Odinsbarn, Röta och Kraften, av Siri Pettersen

Hirka är tuff, stark, modig och skicklig i läkekonst men hon har ingen svans och hon har inte ”kraften”. Av sin far får hon veta att en varg tog hennes svans när hon var liten. Att vara svanslös är skamligt men att födas utan svans och dessutom sakna kraften, det är något fasansfullt onormalt. Enligt myten kommer de svanslösa odinsbarnen från en annan värld och de bär på den smittsamma ”rötan”.
När Hirka är 15 år ska hon, tillsammans med alla andra 15-åringar, genomgå den obligatoriska ”riten” och då är det inte längre möjligt för henne att dölja, för sig själv och andra, att hon är utan kraft. Nu kan inte heller Hirkas far längre undanhålla sanningen för henne - att hon föddes svanslös och aldrig kommer att nå kraften, att hon är ett odinsbarn.
Nu börjar Hirka en förtvivlad kamp. Först för att rädda sig själv, sedan för att rädda världen från henne, och till sist för att rädda alla världar.

Det här var ingen världsomvälvande läsning men en lite annorlunda och mycket spännande fantasy. Ett riktigt äventyr med bra intriger och en hel del oväntade vändningar.
Något jag verkligen uppskattar med böckerna är att det klassiska temat ont och gott saknas. Det var inget jag förstod från början vilket är ett skickligt drag av författaren. Först verkar det uppenbart vilka det är en ska heja på, vem som är ond och vem som är god, men så enkelt vill Pettersen tack och lov inte göra det för läsaren. Det är otroligt befriande med fantasy där romangestalterna inte plattas ut utan blir personer som bär på både gott och ont. Att de är formade och färgade av sin omgivning, egna och andras förväntningar, sina livserfarenheter och upplevelser. Också otroligt uppfriskande i vår tid där inte bara människans ord och handlingar kategoriseras utifrån rätt eller fel, ont eller gott, utan också människan själv.

Jag sträckläste de tre böckerna i ”Korpringarna”, som serien heter, och det gav helt klart mersmak. Jag vill med huvudet före dyka tillbaka rakt in i Hirkas liv. Genom korpringarna går det att färdas mellan världarna och det finns många fler världar att utforska. SÅ jag hoppas att Pettersen återkommer med fler böcker i den här serien. Det finns det verkligen potential till.

Oryx och Crake, Syndaflodens år och MadAdam, av Margaret Atwood

En på samma gång kollapsad och teknologiskt utvecklad framtid. En värld där de priviligerade lever i skyddade, avgränsade områden och de opriviligerade lever ett friare och laglöst liv utanför. En värld där klimatet är så pajat att riktigt kött är oerhört svårt att få tag i. Folk äter vegetariskt, substitut, odlat kött eller hamburgare där ingen riktigt vet vad som malts ner i färsen. En värld där genmanipulerade djur är mer eller mindre normaliserat liksom webbkanaler där tittaren kan frossa i avrättningar eller barnpornografi. En värld där vem som helst kan ”falla ner för en bro” om regimen så önskar.

Ja, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst att beskriva Atwoods värld där MadAdam-triologin utspelar sig men det verkar ju dumt. Det är bättre att du upptäcker den själv.
För ska du någon gång i ditt liv läsa en dystopi så är det den här.
Jag skriver inget om handlingen eftersom jag plöjt mig igenom hela triologin och det blir så svårt då. Svårt att begränsa sig eller att inte avslöja för mycket.
I de två första böckerna beskrivs samma skeende fast ur olika perspektiv och pusselbit läggs till pusselbit. Dessa två kan en läsa i vilken ordning som helst faktiskt. I den tredje boken får vi veta vad som hände sedan.

Atwood är otrolig. Jag önskar att jag kunde och vågade skriva som hon. Hon är knivskarp, rå och osentimental på ett sätt som är ganska okaraktäristiskt för kvinnliga författare. Samtidigt finns det en lyhördhet, känslighet och stor insiktsfullhet i hennes gestaltningar och i romangestalternas relationer till varandra.

Förutom att själva berättelsen är oerhört spännande och djupt fascinerande så levererar hon en underbart svidande samhällskritik. Samhällskritik är älskansvärt, särskilt när den riktas mot ett land som USA. Men givetvis är det kritik som berör oss alla.
Det här är även en av de mest trovärdiga dystopier som jag har läst. Hon vet vad hon pysslar med, Margaret Atwood. Hon skriver själv om de här böckerna att trots att det är romaner så är det inget i dom som inte redan finns, är på väg eller kommer att finnas. Och med fasa så tror jag henne. Om vi inte vänder skutan inom en mycket snar framtid så kommer vi förr eller senare landa i en atwoodsk framtid. Troligtvis förr.

Alla sover och jag är vacker

Jag vill spela piano men det är så tyst i huset.
Jag vill att hon ska vara kvar men hon har gått.
Jag vill att någon ska höra mig men alla sover.
Jag vill att du ska minnas mig men du är någon annanstans.
Alltid någon annanstans.
Även när du är där jag är.
Jag vill bli älskad men aldrig av någon som faktiskt vill ha mig.
Jag vill vara ensam men inte just nu.
Glaset är tomt och jag är vacker eftersom alla sover.
Men Du, Du är vacker vare sig glaset är tömt eller fyllt.
Vare sig jag sover eller är vaken.