Ja, vad ska man ha som överskrift?

Jag började skriva på nätet i januari 2005 för att som utandsboende kunna hålla kontakten med familj och vänner i Sverige. Senare har det också utvecklats sig till att bli mitt allra främsta forum för att möta nya vänner, från hela världen, och lufta tankar och funderingar. Här i Grönland är det ju rent kulturellt ytterst svårt att knyta personliga band på det sättet, så på många sätt kan man säga att bloggen och bloggandet har varit min livlina genom några av de absolut tuffaste åren av mitt liv. Många av de dilemman jag hamnar i, många av de funderingar jag har, är ju dessutom något som återfinns hos så många av er andra ”utlandsbloggare”. Det har varit en fantastisk upplevelse, att möta personer som förstår vad det är jag upplever, på så många sätt. Det hade jag inte i min vardag innan.

Många, riktigt många är också timmarna som jag varje vecka lägger ner på att fota, skriva inlägg och svara på kommentarer. Timmar jag använder för att göra något som är allt annat än att såra andra människor. När då mina bloggtexter visar sig, trots att jag verkligen försöker att formulera mig tydligt, blir missförstådda så att de får människor att känna sig kritiserade, ja då är min reaktion att jag drar åt mig öronen. Att jag själv som person blir kritiserad det kan jag ta, men att ord som jag själv skrivit i all välmening missförstås och blir sårande, det gör ont. Att jag sårar någon gör ont, för det är nog det värsta jag vet. Om det så är medvetet eller ej. Nu har det hänt igen och ja, det säger ju bara till mig att jag faktiskt inte borde skriva något alls.

Och det är alltså vad jag nu överväger. Planen har en längre tid varit att skriva ett par veckor mer och sedan ta en tre veckors bloggpaus, av helt andra orsaker, men som det ser ut nu så tar jag den pausen redan nu och helt ärligt är jag inte säker på om jag kommer tillbaka igen efter det. Det känns plötsligt väldigt olustigt att hålla denna bloggen vid liv, hur mycket jag än älskar att skriva.

Nästan fem år har det blivit till, men ja, kanske är det här jag slutar ändå. Ett snöpligt slut, då bloggen verkligen är min allra största personliga hobby och platsen där jag lever en stor del av mitt sociala liv, som småbarnsmamma utan de stora möjligheter för utsvävningar om kvällarna. Jag har aldrig någonsin haft skrivkramp, utan potentiella blogginlägg hopar upp sig i mitt huvud konstant och jag vill egentligen inget hellre än att skriva. Fast som sagt; jag vill inte såra någon med mitt skrivande och bara att den möjligheten finns får mig att känna mig väldigt olustig. Så är det vad som krävs, låter jag helt enkelt bli att skriva helt och hållet. Jag har alltför många kamper att kämpa, för att jag också ska orkar med att något som var tänkt som något positivt också sårar.

Jag är en enormt positiv person, med något som jag tror är en ganska ovanligt stark kämparglöd. Men jag når också gränsen tillslut. I januari stängdes bloggen ner av rent säkerhetsmässiga skäl, då jag blev hotad på livet av en psykiskt instabil person (inte relaterat till själva bloggen, men bloggen blev ändå en säkerhetsrisk). Denna gången är det något helt annat. Det känns helt enkelt inte roligt mer att lägga ner så mycket tid och själ på något så personligt, som har potentialen att såra andra. Det spelar ingen roll hur mycket det samtidigt gör de samma personer och andra glada.

Jag är en person som står för vad jag tycker och jag är inte rädd för att stå upp och t.ex kritisera min chef, om det är något jag tycker han gör fel. Detta är dock som sagt något helt annat. Detta ska ju vara ett trevligt fora. Det är här jag ska berätta om lillkillens framsteg och funderingar, det är här jag ska berätta om husflytt och om trevliga middagar. Det är inte en plats där jag ska, med vilje eller inte, hänga ut andra och gå till personliga angrepp. Hur väl jag än formulerar mig finns det dock alltid en risk för att det uppfattas så. Blir något av det jag skriver missförstått, uppfattas det hela dessutom säkert än värre av de personerna som missförstår, då det hela ju utspelar sig på nätet, så jag säger därför hej då.

Ja, jag förstår att denna nerstängning säkert kan låta riktigt drama queen aktigt, men so be it. Kanske ses vi i november, kanske inte...

Vissa har tur och har två…

...födelsedagar. Det har sonen. Det samma barn som också haft turen att gå och lägga sig med vått hår, vilket kan ses på fotot. *hihi*

Och varför har han då två födelsedagar undrar de bloggläsare som inte följt bloggen länge nog, eller besitter ett helt vanligt minne, utan superkapacitet för detaljer?

Jo, det ska jag förklara: En gammal tradition bland inuiterna (som fortfarande existerar, även om inte alla följer den) är att döpa sina barn efter avdöda släktingar och nära vänner. En del av denna personens själ lever då vidare i det nyfödda barnet.

Min son är döpt efter sin farbror, en farbror som om han levde skulle ha haft födelsedag igår. Då en del av hans själ dock lever vidare i min sons kropp blev det alltså även sonens födelsedag. Ganska logiskt egentligen, eller hur? Med respekt för de lokala traditionerna (igen, en tradition som lever kvar i vissa familjer/områden men inte alla) firade vi därför lite extra igår.

Sonen fick ett paket med lego och efter middagen blev det glass. *mums*

Fredagstema: För att överraska mig...

Så var det fredag och dax för Mais ois sista fredagstema: ”För att överraska / överrumpla mig måste du…”

Ja, då jag lever med ett konstant hot på mitt och mina käras liv, har jag ett lite blandat förhållande till detta med att bli överraskad. Jag kontrollerar t.ex närmast reflexmässigt igenom lägenheten varje morgon när jag vaknar. Det är även det första jag gör när jag kommer hem efter att jag har varit ute. För att säkra att det inte står en överrakning bakom en dörr eller runt ett hörn. Och även om det blivit bättre på den fronten senaste par månaderna så måste jag, om det råder minsta tvivel, också kontrollera en extra gång så att alla dörrar och fönster är stängda innan jag går och lägger mig. Ja, det är några av de saker jag gör för att undvika att bli överraskad. Inte för att jag tror det hjälper, men det ger mig i alla fall lite ro.

Allt detta är ett konstigt beteende för mig, då jag egentligen inte alls är mörkrädd osv. Många är städerna där jag har gått ensam hem genom nattens mörker. Alltid med ögon i nacken och väl medveten om min omgivning så klart, fast sällan, ytterst sällan rädd. Fast ja, senaste årets händelser har ju förändrat situationen en del. Det har dock, som sagt, blivit bättre. Tidigare, de första många månaderna med hot, fick jag hjärtat i halsgropen bara av att någon gick förbi på svalgången utanför. Det får jag inte längre.

Även om jag gör allt för att undvika dessa negativa överraskningar, tycker jag dock så klart om överrakningar; positiva sådana. Jag är ju dessutom ganska lätt att överraska, då jag i många år var ganska duktig på att intala mig själv om att jag inte var värd direkt mycket, helt imot vad jag innerst inne visste. Dock gör det fortfarande, trots ändrade tankar, att jag blir väldigt överväldigad när motsatsen blir bevisad.

Jag kan bli otroligt, nästan obeskrivligt glad om blomsterbudet står utanför dörren med ett fång med rosor. Eller för den sakens skull; om någon bara plockat ihop ett par maskrosor på gården nedanför och kommer upp och ger mig. Eller om jag får ett oväntat kort/brev, en e-mail eller ett sms osv.

Den allra största överraskningen som jag hoppas och väntar på är dock något helt annat, och missförstå mig inte nu kära familj, men det skulle vara ett besök från er. Vi är en familj med väldigt starka band, därför gör det kanske än mer ont att ingen av er/dem har besökt oss. Självklart finns det förklaringar, och visst kan jag se och förstå dem. Jag förstår vad som har gjort att ett besök varit omöjligt. Fast ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Ändå har jag genom åren inte kunnat låta bli att i perioder känna både oerhörd sorg och ja, även bitterhet och allt däremellan.

Jag förstår så klart att detta är ett ”skavsår” även för min svenska familj. För hur många semestrar vi än lägger i Sverige, kommer aldrig den fulla förståelsen för vår vardag och acceptansen av att jag inte är den samma person som för 10-15 år sedan att komma. Bloggar och foton i all ära, förståelsen och acceptansen kommer nog ändå bara genom att de får se hur vi bor, var jag jobbar, se vägen vi går till dagis varje dag, affären där vi handlar osv. Genom att de får med egna ögon verkligen se hur vi lever och hur vi agerar i vår verklighet. Små löjliga detaljer som betyder så mycket.

Så länge vi förblir obesökta, kommer nog Grönland och vår vardag att vara något som kommer att förtyna mer och mer i våra samtal med varandra. Något som kommer att bli mer och mer främmande och skrämmande för familjen. Något som blir än svårare att förhålla sig till och som kommer att kännas mer och mer pinsamt att prata om, eftersom man inte riktigt kan relatera till det. Och ja, jag kommer nog när jag kommer till Sverige bara mer och mer känna mig konstig i den roll jag ramlar tillbaka i, rollen som jag hade då jag också bodde där. Jag tror det kommer att sätta större och större spår på våra besök, tyvärr.

Jag har bott 1/4 av mitt liv utomlands; nästan hela mitt vuxenliv. Det är nog därför inte så troligt att jag helt plötligt kommer att flytta hem till Sverige och helt lämna denna del av mitt liv ryggen. Därför hoppas och önskar jag verkligen att förutsättningarna ska ändras, så att jag en dag kan få den allra största överraskningen jag kan tänka mig. Skickar härmed en kram till er allihop! (Och hoppas att ni förstår, och inte tar detta som kritik. Jag förstår ju också varför det har varit problem att komma.)


Vil ni läsa vad andra bloggare skriver om överraskningar och överrumplingar, kolla in dessa bloggar. Och är det någon som är pigg på att vara värd för fredagstemat i oktober, meddela Mais ois. Jag kan tyvärr inte, men kanske i december?! ;-)

Glada killar

Nallen Nalle och sonen tyckte deffinitivt jag var världens bästa mamma i morse, som fixade till en osötad ”saftglass” (läs smoothie) till dem båda till frukost. Killen till höger fick sig också en skiva groft bröd, så han ska nog stå sig till förmiddagsfikat. Nalle lämnade vi dock sittande vid bordet med sin (ganska tomma) saftglass. ;-)

Här på jobbet blev det sedan att städa undan spåren av att ha haft ett över 8 timmar långt besök av sonen igår. Det var inte så farligt som det låter och lillkillen skötte sig verkligen exemplariskt igår. Han hade en hel del kul, dock inte tillräkligt, för på väg hem igår kunde han nämligen konstatera att dagis allt var roligare trots allt. Fast vänta ni bara; i morgon vill han säkert följa med till mammas jobb igen (även om han inte får). ;-)

Förresten; vem tar över Fredagstemat till oktober? Jag kan tyvärr inte, pga diverse resor. Du som kan; meddela Mais oui.

Tur att vi är friska

Den 13:e september var det helt vitt på marken när jag vaknade. Den snön smälte dock undan ganska med detsamma. Sedan har det blivit till att gå hem från jobbet med snön piskandes i ansiktet ett par dagar, men inget direkt resultat på marken. Fast visst är vintern på väg. Fotot ovan är från i morse. Alla bilarna från stadsdelen Qinngorput var helt täckta av snö.

Här är vi annars pigga och krya, trots sonens tidiga sorti igår. Och tur är väl det, eftersom jag nog inte helt litar på sjukvården här i landet. När jag ringde till läkarstationen idag t.ex, för att beställa tid till sonens 5-års kontroll och vaccination får jag reda på att det inte existerar någon vid 5 år, utan bara en vid 4.

Problemet är bara att jag frågade då vi senast var där, när han var 2, och då fick jag reda på att vi inte skulle komma tillbaka före han var 5. I papprena från då han föddes, som i och för sig är från Danmark, står det dock att barnen ska på kontroll både vid 3, 4 och 5 års ålder. Därför har jag, när jag har haft andra ärenden till läkarstationen (senast i våras) frågat om det verkligen stämmer att han inte ska komma före han är 5 och hela tiden har jag fått det bekräftat; nej, han ska inte komma före han är 5 år.

Så tala om att jag blev överraskad när jag nu fick reda på att det inte existerar en 5-års kontroll i Grönland, utan bara en 4-års kontroll. Då ska man ju också komma ihåg att sonens 2-års kontroll blev kraftigt ”förkortad” eftersom de glömde bort oss i väntrummet. Efter att ha väntat i över 2,5 timma blev vi inkallade och då hade läkaren som kunde göra en del av testerna gått hem, så det blev bara att väga, mäta, titta in i öronen och fråga mig om han verkade vara frisk.

Eftersom han dessutom skulle ha haft en spruta när han var 4, har jag nu ringt ner till ”riktiga” läkarjouren för att höra vad vi nu gör. De skulle undersöka det hele och ringa tillbaka. Så här går jag och väntar. Jag tar det hela dock ganska lungt, men ändå...


Idag har jag besök av sonen på jobbet – jag hade lovat honom det långt innan det att han somnade tidigt igår, så nej han är inte krasslig. Då får man så här vackra snigel- & larvkreationer på kontoret. :-)

Åska & drivis?

Ja, drivisen har vi ju till vardags, men kanske är även åskan på intågande – och DET är ovanligt här i Arktis vill jag lova. Och varför nu risken?

Jo, 38 minuter innan normal natti-natti-tid (och ja, sonen kan klockan) kom den helt förkylningsfria sonen ut till mig i köket och sa:

- Jag vil sova.
- Är du trött? frågade jag överraskat efter att ha hört honom glatt dansa runt inne i vardagsrummet.
- Ja, jag vill sova. [Paus] Kommer du? [Paus] Jag ska bara stänga av filmen, så går jag i säng. Kommer du och läser, mamma?

Sonen stängde av TV’n mitt i pågående program – vilket han normalt aldrig, aldrig, aldrig gör – och knatade in i sovrummet. Han irrade runt lite efter en bok och hoppade sedan i säng (kläderna hade kalsongcharmören redan tagit av sig för länge sedan). Och vid antal-sidor-vi-ska-läsa-förhandlingarna vann jag lätt, genom att bara gå med på att läsa en dubbelsida mer än mitt utgångsläge, på tre dubbelsidor.

Ja, risken för åska är påfallande ikväll! :-)





PS: De sista två fotona föreställer inte åskmoln, utan bara vanliga ”stormmolnsformationer” jag såg på väg till jobbet den 11:e september i år (första ”molnfotot” är förresten också min utsikt från mitt kontor, som också inkluderar hav och isberg. Avis, någon?! ;-) )

Åtta intensiva dagar

Så var det måndag och dax att gå till jobbet igen, efter en helg bland flyttlådor. Det är 26 dagar sedan pojkvännen åkte till obygden och det är bara (läs hela) åtta dagar kvar till att han kommer hem igen. Nu tycker jag alltså det börjar bli lite seeegt. Åtta dagar kan dock också gå fort och vara innehållsrika (så till den grad att de kan kännas som åtta snabba evighetsdagar :-) ), vilket jag tänkte skriva lite om idag.

Tiden börjar alltså gå lite långsamt. Tidigare hade jag diverse deadlines på personaltidningen som jag skulle hålla och som höll mig sysselsatt på kvällarna (jag är skrivande redaktör för tidningen och den kom ut den 15:e september), sedan var det ju födelsedagsbestyr (inlägg ett och två). Nu är det packning som gäller, vilket jag i och för sig inte har så mycket emot, men visst hade det varit roligare att vara två som knallade runt här och packade efter mörkrets inbrott. Inte bara jag och en sovande lillkille.

Fast då hjälper det ju att blicka tillbaka lite på roliga resor, från tiden då bloggen var stängd. Jag har ju de senaste par veckorna redan berättat om lyxresan till Ilulissat och slapparturen till Sisimiut. Nu är det därför dax för årets, så långt, mest intensiva resa: På åtta dagar – lika många dagar som det är kvar till att pojkvännen kommer hem igen – skulle vi hinna med fyra resdagar, en konferens och besök av två olika familjer i två olika länder, inklusive ett barndop.

Såhär gick det till:


I Europa väntade sommaren på oss, men i Nuuk var det mer åt vinterhållet. Vädret var risigt värre när vi skulle ge oss av från Nuuk. Vindarna var så starka att det var svårt att gå ut till flyget, som stod och svajade på ”parkeringsplatsen”. Sonen och jag fick föra en gemensam, svettig kamp för att han överhuvudtaget skulle kunna komma de 30 metrarna från flygplatsbyggnaden till flygplanet. Men fram kom vi och, som ni kan se, in och iväg.


På Kastrup flygplats sprang vi helt oväntat på sonens bästis J, som flyttade till Danmark i 2007. Delvis tillsammans med ett par andra blev det lekt en del för killarna, medan vi vuxna väntade på väskorna.


Hotel Nyborg Strand var perfekta stället för en konferens tyckte sonen, som förälskade sig i alla grönområden, lekplatsen och...


...att det låg helt nere vid stranden. Denna panoramavy (som sträckte sig än längre åt norr och syd) över vattnet med Stora Bältsbron, var också vår utsikt från frukostbordet. Lyx!


Vi åkte från snöslasket i Nuuk till sommaridyllen i Danmark.


Tur att Danmark är ett litet land (1/52-del av Grönland), så på en ledig eftermiddag och kväll fick vi utforskat ett förhållandevis stort hörn av landet och hälsat på delar av svärfamiljen. Många underbara möten blev det. Då det var första gången vi möttes låg kameran dock fint nerpackad i väskan tyvärr, så varken människor eller vackra stråtakshus kom med på kort...


...men väl vår bil.

En av personerna vi besökte lämnade oss tyvärr nu i helgen. Mina tankar går till alla närstående, samtidigt som jag är oerhört tacksam för att sonen och jag fick möjlighet för att träffa honom.


P passade också på att visa fram vad som måste vara Danmarks största sten, för inte finns det berggrund i Danmark inte. Den är så stor att den t.o.m fått sig ett namn – Damstenen – och vägen dit var skyltad med kulturminnesskyltar. *hihi*


En lekplats med mäktigare havsutsikt får man nog leta efter (även om vi ju också har ett par här i Nuuk). ;-)


På väg upp genom Sverige blev det att stanna till på FunCity i Varberg, så att sonen fick springa av sig lite i ett par timmar. Inget fantastiskt ställe med högkvalitetsattraktioner, men varför ska man ha så höga krav?! ;-)


Bilåkande är alltså tröttande. ;-)


Väl hemma hos morfar (min pappa) skulle så klart 4-hjulingen ut och testköras. Igen, igen. :-)


Vi hann med både en snabbis till Hamburgsund & Hamburgö, där min mamma är uppväxt. Själv gick jag både två år i lekskolan och nio år i grundskolan på dessa breddgrader.


Och en tur till Fjällbacka också så klart. Jag hade postadress Fjälbacka i hela min barndom.


I Fjällbacka åts årets första mjukglass. *mums*


Dag två (av två) i Sverige stundade det barndop för syskonbarnet E1. Det blir dock inte så många foton av det här på bloggen, då jag inte bett om lov (jag publicerar helst inte foton på andra än de som gett deras godkännande eller själva aktivt lägger foton på nätet). Barndopsfestligheterna hölls i trädgården och det utan en endaste droppe regn, mörka moln till trots.

Efter ännu två resdagar (bil till Köpenhamn och flyg Köpenhamn-Nuuk), som även inkluderade poliskontroll, presentleverans i Göteborg, IKEA-besök och lite annat smått och gott, kom vi tillslut hem igen. Trötta men nöjda! :-)

Så snabbt kan alltså åtta dagar gå. Hoppas de nästa åtta går lika snabbt!

Flyttlasset förbereds

Det har varit en lådfylld helg kan man väl säga. Och in imellan har det blivit tid till lite alfabetpussel, vem där-spel, legobyggande och Patrick Swayze-nostalgi. Och middag i trevligt sällskap igår kväll, även om anledningen till att vi samlats var sorglig.

På en av mina vandringar upp och ner till förrådet, också känt som de tomma flyttlådornas förlovade land, fick jag en överraskande syn. Min bokhylla! Eller ja, det var ett par år sedan jag gjorde mig av med den. Grannen som fick den då, har visst också blivit trött av den. Jag köpte den för 150 kronor på en loppis i Odense, Danmark år 2004. Vilken resa den måste ha varit ute på sedan den tillverkades någon gång på 70-talet. Men nu verkar resan nästan ha nått sitt slut. Sopförbränningen i Nuuk nästa?

Mitt förhållande till alkohol & droger

Vi har väl alla haft dem; barndomsprinciper: ”Jag ska aldrig...” Varpå de vuxna alltid sa: ”Vänta du bara till att du blir stor.” Denna veckans fredagstema/show & tell från Mais oui är ”Mitt förhållande till...” + ett valfritt ämne. Och jag hade tänkt att skriva just om en av mina barndomsprinciper.

Jag hade säkert många principer som barn, och nu pratar vi om sådär 6-10 års åldern. Jag minns dock bara tre, och som jag verkligen menade då jag sa dem, även om det så klart var de som tvivlade. Minst ett par av dem var deffinitivt präglade av att jag var minstingen i en systerskara på tre och kanske av att jag var lite av en killtjej. De var nämligen:

1. Jag ska aldrig sminka mig.
2. Jag ska aldrig börja röka.
3. Jag ska aldrig dricka alkohol (senare utvidgad med att aldrig använda droger).

Ja, nr. 1 har jag väl inte kunnat hålla helt. För visst sminkar jag mig, men jag började sent och inte är det mycket smink som kommer på. Så på sätt och vis kan man väl säga att jag nästan har hållit mitt ”löfte”. ;-)

Nr. 2, ja, rökning tycker jag fortfarande är lika äckligt som den gången jag första gången sa till mina föräldrar att jag aldrig skulle röka. Känns totalt onödigt för mig. Det innebär inte att jag ser ner på andra som faktiskt röker och all respekt åt dem som försöker men inte lyckas sluta, för jag förstår att det är svårt.

Nr. 3, ja jag är principfast och har jag en gång sagt något så har jag svårt för att erkänna att jag inte kan hålla det. Alkohol har dock aldrig riktigt sagt mig något, heller inte senare i livet. Kanske tycker någon att jag är tråkig, men jag missade helt denna tonårsdille att supa sig full samtidigt som jag inte känner som om jag har missat något egentligen. Istället var jag nog den bland mina vänner som oftast blev tillsagd av ordningsvakterna att jag skulle ta det lungt, och det var bara för att jag var glad. Hade ju inte druckit en droppe.

Även om jag på många sätt är en livsnjutare har jag inte fått vanan att sitta och njuta av ett glas vin. Kanske har jag missat något, men samtidigt känns mitt liv så fullt av njutning att jag inte behöver mer. Jag är enormt nyfiken på att testa nytt, men att dricka bara för drickandets skull, för att bli full, nej det lockar inte. Kanske kommer det en dag bara helt av sig själv, vem vet. Jag dricker ju alkohol, det är inte det. Det är bara sällan och i så små mängder att jag med lätthet kan räkna gångerna jag har känt av beruselse på en hands fingrar.

Att leva i ett samhälle som detta sätter ju också saker och ting i perspektiv. Alkohol är ju så långt ifrån bara något roligt. Så mycket skit följer ju också med. Jag är själv uppvuxen i en familj med ett väldigt sunt förhållande till alkohol (därmed inte sagt lika torrt som mitt ;-) ), därför måste jag säga att det var en chock för mig att här på närmare håll verkligen se hur alkoholen kan förstöra en familj, generation efter generation, på så många sätt. Alkoholen kanske inte är anledningen till all sorg och missär, men inte gör den saken bättre.

Som bland så många andra kolonialiserade naturfolk, så florerar ju alkoholproblemen här. Kanske är de inte så enormt mycket större här som man kan tro. Traditionen är ju en annan – när man ska fira och vara glad så gör man det ute bland goda vänner. Garderobsdrickeriet är nog minimalt. Fast visst är det tragiskt att se. Att fredag morgon, på väg till jobbet, möta folk som nästan inte kan stå på benen, bara för att 14-dagarslönen blev utbetald på torsdagen osv.

Alkohol är dessutom dyrt här, dyrare än i Sverige. Med de låga inkomsterna många har, skapar det många andra problem än ”bara” att barnen inte får den omsorg de har behov för (vilket ju är så långt från ”bara” det bara kan vara) och jobb inte bliver passade. Det finns nämligen inte heller alltid pengar till nödvändigheter som mat och kläder i vissa familjer.

Ja, kombinerat med mitt ”sopinlägg” tidigare i veckan, målar detta inte upp en vacker bild av det på många sätt så underbara land jag lever i, men man ska ju inte heller dölja problemen. Problem som faktiskt finns överallt i världen, inte minst här.

Vi kan dock skatta oss lyckliga över att övriga droger inte har hittat vägen hit. Ja, utöver hash då. För det finns det tyvärr också en hel del av och jag tror ingen här kan stoltsera med att de inte känner någon som röker. Eller för den delen, att inte känna någon – om än på avstånd – som någon gång har haft fingrarna i dealandet med hash, om det så ”bara” är som pengakurir. Bara genom att gå till mataffären några gånger, kan man ju nästa inte undgå att se någon sälja. Då ska man alltså vara otroligt naiv, om man inget ser.

Hashrökarna själva är ju snabba med att säga att hash, som den milda drog det är, är ofarlig och alkohol är minsann farligare. Och ja, det är den nog – speciellt eftersom alkoholdrickandet är mycket mer utbrett om inte annat. Och naturligtvis är det vanligare, för det är ju lagligt. Fast hade alkohol blivit uppfunnet idag, så hade det nog også blivit förbjudit ganska med detsamma. Så argumenten håller inte.

Ja, att växa upp med att vara totalt emot allt vad rökande och drickande heter, så säger det sig självt att jag inte har något som helst intresse i droger. Jag är dock heller inte någon moraltant. Andra får för mig göra som de själva vill, så länge det inte sårar andra. Det senare är dock svårt att undvika. Alkohol och hash, som är det som finns här, sårar de närstående. En som röker hash regelbundet och har ett beroende, blir annorlunda. Denne blir lättare irriterad, får ett dåligt och svängande humør och tar inte ansvar för sin egna och därmed familjens situation. Denne känner sig ofta förföljd och får en förvrängd syn på verkligheten osv. Det blir till en ohållbar situation tillslut.

Sedan tillkommer som sagt, igen, det ekonomiska. Senaste numret av familjemagasinet Sila, som alla hushåll här får två gånger om året, hade hash som tema. Enligt den kostar ett gram hash omkring 500-700 kroner (650-920 svenska) i Grönland – i Danmark kostar det enligt samma tidning 50 kronor. Klart att det slår ut familjer då!


Normalt så beslagtas det omkring 50-60 kilo hash i Grönland per år. I juli i år beslagstog man hela 118 kilo bara i denna segelbåt, som nu ligger bakom polisstaionen i Nuuk. Nytt rekord.

Vill du läsa mer om hur andras förhållande är till diverse saker och ting, kolla in dessa bloggarna.

Tiden går så fort

Vill bara skicka ett stoooort grattis till kära E1 som fyller 1 år idag! Hipp hipp hurra, på din födelsedá!

Och ja, vissa har en B1 och en B2. Jag har istället en E1 och en E2, och en stooor O så klart. Vi pratar alltså om syskonbarn. Tjejer hela bunten! :-)