dagar då jag gör någon glad.

Liten betraktelse över nutid och skrivande

Jag har tittat på Fredrik Lindströms fina program ”Helt lyriskt”, där musiker tonsätter svenska poeter. Verkligen inspirerande!
I ett avsnitt talar Lindström om vår tids besatthet av autensitet. Alltså, behovet av att känna till konstnärers, författares, musikers och poeters liv och bakgrund. Om det visar sig att en poet som skriver mörka dikter i själva verket är en person som är glad och nöjd med livet så blir vi besvikna.

Det där har jag tänkt mycket på. Det finns ett stort intresse av t ex författares och musikers liv. Det finns hur många tv-program som helst där vi får veckla ut kända personers omslagspapper och frossa i innehållet.
Även rena romaner ska analyseras. Kan det vara så att bokens huvudperson egentligen är romanförfattaren själv?

Jag förstår mig inte alls på fenomenet. Jag som är en bokslukare och bokälskare, och som själv skriver lite, tycker att det är fantastiskt att höra författare berätta om sitt skrivande. Men jag är inte särskilt intresserad av deras liv. Och jag vill absolut inte att de själva ska analysera sina böcker åt mig, och jag vill inte veta vad som är och inte är fiktion. För mig försvinner nämligen då en del av läsandets magi. Som läsare vill jag ha tolkningsföreträde och få plats med min egen fantasi.
Om boken är en uttalad självbiografi är det förstås lite annorlunda men inte ens då kan vi förvänta oss att få läsa sanningen och inget annat än sanningen.
Jag tänker också på det där när jag själv skriver och publicerar. Plötsligt tror sig folk veta och förstå saker om mig. T.o.m. människor som känner mig väl kan dra slutsatser som inte är korrekta genom att läsa min poesi. Jag har även blivit utsatt för rena personangrepp och påhopp (dock aldrig av mäniskor som känner mig bör tilläggas). Det kan kännas ganska obehagligt och kan få mig att tveka innan jag publicerar. Det kan också få mig att vilja lägga till rätta när jag skriver. Ibland ändra något för att det ska stämma överens med verkligheten, ibland för att det absolut inte ska stämma med verkligheten. Men jag hejdar mig alltid när dessa impulser kommer för så kan jag ju inte hålla på. Det dödar min kreativitet och min lust att skriva.
Så jag landar i det som jag tror att de flesta som skriver landar i: Det finns dom som läser det jag skriver bokstavligt (vilket måste ge intryck av en ganska så förvirrande personlighet) och dom människorna kommer att tro sig veta både det ena och det andra om mig. Och så får det vara. Det får det vara värt. För så finns det dom som läser och gör det jag skriver till sitt eget. Blir berörda eller störda för att det slår an något inom dom själva. Och vet ni, det är för er jag skriver. Inte för någon annan.

En trädgård vill jag ha

Jag vill ha en trädgård.
Inte en trädgård med perenner utan med ettåriga växter.
För jag vill att min trädgård ska spraka och skifta, vara föränderlig och nyckfull.
Och när den måste dö så ska det inte ta många smärtfyllda år.

Och jag har hittat en plats för min trädgård.
Den vackraste platsen på jorden.
Men marken är för näringsfattig.
Där blåser för mycket, där regnar för lite och solen lyser allt för sällan.

Så jag tillsätter näring till marken.
Sår mina frön och vattnar dom med mina tårar.
Jag sätter upp skydd för vinden och kallar fröna att växa med min sång.
Men de växer inte.
De finns där i jorden, fröna, men de växer inte.
För jag kan inte älska fram själva solen.

Hjärtats jubel

I ett slag raseras mina murar
allt jag byggt upp
alla mina föresatser
Och jag låter hjärtat sjunga ut sitt jubel
ut i hela min kropp, ut till varje cell
Och jag vill stanna tiden
Såklart att jag vill
För sedan börjar det mödosamma arbetet Arbetet med att återigen lägga hjärtat på plats
stoppa undan det
tysta dess röst
stilla dess jubel
tills bara en viskning återstår
En längtans viskning som jag nästan kan ignorera